Öhhh…
För att ni utreder…?
…och ställer diagnoser?
…för att fortsätta resonemanget från 2022-07-04, där jag rekommenderar centralstimulerande behandling innan utredning – om ADHD-diagnosen är trolig, samt att nyttan av behandlingen avgör om diagnosen ska ställas eller ej:
De finns en stor risk med detta förhållningssätt. De centralstimulerande medicinerna är kontroversiella av en anledning.
Det finns två sätt som läkemedlet kan påverka patienten. Patienten kan bli klar i huvudet, ha lättare att hålla en tanke i taget, lättare att planera sin dag och hålla sig till planeringen, lättare att ta tag i uppgifter som inte är roliga, lättare att hålla uppmärksamheten i samtal och vid informationsinhämtning, lättare att hinna tänka efter innan de reagerar på impulser som dyker upp i hjärnan. Det är dessa effekter vi vill ha när vi behandlar. Det är det som mildrar symtomen av ADHD.
Den andra effekten av läkemedlet är ”kicken”: känslan av energi, välmående. Känslan av att ha lyckats utan att ha utfört något. Självförtroende utan orsak. Detta är drogeffekterna som också kan finnas hos läkemedlet och som avslöjar likheterna med amfetamin och kokain. Dessa effekter vill vi INTE ha när vi behandlar. Upplevelserna, som visserligen är positiva, är bara drogeffekter och avtar ganska snabbt om inte dosen höjs.
En patient kan få båda typerna av effekt oavsett om det har utförts en utredning eller inte. Utredningen ger ingen ledtråd till vilken patient som kommer att få önskad effekt av centralstimulantia. Det kan också vara svårt att utvärdera läkemedlet. Patienten kan inte alltid själv skilja på om den fungerar bättre eller om den bara mår bättre. Tidigt i behandlingen kan effekterna te sig liknande.
För att lösa detta problem gör jag följande för mina patienter:
I patientens vårdplan noterar jag, tillsammans med patienten, tydliga, mätbara mål som vi är överens om att patienten ska uppnå om den medicinerar med centralstimulantia. Målen handlar alltid om att sluta med destruktiva beteenden eller påbörja/slutföra konstruktiva uppgifter.
Konstruktiva mål är ofta: Komma i arbete eller sysselsättning, ta körkort, avsluta studier, klara av eget boende, klara av att sköta sin ekonomi…
Undvika destruktivitet är ofta: Undvika att skada sig, undvika alkohol/droger, undvika onödiga konflikter…
Det går att lägga till mål på uppgifter som patienten själv uppger att den har önskat klara av, men som den hittills inte lyckats med.
Mål som handlar om måendet ska INTE vara med i vårdplanen. Mer välmående, bättre självförtroende eller bättre självkänsla tidigt i behandlingen är tecken på drogeffekter av läkemedlet och ett argument för utsättning av medicinen. Med tiden, när en patient har klarat av att sluta med destruktiva beteenden och kunnat slutföra konstruktiva mål, så kommer självförtroende och välmående, men av rätt orsak.
Jag försöker träffa patienten efter ett år. Om målen är uppnådda eller om patienten åtminstone är en god bit på väg så kan jag med gott samvete ställa diagnos ADHD och utredningen blir då överflödig. Om patienten inte har kunnat klara av något mål och bara fått kickeffekter (eller biverkningar) av läkemedlet så finns det inte heller någon mening med utredning. Alla andra insatser som man kan få vid ADHD (dvs allt utom centralstimulantia) kan man få utan diagnos.
Det finns ingen mening att ha en diagnos som inte leder till åtgärd.
Med detta arbetssätt slår jag flera flugor i samma smäll. Patienten slipper stå i kö och får en snabb insats, diagnosen ställs via att följa förloppet (vilket är säkraste sättet att ställa diagnos), patienten får argument och motivation för att ta tag i sina problem och lösa dem, och jag får veta om behandlingen fungerar samtidigt som patienten får diagnos.
