Att missbruka ansvarsargumentet

Jag resonerar ofta om ansvar och vikten av att ta ansvar för sitt eget liv och sina egna handlingar. Det uppfattas emellanåt som provocerande, och jag vet varför. En människa kan inte alltid ansvara för sin situation. Yttre händelser, inre demoner och andra människor kan göra livet svårare än vad som går att hantera. Det kan då kännas ytterst frustrerande när någon, som verkar ha ett fungerande liv, uppmanar till eget ansvar.

Detta ställs emellanåt på sin spets när människor blir offer för en egoistisk omvärld. Att hamna i klorna på en sekt, eller dras in i prostitution, eller att vara offer för våld i nära relationer är exempel på sådana situationer. Utåt sett finns det ju ett val, det går att lämna sekten/hallicken/partnern, det är bara att bestämma sig. Inte sällan kan ansvarsargumentet användas för att hålla någon kvar i beroendeställning. ”Tror du att du klarar dig själv så kan du ju alltid sticka”, ”Det är dit eget fel att du mår dåligt” osv.

Skillnaden mellan hur man använder ansvarsargumentet, som jag ser det, är egentligen vad man hoppas uppnå när det används. I ovanstående exempel används argumentet för att bryta någons vilja och förtrycka denne. Ansvarsargumentet måste alltid användas för att stärka individens autonomi, om det ska användas över huvud taget. Det långsiktiga målet kan aldrig vara att förtrycka, utan måste vara att frigöra från förtryck.

Ansvar i juridiska sammanhang är en fråga om svart eller vitt. Antingen är man bevisligen ansvarig eller inte. Ansvarsförmåga för det egna livet är istället en glidande skala, där hela livet är en utbildning i att ta ansvar, för sig själv, för sina nära och för sin omvärld. Detta leder till ytterligare möjligheter att missbruka ansvarsargumentet, vilket innebär att kräva att en person omedelbart ska ta ansar för alla delar av sitt liv. Jag har sett vårdpersonal använda begreppet på detta sätt och vi bör vara försiktiga med detta. En person som råkat illa ut, eller som har medfödda svårigheter att fatta kloka, långsiktiga beslut, behöver lära sig att ta ansvar, vilket inte är samma sak som att omedelbart kunna ta ansvar.

Denna balansgång, att undvika att frånta en person ansvarsförmågan, och samtidigt inte lägga på för mycket ansvar på en gång, är centralt i patientarbete – särskilt när man arbetar med personlighetsstörning och neuropsykiatrisk störning.

En regel, för att öka sin egen ansvarsförmåga, är att inleda alla beslut man fattar (även små, vardagliga beslut) med orden: -”Jag väljer att…”. På det sättet tydliggör man för sig själv att den handling man tänker utföra är ett beslut man fattat själv. Även inaktivitet bör inledas med samma ord ”Jag väljer att inte göra något”, för även det är ett beslut man tar och som man är ansvarig för.

Ibland är vi offer för omständigheterna. Ibland har vi själva försatt oss i svårigheter och ibland har en grym omvärld gjort det. Att vara offer är plågsamt och det gör oss ofta hjälplösa, åtminstone i stunden. Vi kan då behöva den sunda omvärldens stöd för att återta kontrollen över våra liv.

Det här kan vara en fälla för både individen och för vården. Det finns något positivt med den uppmärksamhet och det stöd man får när man är offer. Det finns något ädelt att hjälpa den som är ett offer. Både offer och hjälpare kan uppfatta situationen som positiv – en som upplever behov omtanke och en annan som mår bra av att ge omtanke. Fällan är att detta inte leder till autonomi för offret. Risken är att fastna i en offerroll, vilket är en motsats till autonomi. Det leder inte till att man kan ta hand om sig själv utan till att man bekräftar sin egen oförmåga.

Målet för offret måste vara att, i första hand ta sig ur den livssituation där den är ett offer, men i andra hand arbeta för att sluta se på sig själv som ett offer. För detta krävs att att offret tar på sig ansvaret för att arbeta åt det hållet. För vårdarbetaren är uppgiften att stödja personen i denna resa – inte att att hålla kvar någon i en offerroll.

Ansvar handlar inte om trycka ner, motarbeta eller begränsa människor. Det är inte heller en flummig formulering. Det är den viktigaste ingrediensen för att få ett fungerande, självständigt liv, dvs autonomi – och det är faktiskt det som är målet för psykiatrisk behandling.