Första gången jag satte min fot som läkare på en psykiatrisk avdelning och mottagning var 2001. 2003 påbörjade jag ST-tjänsten i psykiatri. På den tiden handlade ST om att träffa patienter och bli en duktig kliniker samt att gå en psykoterapiutbildning. Efter fem år skrev en specialist på att jag var färdig.
Idag handlar ST om att samla in papper på att man har gått rätt kurser och utbildningar. I teorin behöver man inte träffa mer än ett tjog patienter för att bli färdig specialist. Jag har åsikter om det men det är inte det inlägget handlar om.
Det fanns mer än dubbelt så många slutenvårdsplatser i psykiatrin I Kronoberg när jag började arbeta, men det fanns mer överbeläggninar då.
Det fanns ingen datajournal. Cosmic för läkemedel kom omkring 2003 (och det sas att detta skulle kopplas ihop med apodossystemet vilket man ännu inte lyckats med).
Cosmic-journalen startade 2006-10-24. Innan dess fanns det bara pappersjournaler. Det fanns minst två olika pappersjournaler, en för slutenvården och en annan för öppenvården. Visst gick det att beställa journalen från öppenvården om patienten blev inneliggande, och det skickades en slutanteckning till öppenvården när patienten skrevs ut, men det var svårt att få en överblick över patientens vårdförlopp.
Som AT-läkare bokades det fem till sex besök om dagen till mig på mottagningen. Det var gott om tid. Idag bokar vi tre till fyra besök till AT-läkarna och det är knappt de hinner med sin mottagning. Detta beror inte på att dagens AT-läkare är långsamma. Det beror enbart på att mycket har förändrats.
Sjukskivningsintygen var ett papper, en halv A4-sida. Det räckte med diagnos, datum för sjuktiden och en underskrift. Sjukskrivningen tog en minut att fixa för 20 år sedan.
Det fanns inga tvingande sökord att hålla reda på. Chefer sedan 2006 har försökt styra personal så att vi inte ska glömma diktera in vissa rubriker. Glömmer vi en rubrik kan vi inte signera anteckningar.
Jag kunde skicka remisser utan hinder när jag började. Ville en patient ha psykoterapi så kunde jag lätt skriva en remiss till psykoterapienheten. Det betydde inte att patienten fick psykoterapi. Väntetiden för behandling låg på 27-28 månader. Det var iallafall lätt att sätta patienter i kö, tills det infördes remisstopp. Det gjordes ingen bedömning om patienten skulle ha nytta av psykoterapi. Den som kunde prata sattes i kö. Behandlingarna var ofta flera år långa och var i praktiken stödkontakter där det användes en finare terminologi.
SSRI och SNRI var nya preparat som hade fantastiskt gott rykte. Cipramil, Zoloft, Fontex, Seroxat, Remeron och Effexor. Det var bara att byta och testa sig fram. Och om dessa läkemedel inte fungerade så kom den bipolära vågen och löste problemet. Den som inte blev frisk på antidepressiva var förmodligen bipolär och då kunde vi byta till helt andra läkemedel.
Det fanns så många bipolära diagnoser så det passade alla patienttyper. Bipolär I, II, II-och en halv, III, IV, V, för att inte tala om ”mixed state” och ”rapid cykling” eller Bipolär UNS, som passar alla.
Diagnostiken var inte så viktig egentligen. Patienter kom till psykiatrin för att de mådde dåligt. De fick läkemedelsbyten, sjukskrivning och en remiss för psykoterapi. Visst satt läkaren och försökte ställa rätt diagnos, men det var mer ett spel för galleriet. Praktiskt hade det relativt liten betydelse.
Förutom att alla fick de nya, moderna antidepressiva läkemedlen så fanns det några diagnoser som ställdes.
En ung kvinna som skadade sig själv hade borderline, en person med utländskt klingande namn hade PTSD, och som tidigare nämnts: om antidepressiva inte fungerade så var det nog bipolaritet.
