Vårdplan Missbruk

Jag ger ett nytt exempel på hur en vårdplan kan utformas. Denna gång handlar det om långvarigt missbruk.

PROBLEM

Funktionsgrad: Man 60 år. Långvarigt missbruk, framför allt alkohol och amfetamin. Har haft 22 slutenvårdsepisoder inom psykiatrin för abstinensbehandling. Har inte arbetat på 12 år. Ekonomiskt bistånd via kommunen, som även står för hyra. Det finns uppgifter om att patienten har haft en tuff barndom och att skolan gick dåligt. Lever inte i en parrelation. Har två vuxna barn men ingen kontakt med dessa.

Kroppsligt sjuk med ryggproblem och allt mer patologiska levervärden.

Provat ett antal antidepressiva läkemedel och hade även en bipolär diagnos i början av 2000-talet, men ingen effekt av stämningsstabiliserande läkemedel. Generellt mycket låg följsamhet till medicinsk behandling. Varit på behandlingshem vid fyra tidigare tillfällen, men återfallit i missbruk vid hemkomst.

Har nu varit på behandlingshem enligt LVM. Där har patienten utretts och man har ställt diagnos ADHD. Behandlingshemmet har satt in centralstimulantia och remitterar över till psykiatrin för uppföljning av det läkemedlet, inför hemgång.

Bedömning: Patientens centralstimulantia kan följas inom psykiatrin förutsatt att det finns en strikt struktur via kommunen med regelbundna drog- och alkoholprover, boendestöd, sysselsättning, daglig läkemedelsdelning.

MÅL

Nykterhet och drogfrihet

ÅTGÄRD

Fast vårdkontakt för uppföljning av centralstimulantia inklusive drogkontroller

Läkarbesök årligen

Kommunala insatser med drogkontroller, boendestöd, sysselsättning, ekonomiskt bistånd, läkemedelsdelning

Behandlingen avbryts och patienten avslutas från psykiatrin vid uteblivna eller positiva drogtester

Vid längre tids nykterhet (1 år eller mer) kan det göras en bedömning utifrån behov av övriga psykiatriska insatser.

UTVÄRDERING

Årligen – helst via samverkansmöte med kommunen: SIP

HANDLINGSPLAN

Om patienten söker akut på mottagningen pga drogsug bör han prioriteras för en kort inläggning (en eller två nätter) för att undvika återfall. Läkemedelsbehandling kan ges med sedvanliga antidepressiva eller lugnande utan beroendepotential.

KOMMENTAR:

Detta kan tyckas vara en onödigt strikt vårdplan, och det finns orsaker till det.

Diagnosen ADHD är ställd via en mycket osäker utredning utan korrekt differentialdiagnostik och utan barndomsanamnes. Den är förmodligen felaktigt ställd, och även om den är korrekt så är det mycket liten chans att centralstimulantia kommer att förhindra fortsatt missbruk. Det kan till och med vara så att centralstimulantia är det som bidrar till ett framtida återfall. Chanserna för en lyckad behandling är således mycket, mycket små.

Med det sagt finns det mycket att vinna om patienten tillhör den bråkdel av patienter som faktiskt har nytta av denna handläggning och kan uppnå nykterhet. Psykiatrin bör alltså vara engagerad i ärendet, men också vara tydliga med hur långt engagemanget kommer att sträcka sig.

En stor risk med dessa ärenden är att övriga samhället tror att problemet är löst så fort centralstimulantia kommer in i bilden. Det är således vanligt att kommunen avvaktar med insatser eller avbyter insatser för att patienten nu har fått ett läkemedel.

Detta gör det viktigt att vara tydlig i vårdplanen att kommunen måste stå kvar i, och gärna öka, sitt engagemang medan patienten är nykter och drogfri och har som högst följsamhet. När återfallen kommer är det vanligtvis för sent att sätta in insatser.

Massiva stabiliserande insatser från start ger bäst chans att lyckas.