Hormoner

Hormoner är viktiga. Hormoner styr tillväxt, ämnesomsättning, salt-vattenbalans, pubertet, amning, fortplantning, mående, personlighet mm. De är en förutsättning för mänskligt liv. Vi vet kanske inte allt om hormoner men vi vet väldigt mycket.

Vi vet att män (jämfört med kvinnor) har högre nivåer av manliga könshormoner, testosteron, och att detta styr manlig utveckling, muskeltillväxt, tävlingsinriktning, risktagande mm

Vi vet att anabola steroider (testosteron), som idrottsmän och kroppsbyggare olagligt kan använda, ger ökad risk för aggressivitet och våldsbrott.

Vi vet att vi kan behandla våldsverkare och våldtäktsmän med testosteronhämmare och i flera fall sänker detta våldstendenserna och sexdrift.

Vi vet att pubertet och klimakteriet sätter sig på humöret för att hormoner i kroppen förändras. Vi vet att testosteronbrist hos män kan leda till depression.

Vi vet att p-piller (kvinnliga könshormoner) har depressivitet som vanlig biverkan, och vi rekommenderar kvinnor som drabbats av depression att avstå från p-piller eftersom de kan ha varit orsaken till måendet.

Vi vet att Leuprorelin, ett könshormonshämmande läkemedel (som används inom cancervård och som pubertetsstoppande), har depression som biverkning, förutom ett antal kroppsliga biverkningar.

Vi vet att androgenokänslighet (oförmåga eller nedsatt förmåga att tillgodogöra sig testosteron) leder till yttre kvinnlig kroppsutveckling trots en 46XY-kromosomuppsättning.

Vi vet allt detta. Vi tror inte. Vi tycker inte. Vi vet att hormoner, och inte minst könshormoner, är ytterst kraftfulla molekyler som styr vårt mående och vårt beteende.

Men inom transvården gäller inte dessa faktauppgifter. Där finns inga kontraindikationer för könsförändrande behandling. Det finns ingen egentlig utredning. Den som önskar hormoner får det – det gäller bara att säga rätt saker till läkaren. Det enda egentliga hindret för könsförändrande behandling är kötiderna.

Mår patienten, inom transvården, dåligt när den behandlas med höga doser hormoner så hänvisas den till psykiatrin, som förväntas behandla det dåliga måendet utan hänsyn till hormonbehandlingen som pågår. Psykiatrin förväntas ta hand om biverkningarna av hormonbehandlingen så att det högre målet kan uppnås. Specialistklinikerna som ägnar sig åt vård av transsexuella slipper se patientens lidande och skyller dåligt mående på en transfobisk omvärld, inte de hormoner som de själva skriver ut.

Jag är bestört över det kvacksalveri som pågår. Det är 2023 nu. Man kan inte skylla på okunskap för vi har kunskapen. Man ignorerar istället det vi vet för att tillfredsställa en ideologi. Det är inte bra vård.

Under 80-talet varnade läkare för muskelbyggares testosteronanvändning. Idag används samma anabola steroider på unga kvinnor, som upplever att de är ”födda i fel kropp”. Detta är ett nytt lågvattenmärke i vårdhistorien.

Tack och lov har SBU gått in och pausat behandling för barn, men det är i stort sett den enda kontraindikationen.

Hur lyckades man, på ett decennium, få hela läkarkåren att glömma basala kunskaper om hormoner och biologi?