Massmordet i Örebro

Det har gått ett par veckor sedan den tragiska masskjutningen i Örebro, där en ensam gärningsman sköt ihjäl tio människor innan han tog sitt eget liv. En fruktansvärd händelse som har lämnat ett samhälle i sorg och chock.

Än är inte all information känd, och kanske kommer vi aldrig att förstå hela bilden. Men vad som är tydligt är hur snabbt tragedin blev föremål för politiska tolkningar och används som argument i pågående debatter.

Den nuvarande bilden pekar på att gärningsmannen agerade efter att ha fått sitt socialbidrag indraget. Det ledde honom till att utföra ett massmord på en plats han kände till väl – en skola. Eftersom majoriteten av de dödade hade utländska namn har händelsen tolkats som ett rasistiskt dåd. Men det faktum att en stor andel av skolans elever hade utländska namn gör att den slutsatsen inte är självklar.

Samtidigt har det inte tolkats som ett kvinnofientligt brott, trots att en majoritet av offren var kvinnor. Ingen har lyft incel-perspektivet, vilket annars ofta diskuteras vid våldsdåd utförda av män. Detta visar hur vissa berättelser snabbt etableras medan andra ignoreras.

Det har även använts som ett argument för att begränsa en typ av skjutvapen, halvautomatiska jaktgevär, trots att skytten tydligen inte ens använde ett sådant. Dådet har även använts som kritik mot socialtjänsten som hade dragit in skyttens ekonomiska ersättning dagarna innan skotten, och sekundärt som argument för att de pengar som socialtjänsten förfogar över har gått till andra grupper i behov av bistånd.

Psykiatrin har troligen inte varit inblandad över huvud taget. Om skytten hade varit patient inom psykiatrin så hade detta kommit fram nu. Då hade psykiatrin varit en uppenbar syndabock. Även polisen har fått sig kritik för att de inte var snabbare inne och stoppade skjutningen.

Men det man glömmer när man skyller på alla andra samhällsaktörer är att skytten själv planerade och utförde en handling som han visste var olaglig och grym. Han försökte ta många med sig i döden och han förberedde så att ett polisingripande skulle bli fördröjt. Han är ensam ansvarig för sitt dåd. Att skylla på alla andra förminskar den skulden som rätteligen ska hamna på förövaren. Diagnoser och indragna bidrag är ingen ursäkt för denna brutalitet.

Istället för att omedelbart placera händelsen i färdiga ideologiska fack behöver vi vara försiktiga med att dra snabba slutsatser. Framför allt bör vi inte glömma att det handlar om enskilda människors liv och en samhällssorg som förtjänar mer än att bli slagträ i debatten.