Uppföljningen är det centrala. Centralstimulantiabehandling utan nogrann uppföljning är en ytterst osäker behandling
En utmaning för psykiatrin är hur vi ska få slut på utredningsvansinnet. Den bipolära diagnosvågen ebbade ut under tidigt 2000-tal, för att ersättas av den neuropsykiatriska diagnosvågen. Jag var själv med i denna våg, och jag har följt patienter som haft en enorm, ibland livsavgörande, nytta av neuropsykiatriska diagnoser och behandling (även om majoriteten inte har haft det).
Eftersom diagnoserna genererade kostsamma LSS-insatser från kommunerna eller möjligheter till kontroversiella läkemedel (amfetaminliknande substanser) så skulle diagnoserna utredas noggrant. Utredningspsykologer har därmed fått en enormt ökad arbetsbörda utan någon möjlighet att hinna med. Köerna för utredning har i Kronoberg vanligen legat mellan 2-3 år.
De största fördelarna med diagnoserna är möjligheterna till speciell läkemedelsbehandling och större möjligheter till kommunalt stöd. Ytterligare ett argument för utredning och diagnos är att det teoretiskt ger patienten en förklaringsmodell till sina svårigheter och strategier som den kan använda för att klara liver bättre.
I verkligheten är strategierna oftast bara de kloka råd som våra far- och morföräldrar gav oss förr i tiden, med att hålla oss borta från alkohol och droger, undvika att leva destruktiva liv, söka oss till förnuftiga vänner, ta hand om oss själva, gå och lägga oss i tid, ta ansvar för våra liv, tänka innan vi agerar, bete oss vettigt mot vår omvärld och acceptera de vi är.
Förklaringsmodellen innebär att personen med diagnos föddes med en genuppsättning som ger ett antal svårigheter att leva i ett modern samhälle, men även ett antal talanger som det går att lära sig utnyttja.
Neuropsykiatriska diagnoser befinner sig på ett så kallat kontinuum. Det betyder att det inte finns någon tydlig gräns för vad som är diagnos och inte. En människas kroppslängd är också ett kontinuum, där vi alla har olika längder (fast vissa har naturligtvis samma längd). Det är dock mycket svårt att tydligt säga var gränsen går för vad som är en handikappande kort eller lång kroppslängd. Det är ingen större skillnad mellan en person som är 149 cm lång och en som är 150 cm lång. På samma sätt är det ingen större skillnad på en person som nästan uppfyller kriterier för t.ex. autism och en person som precis uppfyller kriterierna för autism. Det blir alltså ytterst märkligt med diagnostiken i gränslandet, och det finns inget sätt att komma förbi problemet i en utredning.
Trauma eller suboptimal uppväxt ställer också till det i diagnostiken. En svår barndom kan mycket väl resultera i symtom som på alla sätt liknar de vid neuropsykiatriska tillstånd och inte heller här finns det något sätt att skilja på orsaken till symtomen. Att ställa diagnoserna Barndomstrauma och ADHD är ologiskt, för i och med att vi konstaterar trauma i barndomen så säger vi samtidigt att vi inte kan uttala oss om det finns en ADHD. Det går däremot snabbt att behandla med centralstimulantia. Om medicinen har positiv effekt på funktionsnivån så var det ju en ADHD. Konstigare än så är det inte.
Trots avancerade utredningar så blir dessa inte alltid rätt. Dels kan utredningen ha visat fel, dels så mognar människor ur sin ADHD, så att symtomen inte längre är tillräckliga för diagnos när vi blir äldre. Efter snart två decennier med diagnostik börjar det nu bli allt vanligare att personer söker vård för att få utredning för att bli av med sina neuropsykiatriska diagnoser. Det är tur att det finns oändligt med pengar i samhället för det här är en dyr historia.
På samma sätt håller inte heller autismdiagnosen för all framtid. De symtom som liknade autism kan ha uppstått ur en suboptimal livssituation eller de kan vara de första symtomen på en psykossjukdom.
Eftersom utredningen är så gedigen, och diagnoserna anses vara livslånga, får man lätt föreställningen att utredningarna är ett facit som inte kan ifrågasättas. I de första utredningarna som gjordes så var psykologen noga med att påpeka att utredningen borde göras om vid senare tillfälle, för man var då medveten om att en utredning kunde visa fel resultat. Jag har inte sett dessa rekommendationer på tio år, och även om de stod med så finns det inte resurser för att återutreda alla patienter. I modern psykiatri är det ytterst svårt att riva upp en diagnos som är satt i en utredning, även om tiden går och symtombilden förändras.
