Hur bra är centralstimulantia som behandling?
Det är en fantastisk medicin som kan få en människa att sluta vara destruktiv och leva ett välfungerande liv, och det är en medicin som kan orsaka psykoser och för tidig död i hjärt-kärl-sjukdom, samtidigt.
Det är en medicin som ger många en känsla av energi, framgång och självsäkerhet vilket kan leda till att man lyckas i livet, men som också kan leda till att livet stannar av och man blir sittande inaktiv, samtidigt.
Det är en medicin som kan hjälpa en människa att sluta med missbruk, eller leda en människa till återfall i missbruk, samtidigt.
Vi lägger enorma sjukvårdsresurser på att utreda dessa diagnoser, men utredningarna säger ingenting om hur läkemedel kommer att fungera i det enskilda fallet.
Jag skrev ner lite siffror för att visa vad man kan förvänta sig för effekt av centralstimulantia:
Dessa siffror är ungefärliga utifrån min erfarenhet och vad jag kallar effekt. (Vi mäter inte effekt inom psykiatrin – tyvärr)
Centralstimulantia är ett läkemedel som ska höja en patients funktion (patienten ska klara av sitt liv på ett bra sätt och inte vara destruktiv). Det är INTE ett läkemedel som ska få en patient att ”må bra”. Om vi tror att det är dåligt mående vi behandlar så använder vi missbrukseffekten av läkemedlet (vilket brukar sluta illa).
Utredningen ger oss ingen information om hur läkemedlet kommer att fungera. Självrapporterade förbättringar har nackdelen att patienten rapporterar sitt mående istället för funktion.
Det som avgör om en behandling bör anses vara lyckad är om patienten slutar med destruktiva beteenden (missbruk, kriminalitet, självskador, ätstörningar) och om den höjer sin funktion (klarar egen försörjning, klarar egen bostad).
För gruppen ovan som har en effekt under en begränsad period menar jag patienter som under ett par år behöver läkemedel för att ta sig igenom en krävande period av livet (studier, söka arbete…). Oftast avbryter patienten själv sin behandling efter att den krävande perioden är slut.
Centralstimulantia är inte en bra behandling för att bli mindre grälsjuk, minska rusande tankar, mot värk eller mot utbrändhet. Det kan fungera, men det kan också vara en hög risk att det blir värre.
Så hur ska man tänka med ett läkemedel som kan göra underverk eller orsaka allvarliga skador, och där utredningar inte ger oss några ledtrådar?
Som jag ser det bör betydligt mindre resurser läggas på utredning och betydligt mer på uppföljning av egentlig effekt.
På så vis ger vi fler patienter rätt behandling i rätt tid, och vi undviker en del risker för katastrofala biverkningar.
…fast det är inte så Socialstyrelsens rekommendationer säger att vi ska göra!
En artikel från Läkartidningen. En kollega har ansökt om förlängning av tvångsvård, men detta har inte uppfattats av förvaltningsrätten utan dessa har enbart godkänt konverteringen av patienten. Patienten har således hållits på en avdelning utan lagligt stöd och erhållit behandling utan lagligt stöd.
Det här hade kunnat hända mig. Det har funnits tillfällen när det har varit ytterst oklart vad förvaltningsrätten frågar och hur mina svar tolkas.
Som läkaren konstaterar är detta en risk med hur kommunikationen via psykiatrin och förvaltningsrätten sköts. Det har blivit vanligare att dessa förhandlingar förs över länk, vilket var fallet här, och med en halvdålig videolänk är det lätt att missuppfatta information. Det finns en tydlig patientrisk och det är väl värt att titta närmare på detta upplägg för att minska riskerna för missförstånd.
IVO tar tillfället i akt och basunerar ut sin grava inkompetens. Istället för att ta upp ärendet som en patientsäkerhetsrisk och arbeta för lagförändring eller för att förbättra rutiner så väljer man att göra en polisanmälan och driva ärendet i tingsrätten.
SvD har rubriksatt illa, vilket är ironiskt då artikeln egentligen handlar om fel terminologi.
Kollegan Behroz Dehdari, i Stockholm, egentliga poäng är att vi inom psykiatrin använder fel språkbruk om vad piller gör. Det botar inte ”sjukdom”, de försätter hjärnan i ett annat tillstånd, som kanske är mer uthärdligt.
jag tycker det är tänkvärt.
