Effektivitet och Utmaningar med ADHD Behandling i Kronoberg
I veckan som gick höll vi en utbildning för ST-läkare i allmänmedicin. Fokus var på neuropsykiatri, utredningar och synsätt på diagnoserna.
Inför utbildningen fick vi ut lite siffror på hur många patienter det rör sig om, vilket alltid är intressant.
ca 6500 personer i Kronoberg har sökt vård under tiden 2019-2023 där det har registrerats en ADHD-diagnos under besöket.
3560 patienter har sökt vård under 2023 och diagnosen ADHD har registrerats.
2312 patienter under 2023 har fått recept på centralstimulerande läkemedel. Ca hälften av dessa var patienter under 20 år.
Diskussion:
Drygt 1000 vuxna kronobergare medicinerar med centralstimulantia. Det är lite mindre än en procent av befolkningen.
Vi vet inte hur många patienter som någonsin har sökt vård med en registrerad ADHD-diagnos (för det skulle vi behöva siffrorna från 2000-2018 också, men det rör sig troligtvis om ca 10.000 personer eller fler. Det innebär att knappt en fjärdedel av de som erhållit diagnos ADHD fortsätter att äta centralstimulantia regelbundet (vilket överensstämmer med mina tidigare kliniska erfarenheter).
Det innebär alltså att ca 75% av de som erhållit diagnosen inte har någon egentlig nytta av diagnosen. Detta kan naturligtvis diskuteras. Många menar att förklaringsmodellen har ett värde i sig och att vissa givna insatser (inte minst i skolan) har varit hjälpsamma. Dessa insatser är dock hjälp som elever eller patienter kan erhålla utan diagnos. Centralstimulerande läkemedel är den enda insats där det mer eller mindre krävs en diagnos.
…och då blir frågan än mer relevant: Om 75% av alla patienter som står i kö för utredning, utreds och erbjuds behandling INTE har avgörande nytta av utredning. Varför ska utredningen då vara så avancerad?
En avancerad utredning leder till långa kötider till diagnos och insatser. Argumentet för att vara så noggrann med utredningen är att det är viktigt att det blir rätt. Om diagnosen ändå bara är viktig i 25% av fallen, trots dessa avancerade utredningar, så är det hög tid att omvärdera utredningarna. 75% av de utredda patienterna får alltså livslånga diagnoser som de kanske inte har någon som helst nytta av.
Samtidigt finns det patienter som har avgörande nytta av sina diagnoser och efterföljande medicinering. Det är ytterst ovärdigt att dessa patienter ska behöva stå i årslånga köer för att få insatser.
Lösningen på detta handla om att förstå att utredningen inte behöver vara särskilt djupgående i majoriteten av fallen. Däremot måste uppföljningen vara väl strukturerad. Om patienten inte kan uppvisa en förhöjd funktion av insatserna, så har den ingen nytta av diagnosen och diagnosen bör tas bort.
Detta måste vi göra bättre – och det är dit vi är på väg.
dralbinsson 
En lösning som sker inom VG-regionen är att patienten med misstanke om ADHD skickas till privat företag för utredning och att ca 90% får denna misstanke bekräftad. Man kan fråga sig varför vi då skickar alls och låter skattepengar forsa ut till privat ägare?
Efter diagnos skickas övertag till NP-mottagning där det tar månader att få tid och år att träffa läkare.. Kan inte undvika att tänka på att det finns flera steg vi kan hoppa över för att snabba på och minska kostnaden samt belastningen på vård och patienter.
Sedan har jag de senaste tre åren inte sett någon uppföljning alls på hur många som fortsatt med behandling. Får bara till mig missnöje från patienter men jag har slutat att påtala brister då ingen lyssnar och de negativa konsekvenserna personligen blir för stora.
Håller helt med om att vi måste göra det bättre men jag är inte säker på att vi är på rätt väg.
Hej!
Du beskriver exakt hur situationen har sett ut i Kronoberg i ett decennium. Ett absurt pengaslukande system utan synbara positiva effekter.
När jag skriver att vi är på rätt väg menar jag lokalt i Kronoberg.
Vi har fått till ett stopp för utredningar via privata aktörer. Vi har fått ett enhetligt utredninsteam (där jag ingår) där vi kan föra en diskussion om varför vi diagnostiserar och vad vi hoppas uppnå. På sikt leder ett utredninsteam inom psykiatrin till att utredare får feed back på vilka patienter som har nytta av diagnos och vilka som inte har det.
Utredningskön är fortfarande för lång men nu ser det ut som om vi kan korta ner den.
Det är många diskussioner och ibland infekterat men det behövs.
Det här måste gå att lösa.
Hej!
Har följt det här med adhd utredningar sen det kom på tapeten. Har själv diagnos. Jag har alltid sagt att alla har inte Adhd men alla kan få diagnosen. Enligt en släkting som är mycket insatt i kemi och anatomi menar att Adhd är ju något neurologiskt ej viljestyrt. Det handlar inte om beteenden och missbruk och beroende av substanser. Dessa problem löses inte med CS utan det måste jobbas med på andra sätt. Att dom med Adhd uppfattar sig lugnare med CS. Det gäller de flesta människor som tar cs första tiden. Det som händer är att du slutar bry dig om din omgivning och dina problem. Detta uppfattar du som att du är lugnare. Med tiden behövs bara ökning av CS vilket så det fortsätter och sen tillbaks på noll. Alltså ingen långsiktig lösning. De med riktig sk. Adhd har neurologiska problem som yttrar sig i tex konstant oro i kroppen likt krypningar som inte är viljestyrt. Du har svårt att höra vad folk säger. Även vid musik lyssnande har beskrivits. Det som man kan ana är just för lite dopamin i hjärnan. Tyrosin är ett sk. Kosttillskott som producera bla dopamin i hjärnan och detta har man prövat och det har visat sig fungera på dem med Adhd. Lite kort bara. Så det här med beteende störningar som jämnt kopplas till neuropsykiatriska diagnoser tror jag vi är ute på fel väg helt enkelt. Även om vi nu vill kalla detta adhd så löser man inga beteendestörningar med medicin enbart iallafall. Så om CS nu måste användas så bör det vara kort behandling och då framförallt på denna lilla grupp som verkligen har neurologiska problem. Dessa individer som gått länge odiagnotiserade kan ofta utvecklat andra psykiatriska problem i livet. Jag talar om de med riktig Adhd. De individerna måste vi fånga upp tidigt.