Jag fortsätter resonemanget sedan förra inlägget…
Jag kan dela upp argumenten mot Anmälningsplikt i tre kategorier:
- Det moraliska argumentet. Det känns naturligtvis tveksamt att låta hjälpinstanser ha anmälningsplikt. Vi väntar till den asylsökande är i behov av hjälp och då slår fällan igen. Där hjälpen finns – där finns också hotet. Fast för mig är inte det det starkaste argumentet. Jag har samma ömmande för den flykting som fastnade i ett flyktingläger i närheten av katastrofområdet, som den som lyckades ta sig till Sverige.
- Samhällsperspektivet. Det är en dålig idé att tvinga på medborgare en anmälningsskyldighet i en demokratisk stat och man bör vara ytterst försiktig med det. Att bygga upp ett nätverk av lydiga invånare som ser det som sin plikt att övervaka andra personer och anmäla deras beteende kan lätt spåra ur. Vilken blir nästa grupp vi ska anmäla?
- Det ekonomiska perspektivet. I närtid är detta mitt huvudargument. Vi matas hela tiden med information om sämre ekonomiska lägen och en framtid där vården behöver spara. Varför i hela friden ska våra skattepengar gå till att låta välavlönade människor göra uppgifter de inte har utbildning och kompetens för? Det är inte att jag är fin i kanten och inte vill smutsa ner fingrarna. Jag kan skotta snö, städa toaletter eller steka hamburgare eller vad man ber mig om. Men jag vill inte att mina skattepengar går till att betala en läkarlön för att läkaren ska skotta snö, städa toaletter eller steka hamburgare…
Det är problematiskt att patienter ska behöva vänta 8 timmar på akuten för att akutbesök, eller veckor för att få en tid på vårdcentralen, eller år för att få en utredning. Att det är på det viset är inte en fråga om ekonomi. Det är en fråga om planering och organisation, och det är fullt möjligt att lösa.
Vad sägs om att att vi skickar ut följande information i kallelsebrev och som informationstavlor i väntrummen? (procenttalen är påhittade, men stämmer förmodligen hyfsat med verkligheten…)
VI BER OM URSÄKT FÖR VÄNTETIDEN PÅ KLINIKEN! VÄNTETIDEN BEROR PÅ FÖLJANDE FAKTORER:
Dålig organisation på kliniken: 9%
Högt patientflöde: 5%
Oro som massmedia sprider: 11%
Meningslöst arbete som fungerande datasystem hade löst: 13%
Onödiga behandlingar som läkemedelsbolagen lurat på oss: 11%
Extraarbete för att försäkringskassan ska tjäna pengar: 15%
Överdokumentation som IVO orsakat: 21%
Arbetsuppgifter som politiker tycker det är praktiskt att vården gör: 15%
Det är detta som orsakar väntetider. Det är detta som skattepengarna går till. Nu utökar vi väntetiderna med ännu en arbetsuppgift som är praktisk för staten!
(Den första punkten på listan närmar sig förstås 0% på allmänpsykiatrin i Växjö. Det är nämligen mitt arbetsområde – och jag är duktig på mitt jobb!)
Hur som helst. Ju fler arbetsuppgifter – t.ex. anmälningsplikt – som pressas på vården, desto dyrare kostnad och desto längre väntetider. Som skattebetalare och vårdtagare motsätter jag mig detta.
Så förslaget är alltså att vårdpersonal ska ha anmälningsskyldighet gällande papperslösa? 12 regioner säger nej. Kronoberg avvaktar. Vad är det att avvakta?
Jag är trött på att vara statens lakej i ärenden som inte har med min utbildning eller mitt jobb att göra. Det är en dålig idé att använda vården som en ordningsmakt!
För den som inte visste det så förväntas läkaren göra en massa bedömningar som faller allt längre från vad som kan anses ingå i det arbetet som vi utbildas för.
Vi har en anmälningsskyldighet om någon patient missbrukar för mycket och en annan anmälningsskyldighet om vi misstänker att barn far illa. Så långt är jag med. Det anser jag täcks in av ett övergripande ansvar för samhället.
Att anmäla olämplighet att inneha körkort är också rimligt, men något mer tveksamt. De patientgrupper som vi inom psykiatrin förväntas anmäla är inte de som orsakar flest olyckor.
Vi har skyldighet att anmäla vissa grova brott om vi får vetskap om att ett sådant planeras. Jag kan ställa upp på det. Planeras det ett mord eller statskupp så vill jag ju gärna försöka förhindra det.
Jag har också möjlighet att anmäla lite lindrigare brott, om straffet för brottet är åtminstone ett års fängelse. Det är också rimligt. Jag är inte skyldig att göra det, men jag har möjligheten att bryta tystnadsplikten för att kontakta polisen i dessa fall.
Att anmäla vapen verkade tidigare också rimligt. Men helt plötsligt finns det ett utredningsärende där en patient inte har anmälts avseende vapen och denne har (mer än ett år efter sin psykiatrikontakt) använt sitt vapen för att mörda. Då inser jag plötsligt att en läkare kan straffas för att inte har gjort en bedömning som inte går att göra. Det känns ju ytterst tveksamt. Vi kan ge prognoser men det är inte samma sak som att förutspå framtiden.
Jag förväntas också skriva intyg för att personer med neuropsykiatriska diagnoser ska kunna få övningsköra och ta körkort. Varför ska jag intyga det? Klarar de teoretiska och praktiska körprov så kan de ju köra. Varför ska en läkare in och uttala sig om det? Kan jag hamna i rätten om någon patient är med om en bilolycka ett drygt år senare?
Sedan något år tar polisen och militären in personer som fått ADHD-diagnos vilket lett till att jag får förfrågningar om huruvida dessa individer kan bli poliser, med krav på nya intyg. Har man inga intagningsprov till polis och militär? Har man inga prov och utvärderingar under utbildningarna? Vad ska jag uttala mig om? Och om någon av mina patienter, som utbildar sig till polis eller militär senare begår ett tjänstefel; ska jag upp i domstolen för att jag intygat fel?
Vi får förfrågningar från IVF (fertiliseringskliniken) för att uttala mig om huruvida en patient kommer att bli en bra förälder, och ska tillåtas genomgå IVF. Visserligen är det inte jag som ensam står för beslutet utan utförande läkare, men jag kan inte låta bli att undra: Om barnet inte blir blöjfritt i tid – Är det jag som är ansvarig?
Vi kan också få förfrågningar om en patient är lämplig att genomgå magsäcksoperationer. Jag kan förstå varför – allt för oorganiserade människor mår väldigt dåligt efter operationen och utsätter sig själva för risker. Men vad sägs om att kirurgen själv gör den bedömningen, eftersom de vet riskerna med behandling?
Och så ska vi intyga vilka människor som är för sjuka för att arbeta, men oavsett vad vi intygar så kan det övertrumfas av en handläggare som vill spara pengar åt staten. Istället för att justera ersättningsnivåerna i sjukersättningen, så dumpas ansvaret på läkarkåren. Läkarens uppdrag har allt mer blivit att ge sken av att sjukförsäkringen fortfarande fungerar, medan försäkringskassan ska spara pengar.
Och så kommer vi den senaste dumheten. Anmälningsskyldighet när en asylsökande söker vård. Jo, jag kan förstå att det kan vara ett brott att vistas olagligt i landet, men jag kan inte se att det brottet bör jämställas med mord eller landsförräderi. Och vårdens uppgift är inte att vara lagens förlängda arm.
Jag noterar att region Kronoberg inte har bestämt sig i frågan. Tur att jag har bestämt mig. Jag tänker prioritera de uppgifter som jag är utbildad till och anställd för.
Det är en dålig idé för en statsmakt, som vill vara demokratisk, att träna upp sina medborgare i angiveri . Det är inget för mig.
Jag gör det inte!
Anpassningsstörning är förmodligen den vanligaste diagnosen inom psykiatrin, även om vi sällan ställer den. Det är lättare att ställa andra diagnoser.
Anpassningsstörning innebär att en människa har hamnat i en livssituation som den inte kan anpassa sig till, och resultatet blir ett dåligt mående (som oftast benämns Ångest). Det dåliga måendet är hjärnans signal som säger: -”dags att förändra livsstil!”
Tyvärr blir resultatet ofta det motsatta. Personen med anpassningsstörning söker vården, som ställer upp med insatser, piller och terapier, för att man ska slippa ändra sin livsstil. Vården kallar Anpassningsstörningen för Depression vilket ger intrycket av att det är sjukligt.
Det finns två faktorer som avgör om vi drabbas av anpassningsstörning. Dels hur hemsk livssituation vi har, dels hur bra vi är på att anpassa oss. Alla mår dåligt i en hemsk situation, det är inte patologi.
Den person som alltid, genom hela livet, har svårt att anpassa sig har ofta medfödda eller uppväxtrelaterade brister som gör att det är svårt att anpassa sig. Vanligtvis rör detta sig då om en neuropsykiatrisk problematik. Av dessa är det många som har svårigheter att själv känna att de måste ta ansvar för sitt liv. Detta är vanligtvis personlighetsstörning.
