Märkligt om ADHD
Det här är en mycket märklig artikel där jag hoppas att kollegan Susanne Bejerot är felciterad
TT Därför slutar unga att ta sin ADHD-medicin
Och samma ämne men lite mer utförligt:
Forskning: Därför slutar unga ta sin ADHD-medicin
Nästan som ett svar på gårdagens resonemang där jag drog slutsatsen att utredningar är onödigt långa och avancerade och ett bevis på det är att 75% av de som får diagnosen slutar med sina läkemedel.
Bejerot (om hon nu är rätt citerad) drar andra slutsatser. Hon för inte något resonemang om utredningarnas bristande träffsäkerhet, men menar istället att unga slutar med läkemedel för att de inte förstår att de behöver medicineras, och att vården inte överbryggar glappet mellan barn- och vuxenpsykiatri.
Hur kan vi se det så olika? Jag tror att läkemedel är onödigt, eller endast har tillfällig effekt för patienten i 75% av fallen – Bejerot tror att den ska kvarstå länge (kanske livslångt?) för majoriteten av patienterna. Ett stycke från Forskning.se ger en ledtråd:
”Danmark sticker däremot ut i statistiken. Där slutar en betydligt lägre andel barn med sin behandling. Efter ett år hade endast 18 procent av de danska barnen slutat, jämfört med snittsiffran 35 procent.
Jämfört med Sverige och Norge är förskrivningen av adhd-läkemedel lägre i Danmark. Det kan tyda på att man bara ger läkemedel till barn med mer allvarlig adhd och störst behov, enligt forskarna.
– Sverige har en relativt hög förskrivning av adhd-preparat jämfört med många andra europeiska länder så det är möjligt att vi har en överförskrivning, säger Zheng Chang”
Just det! Ger vi läkemedel till de som behöver läkemedel så fortsätter patienterna i högre utsträckning att äta det.
Och dolt i Bejerots resonemang (och det är därför jag tror att hon är felciterad) finns ett lågt förtroende för patienten. Drar vi ut resonemanget betyder det att patienten inte förstår sitt eget bästa. Säger utredningen att du ska äta piller så ska du göra det (oavsett vad du vill)!
Jag utgår från att min tolkning ligger närmare sanningen. Vi överdiagnostiserar och övermedicinerar i Sverige.
dralbinsson 
Om vi håller oss till just NPF diagnoser. Tex Autismspektrum som det numera heter. Förr fanns Asperger.
Det är väldigt vanligt med biopolär typ 2 vid autism och även Adhd. Dessa tillsammans skapar olika problem. Exempel kort om man har autism så har man olika strategier för att hantera de problem man har( läs diagnostik) och så kommer adhd problemen med tex vad som är tvärtom för autistiska personen, pratar på i samtal utan att lyssna o vara intresserad på vad den andra säger. Pladdrar på i ”evigheter”. Sedan har vi biopolärt ett exempel med perioder av nedstämdhet och känslor av menigslöshet. Att få en diagnos förändrar nog inte tillståndet. Det enda är nog att personen få lite insikt och förståelse. Det enda som kunde underlätta för autisten är att omgivningen har förståelse och låter denne vara som den är. Då slipper den brottas med denna känsla av utanförskap och smärtan av att känna sig annorlunda och att inte vara förstådd. Det man kan göra är underlätta med medicinering vid de perioder då depressionen har makten om man kan uttrycka det så.