Suicidriskbedömningens historia

Jag sammanställer lite viktiga årtal när det gäller suicidriskbedömningar:

1983 – Alex D Pokorny publicerar sin studie som visar att det inte är möjligt att göra suicidriskbedömningar. Det är samma år som Carola vinner Eurovision song contest. 40 år är lång tid. Vi har alltså vetat om att vi inte kan göra suicidriskbedömningar på enskilda individer, lika länge som vi har känt till Carola. Efter Pokornys studie har det inte kommit någon studie, av samma dignitet, som visar att det är möjligt.

2003 – Vård av suicidnära patienter. Socialstyrelsen ger ut ett kunskapsstöd som betonar vikten av att göra suicidriskbedömningar. Jag kan inte längre hitta kunskapsstödet på nätet. Man har missat eller utelämnat Pokornys studie.

2004 – En svensk psykiatriker döms, av Göteborgs tingsrätt, för vållande till annans död, för att ha gjort en patientbedömning snabbare än 30 minuter. Just den bedömning som bevisats inte vara möjlig att göra 21 år tidigare.

2006 – Socialstyrelsen ställer krav att alla självmord ska anmälas enligt Lex Maria, som vore de vårdskador. Exakt varför man gör detta är osäkert. I de uppföljningar man gör jämför man inte med någon kontrollgrupp och kommer fram till slutsatser ändå. Bland annat anger man i hur många fall suicidriskbedömningar har utförts.

2011 – Jag och kollegan Dr Bernhard Willems skriver i läkartidningen att det saknas evidens för suicidriskbedömningar

2013 – ”Strukturerade suicidriskbedömningar”. En ny term dyker plötsligt upp. Man har upptäckt att suicid sker i samma utsträckning oavsett om det utförs en suicidriskbedömning eller inte. Då uppfinner man en ny bedömning, som ingen egentligen kan definiera. Svensk psykiatrisk förening, gör ett försök, och listar allt de kan komma på att fråga en patient och dess anhöriga om. Deras version av bedömning blir flera timmar lång och det antyds att den ska upprepas vid alla vårdkontakter, och vid permissioner och hemgång från avdelning.

Samma år tar IVO tar över som kontrollmyndighet.

2015 – SBU undersöker validiteten hos screeningformulär. Det blir pinsamt när SBU kommer fram till att screeninginstrument vid suicidriskbedömningar inte går att använda.

2017 – Lex  Maria-anmälningar inte längre aktuellt. Förmodligen har SBU-rapporten en del i detta.

Till och med NASP skriver i en bisats i en artikel i Läkartidningen, att vi inte kan förutspå självmord

2023 – ”suicidriskbedömningar i preventivt syfte”.

Nu erkänner fler och fler namnkunniga personer att det inte går att göra suicidriskbedömningar som är kliniskt användbara, dvs bedömningar som ska förutse vilken individ som kommer att ta sitt liv. Det är fullständigt omskakande egentligen, för det betyder: ALLA SUICIDRISKBEDÖMNINGAR HAR VARIT ONÖDIGA I 40 ÅR, ALLA HÄNDELSEANALYSER – SOM HAR ANGIVIT BRISTANDE SUICIDRISKBEDÖMNING SOM ORSAK TILL HÄNDELSEN – HAR VARIT FEL, OCH HSAN, SOCIALSTYRELSEN, NASP OCH IVO HAR GJORT BORT SIG. Det här är ju våldsamt pinsamt för samtliga myndigheter. Hade jag arbetat där så hade jag skämts som en hund. Att först under flera år slå sig för bröstet och överlägset tala om för psykiatriska kliniker och medarbetare vilka fel de gjort för att sedan få det klarlagt att man själv har haft fel hela tiden.

För att släta över detta så hittar någon på en ny term: ”Suicidriskbedömning i preventivt syfte”. Det innebär att vi ska göra helt ordinärt psykiatriskt arbete, men vi ska säga att vi gör det för att förhindra självmord.

Istället för att journalföra: ”Patienten lider av en bipolär sjukdom, alkoholberoende och ångest så jag sätter in Litium, Antabus och skriver remiss för KBT”, så ska vi istället skriva ”Patienten lider av suicidriskfaktorerna bipolär sjukdom, alkoholberoende och ångest så jag sätter in Litium, Antabus och skriver remiss för KBT, i suicidpreventivt syfte”.

Jag gissar att man gör detta för att ändå kunna säga att man gjort rätt hela tiden, men suicidriskbedömning i preventivt syfte är ju något helt annat än suicidriskbedömning i prediktivt syfte.

Det är en modig bluff, för den är lätt att genomskåda, så vi får se hur länge det håller. Men när det gäller kontrollmyndigheter kanske följande gäller: ”Som Mona Lisa har sitt leende, så döljer också de en hemlighet…”