Vanliga orsaker till anpassningsstörning är: relationer, arbetssituationen, arbetslöshet, dålig ekonomi, kroppslig sjukdom, smärtproblematik, asylstatus…
Men hur tar man sig ur en anpassningsstörning?
Det finns två vägar att gå (och det är inte särskilt enkelt):
1. Förändra sin situation. Analysera vad som egentligen är fel, förhandla och kompromissa fram en förändring (att hota, tjata eller gnälla fram en förändring är bara en kortsiktig lösning). Man kan också lämna situationen (byta jobb, byta partner….). Träna på att sätta upp realistiska mål och följa dem.
2. Förändra sin inställning. Analysera vad, inom mig själv, som gör att jag inte står ut med min situation. Förändra mitt beteende och uttryckssätt. Träna Tacksamhet, Förlåtelse och Acceptans.
3. Inte göra något och bli bitter och grämd. Hoppas att något händer som löser problemet (vilket visserligen händer ibland, men som samtidigt tar bort min egen förmåga till förändring).
Att bli av med sin anpassningsstörning är inte enkelt och smärtfritt. Tvärtom kräver det ofta beslut som känns som ”Pest eller Kolera”. Å andra sidan finns det ingen annan väg att gå, och det finns faktiskt en viss trygghet i den insikten
Tarot-kortleken från 1400-talet är en gammal italiensk variant av spelkort. På 1700-talet fick den rykte om sig att kunna förutspå framtiden för den som kunde läsa korten rätt. Än idag finns det bluffmakare som utger sig för att kunna spå i kort.
Det finns naturligtvis ingen evidens bakom detta påstående, att en Tarot-lek skulle ha övernaturliga förmågor. Samtidigt finns det ingen evidens som motbevisar att det går att spå i kort. Ingen har egentligen studerat det…
När det gäller suicidriskbedömningar är ju det en annan metod, som också menar att det går att spå i framtiden. Precis som med Tarot-leken så finns det inga bevis som talar för att det fungerar. Det går inte att förutspå vilken enskild individ som kommer att avsluta sitt liv. Men i motsats till Tarot, så finns det studier som visar att suicidriskbedömningar inte fungerar .
Om vi ska arbeta evidensbaserat inom psykiatrin så är det mer adekvat att använda en Tarot-kortlek än att göra en suicidriskbedömning.
Det är något att tänka på…
Har tänkt skriva ett inlägg om klimatångest, men i väntan på att bli färdig med det kan jag ju kommentera kollegan som dömts för klimataktivism. Och det är väl troligt att flera av de som deltog i aktionen led av just klimatångest.
I läkartidningen beskrivs att tre läkare har varit inblandade i en klimataktion, och att en nu har fått sin dom
https://lakartidningen.se/aktuellt/nyheter/2023/08/lakare-falld-for-klimataktion/
Kommentarerna är både stöttande och kritiska. Det är ett ämne som rör upp känslor.
Ingen förnekar klimatförändringar! Sedan jordens tillblivelse har livet här drabbats av meteoriter, supervulkaner, istider, kontinentalförskjutningar, temperaturförändringar (ibland väldigt dramatiska) och ett antal massutdöenden, inte minst den förrödande syrgaskatastrofen för 1,8 miljarder år sedan. Planeten utmanar livet på ytan även utan människans inblandning.
Klimataktivism däremot får definieras som att man ansluter sig till följande teoribildning:
1. Människor är orsaken till att klimatet påverkas kraftigt, ffa pga utsläpp från fossila bränslen, plastanvändning och metangaser från kötthushållning.
2. Klimatet påverkas katastrofalt negativt av detta och konsekvenserna kommer att leda till massdöd hos mänskligheten, flera djurarter kommer att utrotas, och i sämsta fall blir planeten obeboelig. Alla negativa händelser anses vara orsakade av mänsklig klimatpåverkan, såsom pandemier, stormar, översvämningar, köld, värme, missväxt o.s.v.
3. Lösningen är att upphöra med fossila bränslen och köttproduktion omedelbart, men samtidigt kan det redan vara för sent. Vanligtvis anses inte kärnkraft vara en lösning på klimathotet eftersom det kan ske miljöfarliga olyckor i kärnkraftverken.
4. Den som inte accepterar de tre punkterna ovan ska benämnas ”Klimatförnekare”. Beskrivningen av eventuella klimatförändringar ska benämnas ”Klimathot” och läget ska beskrivas som ”Akut”. Alternativa tolkningar är ”missinformation” för ”vetenskapen är enig”.
5. Protester mot utpekade klimatbovar får bryta mot lagar eftersom konsekvenserna av klimatkrisen är så allvarliga. Vägar ska kunna spärras, människor ska kunna hindras från att ta sig till arbetet och konstverk får vandaliseras.