Om någon behövde få kontakt med mig så fick de söka mig på den personsökare jag fått låna på arbetet. Då gick jag till en fast telefon och ringde upp numret på displayen. Runt 2005-2006 fick jag låna en mobiltelefon från jobbet – en Sony Ericsson.
På mitt första vikariat sommaren 2001 så fick jag ringa telefonsamtal inom landstinget. Ville jag ringa utanför landstinget måste det gå via sjukvårdens växel, så att personalen inte satt och ringde rikssamtal för landstingets pengar.
Som AT-läkare hade vi en viktig arbetsuppgift att skriva läkemedelslistor på avdelningarna. Dessa skrevs för hand, på papper, var vecka så att sköterskorna kunde dela läkemedel. En AT-kollega missade att den förra läkaren skrivit Mirtazapin 30mg och skrev Nitrazepam 30mg. (Det ser ju ganska likt ut med handstil). En uppmärksam sjuksköterska förhindrade en smärre vårdskada när hon uppmärksammade felet.
Patientens psykosociala situation var relativt ointressant. Visst skulle det kartläggas men det spelade mindre roll för kommande insatser. Faktiskt gjordes det ganska bra kartläggningar men insatserna blev ändå de samma.
Det levde kvar lite ideologiska konflikter mellan oss läkare och psykologer. Psykologerna gillade inte mediciner och förklarade lidandet med patientens trauman.
Vi skulle visserligen rapportera om vapeninnehav, olämplighet som bilförare och olämplighet som förälder, men det sakades helt en struktur för det.
Suicidriskbedömningar ansågs vara lika viktiga då som nu och HSAN, NASP och socialstyrelsen lika inkompetenta då som IVO är nu. Trots 20 års patientsäkerhetsarbete från dessa myndigheter har inte suicidstatistiken ändrats något. Men ändrar man något? Nä!
Vi gör mycket mer med våra patienter idag och vi är mer professionella. Vi har den helhetssyn som vi ville ha tidigare. Vi har en rimligare dialog med patienten. Psykiatrin är inte längre en förvaringsplats där patienter står på kö för någon psykoterapi.
Samtidigt har vi bytt ut vår övertro på antidepressiva och stämningsstabiliserande till en övertro på neuropsykiatri och centralstimulantia. Och vi ställer patienter på 2-3 års kö för utredning istället för terapi.
Vi har fått en helt absurd administrativ börda som till största delen är onödig i bästa fall men i praktiken patientfarlig då den tar upp så mycket tid.
”Skolan orsak till adhd-krisen i psykiatrin” https://www.svd.se/a/Llxm2Q/skolan-orsak-till-adhd-krisen-i-psykiatrin
Väl formulerat av kollegan Söderlund. Artikel från Svenska dagbladet. Slutklämmen är sunt förnuft.
”Diagnoserna slår ut psykiatriska vården” https://www.svd.se/a/veRzoV/diagnoserna-slar-ut-psykiatriska-varden
Utmärkt resonemang av kollegorna Nylander/van Paaschen. Låst artikel men jag tar slutklämmen här:
Sammanfattar fint vad psykiatrin i Kronoberg ska utgå från sedan 1:e oktober.
Om nu 10-20-30-40%… av befolkningen har ADHD; varför inte bara behandla alla som vill med centralstimulantia? Varför tar vi inte bort receptkravet? Varför kan jag inte köpa min dos på Ica?
Socialstyrelsen har en aktuell rapport som beskriver hur ökningen av diagnostiken ser ut. ”Totalt är det för närvarande närmare 190 000 personer i Sverige i åldern 5-64 år som har fått en adhd-diagnos och förskrivs något adhd-läkemedel”.
Läkartidningen rapporterar om samma ökning och tar samtidigt upp att över hälften av alla med ADHD-diagnos slutar med sina ADHD-läkemedel inom ett år. ”– Man måste förbättra övergången till vuxenpsykiatrin och sprida kunskap om att problem kopplade till ADHD ofta består över tid, säger forskningssamordnaren Isabell Brikell”, skriver läkartidningen.
