Dårkuren, eller provkuren som den också kallades, användes i Växjö från ca 1786 fram till 1858.
Orsaken till dårkuren var framför allt ekonomiska. I en statlig förordning 1766 beslutades att det på landets ca 40 hospital i första hand skulle vårdas sinnessjuka, våldsamma och personer med smittsamma sjukdomar. De ”allmänt fattiga”, var inte längre välkomna utan skulle hänvisas till lokalsamhällets fattigstugor och liknande. När det gällde de sinnessjuka var det ett livslångt omhändertagande som var tanken, och detta var naturligtvis förknippat med en kostnad för staten.
Dårkuren kom till för att skilja mellan botbar och obotlig psykisk sjukdom, och innebar fäljande:
- Två snitt i nacken där ett snöre träddes in så att såret inte slöts och som skulle tillåta att osunda vätskor kunde rinna ut
- Kallt vatten hälls över huvudet dagligen
- Svältkur
- Laxermedel
- Kräkmedel
- ”Spansk fluga”, vilket var ett medel som gav svår hudirritation
Kuren varade några veckor, och den som fortfarande var psykiskt sjuk efteråt kunde betraktas som obotligt psykiskt sjuk och således få tillgång till hospitalsvården. Åtgärden utfördes till en början inom den somatiska vården på lasarettet, men från 1813 fick även hospitalet utföra den.
Man kan ju fundera över vad IVO hade tyckt om de hade varit med på den tiden och skulle utreda dårkurer som inte slutat väl? Förmodligen hade IVO konstaterat att: ”det har inte dragits tillräckligt flitigt i snöret så tillräckligt med osunde vätskor har runnit ut”, ”det iskalla vattnet var bara svalt och inte plågsamt kallt”, ”svältkuren har innehållit för många kalorier”, ”resultatet av laxer- och kräkmedel har inte dokumenterats tillräckligt väl” och slutligen kommit med åtgärdsförslaget: ”Fler rutiner måste skrivas!”
Jag promenerar på sjukhusområdet och läser sjukhusets historia under semestern. Vad annars skulle man kunna göra?
Sex vägar löper genom sjukhusområdet. Dessa namngavs först 1992-93, när det började bli aktuellt med adresser på sjukhusområdet. Dessförinnan fanns det ingen bostadsbebyggelse där. Fem av vägarna har personnamn.
Sigfridsvägen är naturligtvis döpt efter Växjös helgon, Sankt Sigfrid som verkande och missionerade i trakten första halvan av 1000-talet.
Johan Allgulin (1738-1819) var hospitalspredikant och syssloman (motsvarar ungefär: verksamhetschef) 1777-1803. Under hans tid flyttade Psykiatrin (1795) från Växjösjöns strand till nuvarande lokalisation vid Trummen.
Jacob Lundh (1770-1839) var hospitalssyssloman 1803-1839. Under hans tid brann hospitalet ner 15/4 1824 varvid åtta intagna omkom. En ny byggnad uppfördes som stod klar 1826, med plats för 30 intagna. Denna byggnad står fortfarande kvar strax utanför nya psykiatrin och innehåller bland annat psykiatrimuseet.
Johan Fredrik Liedholm (1821-1899) var överläkare vid Sankt Sigfrids Sjukhus 1855-1897.. Under hans tid färdigställdes den nya sjukhusbyggnaden, ”Italienska Palatset” 1857, med plats för 150 intagna. Vid tiden beskrevs det som ett av landets mest moderna och förnämsta mentalsjukhus. Dr Liedholms grav och familjegrav finns kvar på sjukhusets kyrkogård, men är sorgligt förfallen.
Emil Lindell (1854-1941) tog över efter dr Liedholm och var överläkare vid sjukhuset1898-1920.
Notera felstavningen av både Liedholm och Allgulin på vägskylten… Hoppsan!
Tragiska nyheter når oss under sommarvärmen. Självmorden bland unga kvinnor (25-44 år) ökade 2019 jämfört med 2018 och tidigare år. Dödligheten i självmord ökar svagt de senaste åren för samtliga grupper, men den stora ökningen gäller just yngre kvinnor.
SVT – Allt fler unga kvinnor dör i suicid
Professor i psykiatri Magda Waern funderar på om ökad jämlikhet kan vara en bidragande orsak. Idén är inte orimlig, men man bör ju vara oerhört försiktig med att uttala sig när man faktiskt inte har någon aning om de bakomliggande orsakerna. Jag förstår att Professor Waern bara har svarat en journalist med ett resonemang och att denne sedan har tagit med det i sin text.
Statens suicidpreventiva arbete ska nu granskas, och trion Bracken/Fröding/Wasserman är snabba med ett inlägg på DN debatt.
”Självmord har för länge betraktats som ett uteslutande psykiatriskt problem. Men detta stämmer inte” menar trion. Det visste jag ju redan, men det är inte det budskap som NASP (NAtionellt centrum för Suicidforsknng och Prevention) och socialstyrelsen har gått ut med de senaste 20 åren. Händelseanalyser har letat, och letar fortfarande, efter vilka ”fel” psykiatrin har begått när det ska hittas en orsak till självmord.
”I kölvattnet av den här krisen (Corona-pandemin) måste hälso- och sjukvården få de resurser som krävs för att minska självmorden i Sverige. Kunskapen finns redan – nu är det dags att gå från ord till handling.” kräver man i artikeln.
Fast kunskapen finns inte! ”Icke dokumenterad suicidriskbedömning” anges fortfarande som orsak till självmord i händelseanalyser, och NASP protesterar inte mot det. Händelseanalyserna generellt håller undermålig kvalitet och det hade inte gått att dra några övergripande slutsatser av dessa även om man hade försökt. IVO (Inkompetensen för Vård och Omsorg) har ju inte ens försökt dra några övergripande slutsatser, och NASP har inga problem med det.
Man anger i sin artikel ”Henry Ford zero suicide” som framgångsrik modell för att få ner självmordstalen. (Det är första gången jag hör talas om den). Tydligen är Gotlandsmodellen, Minnesotamodellen, Awareness-metoden, ASSIP, Aeschi-gruppens metod, KBT eller vykortsmodellen, inte längre aktuella? Det är metoder som tidigare framhållits som effektfulla interventioner. Om man ska ha argumentet att ”Kunskapen finns redan”, så bör man nog hänvisa till kunskap som är känd – inte något som man nyligen har googlat fram.
Om riksrevisionens granskning kommer fram till att vi inte vet varför självmorden ökar, och dessutom kommer fram till att vi aldrig har vetat det, så är de på rätt spår. Det är nämligen i den änden man måste börja. Att erkänna att man inte vet, för att sedan ta reda på det som går att ta reda på, för att därefter bygga en användbar strategi.
Jag blir sorgsen av hur detta oerhört angelägna ämne blir föremål för vilda teorier, tyckande och vidskeplighet. …och förstå detta rätt. jag är inte på något sätt motståndare till en fungerande suicidprevention, och delar till fullo målet att försöka hitta ett sätt att få ner antalet självmord.
Det jag vänder mig emot är uttalanden från individer som föreslår overksamma och ovetenskapliga metoder för att lösa ett problem och sedan kräver ansvar och satsningar av någon annan för att metoderna, som de tidigare föreslagit, inte har fungerat.
Märkliga tider. En pandemi sveper över världen, med en låg påverkan på medellivslängden, en viss påverkan på hur vi lever våra liv, en stor påverkan på ekonomin och en enorm påverkan på våra samtalsämnen.
Psykiatrin i Växjö har hittills inte haft ett bekräftat fall bland inlagda patienter (vad jag känner till). Något enstaka fall bland personalen. Det är besöksförbud på avdelningarna och förbud att gå in på sjukhuset om man uppvisar symtom som hosta och feber.