Att det finns utmaningar när det gäller miljön, att vi måste ta hänsyn till vår omvärld och att vi måste tänka på framtiden, är de flesta överrens om och det kan inte räknas som aktivism. Tvärtom är det snarast en sund gemensam grund för att gå vidare med en genomtänkt strategi.
Klimatforskning som specialitet bygger på iakttagelser och mätningar det senaste århundradet samt modeller som ska försöka beräkna vad som kommer att ske framöver. De mest oroande beräkningarna är de som rapporteras i nyheterna, inte för att de är mest korrekta utan för att de genererar mest inkomster för nyhetsbolagen.
Vi har denna sommar fått en bitter illustration över svårigheterna att förutspå väder och klimat. I våras fick vi veta att vi skulle få en ny, knallvarm 2018-sommar, men så blev det ju inte. Att det blev varmt någon annanstans på jordklotet innebär inte att prognosen var rätt. Den var fortfarande fel!
Läkartidningen beskriver att den nu dömde ”Terese Nilsson har också lyft att hon genom sin roll som läkare och forskare ser de allvarliga konsekvenser för hälsan som klimatkrisen medför och aktionen är ett sätt att stå upp för forskning och vetenskap.”
Det är viktigt att läkare deltar i samhällsdebatten och det är även möjligt att delta som privatperson i debatten, men det är alltid bekymmersamt när läkaren blandar ihop sina roller. Vi har inte i närheten av så mycket data att vi kan säga att: vi ser konsekvenser av människoorsakad klimatpåverkan. Vi kan inte påvisa något kausalsamband!
Det glöms ofta bort i klimatdiskussioner den fantastiska effekten av industrialismen (=olja, plast, köttproduktion mm…) som minskat barnadödligheten från ca 50% till ca 0%, och som samtidigt närmast fördubblat medellivslängden. Omkring tre fjärdedelar av alla människor vi ser idag hade inte funnits utan olja, plast och bra kost. Kanske kan man argumentera att överbefolkning är en utmaning i sig, men jag har svårt att se ökad barnadödlighet eller förkortad livslängd som en lösning.
Vi kan däremot se ett samband mellan katastrofrapportering och klimatångest. Jag tycker själv att det är en dålig start för nästa generation att matas med uppgifter om att deras framtid kanske aldrig kommer att komma för att generationen innan har förstört jorden.
Jag noterar att det är få västerländska aktivister som åker till klimatförnekarna Ryssland och Kina och utför aktioner där. Man kan annars tänka att sådan aktivism borde lära dessa stater en läxa.
För övrigt kan man läsa studien: The Dark Tetrad Personality Traits Moderate the Relationship Between Ideological Passion and Violent Aktivism av Belanger et al. Den studerar kopplingen mellan bl.a. våldsam klimataktivism och personlighetsdragen narcissism, machiavellism, psykopati och sadism. Det finns ett sådant samband enligt studien. ‘The science is settled”!
Det här är nytänk! …och det är inte färdigtänkt.
Jag ska göra ett försök att förklara vad jag anser att psykiatrisk vård är och hur det ska mätas. Det har alltid stört mig att det har varit så svårt att få någon tydlighet när det gäller vad psykiatri är och hur vi ska kunna utvärdera att vi gör något positivt för samhället eller patienten. Jag insåg hur länge jag har brottats med frågan när jag hittade ett dokument som jag kallade ”Funktionsmall” 2011-2012.
Mätning av psykiatrisk behandling har alltid handlat om tre/fyra saker:
Patientnöjdhet – dvs hur nöjd den enskilda patienten är och hur kliniken klarar sig i nöjdhetsmätning. Det finns ett antal felkällor i detta – bland annat att patienter i kö inte kan göra sin talan hörd, och att mätsättet i sig skapar köer. Överraskande nog har psykiatrin inte sämre patientnöjdhet än andra medicinska specialiteter.
Antal patientmöten – I brist på att kunna mäta framgång så mäter psykiatrin hur mycket personalen har ansträngt sig och det som mäts är fysiska möten med patienter. Det kan se bra ut, men säger ingenting om hur behandlingsresultatet blir.
Suicid – Märkligt nog mäts inte annan form av dödlighet inom psykiatrin, trots att vi vet att psykiskt sjuka människor i genomsnitt har sämre fysisk hälsa än de psykiskt friska. Det som mäts är självmord, vilket är vetenskapligt bisarrt eftersom de psykiatriska insatserna inte har någon livräddande effekt i de fallen. Mätningen blir alltså ett rent slumptal.