Men varför slutar så många med sina läkemedel trots att kön för diagnostik är så lång och utredningarna så djupgående? Den enda egentliga orsaken till utredning är ju läkemedel – alla andra insatser kan ju personen få ändå – men långt mer än hälften slutar med läkemedel!
Om alla som utreds för ADHD får diagnosen ADHD, och alla som får diagnosen får testa läkemedel, vilket majoriteten ändå slutar med…: Varför behandlar vi inte alla?
Jo. För behandlingen är förknippad med ett antal risker och biverkningar. Och alla biverkningar är inte en axelryckning, och det kan ta år innan de blir uppenbara och patienter kan välja att dölja obehagliga biverkningar om det samtidigt finns en kickeffekt. Men det är dessa biverkningar vi behöver ha med i beräkningen gällande nytta av behandling:
Psykos/mani: Psykoser är kanske den otrevligaste biverkan. Den är ovanlig och i många fall släpper psykosen med avslutad behandling. Dystert nog kan den vara svårbehandlad i många fall.
Beroende: Trots avsaknad av positiva effekter har vi patienter som kräver fortsatt förskrivning av centralstimulantia då de upplever någon form av välbefinnande. Dessa patienter väljer inte själva att sluta med läkemedel. Denna typ av läkemedel har ett pris på gatan och det är alltid ett observandum. Likheterna med Amfetamin och Kokain finns.
Ångest/depression: Den helt klart vanligaste orsaken till att patienter väljer att sluta med centralstimulerande är ett allmänt psyiskt illabefinnande. Eventuellt har det förekommit någon förbättring av funktionen, men det är inte värt det psykiska obehaget menar patienterna. Jag tror att Isabell Brikell har feltolkat orsaken till att patienter slutar med centralstimulantia. De har helt enkelt upptäckt att medicinering inte löste deras problem.
Aggressivitet: Inte fullt så vanligt men det förekommer att patienter slutar med sina läkemedel då de blir mer aggressiva av behandling. Ibland är det patienten som upplever detta som besvärande, ibland är det närstående som har reagerat.
Kroppsliga symtom: Högt blodtryck, ökad hjärtfrekvens, hjärtrusningar är vanligt förekommande. Kortvarigt brukar inte det spela någon roll men ofta planerar vi för långvariga behandlingar. Det är ovanligt men förekommer att patienten förlorar medvetandet eller får hjärtrytmrubbbingar.
Anorexia/aptitförlust: Viktnedgång är en mycket vanlig biverkan och en av orsakerna till läkemedlets goda rykte. Man kan alltså fungera bra, må bra och nå sin idealvikt med samma piller. Inte konstigt att alla risker framstår som mindre farliga.
Sänkt problemlösningsförmåga: ”Nöden är uppfinningars moder”, säger ett gammalt uttryck och det ligger mycket sanning i det. Det är inte alltid negativt att drabbas av en katastrof (hur absurt det än låter). Det krävs kriser, misslyckanden och bakslag för att utveckla sin karaktär. Genom generös behandling med centralstimulantia tar vi bort en viktig drivkraft hos människor. Om målet med psykiatri är att må bra kanske det är rätt väg att gå. Är målet att bli självständig/autonom kanske det är en bättre väg att inte medicinera sig förbi livets svårigheter. Det är inte sällan personer som fått ADHD-diagnos framför tanken att ”alla andra verkar ha det så mycket lättare”. Men det är inte helt sant. Visst har vi olika förutsättningar men alla behöver anstränga sig. Om målet bara är att må bra, varför ger vi inte alla bensodiazepiner?
Sömnstörning: Det vanligaste vid behandling med centralstimulatia är förbättrad sömnkvalitet. Förmodligen är orsaken så enkel att läkemedlet hjälper patienten komma upp ur sängen på morgonen, hjälper patienten att genomföra sina sysslor under dagen vilket resulterar i en sund och naturlig trötthet till natten.
