Coronapåverkan

Märkliga tider. En pandemi sveper över världen, med en låg påverkan på medellivslängden, en viss påverkan på hur vi lever våra liv, en stor påverkan på ekonomin och en enorm påverkan på våra samtalsämnen.

Psykiatrin i Växjö har hittills inte haft ett bekräftat fall bland inlagda patienter (vad jag känner till). Något enstaka fall bland personalen. Det är besöksförbud på avdelningarna och förbud att gå in på sjukhuset om man uppvisar symtom som hosta och feber.

Parallellt med pandemin har psykiatrin fått ett nytt sjukhus. Det psykiatriska sjukhuset hade invigning 7. mars och första coronafallet i Växjö konstaterades 10. mars. Det är svårt att säga hur mycket av den dagliga påverkan på arbetet har varit byggnadsrelaterat och hur mycket som har varit  coronarelaterat. Jag går 2000 steg mer i nya byggnaden var dag jämfört med gamla byggnaden. ”Nyttigt”, kanske man skulle tycka, men samtidigt blir det en dryg veckas arbetstid jag lägger på att promenera årligen. Många intyg hinner skrivas på en vecka,

Jag använder sjukhuskläder för första gången på flera år istället för civila kläder. Det har visserligen varit påbud om att använda sjukhuskläder under flera år men tidigare har detta mest varit en regel, skapad av människor med total oförståelse för psykiatrisk verksamhet. Nu finns det ett skäl, och då följer jag det.

Den största påverkan har varit på tillgången till läkare inom allmänpsykiatrin. Allmänpsykiatrin i Växjö har under flera år gått på halv bemanning, och täckt upp med underläkare efter bästa förmåga. Till följd av pandemin har vi nu, i praktiken – och av olika anledningar, gått på en fjärdedels bemanning på läkarsidan. Det har tagit lite på krafterna. Framför allt är det olika typer av intyg som inte har skrivits eller inte har skrivits i tid. Detta i kombination med försäkringskassans nya regelsystem, har försatt patienter i knepiga situationer.

Alla medarbetare ska vara hemma om de har förkylningssymtom och jag har själv haft tre episoder under våren. Sedan har det varit ett återkommande problem att försöka avgöra om det är pollensnuva, enalapril-hosta eller snusrosslighet jag drabbats av. Jag testade för viruset vid ett tillfälle, men fick inget utslag.

Intressant nog kan jag inte se att patientsäkerhet eller behandlingsresultat påverkas av läkarbristen, åtminstone inte i det korta perspektivet. På gruppnivå finns det ingen vinst för en allmänpsykiatrisk patient att träffa läkare var månad eller en gång om året. När diagnosen väl är satt, och om den är korrekt, så är läkarens arbete mest en kontroll (och naturligtvis ett intygsskrivande och receptförskrivande).

Dokumentationen har blivit lidande i viss mån, men inte till en grad att det är patientosäkert.

Under våren har det inte varit klart om vi skulle kunna ta ut vår semester pga corona. Men det fick vi. Och det har jag.