Parallellt med pandemin har psykiatrin fått ett nytt sjukhus. Det psykiatriska sjukhuset hade invigning 7. mars och första coronafallet i Växjö konstaterades 10. mars. Det är svårt att säga hur mycket av den dagliga påverkan på arbetet har varit byggnadsrelaterat och hur mycket som har varit coronarelaterat. Jag går 2000 steg mer i nya byggnaden var dag jämfört med gamla byggnaden. ”Nyttigt”, kanske man skulle tycka, men samtidigt blir det en dryg veckas arbetstid jag lägger på att promenera årligen. Många intyg hinner skrivas på en vecka,
Jag använder sjukhuskläder för första gången på flera år istället för civila kläder. Det har visserligen varit påbud om att använda sjukhuskläder under flera år men tidigare har detta mest varit en regel, skapad av människor med total oförståelse för psykiatrisk verksamhet. Nu finns det ett skäl, och då följer jag det.
Den största påverkan har varit på tillgången till läkare inom allmänpsykiatrin. Allmänpsykiatrin i Växjö har under flera år gått på halv bemanning, och täckt upp med underläkare efter bästa förmåga. Till följd av pandemin har vi nu, i praktiken – och av olika anledningar, gått på en fjärdedels bemanning på läkarsidan. Det har tagit lite på krafterna. Framför allt är det olika typer av intyg som inte har skrivits eller inte har skrivits i tid. Detta i kombination med försäkringskassans nya regelsystem, har försatt patienter i knepiga situationer.
Alla medarbetare ska vara hemma om de har förkylningssymtom och jag har själv haft tre episoder under våren. Sedan har det varit ett återkommande problem att försöka avgöra om det är pollensnuva, enalapril-hosta eller snusrosslighet jag drabbats av. Jag testade för viruset vid ett tillfälle, men fick inget utslag.
Intressant nog kan jag inte se att patientsäkerhet eller behandlingsresultat påverkas av läkarbristen, åtminstone inte i det korta perspektivet. På gruppnivå finns det ingen vinst för en allmänpsykiatrisk patient att träffa läkare var månad eller en gång om året. När diagnosen väl är satt, och om den är korrekt, så är läkarens arbete mest en kontroll (och naturligtvis ett intygsskrivande och receptförskrivande).
Dokumentationen har blivit lidande i viss mån, men inte till en grad att det är patientosäkert.
Under våren har det inte varit klart om vi skulle kunna ta ut vår semester pga corona. Men det fick vi. Och det har jag.
Jag är kallad till händelseanalys. Det brukar vara en otrevlig historia där medarbetare ska förhöras avseende en negativ händelse (oftast ett självmord) för att händelseanalysen ska kunna utpeka en person som orsak till händelsen. Jag är lite för gammal för att bli orolig vid dessa händelseanalyser för jag vet att de saknar verklighetsanknytning och bara är ett spel för gallerierna, men jag brukar bli irriterad över att IVO slarvar bort möjligheterna att bedriva patientsäkerhetsarbete. Istället för att bygga en säkrare vård så ägnar man sig åt låtsasutredningar.
Denna gång är jag försiktigt optimistisk. För tiotalet år sedan tillfrågades jag om jag kunde tänka mig att vara chefsläkare på kliniken. (Att jag tillfrågades vittnar en del om klinikens desperation på den tiden). Jag övervägde att tacka ja, men hörde mig för om det var möjligt att ändra på sättet att utföra händelseanalyser. Jag fick då svaret att det inte skulle komma på fråga och tackade därför nej till uppdraget som chefsläkare. Jag publicerade mina tankar om felen med händelseanalyser och hur de borde utföras på denna blogg 2013. Sedan dess har jag upprepat denna inriktning i återkommande mål för kommande år.
Sedan har tiden tickat iväg. Jag var på suicidpreventionskonferensen 2019 och fick där höra sammanställningar om utförda händelseanalyser. Samma kritik som jag riktade för tio år sedan började försiktigt nämnas på konferensen. Datasystemet Nitha kanske inte är rätt sätt att göra händelseanalyser efter suicid nämnde någon försiktigt. Försiktigt för att inte stöta sig med uppdragsgivaren.
