dralbinsson

Svenska dagbladet skriver om de antidepressiva läkemedel som kom för 35 år sedan och som är standardbehandling inom primärvården och psykiatrin.

Ett fantastiskt läkemedel med mycket bra effekt och knappast några biverkningar. Det ersatte en äldre generation antidepressiva (tricykliska antidepressiva TCA), Med nästan lika bra effekt men utan de dystra biverkningarna hos TCA.

Under 90-talet var många övertygade om att SSRI var boten på suicidalitet. Två svenska studier visade tydligt på minskade självmord när SSRI kom till Sverige 1993. Att undvika att behandla med antidepressiva, har ansetts vara att utsätta patienten för risk att ta sitt liv.

Hypen kring SSRI runt millennieskiftet var lika stor som hypen kring centralstimulantia som vi ser idag.

Teorin bakom SSRI var också så underbart logisk. Brist på serotonin orsakade de psykiatriska symtomen. SSRI kunde lägga kroppens serotonin på rätt ställe i hjärnan.   Teorin blev aldrig riktigt bevisad, men den var väldigt logisk.

35 år senare är inte hypen kvar men människor mår fortfarande dåligt och önskar snabba lösningar på sitt lidande. Läkaren har fortfarande kvar inställningen att SSRI är den snabbaste och minst skadliga insatsen.

Nyare studier motsäger den fina teorin och visar också på att SSRI inte alls har en suicidminskande effekt. Och nu kommer berättelser om de långvariga, negativa effekterna av läkemedlet.

SvD intervjuar fem individer som inte lever fullständiga liv med sin SSRI men som inte heller kan sluta med läkemedel för  då blir allt värre.

Elin, 32: ”Ingen läkare tog upp hur jag skulle sluta” https://www.svd.se/a/8qKvr1/svara-symptom-overraskar-de-som-vill-fasa-ut-antidepressiva-ssri?utm_source=androidapp&utm_medium=share

Det är en vinklad artikel. Vi har tidigare läst vinklingen om hur SSRI räddat livet på människor, men nu handlar det om de negativa effekterna.

Och där är förmodligen sanningen. För många har SSRI haft en avgörande positiv effekt,  för andra har behandlingen varit helt verkningslös och för många har det varit mycket mer negativt än positivt.

Inte sällan ställs två av psykiatrins interventioner mot varandra,  läkemedel och samtalsterapi. Om nu läkemedel är så farligt, varför ger vi inte samtalsterapier istället?

Jo. Svaret är att samtalsterapier är lika farligt. Samtalsterapier kan också ha en avgörande positiv effekt, vara verkningslösa eller vara mycket mer negativa än positiva.

Men hur ska vi göra? Ska samhället acceptera att människor har ett lidande utan att de får läkemedel och samtal?

Ja. Det är precis så samhället bör agera. För lidande är inte alltid sjukdom. Och lösningen är inte alltid sjukvård. Och läkare och vårdpersonal (och IVO) har en stark övertro att sjukvård hjälper mot lidande.

Och samtidigt glömmer vi bort de riktiga friskfaktorerna: kosten, sömnen,  den fysiska aktiviteten, det sociala sammanhanget, meningsfullhet, nykterhet, naturupplevelser, och frihet från skärmar.

Jag har senaste veckorna fått lite kommentarer för att jag påpekar bristerna i transvården. