Att bli tagen på allvar

Vad betyder det att bli tagen på allvar?

Att någon lyssnar och betraktar det jag säger som äkta och ärligt? Och, inom vården, att den som lyssnar gör sitt bästa utifrån sin profession för att hjälpa mig? behandlar mig respektfullt?

Ja, där någonstans landar det om jag definierar vad det innebär att bli tagen på allvar.

Varför upplever en del patienter att de inte blir tagna på allvar inom vården, och kanske framför allt inom psykiatrin. De kanske har en annan definition om vad det är att bli tagen på allvar, men det kan inom psykiatrin finnas andra förklaringar:

Psykiatrin behandlar ytterst sällan yttre problem utan vi utgår från att problemet finns i patientens huvud. Det vill säga; det är patientens tankar kring problemet som är fokus i samtal och behandlingar. Att någon har råkat illa ut i livet kan vi naturligtvis ha en sympati för, men fokus ligger (när vi gör rätt) på hur patienten ska hantera sina tankar och beteenden utifrån situationen.

Att bli lyssnad på, omhändertagen och avlastad har visserligen en lindrande effekt vid själsligt lidande, men det är inte där boten sitter. Det är inte vägen till autonomi och självständighet. En sedvanlig behandling inleds nästan alltid med det inlyssnande, undersökande, diagnostiska samtalet. Därefter kommer själva behandlingen som består av ett antal metoder för att få patienten att tänka på ett nytt och mer konstruktivt sätt.

Normalisering innebär att se patientens tankar som vanliga i befolkningen, vilket oftaär fallet. Ofta ökar det psykiska lidandet av känslan av att vara ensam i världen med sina funderingar. Att få förståelse för att många upplever liknande lidande kan ge nya insikter. Det kan uppfattas som att man inte blir tagen på allvar om man själv upplever sitt lidande som unikt, medan en behandlare försöker påstå att andra upplever samma sak.

Ifrågasättande ägnar vi oss mycket åt i psykiatrin. Eftersom utgångspunkten alltid är att det är patientens tankar som plågar patienten är det centralt att patienten ifrågasätter sina tankar vilket blir behandlarens uppgift att starta. Att bli ifrågasatt kan definitivt uppfattas som att inte bli tagen på allvar – kanske till och med att man ljuger.

Gränssättande är en annan uppgift som är vanlig, inte minst inom den slutna vården. Vissa typer av destruktiva beteenden fungerar inte med en behandling och det korrekta är då att diskutera möjligheter till förändrat beteende med patienten eller att avsluta behandlingen. Att ta beroendeframkallande substanser under en pågående psykoterapi är ett sådant exempel. Att ha ett vårdstörande beteende på en avdelning är ett annat. Det kan också uppfattas som att man inte blir tagen på allvar. Som patient kan man anse att det fanns ingen annat lindring än att ta något preparat eller låta sin frustration gå ut över sin omgivning. Förutom att det resonemanget är fel så är det viktigaste att behandlingen inte kommer att fungera utan vissa gränser.

Humor är en gammal, bortglömd kommunikationsform, som användes förr då människor var mer rädda för att vara tråkiga än för att råka trampa någon på tårna. Humor är alltid ett risktagande inom vården. Skämt är oftast som lustigast om de ligger nära det socialt accepterade, och det finns alltid en risk att en lustigkurre trampar över gränsen och råkar säga något som någon tar illa upp för. Det kan definitivt uppfattas som att man inte blir tagen på allvar – om behandlaren skämtar om något under behandlingen. Samtidigt så är humor ett av de mest kraftfulla verktygen för att minska ett dåligt mående och ett välformulerat skämt är ofta något som får oss att skratta åt tokigheter vi gör och får oss att tänka till om förändring. För många år sedan, när det moderna samhället inledde sitt försök att få bort humor, så pratade man om att man kanske kunde säga något lustigt, men man måste vara säker på att ingen skulle ta illa upp. Det är ungefär det samma som att förbjuda humor. Det går alltid att be om ursäkt om man råkat säga något olämpligt.

Jag har vid tillfällen blivit anklagad för att inte ta självmord och självmordsriker på allvar. Inget kunde vara längre från sanningen. Samtidigt vet jag att det inte går att göra suicidriskbedömningar med kliniskt acceptabel säkerhet. Jag vet också att psykiatrin inte har en enda evidensbaserad insats som minskar risken för självmord. Jag har alltså mycket svårt att se att ljuga om våra möjligheter att göra något är det samma som att ta något på allvar.  Det är nog tvärtom så att jag är en av få psykiatriker i landet som tar suicidproblematiken på allvar. Jag vet om våra begränsningar och är öppen med dem, och jag vet riskerna med psykiatriska insatser.

Psykiatrin tar patienter på allvar, men om vi också tar vår specialitet på allvar kommer inte alla patienter att känna att de blivit tagna på allvar. Det är ett dilemma.