Utredningarna har inte bara fått status av att vara facit utan också att vara någon form av El Dorado. Om patienten bara får sin diagnos så kommer alla livets svårigheter att lösa sig. Visst finns det många som har haft avgörande nytta av diagnoserna, men det finns minst lika många som inte haft nytta av den och många som även tagit skada av diagnosen (biverkningar av läkemedel, inaktivitet i väntan på utredning, sänkt ansvarskänsla av att ha en diagnos som förklarar allt i livet…).
Det säkraste sättet att ställa psykiatriska diagnoser är att följa förloppet av sjukdomen. I viss mån är det ju det man simulerar genom att patienten (och närstående) får beskriva hur livet har tett sig hittills – det är ju en typ av förlopp. Att följa förloppet är inte heller facit – diagnossättaren kan ju vara vinklad år ena eller andra hållet. Patienter med svängande stämningsläge får snabbt bipolära diagnoser om de söker vård i Halland, men om samma person söker vård i Kronoberg så är det troligare med neuropsykiatriska diagnoser eller personlighetsdiagnoser. (Jag kan konstatera att Halland behöver öka sin kompetens på området)
Självklart behöver vi ställa diagnoser för att öka chansen att vi ger rätt behandling och självklart är det bra om vi så snabbt som möjligt kommer så nära rätt diagnos som möjligt. Utredningar som kräver över två års kötid är därför inte adekvat.
Det mest adekvata, vid misstanke om ADHD, är att ställa en diagnos ”Misstänkt ADHD”, och behandla som om diagnosen vara ställd. Vid utvärdering ett år senare visar det sig tydligt om patienten hade nytta av insatserna och då kan vi utgå från att diagnosen är rätt. Om patienten inte har nytta av insatserna finns det ingen orsak att utreda den diagnosen. Att få en neuropsykiatrisk diagnos, där insatserna inte gör någon nytta, är helt meningslöst.
I det läget kan det vara av nytta att utreda annan psykisk sjukdom. Då har vi heller inte slösat bort 2-3 år av patientens liv i en väntelista.
.
Jag trodde faktiskt att det var ett skämt, men det var det inte…
Så här beskriver annonsen IVO:
”Myndigheten kännetecknas av ett stort engagemang samt en bred och djup kunskap och förståelse för hälso- och sjukvård samt omsorg i Sverige. IVO drivs av visionen om att vi har koll, att vi skapar lärande och att vi gör vården och omsorgen säkrare och bättre. Vi finns till för vård- och omsorgstagarna”.
”IVO drivs av visionen om att vi har koll….”?
🤣🤣🤣🤣🤣🤣🤣🤣🤣🤣🤣🤣🤣🤣
Nä, jag orkar inte…
Jag har tittat på Pippi Långstrump, och lyssnat på den välkända titelsången:
”Har du sett min villa, min Villa Villerkulla-villa?
Vill å vill du veta, varför villan heter så?
För där bor ju Pippi Långstrump”
Ok, jag förstår att detta är en barnsång och att den inte utger sig för att vara ett filosofiskt resonemang, men det är ändå en illustration. Nu kanske jag faktiskt vill veta varför villan heter Villa Villerkulla, men den förklaringen jag får är att Pippi Långstrump bor där. Det finns ju knappast något kausalsamband mellan att Pippi Långstrump bor på en plats och att den platsen heter just Villa Villerkulla. Är orsaken till namnet verkligen att hon bor där? Det är väl troligare att hon har döpt den till Villa Villerkulla – vilket är hennes fulla rätt i ett demokratiskt samhälle – så länge namnet inte kränker någon.
Textraden är ologisk. Det går inte att dra slutsatsen att villan heter något, bara på premissen att en viss person bor där.