Inaktivitet: Liksom vid annan medicinering vid låggradiga psykiatriska problem är inaktiviteten ett bekymmer. Patienten väljer att sätta sig och vänta på att läkemedlet ska göra effekt istället för att agera för att göra nödvändiga eller åtminstone viktiga livsstilsförändringar. Detta är ett betydligt större problem än det låter som och en delförklaring till det är att det är svårt att studera.
Ökat drogsug: Det är väldigt vanligt att behandlingshem vid missbruk vill sätta in centralstimulantia för att förebygga återfall i missbruk. Det är sant att vissa människor har det lättare att komma ifrån sitt missbruk om de får behandling mot ADHD. Det är också sant att vissa patienter får ett ökat drogsug av läkemedlen. Vi vet inte i förväg vilken patient som är vilken och vi bör vara försiktiga att uttala oss åt ena eller andra hållet innan vi ser om den enskilde patienten håller sig drogfri över tid.
Ökad smärtproblematik: Jag har noterat ett flertal patienter som fått förvärrad smärtproblematik av centralstimulantia. En diagnos som heter Ehlers Danlos Syndrom (EDS) är på uppsving och många har spekulerat om det finns något samband mellan neuropsykiatri och EDS. Ingen vet i dagsläget hur det hänger ihop. Finns det samvariation? Vad är höna och ägg? Leder behandling med centralstimulantia (ffa Elvanse) till ökade besvär?
Poängen med den här sammanställningen är inte att orsaka oro eller motverka användande av läkemedel vid ADHD. Syftet är att införa en viss eftertänksamhet i diskussionen. Det handlar inte om att ”låta patienten testa” en behandling bara för att ”se om det fungerar”.
Innan jag sätter in läkemedel med dessa potentiellt allvarliga biverkningar så vill jag vara säker på att det finns en tydlig funktionsnedsättning hos patienten, samt att jag har en övertygelse att centralstimulerande har goda chanser att öka funktionsnivån.
”En man som nyligen hade fått ett utvisningsbeslut tog sitt liv efter att ha blivit hemskickad från psykiatrin med otillräcklig medicinering, enligt Region Stockholms lex Maria-anmälan” skriver Läkartidningen.
Som en illustration av mitt tidigare inlägg om inkompetensen vid händelseanalyser kommer denna artikel.
Det är en tragisk historia där en man tar sitt liv, men: vad är det som har hänt?
Mannen har befunnit sig i Sverige under flera år men får slutligen besked om utvisning. Det är en svår kris och han söker sig till primärvården för hjälp. Där uppfattar läkaren självmordsrisk och skickar mannen till psykiatrin. På psykiatriska akuten bedöms inte mannen vara självmordsbenägen (och som vi vet är det en bedömning som inte är möjlig att göra). Han erbjuds inläggning, vilket han avböjer. Han bedöms vara tillräknelig och kan inte tvångsvårdas. Han får således återvända hem med några dagars läkemedel och ett meddelande till inremmiterande att följa upp inom två veckor. Tyvärr tar mannen sitt liv.
Många skulle kunna tro att utvisningsbeslutet och efterföljande kris är orsaken till att mannen tar sitt liv. Region Stockholm tror inte det. Istället är det tydligen otillräcklig medicinering som får mannen att ta sitt liv.
Jag undrar vad ”tillräcklig medicinering” är för att inte ta sitt liv? Region Stockholm skulle ju kunna tydliggöra det så kan vi minska antalet självmord. Men det vet man naturligtvis inte. Det man menar är att patienten inte fick två veckors medicinering när han gick hem från akuten.
Man menar vidare att patienten borde följts av psykiatrin, men det framgår inte varför.
