Märklig rubriksättning av SVT.
Thelma, 21, självmedicinerade sin adhd – höll på att dö | SVT Nyheter
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/thelma-21-sjalvmedicinerade-sin-adhd-holl-pa-att-do
Det handlar om en ung kvinna som har ett illabefinnande sedan tidiga tonår och som tidigt använder alkohol och annan destruktivitet för att hantera sitt lidande.
Rubriken antyder att hon använder centralstimulantia för att behandla sin ADHD, men det är alkohol hon använder. Termen ”självmedicinering” är missvisande.
Hon har långvarig kontakt med BUP, och tycks få rikligt med hjälp. Hon får diagnoser, både ADHD och PTSD, och hon får läkemedel, både centralstimulantia och antidepressiva.
Problemet är inte att hon inte får hjälp. Problemet är att hon får hjälp som inte hjälper.
Tack och lov kommer Thelma till kommunens verksamhet istället där hon får hjälp att komma ifrån alkoholen.
På BUP fick hon vad BUP erbjuder, diagnoser och läkemedel.
Så vad är Godisaffär-teorin?
Jo. Om man går till godisaffären så tror expediten att man är ute efter godis. Om man är ute efter något annat så är man i fel butik.
Samma sak med psykiatributiken. Där säljer man diagnoser, terapier, läkemedel och kanske slutenvård och ECT. Är patienten i behov av något annat, så finns inte det i psykiatributiken.
Allt illabefinnande är inte psykisk sjukdom. Sorg, kris, bitterhet, ensamhet, vimsighet, aggressivitet, uttråkning, dåligt självförtroende, livskriser är exempel på tillstånd som ger både nedstämdhet och oro. Men går man till psykiatributiken så finns det ingen bot att köpa – man kommer att få något annat, som troligen gör mer skada än nytta.
Jag tycker själv att psykiatrin både borde skaffa ett större sortiment av insatser och samtidigt bli bättre på att förklara vad vi egentligen har i butiken.
Sen har jag svårt att förstå patienter som i åratal har gått till psykiatributiken för att köpa välbefinnande utan att få annat än besvikelse. Varför fortsätta gå till en godisbutik för att köpa verktyg och för tionde gången beklaga sig för att man kom hem med en polkagrisklubba?
Och jag kan också frustreras över ett samhälle som kräver att sortimentet i psykiatributiken minskas till att enbart erbjuda neuropsykiatriska diagnoser.
En ny bok om Narcisism. Störst bäst och skörast. Välbeskrivet och informativt i SvD:
Narcissisten är ständigt rädd för att misslyckas https://www.svd.se/a/PpG1b7/experter-pa-narcissism-under-egoistiska-ytan-lurar-sjalvhatet?utm_source=androidapp&utm_medium=share
Egentligen är det ingen större skillnad mellan hjärntvätt och psykoterapi. Båda handlar om att en person ska ändra sina tidigare tankar och beteenden och ersätta dem med andra tankar och beteenden.
Skillnaden är att en, korrekt utförd, psykoterapi har som mål att patienten ska ha nytta av insatsen i form av höjd funktion och ökad autonomi.
Hjärntvätt har som mål att den som utför hjärntvätten ska ha nytta av det.
Riksförbundet Hjärnkoll uppmanar till att stanna upp och prata psykisk ohälsa under 5 minuter, 5:e maj
Min uppfattning är att Hjärnkoll har en seriös inställning och en viktig uppgift.
Men vad ska jag prata om de återstående 7 timmarna och 55 minuterna under arbetsdagen?
https://hjarnkoll.se/hk_event/5-minuter-5-maj/
Idag har jag varit specialistläkare i psykiatri i 17 år.
En pojke kommer till BUP. Det fungerar inte för honom i skolan, trots att han är normalbegåvad. Han busar, sitter inte stilla och lyssnar inte på fröken. Han är född i december och har bekymmersamma hemförhållanden. Den ensamstående föräldern är snäll men helt oorganiserad. Han behöver stöd i skolan men skolan kräver att han får en ADHD-diagnos för att ge honom insatser.
Med den informationen vet jag att det inte går att ställa någon diagnos med klinisk säkerhet. Oavsett hur mycket han utreds kommer ingen att kunna skilja ut vilka problem som kommer från ADHD, omognad eller hemförhållanden.
Jag är läkare så jag kan ställa vilken diagnos jag vill. Jag skulle kunna ställa en ADHD-diagnos och problemet skulle vara löst – pojken får insatser som han behöver. (Det är inte vad socialstyrelsen rekommenderar, men det är fullt möjligt). Men det räcker inte. Kommunen vill ha hela texten som gör att det ser ut som en riktig utredning.
Då får jag välja; Ska pojken genomgå en utredning för syns skull, där jag vet att resultatet saknar säkerhet, eller ska pojken nekas utredning vilket innebär att han inte får hjälp? Och om han får utredning och diagnos, men sedan mognar han till (vilket vanligtvis händer) så sitter han med en livslång diagnos som krånglar till det betydligt om han vill bli polis, militär eller ta körkort.
Skolan har inte rätt att neka insatser även om barn saknar diagnos, men det förekommer inte sällan att skolan gör det ändå.
Ett liknande fall:
En kvinna har en kroppslig sjukdom som enligt beskrivningen i läroböcker ger ett autistiskt fungerande. Hon behöver en utredning som ger henne en autismdiagnos för att få tillgång till mer kommunala hjälpinsatser.
Hon har inte autism. Hon har en kroppslig sjukdom som ger de symtomen. Oavsett hur mycket hon utreds kan utredningen inte komma fram till något annat. Man kan naturligtvis fuska i utredningen och ställa en Autism-diagnos, trots att det inte stämmer, för att kvinnan ska få sina insatser.
Som läkare kan jag ställa en autismdiagnos på ett besök, men det godkänns inte. Kommunen vill ha hela texten som gör att det ser ut som en riktig utredning.
Mitt dilemma är att det finns ett regelverk som tolkas på ett sätt som tvingar fram diagnostik, som inte är möjlig att utföra.
Så jag får välja om jag ska vara professionell, eller om jag ska använda resurser, och ljuga för att ställa diagnoser, för att täcka upp för ett regelsystem som feltolkas- bara för att upprätthålla en illusion av professionalism?
Och hur blir det med jämlik vård om patienter i andra regioner, eller de som har resurser att köpa sig diagnoser, kan få diagnoser, medan kronobergarna tvingas nöja sig med en professionell bedömning?
Intressant resonemang om Komplex PTSD.
Diagnosen Komplex PTSD finns inte i DSM 5 – symtomen för komplex PTSD är inbakade i vanlig PTSD. Den finns inte i ICD 10. Komplex PTSD kommer som en variant i DSM 11, men det är inte uppenbart för mig hur jag ska skilja mellan PTSD och Komplex PTSD.
Vad ska man använda för att ställa diagnos om manualerna är otydliga?
Och vilken behandling gäller? Hur kan vi veta vad som är rätt behandling när det skapas en ny diagnos där ingenting har provats?
https://www.ptsd.va.gov/professional/treat/essentials/complex_ptsd.asp
Det känns som att psykiatrin tar ytterligare ett steg för att bli ”tyckiatri”
En liten saga för att beskriva ett perspektiv av psykiatri…
Vi ger oss ut i livet. Glada, nöjda och kanske lite naiva. Bärandes på en lätt ryggsäck – redo att samla erfarenheter…
Men så börjar problemen. Universum stoppar stenar i vår ryggsäck. Det blir tungt men vi kämpar på, det blir tyngre men vi håller ut. Till slut orkar vi inte. Ryggsäcken är för tung, vi har inte krafter och vi tappar modet.
Så vi söker hjälp. Vi går till vården och kommer till psykiatrin. Kanske kan psykiatrin hjälpa oss att tömma ryggsäcken…
Och ibland är det så. Ibland hittar psykiatrin en stor sten, en depression, en bipolär sjukdom, ett tvångssyndrom, en emotionell instabilitet eller ett missbruk. Den stora stenen kan lyftas ut och färden genom livet kan fortsätta.
Men det vanligaste är att psykiatrin hittar en hel samling av stenar. En mängd problem där varje enskilt problem inte är tyngande nog för att knäcka en människa, men där den samlade bördan knappast går att bära.
En del av stenarna har universum stoppat ner utan att vi kunde göra något. En del stenar har andra människor stoppat i vår ryggsäck. Men flera stenar har vi själva stoppat ner.
Det psykiatrin gör i normalfallet är att peka på en sten (vi utreder och ställer en diagnos) och vi förklarar att det är just den stenen som orsakar hela tyngden.