Och i år prövar faktiskt min egen klinik att göra händelseanalyser i grupp. Detta är den andra jag blir kallad till. Skulle detta fortsätta kanske vi kan börja driva ett fungerande patientsäkerhetsarbete som första psykiatriska klinik i landet. Det vore ju kul.
Det tog bara tio år
Gårdagens lokaltidning, Smålandsposten, publicerar följande nyhet:
”Självmord går att förhindra” påstår Richard Bracken från Suicide Zero. Det låter hoppfullt, men är det sant? Det låter snällt, men blir effekten av ett sådant uttalande något gott?
Suicide Zero är en ideell organisation som sedan 2013 arbetar med att minska antalet självmord. För något år sedan stod de bakom kampanjen ”Stör döden”, som spred dåligt samvete till närstående för att de inte hade pratat med den person som senare skulle komma att ta sitt liv.
Men går det att förhindra självmord? Nej, det finns hittills ingen som kommit på någon metod för att förhindra antalet självmord i en population. Vi har kommit metoder för att minska självdestruktivt beteende, vi har kommit på saker som kan öka antalet självmord – och som vi således bör undvika, vi har kunnat bygga hinder på platser där människor ofta tar sina liv, så att de måste välja andra platser. Men detta är inte samma sak som att det går att förhindra antalet självmord.
NASP kom ut med sitt första suicidpreventiva program i slutet av 90-talet. Det var krav på Lex Maria-anmälningar efter suicid 2006-2017 i syfte att minska antalet självmord. Den första suicidpreventionskonferensen hölls i slutet av 90-talet. Den borgerliga regeringen 2008 satsade årligen närmare en miljard kronor för att förbättra psykiatri och motverka självmord. Suicide Zero har arbetat sedan 2013 för att minska antalet självmord. Inget av detta har minskat antalet självmord! Självmordstalen är oförändrade sedan 2000. Det är inte så att ingen har försökt minska antalet självmord, det är bara så att ingen vet hur man gör.
Richard Bracken påstår vidare att: -”Forskning visar att det går att minska .. självmorden”, men det är inte heller sant. Det finns visserligen forskning som talar för att det går, men det finns mer forskning som talar för att det inte går – och när metoderna som antas minska antalen självmord används i verkligheten, så leder inte detta till färre självmord.
Ska man uttrycka sig korrekt måste man säga: ”Självmord kanske går att förhindra, men ingen vet hur man gör”, men det hade förmodligen inte lett till en rubrik.
Men är det inte snällt att ge människor hopp om att det går att förhindra självmord? Nej, för det budskapet innebär att någon annan har gjort fel när en människa tar sitt liv. Det måste tolkas som att självmord går förhindra och det var någon som lät bli att förhindra det. Någon måste alltså utpekas som skyldig för självmordet. En händelseanalys ska göras för att peka fingret åt något håll. I värsta fall ska en domstol döma någon människa för att någon annan har valt att ta sitt liv. Detta är inget jag hittar på. Det har redan hänt.
Suicide Zero har ett behjärtansvärt anslag. De önskar förhindra självmord. Jag stöder detta till 100%. Jag önskar också förhindra självmord. Men jag har jobbat med detta, och letat studier i ämnet, i 17 år och hittar ingenstans någonting som bevisligen eller i verkligheten kan minska antalet självmord.
Jag är hemma från jobbet med en förkylning. Jag är inte särskilt sjuk, men lite skrovlig i halsen med lite hosta och lite tung i huvudet – ungefär som jag brukar vara den här tiden på året. Jag ser det inte i vanliga fall som en orsak att vara hemma från arbete, men i år är det så. Det finns ju en liten minimal risk/chans att jag har drabbats av Corona-viruset och då är jag faktiskt portad från arbetet. Jag får inte komma tillbaka förrän jag har varit symtomfri i 48 timmar. För min del blir det popcorn, Netflix och dåligt samvete (för att jag är hemma utan att vara riktigt sjuk) idag.