Jag vet inte hur rutinerna ser ut i Stockholm, men i Växjö räknas inte en krisreaktion som specialistpsykiatri. Det gör det säkert inte i Stockholm heller. Det här är bara händelseanalysens sätt att kasta skulden på någon för att det slutade olyckligt.
Vården kommer inte att bli säkrare för den här inkompetenta analysen. Den är enbart ett spel för gallerierna.
När vårdpersonal oroar sig för att en patient kommer att ta sitt liv, är inneliggande psykiatrisk vård rätt insats?
Alla tror att det är så, både professionella och lekmän. Socialstyelsens kunskapsstöd: ”Vård av suicidnära patienter ” från 2003 rekommenderar slutenvård efter självmordsförsök. Det känns som om det skulle vara rätt insats, men stämmer det?
Nä. Jag menar att det inte stämmer och det här är mina argument:
4. Och slutligen fick jag vatten på min kvarn. En svensk studie (Columbia-Suicide Severity Rating Scale Screen Version: initial screening for suicide risk in a psychiatric emergency department) hittar ett bifynd när det gäller patienter som enligt screening har högst självmordsrisk. I den gruppen är det dubbelt så vanligt med självmord inom ett år för de som lagts in för slutenvård, jämfört med de patienter som gick hem från akuten.
Ingen av dessa iakttagelser kan sägas vara bevis för att slutenvård ökar frekvensen av självmord, men tillsammans är de tydliga indicier på att psykiatrisk slutenvård ökar risken.
Det här ställer naturligtvis till det när en psykiatrisk patient kommer till akutpsykiatrin med självmordstankar, inte sällan uppmanad av ett samhälle, eller av sjukvården, som tror att inneliggande vård förhindrar självmord. Den klokaste insatsen för att minska risken för självmord är alltså att patienten får gå hem igen. Slutenvården kommer bara att öka risken.
Därmed inte sagt att slutenvården är helt meningslös. Det finns psykiatriska tillstånd som är botbara med inneliggande vård, och det finns psykiatriska tillstånd där patienten blir otillräknelig och behöver tvångsvård. Det ska bedömas och handläggas via akutpsykiatrin.
Men inläggning enbart i suicidpreventivt syfte är kontraindicerat. Det ÖKAR risken!
Jag växte upp i bibelbältet, söder om Jönköping. På den tiden och i det området fanns det ibland människor som deklarerade att de blivit ”frälsta”. De hade funnit Gud. De hade fått ett svar på hur livet fungerar och sin roll i världen. De hade en särskild blick av lycka och övertygelse.
Jag såg samma blick i ögonen på någon psykiatriker som undervisade på läkarlinjen i slutet av 90-talet. SSRI kom till Sverige 1993 och vi hade boten till depressionens lidande.
Jag har sett samma blick i början av 2000-talet hos kollegor och patienter som äntligen förstått varför de har ett lidande som SSRI inte kunde bota. Förklaringen på mänskligt lidande hette Bipolär sjukdom och det fanns olika typer av bipolaritet för alla varianter som vi kunde se.
Och nu har den dykt upp igen. Blicken hos den nyfrälste, som har fått svaret på lidande och bristande förmåga. Nu heter förklaringen Neuropsykiatri!
Jag har också sett den fantastiska effekten som centralstimulerande läkemedel har haft på vissa patienter med ADHD, eller hur det har gått att kommunicera med en gravt autistisk patient med bildstöd och scheman. Jag har nog också haft den där frälsta blicken.
…men jag har också sett de obehagliga biverkningarna av centralstimulantia och förlusten av drivkraft när autismdiagnoserna ställs.
En skillnad mellan tidigare psykiatriska diagnoser och de neuropsykiatriska diagnoserna är att de senare gör kall på att vara säkra diagnoser. De är livslånga och de är så noggrant utredda att de inte kan ifrågasättas. Trots att vi ser allt fler patienter som vill utredas på nytt för att bli av med sin diagnos, eller patienter som uppenbarligen inte har nytta av diagnosen.