GAF (Global Funktionsskala) – är en siffra mellan 1-100 där läkaren betygsätter patientens symtom och funktion. Från politiskt håll fanns det, för ca femton år sedan (det så kallade NYSAM-projektet), en stor förhoppning att detta skulle kunna användas för att följa patientens tillfrisknande och även att kunna jämföra effektiviteten mellan olika kliniker. GAF kan dock inte användas på det sättet och det finns en mycket stor diskrepans mellan olika bedömare.
Självskattningsskalor som CORE och WHODAS har provats, och de har ett visst värde, men fungerar bäst på individnivå. Jag har inte heller sett att det har använts framgångsrikt i något större sammanhang.
Hittills har måtten för att mäta psykiatrisk vård inte sagt någonting om huruvida patienter blir friskare eller får förhöjd funktion!
Funktionsmallen som jag arbetade med 2011 var alltså ett sätt att objektivt mäta patientens funktionsnedsättning och patientens tillfrisknande.
Tio år senare, 2021, föll ännu en pusselbit ner då jag kunde konstatera att all psykisk ohälsa kunde mätas i autonomi, med hyfsat hög tillförlitlighet. Psykisk ohälsa leder till minskad autonomi, och när autonomin återvänder så tyder det på ökad psykisk hälsa. Många tror ju att dåligt mående är det som för patienten till psykiatrin men, jag konstaterade 2020 att det är en helt otillförlitlig måttstock.
Så vad händer om jag kombinerar dessa två måttstockar, Autonomi och Funktion, rimligtvis genom multiplikation?
Det första dokumentet som följer är ett frågeformulär med frågor om patientens autonomi (GAF- Autonomi). Det är sextio frågor angående hur självgående patienten är, och de frågor jag ställer varierar från om sängen är bäddad till om patienten pensionssparar. De sista fyrtio poängen är arbetsrelaterade och ger i princip en poäng för var timme i veckan som patienten lönearbetar. (40 timmar ger 40 poäng vid lönearbete).
Detta är inte ett validerat frågeformulär (tvärtom – det har aldrig testats) utan presenteras här som en illustration över principen. Den som skrapar ihop 90-100 poäng har en god autonomi, och klarar sig själv bra.
Man skulle naturligtvis kunna ha åsikter om att lönearbete blir så betydelsefullt för att avgöra autonomi, men som jag ser det är det så verkligheten ser ut. Om jag inte lönearbetar (eller åtminstone har en stabil inkomst) så är det svårt att vara självständig. Att vara sjukskriven eller i rehabilitering innebär lägre autonomi eftersom patienten inte styr detta själv, utan är beroende av olika myndigheter. Att uppbära pension, även förtidspension, likställer jag med lönearbete eftersom det blir stabil inkomst som patienten har kontroll över.
Funktionsmallen handlar, som namnet antyder, om Funktion. Här framhävs framför allt beteenden och vårdinsatser (vilket naturligtvis beror på att den kom till under mina år på avdelning 24). Självskador, beroende och patologiskt låga BMI ger en multiplikator under 1. Vårdinsatser som tvångsvård, slutenvård och psykologkontakter ger också en multiplikator under 1. Att slutenvård ger sänkt autonomi kanske de flesta kan acceptera, men att psykoterapi skulle ge det kan vara mer svårsmält. Som jag ser det får en patient sänkt autonomi av att vara tvungen att gå till en terapeut, och målet med behandlingen måste alltid vara att den avslutas.
Funktionsmallen var till för att både patient och vårdpersonal skulle kunna se vad som skulle behandlas och hur funktionsnedsättande det kunde beskrivas. Det skulle också fungera som ett verktyg för att mäta behandlingsframgång.
Tanken är alltså att multiplicera resultatet av GAF-Autonomi med resultatet av Funktionsmallen, vilket ger en siffra mellan 1-100. Ett relativt objektivt värde som både beskriver sjukdomsdjup och som är objektivt mätbart för tillfrisknande. ”Relativt objektivt” kanske låter otillräckligt, men då får vi inte glömma att psykiatrin inte har kunnat mäta generell behandlingsframgång för en större patientstock någonsin, t.ex på kliniknivå. Vi har aldrig haft en aning om vi gör nytta eller skada med våra insatser utom möjligtvis på individnivå eller i vissa begränsade studier på specifika diagnostillstånd.
Det här sättet att mäta psykiatrisk sjuklighet skulle, för första gången, ge politiker och chefer ett mått att styra resurserna efter. Det skulle bli möjligt att styra pengarna dit där de gör mest nytta – till de patienter som har lägst autonomi och där vi kan se högst höjning av autonomin vid behandling. Samtidigt är det en utmärkt pedagogik för patienter och vårdpersonal om vad vi egentligen ägnar oss åt.
