Blame someone else

Så var det dags för årets blame-someone-else-day… (den första fredagen den 13:e vart år)

Ett bestialiskt överfall med ett tragiskt utfall utlöser en kollektiv bestörtning, men tar snabbt skepnad av politisk pajkastning med extra skarp ammunition. En sida i debatten tar sikte på att förövaren är utlandsfödd. En annan sida måste rikta skulden på någon annan.

För mig är denna typ av twitter-meddelanden särskilt provocerande. Alexandra Pascalidou tycker det är lämpligt att skjuta skulden på psykiatrin. Tydligen, menar hon, var det psykiatrins undfallenhet och passivitet som var orsaken till händelseförloppet.

Vi ser samma mönster vid var tragisk och traumatisk händelse som når riksmedia, och det är rimligt att ta en djup och seriös diskussion om vad som kan göras för att förhindra liknande händelser. Men den offentliga debatten känns ibland varken seriös eller intresserad av att hitta lösningar, utan mer intresserad av att kasta skuld för att vinna politiska poänger.

Jag tror inte att samhället är undfallande och passivt. Jag tror att det svenska systemet förhindrar många tragiska händelser för att mycket fungerar som det ska, men det märker vi naturligtvis inte av. Ett överfall som aldrig skedde för att någon socialarbetare eller vårdpersonal ingrep i tid, når aldrig nyheterna.

I den seriösa diskussionen tror jag det är viktigt att professionen är tydlig. Vi kan inte förutspå framtiden. Vi kan inte läsa tankar. Vi har inga instrument för att avgöra om en människa är i färd med att begå brott. Dom signaler som i efterhand verkade vara så tydliga, var inte särskilt tydliga innan brottet. Det enskilda fallet ger oss inte tillräckligt med information för att dra några slutsatser.

Den här typen av utspel från Pascalidou kallas för debatt i det offentliga rummet. I min värld kallas det för personlighetsstörd kommunikation, dvs: det var någon annans fel.