Psykiatrin kallar stenen för ”patologi” och försöker plocka bort den (vilket kallas för ”behandling”). Ofta när den patologiska stenen, som ska förklara hela tyngden, plockas bort så stoppar psykiatrin ner nya stenar som kallas ”biverkningar”, ”patientroll” och ”inaktivitet”. Inte sällan är ryggsäcken tyngre när psykiatrin är färdig jämfört med tidigare.
Stannar vi kvar i psykiatrin hittar de nästa sten som ska lyftas ut, med liknande resultat.
Varje ny sten psykiatrin hittar pekas ut som förklaringen varför ryggsäcken är så tung, och ofta finns ett löfte (uttalat eller outtalat) om att ryggsäcken kommer att vara fjäderlätt när behandlingen är färdig.
Men det finns ett alternativt sätt att hantera den tunga bördan vi har. Utspritt i livet finns också en massa magiska drycker som man kan hitta och som ger oss mer än tillräckligt med energi för att bära vår last, och lite till. Dessa drycker kallas för ”salutogena faktorer” eller friskfaktorer.
Psykiatrin ser det inte som sitt uppdrag att hitta dessa drycker (och det är inte psykiatrins uppdrag!). En del inom psykiatrin är inte ens medvetna om att de finns.
Snipp, snapp, snut…
Så vad är mina poänger med detta? Är det bara att kritisera psykiatrin?
Nä. Inte bara…
Psykiatrin behövs och gör stor nytta när det kommer till ett fåtal, allvarliga tillstånd. Vi är mycket duktiga på att både behandla och diagnostisera när det finns en stor sten i ryggsäcken.
Vi kan också göra stor nytta genom att hjälpa patienter att se vilka problemområden som finns och vem som är bäst lämpad att lyfta stenen ur ryggsäcken (inte sällan är det patienten själv). Det är inte fel att sätta in psykiatrisk behandling i dessa fall, om både patient och läkare är medvetna om att det bara är ett delproblem som behandlas- och att uppföljning sker.
Däremot gör vi ofta fel när vi missar att förstå att livets svårigheter ofta liknar psykiatriska symtom (dåligt mående är inte en psykisk sjukdom). Och vi saboterar för patienter när vi behandlar enstaka symtom och händelser utan förståelse för helheten. Vi skadar mer än vi gör nytta när vi bortser från patientens egen kompetens, eller tidens förmåga, att lösa problem. Och när vi hittar på nya, attraktiva förklaringar på lidande och nedsatt funktion så lurar vi människor.
I vuxenpsykiatrin i Växjö jobbar vi mer och mer med att kartlägga vilka stenar människor bär runt i sin packning (Trebesök hos läkare eller legitimerad personal). Ibland hittar vi något som måste behandlas. Ofta hittar vi allmänna svårigheter där behandlingen är mer skadlig än symtomen.
Att ta in patienter i psykiatrin för att titta på två symtom och avgöra om dessa förklarar livet är inte bra vård.
Det borde kanske finnas en diagnos som heter ”Blandad belastning”, som skulle vara en anpassning till en modern värld.
Var gång jag läser Tolkiens Sagan om ringen, eller ser Jacksons filmatisering undrar jag om Tolkien avsåg psykodynamisk terapi, när han beskrev de giriga dvärgarna i Moria. De fann den dyrbara metallen Mithril i berget och grävde djupare och djupare schakt för att hitta mer. Tills slut fann de en demon, en Balrog, som gjorde vad demoner gör bäst – dvs saboterade för alla andra.
Det är vad som händer i långvarig dynamisk psykoterapi med fokus på barndomen. Det är spännande, utmanande och berikande att få gräva djupare och djupare i sin själ och hitta trauman och intressanta sammanhang. Man lockas att fortsätta gräva, djupare och djupare för att se vad man mer kan komma åt. Kanske den slutgiltiga förklaringen till varför man är som man är, eller den ultimata lösningen till hur man lever ett fungerande liv.
Men det är inte det som händer. En grävande terapi som varar mer än två år gör ingen ytterligare nytta, utan riskerar bara att väcka en demon som gör vad demoner gör bäst – saboterar.
Lokaltidningen Smålandsposten skriver om den uppkomna situationen på Barn och Ungdoms- Psykiatrin (BUP) i Växjö.