Och när jag tänker på något som är fullständigt ologiskt, så kommer jag alltid att tänka på IVO, som ju i sitt agerande är ologiska. Deras senaste drag för att minska patientsäkerheten är att tvinga de psykiatriska klinikerna att fylla i ännu mer papper än tidigare. IVO vill ha bättre kontroll på hur tvångsvården bedrivs och IVO har bara två idéer för hur man påverkar vården. Man kan tvinga vården att skriva rutiner (som IVO borde skriva) eller man kan begära att vården fyller i en massa papper. IVO tycks ha som mål att dra bort all vårdpersonal från patientarbetet och låta personalen fylla i papper istället. Ju mindre personal som arbetar med patienter – desto bättre vård, tycks IVO resonera.
Jag valde att skriva Pippis sång så att texten blir logisk:
”Slutar vården illa, så kan IVO lätt förvilla
Gör en inspektion, men förstår aldrig vad som hänt
De begär rutiner, men är själva mest kretiner
När de gör bedömning, då blir allt bara helt förvänt
För IVO har gjort analysen, så den är tjolahej tjolahoppsansa
IVO har gjort analysen, så den är inte bra!”
Idag ska vi prata om något kul som jag vet att alla gillar! Och det är ett bra semestertips också, när man vill ta en paus från att läsa vetenskapliga artiklar som ju annars brukar vara semesternöjet. Man kan plocka fram sin molekylbyggsats och bygga lite spännande molekyler.
Litium är mitt favoritläkemedel. Det är få läkemedel, inom psykiatrin, som har haft en så avgörande positiv effekt på människors liv. Man kan följa patienter under lång tid där ingenting tycks fungera och patienten förstör mer och mer av sitt liv, till den dagen då litium kommer in som behandling och livet börjar åter fungera. Det gäller ju framför allt bipolär sjukdom typ 1 och återkommande djupa depressioner, och det är två patientgrupper med historiskt sett svårbehandlade, och livsförstörande, sjukdomsförlopp. (Jag har fler favoritläkemdel: Concerta, Antabus, Leponex och SSRI, men litium är en klass för sig)
Litium upptäcktes av en svensk, Johan August Arfwedson, 1817, och användes i slutet av 1800-talet som ett antidepressivt läkemedel. Det hade förmodligen en positiv effekt redan då, men nackdelen var att det var toxiskt i högre doser och man saknade möjligheten att mäta litiumkoncentrationen i blodet varför läkemedlet fick dåligt rykte. Litium gjorde come back på 1950-talet och då som ett läkemedel mot bipolär sjukdom.
Litium är ett grundämne med atomnummer 3. Man hittar det uppe i vänstra hörnet i periodiska systemet. Den kemiska beteckningen är Li. Litium är en jon och saknar en elektron i sitt yttersta elektronskal vilket gör att litium är positivt laddat. Den positiva litiumjonen binder sig till en negativt laddad jon, med en så kallad jonbindning, och bildar då en saltkristall.
Lithionit – Lithiumsulfat
Lithionit (Li2SO4) byggs upp av en svavelatom och fyra syreatomer, där två syreatomer blir negativt laddade och kan binda till sig varsin Litiumjon. Som kuriosum kan nämnas att Lithionit tillverkas genom att behandla Litiumkarbonat med svavelsyra. Om man som patient blir rekommenderad Litionit av sin psykiatriker, så kan man alltid skoja till och säga att man inte vill medicineras med svavelsyra. Psykiatrikern kommer inte att förstå lustigheten förrän de googlat upp tillverkningsprocessen (…. eller förresten; skoja aldrig med en psykiatriker. Vi har ingen humor. Vi tror bara att det är ett symtom på psykisk sjukdom)
Lithiumkarbonat
Litiumkarbonat (Li2CO3) byggs upp av en kolatom och tre syreatomer, där två syreatomer är negativt laddade och kan binda varsin Litiumjon. Litiumkarbonat är ett licensläkemedel som används om patienten får biverkningar av Lithionit
Litarex – Litiumcitrat
Litarex (Li3C6H5O7)är en lite större molekyl (och naturligtvis roligare att bygga) och har tre möjliga bindningsställen för litiumjonen. Litarex är, liksom Litiumkarbonat, ett licenspreparat som vi använder om patienten för biverkningar av Litionit.
