Parnem et cincenses

”Bröd och skådespel”!

De gamla romarna visste hur man skulle hålla en befolkning nöjd och följsam. Enligt en teori ledde detta till befolkningens dekadens och så småningom imperiets undergång.

Idag får vi utropa ”Sjukvård och skärmar!”.

Jag bekymrar mig för vart sjukvården är på väg. Tanken med sjukvård borde vara att behandla sjukdom (och skador, handikapp och beteendestörningar…). Men allt fler angränsande uppgifter läggs på sjukvården. Förebyggande sjukvård, behandling av riskfaktorer, friskvård, symtomlindring, rekreation, förenkla livet, självförverkligande…

Vi läkare har erhållit en dyr utbildning om hur man tar hand om olika sjukdomstillstånd, men vi lär oss knappast någonting om ovanstående. Vi lär oss framför allt att behandla sjukdom.

Ibland hänvisar debattörer till den Hippokratiska eden och uppmaningen att: ”Ibland bota, ofta lindra, alltid trösta, aldrig skada”, men jag hittar inte dessa rader i eden. Jag ser ingenting om lindring? Hur många Hippokratiska eder finns det? Läser jag fel ed?

Min poäng är när läkemedelsindustrin tillverkar allt fler substanser som underlättar livet och minskar behovet av egen ansträngning, dvs ”lindra”. Inte sällan används substanser som är oroväckande lika missbrukspreparat. Beslutet att dessa preparat är receptbelagda är politiskt, men ansvaret att skriva (eller avstå att skriva) ligger hos läkaren. Att avstå recept till patienten medför ett obehagligt missnöje från patient och närstående. Att skriva recept medför risker för patienten, men de riskerna ligger ofta längre in i framtiden, och det är sällan konsekvenserna drabbar den första förskrivande läkaren.

Viktreduktion har länge varit en vinstdrivande insats. Från fettsugning, till magsäckoperationer till olika läkemedel. Senast ut är kassakon Ozempic. Läkaren försvarar receptförskrivningen med de medicinska riskerna vid övervikt. Men det kanske inte är vikten som är det farliga utan livsstilen som lett fram dit.

Opioidkrisen i USA är ett tragiskt exempel på skenande läkemedelsförskrivning. Opiater är en fantastisk smärtlindring. Tyvärr finns det inget objektivt sätt att mäta smärta. Vi får antingen lita på patienten eller misstro den. Svårigheten uppstår när vi har ett beroendeframkallande preparat där patienten har ett självupplevt behov.

Transideologin handlar mer om verklighetsflykt än symtomlindring. Istället för bot erbjuder vården en fantasi, till högt pris. Läkare ställer tveksamma diagnoser och behandlar med olika insatser med oöverskådliga konsekvenser.

Neuropsykiatrin har samma problem som övriga. Alla människor har neuropsykiatriska symtom. Alla har en funktionsnedsättning. Isoleringstendenser och koncentrationbrist ökar när vi är stressade. Istället för att normalisera det normala så väljer vården att ställa livslånga diagnoser och skriva recept på amfetaminliknande preparat.

Likt romarna som höll befolkningen nöjd och lugn med bröd, så använder vi idag sjukvård och läkemedel i samma syfte. De romerska kejsarna var rädda för uppror.  Dagens politiker är rädda om sina röster.

Vid ovanstående diagnoser finns det alltid patienter med stora svårigheter där diagnos och behandling är relevant. Problemet är massdiagnostiken och massförskrivningarna.

Jag tror att läkarkåren behöver vässa sin integritet och hålla sig till det vi utbildades för: Behandla sjukdom