Regressionsterapi
Var gång jag läser Tolkiens Sagan om ringen, eller ser Jacksons filmatisering undrar jag om Tolkien avsåg psykodynamisk terapi, när han beskrev de giriga dvärgarna i Moria. De fann den dyrbara metallen Mithril i berget och grävde djupare och djupare schakt för att hitta mer. Tills slut fann de en demon, en Balrog, som gjorde vad demoner gör bäst – dvs saboterade för alla andra.
Det är vad som händer i långvarig dynamisk psykoterapi med fokus på barndomen. Det är spännande, utmanande och berikande att få gräva djupare och djupare i sin själ och hitta trauman och intressanta sammanhang. Man lockas att fortsätta gräva, djupare och djupare för att se vad man mer kan komma åt. Kanske den slutgiltiga förklaringen till varför man är som man är, eller den ultimata lösningen till hur man lever ett fungerande liv.
Men det är inte det som händer. En grävande terapi som varar mer än två år gör ingen ytterligare nytta, utan riskerar bara att väcka en demon som gör vad demoner gör bäst – saboterar.
dralbinsson 
Hej! Läste cullbergs dynamisk psykiatri när jag var ung. På 90- talet var denna terapi det stötsta,alltså psykodynamisk behandling. Nu är förvisso cullbergs bok diagnos bok med de vanligaste från borderline till psykopati,narcissistisk, antisocial personlighetsstörningar och shizofreni. När jag var i vårdens händer på den tiden var det allltid en diagnos från den boken alla hade. Precis som adhd i nutiden. Jag kan säga att jag blev inte bättre av och efter denna behandling. Jag började sedan i samtals terapi hos en psykiatri sjuksköterska som varade i 8 år. Jag minns att det skulle grävas i barndomen men förstod inte det då. Jag mådde ju inte bra och hoppades få hjälp med samtalen. Jag hade aldrig tidigare i mitt liv haft psykos eller social fobi möjligtvis lite blyg bara i barndomen. Lite osäker på mig själv och omgivningen men blev bättre när jag blev tonåring fast det blev istället tvärtom. Man hade hittat ett sätt att skydda sig själv. Det är naturligt och vara i sin uppväxt tills man blir vuxen.
Men tillbaka till samtalsterapin. Jag fick psykos efter 4 år i terapin. Det märkliga är att ingen kunde ställa en diagnos. Läkare ansåg att inga tillräckliga kreterier för någon diagnos, var uppfyllda. Vid en tid på inläggning gissade en läkare på en diagnos. Sedan kom adhd utredning som visade tydliga tecken. Har alltså stått på neuroleptika i alla år utan någon psykos diagnos. Jag misstänker att samtalsterapin skadat mig istället även om avsikten inte var det. Trauma behandling kan nog hemskt nog förstöra en människa för livet. Det är jag övertygad om. Finns mycket i min berättelse som kan sägas.
Mvh Vienna