7 Up – Gott med Litium
Liksom Coca cola initialt hade en tillsats av kokain, så hade drycken 7 up en tillsats av litium och såldes med budskapet att det fanns en viss medicinsk indikation för drycken. Man skulle dock vara tvungen att dricka väldigt många 7 up för att komma upp i terapeutisk dos för att behandla bipolär sjukdom. Och som reklamen nedan antyder så rekommenderar vi inte litium mot baksmälla nu för tiden.
Även om litium är positivt laddat, både som jon och som läkemedel, så finns det ju ett antal negativa biverkningar och det är därför vi följer litiumpatienter extra noga.
Ibland hamnar jag i så konstiga diskussioner att jag inte vet vad jag ska svara…
Då har nämnden för högspecialiserad vård beslutat vilka regioner som får bedriva högspecialiserad vård för självdestruktiva patienter.
Inte oväntat går uppdraget till regionerna Skåne, Stockholm och Västra Götaland
Kul. Skulle de få problem kan de alltid höra av sig till Region Kronoberg. Vi har ju varit ledande i 12 år på det området, och självklart hjälper vi entusiastiska nystartsprojekt 👍
Det kan ju bli som 2012, när jag var nere i Lund och förklarade för södra noden i självskadeprojektet hur Självvald inläggning/Fribiljetter fungerar (fast den gången var Lund tveksamma till om det gick att göra med självdestruktiva patienter…)
Läs mer …
Det finns en ny organisation i Regionen som kallas PPR, vilket står för Primärvård, Psykiatri och Rehabilitering. Vi sorterar numera under samma chef, och i veckan var vi iväg på planeringsdagar, eller Kick off.
En viktig orsak till att ha dessa dagar är möjligheten att träffa medarbetare från samma organisation eftersom allt samarbete blir lättare om man har ett ansikte på en person och gärna ett trevligt intryck.
Man behöver också ett tema att mötas kring och denna gång var det Nära Vård. Det nya slagordet som kommer att genomsyra, och förvirra, vården de närmaste åren.
Ett annat slagord som användes flitigt under planeringsdagarna var uttrycket ”Berättelse”. Berättelse är alltså samma ord som ”Narrativ” som är trendigt nu (och som jag känner mig lite mer bekväm med). Vi uppmanades att skapa vår egen Berättelse….men vad är det?
Jo. För några år sedan hånskrattade världen åt uttrycket ”alternativa fakta”. Man menade att det bara finns fakta och ickefakta. Alternativa fakta måste alltså vara ickefakta, dvs fel eller lögn. I ett Narrativ menar man att det visst finns alternativa fakta (eller olika perspektiv, synsätt…) och att man kan välja vilka fakta man vill framhålla och presentera som verkligheten.
”Vården fungerar bra och patienter är nöjda” är en faktauppgift, men även ”Patienter drabbas av vårdskador och många är missnöjda” är fakta. Det spelar en enorm roll hur man väljer att presentera uppgifterna, inte minst i synen på den egna arbetsplatsen. En arbetsgrupp i vården gör ett bättre arbete om de tror på det de gör.
Massmedia har länge haft en viktig roll att beskriva Berättelser/Narrativ för olika fenomen i världen. Massmedia har också ett Narrativ om sig själva att ”de presenterar faktakontrollerade nyheter”, men ett lika sant Narrativ om massmedier är att ”de vinklar sina nyheter till oigenkännlighet för att tjäna pengar och styra opinionen”.
För ett par decennier sedan dök begreppet ”att pudla” upp. Detta rekommenderades till olika chefer för att slippa plågas av journalistdrev. Poängen var att chefen skulle erkänna alla fel organisationen anklagades för och be om ursäkt för allt vilket tillät chefen att komma undan kritik, men samtidigt överlät han eller hon åt massmedia att styra Narrativet. Resultatet när man använder ”pudlande” som strategi är att chefer betraktas som ynkryggar som inte står upp för sin organisation, vilket är ett dåligt Narrativ att bygga en organisation på.