Det kanske verkar krångligt med två formulär där resultaten ska multipliceras med varandra? Det kanske det är i en pappersvärld. Men det är betydligt lättare att fylla i detta i sin telefon eller dator och skicka in resultatet till vården, och vi är redan där. Tekniken finns och vården behöver bara fundera ut vad den egentligen behöver av tekniken (och den psykiatriska vården behöver GAF-funktion).
En möjlig svaghet med mätningen, är att psykiskt illabefinnande/dåligt mående, psykiska symtom osv inte mäts över huvud taget. Kanske skulle det behövas? Men jag menar att mätning av dåligt mående inte är möjligt, och inte kan avgöra om måendet kommer av naturliga orsaker eller sjukdom. Och om vi vänder på det så är autonomimåttet en hyfsat bra måttstock för dåligt mående, så indirekt mäter vi det dåliga måendet.
Det kan låta som om vården bara är till för att vi ska fungera bättre och klara av och arbeta, och det stämmer i stort sett. Det är det vården alltid har varit till för! Vården har visserligen strävat efter att undvika onödigt lidande samtidigt, men har aldrig egentligen haft som mål att vi ska må bättre.
Kommer det här någonsin att användas i praktiken? Nä, knappast. Jag tror inte att någon kommer att förstå nyttan av det. Jag bara lägger det här för min egen skull.
Läste på Instagram…
Det här är provocerande.
Statsministern drar politiska växlar på att förändra reglerna vid blodgivning. I sak har han rätt. Reglerna för blodgivning kommer från 80-90-talet, och behöver moderniseras. Men detta har aldrig varit en fråga om diskriminering utan en medicinsk försiktighetsåtgärd.
Jag studerade till läkare på 90-talet när HIV och AIDS var en dödlig sjukdom och det saknades behandling. Sjukdomen är en blodsmitta och det förekom smittspridning via blodtransfusion. Att testa blodet var mycket mer osäkert än det blivit i modern tid.
Kunskapen om sjukdomen var också begränsad. På 80-talet fanns oron att HIV (eller HTLV III, som den kallades) skulle kunna spridas via myggor (som ju suger blod från olika individer), eller att det skulle spridas via offentliga toaletter. I efterhand framstår det kanske lika märkligt som att använda ansiktsmasker i samhället för att förhindra Covid, men okända sjukdomar genererar oro.
En avgörande del av folkhälsostrategin var att minska smittspridningen. Sjukdomen spreds framför allt inom tre grupper: afrikaner, och resenärer från Afrika(där HIV hade sitt ursprung), homosexuella män (och de som uppskattade oskyddat sex, ffa analsex), och sprutnarkomaner (ffa de som delade spruta). Tre grupper där risken för blodsmitta var kraftigt ökad.
Den sexuella läggningen var ointressant. Homosexuella kvinnor hade närmast obefintlig risk för smittöverföring och sågs aldrig som en riskgrupp.
Det var således en ytterst adekvat, medicinsk åtgärd att begränsa riskgruppers bloddonationer.
Smittspridningen gällande HIV är numera under kontroll och det finns bra behandling, och bra testningsmöjligheter, för den som ändå drabbas. Kunskapsläget har förändrats och det är medicinskt adekvat att förändra blodgivningreglerna.
Men det är osmakligt att dra ett diskrimineringskort. Allt i samhället är inte diskriminering, och överanvändningen av ordet gör att det helt förlorar sin betydelse.
Mark Levengood sommarpratade för någon vecka sedan. Jag ser knappt på TV men det lilla jag sett verkar Levengood vara en genomtrevlig person, som ofta lyckas med konststycket att vara rolig, utan att vare sig vara kränkande eller slätstruken. Jag har inget ont att säga om honom.
I sitt sommarprat beskriver han att han genomgått en NP-utredning, vid 57 års ålder, och fått en ADD-diagnos. Han har också fått besked att det förklarar hans återkommande episoder av utbrändhet, vart femte år.
Det hedrar Levengood att han gör utredningen privat och inte belastar sjukvården, så vad är problemet?
Symtomdiagnosen. ADD, liksom ADHD och Autism är symtomdiagnoser. Det man har gjort under utredningen är alltså att man undersöker en patient som upplever att han haft uppmärksamhetstörning och koncentrationssvårigheter hela livet och ställer en diagnos som betyder att han haft uppmärksamhetstörning och koncentrationssvårigheter hela livet! Det är allt man gör! ADD är inte en förklaring, det är en beskrivning.