Nåväl. om jag har förstått landets smittskyddsstrategi rätt så handlar dessa åtgärder om att uppnå ”flockimmunitet” i en lagom takt. Det handlar inte om att stoppa Coronaspridningen. Det är redan för sent och var förmodligen aldrig realistiskt. Tanken är att mer än 60% av befolkningen (och helst den delen av befolkningen som är unga/friska/rökfria nog) ska genomgå sjukdomen vilket leder till att invånarna i samhället får ett gemensamt skydd och att sjukdomsspridningen avstannar. Eftersom vi vet att en liten del av de som insjuknar blir livshotande sjuka så bör flockimmuniteten uppnås i lagom takt, så att vårdplatserna räcker till de som bäst behöver dem.
Den här strategin är klok – så klok att man nästan undrar om det är en strategi eller bara en slump att någon fattade rätt beslut. Att låta smittan komma till Europa, och sedan stänga gränser eller införa andra smittspridningshinder är, som jag ser det, rätt strategi, för att minimera skadorna av denna typ av pandemi.
I Sverige har man föreslagit att stryka karensdagen vid sjukfrånvaro. Som jag förstår det på Försäkringskassans information så är inget beslut fattat än: ”Regeringen har föreslagit att tillfälligt slopa karensavdraget med anledning av coronaviruset/covid-19. När beslutet är fattat innebär det att du kommer kunna ansöka om ersättningen retroaktivt. När vi har mer information om hur du ansöker, återkommer vi med besked”.
Jag ska alltså ansöka om ersättning och sedan vänta på att försäkringskassan svarar att: Min läkare inte tydligt har beskrivit att Covid -19 är en smittsam sjukdom, det framgår inte tydligt av intyget att Covid -19 ger förkylningssymtom, att min funktionsnedsättning p.g.a. Covid 19 inte tydligt beskrivs i läkarintyget o.s.v. Om åtta månader (försäkringskassans vanliga handläggningstid) får jag förmodligen beskedet att jag inte får någon ersättning.
Frågeställningen om psykoterapi, eller behandlingshem med psykoterapeutiska insatser dyker ofta upp inom psykiatrin. Många tror att det är den mest effektiva, botande insatsen i behandlingsarsenalen. Ännu fler tror att det är en behandlingsform utan negativa bieffekter.
I verkligheten är psykoterapi en mycket effektiv, om än krävande behandlingsform, med goda terapeutiska resultat när rätt tillstånd behandlas och terapeuten är kunnig. Om psykoterapi används vid fel tillstånd är den inte bara overksam och meningslös utan dessutom dyr, tidsödande med ett antal negativa effekter för patienten.
Det här är naturligtvis inget konstigt och borde inte vara kontroversiellt. All sjukvård ska användas vid rätt sjukdomstillstånd. All sjukvård skadar då den används vid fel tillstånd. Cellgifter kan vara livräddande vid cancer, men är både onödigt och skadligt vid förkylning.
För att ge en pedagogisk översyn när olika insatser ska användas inom psykiatri började jag skissa på en behandlingstrappa:
Detta är fortfarande under utarbetande men grunderna går att förstå. Tillstånd och insatser kan naturligtvis diskuteras, läggas till, tas bort eller flyttas i trappan. Modeller är inte verkligenheten – bara ett perspektiv att se på verkligheten. Undantag finns till alla regler… (o.s.v.). Jag ber om ursäkt för detaljrikedomen, men bilden går att förstora.
SoL – Insatser enligt socialtjänstlagen
LSS – Insatser utifrån Lagen om Stöd och Service
FVK – Fast vårdkontakt inom psykiatrin
LVM – Lagen om vård av missbrukare
LPT – lagen om psykiatrisk tvångsvård
Det finns två inspirationskällor till denna behandlingstrappa:
Maslows behovstrappa, som beskriver hierarkin som människor behöver få sina behov tillsedda.