Men oavsett hur många års väntan och oavsett hur många timmars utredning, så är inte utredningarna facit. De är inte förklaringen på livet och diagnoser löser inte alla problem.
Det finns ingen utredning som, med acceptabel säkerhet, kan differentiera mellan ADHD, Autism, trauma, uppväxt, neuroticism, hormoner, IQ eller hjärnskador, om vi ska hävda att vi ställer diagnoser som ska förklara livet.
…och det är här som jag känner att det är dags att tvärbromsa. Jag känner mig som en lögnare om jag förklarar livet med en endimensionell diagnostik. Människor är alldeles för komplicerade för det.
Psykiatrisk diagnostik är till för att skapa en hypotes, som ska ligga till grund för en behandling för att uppnå stabilisering, bot, förhöjd funktion, minskad destruktivitet och i slutändan: autonomi. Diagnostik är inte livets facit.
Det här med frälsning får andra ägna sig åt. Vården kommer inte att ägna sig åt utredningar för att någon vill veta ”varför jag är som jag är”.
Visste ni om att:
I trafiken är det tre gånger vanligare att personer som inte använder bh orsakar trafikolyckor jämfört med personer som använder bh!
Samhällsekonomiskt kostar förare utan bh samhället ca 4,5 miljader kronor, medan förare med bh kostar bara 1,5 miljader kronor.
Vi kan dra slutsatsen att samhället skulle spara 3 miljader, bara alla förare använde bh!
Kausalsamband betyder orsakssamband. Det finns ett samband mellan bh-användande och färre trafikolyckor, men finns det ett orsakssamband? Kan det finnas någon annan gemensam nämnare för de personer (ca hälften av mänskligheten) som både använder bh och som är inblandade i få bilolyckor?
Jag skrev om hur man sett ett samband mellan neuroleptikum och minskade suicid hos psykossjuka
Jag skrev om hur man sett ett samband mellan centralstimulerande läkemedel och minskad kriminalitet.
Man har sett ett samband i dessa studier, men man har inte kunnat visa ett orsakssamband. Studierna är fortfarande intressanta för de ger öppningen till att göra fler studier. Om man inte hade sett ett samband så är det troligt att det inte heller finns ett orsakssamband, och det finns ingen orsak att forska vidare inom det området.
Men poängen är: Vi kan inte dra några kliniska slutsatser på enbart samband. Vi behöver orsakssambandet.
Så ska vi satsa på psykoterapi till människor i syfte att minska antalet självmord? Ska vi dela ut neuroleptikum för att minska antalet självmord? Ska vi ge kriminella centralstimulantia för att minska kriminalitet?
Vi kanske ska börja med att lagstifta så alla bilförare tvingas använda bh? Det finns tre miljarder skattepengar att tjäna på det!
Sedan 2023-10-01 har vuxenpsykiatrin och neuropsykiatrin, i Kronoberg, gått ihop till en enhet, som organisatoriskt ligger under vuxenpsykiatrin. All utredning och behandling av neuropsykiatriska tillstånd i Kronoberg, via regionen, kommer att handläggas inom denna enhet.
Det finns enorma fördelar för Kronobergarna att det har blivit en enhet, men det finns också ett antal utmaningar att hantera.
Jag har blivit medicinskt ledningsansvarig läkare, vilket innebär att jag har ett stort ansvar och en stor påverkansmöjlighet för denna enhet.
Jag har skrivit en hel del om mina tankar kring neuropsykiatri, utredning och synsätt på tillstånden, vilket bäst sammanfattas 2023-03-07.
Men vad är viktigt när det gäller neuropsykiatri? Vad är optimal behandling, och vad ska vi erbjuda i Kronoberg framöver – ffa när det gäller ADHD?
ADHD är inte en sjukdom. ADHD måste inte behandlas inom sjukvården, och definitivt inte inom specialistpsykiatrin. Orsaken till att behandlingen ligger inom specialistvården är de kontroversiella, centralstimulerande läkemedlen som används. Den stora majoriteten av personer med ADHD har inte nytta av, eller besvärande biverkningar av, centralstimulantia och då försvinner egentligen poängen med kontakter med specialistvården.
Så, vad är det som ADHD-behandling ska bestå av? Jag kommer att prioritera fyra områden:
VÅRDPLAN. MÅL. RAMAR
Det absolut viktigaste, och mest avgörande , för framgångsrik behandling, är en vårdplan med målformulering. Eftersom ADHD inte är en sjukdom som ska botas, så handlar vårdinsatserna istället om att uppnå något, att sluta med något destruktivt eller starta något konstruktivt. T.ex att upphöra med destruktiva beteenden eller börja med en sysselsättning.
Målet är dels till som behandlingsinsats för det hjälper patienten att fokusera på det som den vill uppnå (vilket ofta är ett problem vid ADHD), dels är det till för möjligheten att utvärdera behandlingen.
Ramen är på samma sätt till för att tydliggöra när behandlingen ska utvärderas och upphöra. T.ex vid återfall i missbruk, allvarliga biverkningar eller utebliven effekt.
ARBETSTERAPI. STRATEGIER. RUTINER
Den terapeutiska insats som ska prioriteras är arbetsterapi, för hjälp med strategier och rutiner. Det ADHD-diagnosen beskriver är svårigheter att få saker gjort. Att påbörja, utföra och slutföra uppgifter, att inte låta sig distraheras och att kunna begränsa sig. Där är arbetsterapi den viktiga insatsen. Psykoterapi har en mycket begränsad effekt på ADHD-symtom och är sekundärt i behandlingen, om det ens ska användas.
FAST VÅRDKONTAKT. STÖD. UPPFÖLJNING
Det långsiktiga stödet, finjusteringar och säkerhetskontroller av läkemedelsbehandling, hjälpen att hålla fokus på behandlingsmålen och kontakten med läkare ligger hos den fasta vårdkontakten. Där ligger också ansvaret att signalera när behandlingen inte fungerar- och kanske behöver avbrytas.
LÄKEMEDEL. CENTRALSTIMULANTIA. Även om jag är snabb att framhäva begränsningarna av, och riskerna med, centralstimulerande läkemedel (särskilt när det gäller patienter över 40), så är de fortfarande imponerande bra läkemedel där en fjärdedel av patienterna har en avgörande nytta av behandling. I dagsläget är det klokt att låta behandlingen ligga inom specialistpsykiatrin.
Som jag ser det bör vi ha möjligheten att använda läkemedel tidigare i behandlingen. De treåriga väntetider till utredning, som vi har vant oss vid, är ovärdiga en modern sjukvård. I Kronoberg använder oss emellanåt av något som kallas ”Ex Juvantibus-behandling”, vilket innebär att vi behandlar en patient med misstänkt ADHD, innan utredningen, och om resultatet är positivt så har vi ett tydligt tecken på att vår misstanke är korrekt.
Där har vi en optimal behandling av ADHD!
Men varför är inte utredningen med bland dessa insatser, undrar någon? Jo, för den är inte så viktig och bör inte vara avgörande för om behandling ska inledas eller ej. (eller tydligare uttryckt: utredningen är inte så viktig att den får orsaka tre års väntan på behandling!) Rekommendationer om hur utredningen ska utföras blir hela tiden allt mindre omfattande och kommer att upphöra helt om några år. Det är uppföljningen och effekten som bör prioriteras.
En person med ADHD kan naturligtvis ha annan psykiatrisk samsjuklighet, på samma sätt som den kan drabbas av kroppslig sjukdom. ADHD innebär INTE att patienten behöver särbehandlas för samsjukligheten. Den samtida depressionen behandlas på samma sätt som om patienten inte hade ADHD. Alkoholberoendet behandlas på samma sätt som om patienten inte hade ADHD. Psykiatrin i Kronoberg kommer inte att att förstärka myten att patienter med ADHD är så unika att endast specialister kan förstå sig på dem.