För att förtydliga mitt resonemang så är teorin bakom de neuropsykiatriska diagnoserna att det finns en biologisk orsak bakom symtomen och att det förklarar funktionsnedsättningen. Som utredningarna hanterar diagnosen blir det däremot enbart en beskrivande diagnos.
Funktionsnivån. De neuropsykiatriska diagnoserna kräver att patienten har allvarliga funktionsnedsättningar i privatlivet eller yrkeslivet. Den som har klarat av 36 års äktenskap och är en ytterst populär programledare uppfyller inte de kriterierna. Jag ifrågasätter inte att uppmärksamhetstörningen finns, men det räcker inte för diagnos.
Modediagnoser. Levengood hade turen att göra en utredning i modern tid. Hade han gjort utredningen för 20 år sedan hade psykiatrin förklarat för honom att alla hans symtom berodde på bipolärt spektrum, tjugo år tidigare hade man sagt att alla symtom berodde på trauma under uppväxten, tjugo år innan det hade man hävdat att det berodde på multipla personligheter… ADD och neuropsykiatri är de minst autonomisänkande diagnoserna att få.
Hade han träffat en utredare som kan personlighetstester hade livet förklarats av hans personlighetsdrag, hade han träffat Dr Anders Hansen (som är klok och har många bra poänger) så hade han fått veta att det är evolutionen som gjort en gammal överlevnadsfördel till ett problem i ett modert samhälle, och hade han haft oturen att träffa någon som anslutit sig till transideologin, så kanske alla svårigheter förklarats av att han är född i fel kropp.
För tvåhundra år sedan hade samma symtom kunnat ge en religiös förklaring. ”Gud prövar dig”, eller någon dylik fras hade använts för att förklara livets elände. Religionen har möjlighet att ge denna typ av förklaringar. Religion och vetenskap är skilda saker. Religionen kan aldrig motbevisa vetenskap, och vetenskap kan aldrig motbevisa religion. Vi kan välja att tro på religion eller inte men vi måste acceptera att vi inte kan ställa dessa mot varandra.
Att vetenskapligt förklara varför vi är som vi är vanskligt. Kortsiktigt ger det patienten en trygghet att äntligen förstå sig själv. På längre sikt kommer ofta insikten att ett enskilt perspektiv inte förklarar komplexiteten hos en människa (och då kommer ofta önskemål om nya utredningar).
Psykiatrin bör använda sina verktyg att behandla patologi. När vi använder dem för att förklara livet så klampar vi in på religionens område. Det gör oss oseriösa.
Det är inte ett nytt fenomen att människor söker psykiatrin och psykologin för att få veta varför de är vilsna, varför de inte fungerar som de ska och varför livet är outhärdligt jobbigt ibland. Ibland beror det på psykisk sjukdom. Oftast beror det på att vi är människor och det är sådana vi är. Frågan ”varför” är inte så viktig. Det viktigaste är hur vi ska hantera det.
Hannas löpargrupp, eller kort och gott löpargruppen, är en insats som vi erbjuder patienter inom vuxenpsykiatrin i Växjö.
Det är en behandling, mot depression, ångest, neuropsykiatriska funktionsnedsättning och personlighetsstörningar. Det fungerar otroligt nog mot all form av psykisk sjukdom. Det fungerar även mot biverkningar som andra behandlingar kan ge, och det potentietar eventuell samtalsterapi. Evidensen för insatsen motsvarar evidensen för andra insatser som erbjuds inom psykiatrin, men biverkningsprofilen är mindre oroande. Till viss del kan det vara beroendeframkallande, men det gör inget.
Väntetiden för insatsen är ca 7 dagar. Vi tar oss runt en gång i veckan.
Behandlingen, som är en gruppbehandling, går ut på att samlas, en gång i veckan, och ta sig runt den vackra sjön Trummen. Insatsen är tillsammans med personal på psykiatrin. Namnet antyder löpning, och den som vill springa gör det, och den som vill jogga, lufsa, vandra, gör det. Den som vill växla några ord med behandlare, eller annan gruppdeltagare, gör det. Den som önskar ta sig runt under tystnad gör det. Sträckan är lite drygt tre kilometer.
Jag bjuder på lite sköna vyer som man får se under behandlingen:
Man kan diskutera, och vi har diskuterat, om detta verkligen är ett uppdrag för specialistpsykiatrin, och om vi bör lägga resurser på detta?
Mina två huvudsakliga argument är:
1. Det viktigaste vid psykiatrisk behandling är förståelsen att ”bara jag kan förändra min situation”. Psykoterapi som lyckas lär ut den insikten. Psykoterapi som misslyckas lär inte ut den, och blir bara en stödkontakt. Den som tar sig runt tre kilometer runt Trummen har själv bidragit till att förändra sin situation.