Vi går vidare till det andra modeuttrycket…
Nära Vård är förvirrande för det handlar egentligen om att hantera ett antal problem som minskande resurser och minskande möjligheter att hitta personal till vården, vilket gör att vården måste förändras för att räcka till i framtiden. Detta är inte förvirrande i sig, men när Nära Vård ska presenteras vågar ingen prata om resurser utan man använder löftesrika termer som handlar om att vården ska ”komma närmare” patienten. Målet med Nära Vård och löftena om hur mycket bättre allt kommer att bli stämmer inte överens.
Jag skrev om Nära Vård för ett år sedan – samma sak gäller fortfarande
Nära Vård är bra och nödvändigt, men det kommer inte hända någonting om man inte börjat ta tag i de frågor som faktiskt är avgörande:
USLA DATORLÖSNINGAR. Om vi tror att digitala lösningar ska rädda vården så går det inte att nöja sig med usla datalösningar. Det är ingen lösning att fortsätta med det vi gör nu, med usla lösningar, påstå att det är bra lösningar, och skylla på personalen som inte lär sig hantera de usla lösningarna. Oavsett mod och kämpaglöd behöver vi tekniken med oss…
DATORNS ANSVAR. Om digitalisering verkligen ska vara en spelare i framtidens vård så måste vi fatta beslut om att datorn får ta ansvar. Egentligen är det ju inte datorn som tar ansvaret, utan detta delas mellan patienten och den som matar in parametrar i datorn. Vi måste dock ta beslutet att detta sätt att bedriva vård är lika säkert som det vi använder idag (och det kommer det att bli). Med dagens usla datalösningar blir det inte lika säkert, och det är ytterligare ett argument för att kräva fungerande datalösningar.
MENINGSLÖS ADMINISTRATION. Vi gör så otroligt mycket onödigt i vårt arbete. Vi använder 19 klick för att starta en vårdplan, vi skriver långa anteckningar om symtom patienter INTE har för att visa att vi har varit duktiga och frågat, vi skriver meningslösa intyg som vi sedan måste förtydliga för att mottagaren inte vill förstå vad menar, vi ägnar lång tid åt bedömningar (suicidriskbedömningar) och utredningar (neuropsykiatriska) som inte leder till positiva vårdinsatser, vi överför information mellan datasystem för hand för att ingen orkar göra en datalösning, och vi registrerar allt onödigt i klumpiga system för att kunna dra ut statistik ingen bryr sig om. Vi måste få mandat att dokumentera för att vården ska bli bra, inte för att det ska se bra ut.
DEFINIERA VÅRDENS UPPDRAG. Om ”må dåligt” eller ”ha ont” är sjukdom så är 100% av samhället patienter. Som medarbetare har vi en ganska god insikt i vad som är normalt lidande och vad som är sjukligt, och vad som är behandlingsbart. Vi måste bli mycket bättre på att definiera vad sjukvårdens uppdrag är, och även vara beredda på att pedagogiskt förklara varför vården ibland inte är rätt instans. Vården har på pappret redan detta mandat, men det behöver gälla i verkligheten också.
LIVSSTILSORIENTERADE BEHANDLINGAR. Vi behöver se över experimentella behandlingar som Gastric bypass och Könskorrigerande behandlingar, där vården går in och förändrar kroppens funktion för resten av livet, på friska människor. Vissa patienter kanske har nytta av det, men det är inget bevis för att på bred front gå ut med behandlingarna till alla som önskar prova på – särskilt inte om ingen tänker följa upp resultaten på kort och lång sikt. De här experimenten skapar livslånga patienter som kommer att behöva uppföljning för något som sjukvården har orsakat. Man bör här säkerställa att vinsterna är större än skadorna.
PATIENTSÄKERHETSSYSTEMET. Att använda olycksfallsperspektivet vid händelseanalyser inom psykiatrin är ovetenskapligt och leder till sämre, dyrare och farligare vård. Efter 20 år med detta system kanske det är dags att byta. Att arbeta med goda exempel istället för avvikelsesystemets fel-letar-mentalitet genererar bättre och säkrare vård. Jag vet att ingen tror att det är så, men se över det. Sammanställ en lista över de mätbara effekterna som uppnåtts via olycksfallsperspektiv och fel-letar-mentalitet och när insikten landar att det inte finns någon mätbar effekt, så kanske det är dags att byta system.