Somatiskt omhändertagande av patienter vid större olyckor, där stabilisering och omhändertagande av vitala funktioner prioriteras över icke livshotande tillstånd (LABCDE)
Poängen med en behandlingstrappa är att försöka förklara varför psykoterapi inte erbjuds till alla patienter som söker psykiatri. Det handlar varken om sparkrav, resursbrist, ovilja, missunnsamhet eller prestige (vet inte varför människor använder ordet ”prestige” felaktigt och i detta sammanhang?). Vi uppmanar inte en svältande människa att jobba med sin självrespekt – vi ger den mat. Om en person är fast i en brinnande bil så lägger vi inte en filt på den så att den ska slippa frysa – vi hjälper den från den omedelbara faran. På samma sätt rekommenderar vi inte psykoterapi till en melankoliskt deprimerad patient – vi botar melankolin.
Det handlar enbart om att erbjuda bästa tänkbara vård, med minsta möjliga negativa effekter, till så många patienter som behöver det. Lika kraftfullt som psykoterapi är vid korrekt utförda behandlingar till rätt selekterade patienter – lika destruktivt kan det vara vid fel utförda behandlingar eller till felaktigt selekterade patientgrupper.
Fråga Sture Bergvall…
Med start imorgon 2020-02-24 börjar vi flytta till vår nya klinik
Det har blivit dags att ta farväl av det gamla
….och välkomna det nya.
Öppenvården påbörjar flytten imorgon och ska vara på plats i slutet av veckan.
Slutenvården flyttar om två veckor.
7/3 är det öppet hus för den intresserade.
Välkomna!
Jag var på ett kort föredrag igår, med Ivar Arpi på kulturnatten i Växjö, där det nämndes att APA (American Psychological Association) patologiserar maskulinitet. Jag kände mig tvungen att googla på detta för att ta reda på vad som låg bakom en sådan uppgift.
Jag hittade APA:s rekommendationer, d.v.s ”Vad ska en psykolog tänka på när den behandlar en pojke eller man?” Det finns ju liknande skrifter om vad en behandlare ska tänka på när den behandlar en personlighetsstörd, en självdestruktiv, en äldre medborgare, en homosexuell person o.s.v.
APA GUIDELINES for Psychological Practice with Boys and Men
Jag hittade också ett resonemang på APA:s hemsida om att… jag vet faktiskt inte… kanske handlade det om att män är mer våldsamma än kvinnor? …och jag tror att man ville förklara det med skillnader mellan manlig och kvinnlig kultur och därmed skapa en behandlingsstrategi. (Fast om det har med testosteron att göra lär strategin inte fungera…?)
Harmful masculinity and violence
Jag kunde inte hitta någonting egentligen om att maskulinitet var sjukligt, utan mer att det kan finnas en skillnad mellan kvinnor och män, åtminstone på gruppnivå. Sedan var det en lååååång text om vad som kan vara viktigt att tänka på, som psykolog, när det kommer till behandling en män. Det var väl inte så mycket att bli upprörd över – förutom att det behövs en sådan text över huvud taget.
Och varför är det onödigt med en sådan text? Jo, för skillnaderna mellan män och kvinnor är inte så stora så att det har kliniskt intresse, och de skillnader som finns går inte på ett användbart sätt att formulera i en text. (Det samma gäller sexuell läggning, ålder, ras o.s.v.). Detta i motsats till texter om patienter med personlighetssyndrom eller neuropsykiatrisk problematik där grupperna är identifierade för att de har likartade problem.
Kön är uppdelat efter biologi och det finns i ett modernt samhälle fortfarande områden där det finns en poäng att skilja mellan män och kvinnor. Idrottstävlingar, omklädningsrum, fertilitet m.m. Genus tycks betyda samma sak som kön men handla om social konstruktion vilket gör att det forskningsmässigt blir lika meningslöst som rasforskning.
Så APA har skrivit en meningslös text men de har inte, vad jag kan uttolka, gjort maskulinitet till en sjukdom.
dralbinsson 