2. Vi har i åratal tjatat på patienter att komma igång med fysisk träning och skrivit Fysisk aktivitet på recept, men alla patienter vet redan om att det är viktigt. Att erbjuda ett handfast stöd, tidpunkt, sammanhang kan vara precis den insats som gör att visionen blir verklighet.
Ja, löpargruppen är specialistpsykiatri och resurserna är väl spenderade
Här har vi en nyhet som ondgör sig över att samhällsproblem inte sopas under mattan tillräckligt effektivt…
1 000 unga i kö på Bup – skickas till privata aktörer | Mitt i https://www.mitti.se/nyheter/1-000-unga-i-ko-pa-bup–skickas-till-privata-aktorer-6.3.135939.73a7c11246?fbclid=IwAR0J1g3-0K_Hemi0wcb6_4HqJbmJbyWffxWBWnuRAO7i2OYX-B7C90H0rn0_aem_AWtLKnxk7UWPXYe8pUqnVxeFK0vfZ_IVXVvXsQomI_O-2ggcKp5r_UqpXPcxnMB2iW8
Det handlar om långa utredningsköer till BUP i Stockholm. Och det ingår i det moderna narrativet, att barn mår sämre, att barn måste få kontakt med BUP, och att barn måste få diagnoser och läkemedel. Och siffrorna är oroande. Mängden barn och unga som söker vård för ”psykisk ohälsa” ökar dramatiskt.
…men det beror inte på att barn har mer psykisk sjukdom nu för tiden utan det beror på samhällsförändringar. Skolan är den stora boven i dramat, som undviker att utbilda på barnens nivå, som tar bort träning av motoriska färdigheter (idrott, bild, slöjd, välskrivning, papper och penna), som tar bort katederundervisning, som tar bort tydliga mål för godkänt, som använder ett betygsystem som utgår från premissen att alla har möjligheten att nå exakt samma mål, och skyller dåliga resultat på neuropsykiatri eller bristande lärarkompetens, osv….
För att släta över skolans brister så får barnen först gå till kuratorer, som naturligtvis inte kan hjälpa någon eftersom bristerna inte sitter hos barnet. Därefter slussas barnet in till BUP, som ska ställa diagnoser, som ska ge skolan mer resurser, för att de ska göra sitt arbete.
Artikeln anmärker bland annat på att BUP inte utreder snabbt nog, dvs att BUP inte snabbt nog sopar upp efter skolans problematiska struktur. Vi kommer att få fler artiklar som denna. Och BUP är inte utan ansvar i detta, för de har inte varit tydliga med att skolan är problemet. BUP har larvat med och utreder allt möjligt och ställer diagnoser på friska barn (som kanske råkar vara lite omogna, lite busiga, lite annorlunda, lite rastlösa…)
Jag ska försöka beskriva på vilken dumhetsnivå utredningsvansinnet hamnar:
När psykiatrin (efter lång tid – ibland 2-3 år) har utrett alla barn som har problem i skolan och satt ADHD och Autismdiagnoser på alla, så kommer insatserna. I samtliga fall innebär insatserna att barnet behöver lugn och ro i studiemiljön, tydliga instruktioner för vilka uppgifter som ska göras, så lite störande stimuli som möjligt, tydligt dagsschema, tid med läraren, möjlighet att göra av med överskottsenergi, träning av finmotorik. DET ÄR ALLTID SAMMA REKOMENDATIONER! Efter 2-3 år och tiotusentals skattekronor, så ska högt utbildad vårdpersonal berätta för lärare det som alla har känt till i 100 år. Och när vården har gjort detta för ett barn så kommer nästa barn, där vården ska beskriva exakt samma sak för exakt samma lärare. Det här är verkligen så dumt så klockorna stannar.
Men det tar inte slut där… Ställer vi ADHD-diagnosen kan vi ge barnen amfetaminliknande läkemedel så att de står ut i en ofungerande skolmiljö.
Vad är nästa steg i samhällsutvecklingen? Att ta bort alla vägskyltar och trafikregler och lösa problemet med trafikolyckor genom att bygga ut akutkirurgin och skriva reportage om att köerna till operation är för långa?
Jag blir mer och mer övertygad om att detta inte löser sig förrän BUP vägrar utreda. När BUP börjar avslå remisser med budskapet ”vi utreder inte elever som inte har katederundervisning, som inte har idrott fem dagar i veckan, som inte har träning av motoriska färdigheter dagligen”. Då kommer det att bli en massiv kritik, men också en nödvändig diskussion, och en nödvändig omstrukturering av skolan.
dralbinsson 