HÄLSOFRÄMJANDE ÅTGÄRDER: I Nära Vård finns den gamla idén om att sjukdomar går att förebygga med hälsofrämjande arbete. Nja, det kanske stämmer, men när patienter når sjukvården så har sjukdomen redan manifesterats och då är det lite sent påtänkt. De viktigaste hälsofrämjande åtgärder vården kan utföra är att minska alkohol, droger och rökning. Allt annat har betydligt lägre prioritet.
ÖVRIGA SAMHÄLLET. Det var en ortoped, som tröttnade på att sy ihop skadade händer, som kontaktade tillverkarna av moraknivar vilket ledde till den lilla parerstången som hindrar folk från att slinta och skära sig i fingrarna. På samma sätt borde vården kontakta övriga samhället och förklara vilka samhällsfenomen som genererar sjukdom. Mer gymnastik i skolan och inga kiosker i närheten av skolområdet minskar övervikt och metabola syndrom. Mer gymnastik, katederundervisning och mobilförbud minskar antalet elever med ADHD. Mer gymnastik, tydligare satta gränser för godkänt och mindre undervisning om katastrofscenarier minskar ångest- och depressionsproblematik. Mer mandat till lärarna och mindre genomförandeprogram ger bättre undervisning och mindre oro på lektioner. Det är olyckligt att skolan fortsätter att generera psykisk ohälsa, och om skolan var trygg i det de gjorde så skulle det generera att föräldrar bli tryggare i sin roll.
Allt flum och all otydlighet kring Nära Vård kommer det att bli mycket svårt att införa, men eftersom ingen definierar vad Nära Vård är så spelar det ingen större roll. Jag förutspår att begreppet sjunker som Vasa när det möter verkligheten.
…och det är synd, för förändringarna behövs. Men ordna bara punkterna ovan, så kör vi igång. Vi har idéerna och drivkraften. Ge oss uppdraget, mandatet och stödet när det stormar, så löser vi Nära Vård.
Det är min Berättelse
Det här var intressant!
Fatherben: Korrigering av BMI vid låg eller hög längd
BMI är ett hyfsat bra mått för att beräkna undervikt eller övervikt, men det stämmer bäst då personen är av medellängd. Ju längre eller kortare personen är desto mer fel visar BMI. Långa personer kan tyckas vara överviktiga när de egentligen är normalviktiga och korta personer kan tyckas vara normalviktiga när de egentligen är överviktiga.
Länken ovan visar hur man räknar ut mer rättvisande BMI:
Fysikaliskt BMI: BMIfys= V/(L*L*L) V = Vikt i kg L = längd i meter
Korrigerat BMI: BMIkorr = Lm/L*BMI Lm = medellängd 1,75m L = egen längd i m
Det här spelar viss roll när vi bedömer allvarlighetsgraden av en anorexisjukdom. En person på 1,95m och BMI 15 (korrigerat BMI = 13,5) är troligen betydligt mer illa ute än en person på 1,55m och BMI 15 (Korrigerat BMI 16,9).
Även om detta är matematiskt korrekta uträkningar så vet vi ändå inte de medicinska riskerna för de mycket korta och de mycket långa personerna, eftersom vi inte använt oss av korrigerat BMI eller fysikaliskt BMI hittills i behandlingsarbetet.
Andra faktorer som påverkar, och som vi vet väldigt lite om är ålder (där BMI är ett sämre mått under 18 års ålder) eller olika folkgrupper (där t.ex. östafrikaner har betydligt smäckrare kroppsbyggnad än västafrikaner). Skillnaden mellan män och kvinnor gällande muskelmassa och underhudsfett är betydande men även här är det svårt att veta den medicinska risken.
Rekommenderar inte jurister att använda dessa siffror som argument för att avbryta tvångsvård i förtid, något som tydligen förekommer vid mitt tidigare inlägg om anorexia och tvångsvård. Vi vet inte säkert vad siffrorna står för.
dralbinsson 