”Psykiatrin har för stort fokus på piller” https://www.svd.se/a/dRa0kj/psykiatrin-har-for-stort-fokus-pa-piller-skriver-behroz-dehdari?utm_source=androidapp&utm_medium=share
En annan mening som sticker ut är att psykiatrin har en historia av att inte lyssna på patienter, och den frågan kan man fördjupa sig ytterligare i. Nu för tiden är det vanligaste att patienten har googlat sig till att den lider av sjukdom och det borde inte psykiatrin lyssna okritiskt på…
Evaluating Computerised Assessment of Motor Imitation (CAMI) for identifying autism-specific difficulties not observed for attention-deficit hyperactivity disorder or neurotypical development | The British Journal of Psychiatry | Cambridge Core https://search.app/VmJaEv2WJrTpFpNq9
En intressant vinkling på diagnostik av autism. En minuts dans framför ett TV-spel kunde korrekt urskilja autism i 80% av fallen hos barn 7-12 år gamla.
Inte på något sätt överraskande. Motorisk klumpighet i gruppen är väl känt.
Sen kanske dansdiagnostiken är ännu bättre.
När man anger siffran 80% menar man att det överensstämmer med sedvanlig diagnostik- och den har ju uppenbarligen sina brister.
Kanske är dansen överlägsen som diagnostiskt instrument?
Expressen skriver om Clara 19 som har maskfobi:
https://www.expressen.se/nyheter/sverige/clara-19-maste-gora-lumpen-mot-sin-vilja/
Utmärkt! Det är så man botar maskfobi!
När man tror att världen inte kan bli mer korkad:
Människor är Människor
Pojkar är Pojkar
Flickor är Flickor
Ingen kan identifiera sig på något annat sätt och kräva av omgivningen att den ska ställa upp på det. Hemma på sin egen kammare får man identifiera sig hur man vill.
Skolan, psykiatrin, föräldrar, samhället, media sviker barn och övriga medborgare när de accepterar att dessa fantasier tar överhanden.
Det här är ingen oskyldig lek. Det är begynnande utanförskap. Barn bör lära sig strategier för att fungera med andra människor. De bör inte lära sig att pracka på omvärlden sina egna beteenden.
Det farligaste vi kan göra om vi vill undvika självmord är att överlåta ansvaret för en människas liv på någon annan än personen själv. Att inbilla människor att en speciell yrkeskategori kan läsa deras tankar och förutspå framtiden. Att tro att inlåsning mot den egna viljan har en suicidminskande effekt. Att tro att alla tankar på att livet är outhärdligt bottnar sig i psykisk sjukdom. Iden att medarbetare gör ett bättre suicidpreventivt arbete bara vi gör händelseanalyser där vi pekar ut den medarbetare som sist hade kontakt med patienten som ansvarig för patientens handlingar
Dessa tankar är direkt farliga om vi vill arbeta suicidpreventivt. De minskar inte suicidrisken. De ökar risken för att en människa tar sitt liv. Trots denna relativt enkla slutsats så är det dessa bisarra tankar som har varit grunden för suicidprevention i Sverige.
Jag har tyckt mig se antydningar till att fler och fler belästa personer tycks ha uppfattat bristerna i tidigare grundantaganden. Jag har börjat hoppas på att vi faktiskt får en framtida suicidprevention som bygger på samarbete med patienten och frivillighet.
Försäkringsbolaget LÖF (Regionernas Ömsesidiga Försäkringsbolag) och deras samarbetskumpaner (däribland Suicide Zero) gör en ansträngning för att hålla psykiatrin kvar i ett vetenskapligt mörker
Löf | Säker Suicidprevention https://search.app/ACjfMtS8hZx14ct69
Löf har inget officiellt mandat i detta utan tar på sig en expertroll utan substans. Man har snickrat ihop några patientfall som skickas ut till kliniker med en uppsjö av frågor som ska besvaras. Därefter skickas ”granskare” ut för att diskutera dessa patientfall med representanter från kliniken.
I grunden är det inget fel med att diskutera med utomstående utifrån patientfall. Det är en form av lärande.
Men LÖF sätter agendan. Patientfallen genomsyras av förlegade tankar att suicidriskbedömningar är möjliga att göra, att tvångsvård skyddar mot självmord, att psykisk sjukdom är bakgrunden till självmord och att psykiatrin kan förhindra detta genom insatser som använts i 20 år utan framgång.
LÖF är ingen auktoritet inom området. Det här är bara spel för gallerierna.
dralbinsson 