Det här är en ganska stor förändring i synen på den neuropsykiatriska problematiken och det kommer säkerligen att bli en del diskussioner.
Det här kommer att bli intressant!
Regeringen ger Socialstyrelsen i uppdrag att genomföra en informationsinsats till personal som möter personer med könsdysfori.
Uppdrag om bättre bemötande och stärkt uppföljning avseende vård vid könsdysfori
Varför gör man detta? Man menar att man gör det för att unga HBTQI-personer får ett sämre bemötande inom vården, vilket kommer från denna skrift:
Jag är inte ensam, det finns andra som jag – MUCF Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällefrågor
Men får unga hbtqi-personer sämre bemötande inom vård och omsorg? Nä, det är inte sant och det får inte heller rapporten fram, även om regeringen tolkar det som att hbtqi-personer får ett ”bristfälligt bemötande” av vården. Den 450+ sidiga rapporten sammanställer intervjuer där en grupp hbtqi-personer uppger att de fått sämre bemötande inom vården (liksom på alla platser i samhället). En iakttagelse från rapporten:
Lek med tanken att man hade tittat på en annan avgränsbar minoritetsgrupp.
”Ingenjörerna har blandade erfarenheter av bemötande inom vården. Det finns positiva exempel på att vårdgivare har haft ett öppet och förutsättningslöst bemötande, eller snabbt anpassat sig efter att det framkommit att patienten är ingenjör. Samtidigt beskriver flera ingenjörer brister i bemötandet. Det finns exempel på att det fått negativa konsekvenser för ingenjören, såsom att ingenjören valt att avsluta vårdkontakten eller samtalsstödet eller att ingenjören undviker att ta del av vård och stöd.”
I vilken minoritet vi än avgränsar och ställer rätt frågor till så kommer vissa individer att svara att de blivit särbehandlade utifrån sin minoritetsstatus.
Vad kan vi mer läsa från skriften ”Jag är inte ensam…?”
…och man definierar fler termer:
Socialstyrelsen får alltså i uppdrag att göra en informationsinsats, förmodligen för att förbättra bemötandet.
Det blir intressant att se hur man tänker lägga upp det.
Vi leker åter med tanken om att det rör sig om ingenjörer. De vill benämnas som ”Herr/Fru Ingenjör” i samtalsrum och journalanteckningar, de menar att det räcker att känna sig som ingenjör för att vara ingenjör eller att de vill få samtalsbehandlingar där terapeuten inte ifrågasätter deras världsuppfattning. Då känner de att de fått ett bra bemötande. De upplever att det är en mikroaggression (eller kanske en makroaggression) när de inte får den behandling de önskar när de önskar den.
Att driva linjen att ingenjörer har rätt att erhålla insatser de önskar för annars är de utsatta för bristfälligt bemötande är att skapa onödiga konflikter. Ingenjörerna som söker vård kommer att vara extra uppmärksamma på att de troligen kommer att få ett bristfälligt bemötande utifrån sin minoritetsstatus.
Uppdraget som regeringen nu ger är ett utmärkt exempel på kontraproduktivitet. Att peka ut en minoritet som extra utsatt, och i behov av högspecialiserat omhändertagande, leder till nervös vårdpersonal. Vem vill utsätta sig för att träffa någon som kan känna sig dåligt bemött vid minsta felsteg, eller kanske utan att något fel har begåtts över huvud taget. Ingenjörer, får i dagsläget inte bättre eller sämre vård än någon annan. Oftast blir det bra, ibland blir det mindre bra. Och när det blir mindre bra beror det inte på att de är ingenjörer.
Jag menar att det är viktigt att vi alla (inklusive ingenjörer) tar till sig följande:
Min önskan är inte detsamma som mitt behov, min vilja är inte detsamma som min rättighet, och min känsla är inte detsamma som fakta.
dralbinsson 