Jag arbetar inte själv på BUP, men Vuxenpsykiatrin och BUP är samma klinik i Växjö.
Det finns 2-3 slutenvårdsplatser för patienter under 18 år. Under några veckor har situationen blivit pressad och 5-6 patienter under 18 år har behövt slutenvård. En sådan extraordinär situation kräver snabba och effektiva lösningar.
Ett bekymmer är naturligtvis att det inte finns tillräckligt mycket slutenvårdspersonal på BUP, vilket inneburit att personal från andra avdelningar har behövt ta arbetspass på BUP. Detta har utlöst frustration och några ur personalen har hört av sig till lokalpressen med sina funderingar. (Låst artikel)
Ibland drabbas vården av liknande situationer. Något oförutsett inträffar och vi kan inte arbeta som vanligt. Vi är ganska duktiga på en akut omställning.
I detta fall behövde det aldrig uppstå panik. Patienter över 18 år, som vanligen vårdas på olika avdelningar, kunde vårdas på samma avdelning, vilket gjorde att tillräckligt med platser kunde frigöras till patienter under 18 år. En imponerande bedrift.
Som jag ser det kunde psykiatrin vara bättre på uthålligheten. När den uppkomna situationen inte har löst sig på några dagar, så borde vi organisera oss snabbare. Ett team av intresserade och kompetenta medarbetare borde snabbt kunna aktiveras och en sammanhållande chef/samordare/handledare utses. En sådan aktivering bör ske inom dagar, inte veckor. Där kan vi bli bättre – en viss kritik förtjänar kliniken.
Det är inte personalens kompetens som brister, den är fullt tillräcklig.
Ett problem som kliniken får leva med under ännu en tid är den gamla strategin från IVO att alltid peka ut en enskild medarbetare när vården slutar olyckligt. Trots att kliniken haft en kompetent chefsläkare de senaste fem åren och man har slutat peka ut enskilda, så lever oron kvar. ”Den som tar på sig ett uppdrag kan bli utpekad om vården slutar illa”.
Det känns inte tryggt för medarbetare att ta på sig ovana arbetsuppgifter med ett sådant hot hängande över sig. Det är dock inte den nuvarande klinikledningens fel, utan ett arv från inkompetenta kontrollmyndigheter.
Att vården av patienter under 18 år (eller vården av äldrepsykiatriska patienter som fick byta avdelning) hade kunnat vara ännu bättre är dock inte detsamma som att vården är dålig, eller till och med patientfarlig. Vid unika situationer tvingas vården till unika lösningar, och det är ett tecken på kvalitet att vården klarar att ställa om.
SMP rapporterar också om en ”tystnadskultur” och hot om ”repressalier”, men nä. Jag tror vi ska spara de orden tills när de behövs. Om man uttrycker en åsikt kan man få mothugg; det innebär inte att en tystnadskultur råder.
Oavsett vilket så är det en ansträngd situation, med en hel del osäkerhet och frustration som följd. Jag hoppas att den personal som ställer upp får den uppskattning de förtjänar.
Och bör man söka ett annan region för vård av sin närstående? Det kan man, fritt vårdsökande gäller. Jag hade dock inte gjort det för mina närstående. Även i ett ansträngt läge har jag högre förtroende för vården i Kronoberg, jämfört med övriga landet.
Ett synnerligen välkommet förtydligande angående nyheten att diagnosen Utmattningssyndrom försvinner.
Just det uttrycket, Utmaningsyndrom, försvinner och det är bra. Det ersätts av något annat och vi får se hur det blir. Men ingen blir utan diagnos och ingen blir utan vård.
Utmaningsyndrom har blivit en slaskdiagnos där alla som far illa av arbetet (eller annat ansträngande i livet) samlas. Inom gruppen finns alla individer från människor med utslagna hormonsystem och symtom som påminner om hjärnskador, till andra som är trötta på jobbet.
Ingen vet hur man behandlar det effektivt. Vården erbjuder sedvanliga insatser mot dåligt mående, men med dålig effekt. Långvariga, ibland livslånga, sjukskrivningar brukar bli resultatet.
Jag har mina tankar om vad man borde göra och hoppas jag får tid att titta på detta innan pensionen. Oavsett vad vi kallar det, så är det bara ett problem- och dessa är till för att lösa
dralbinsson 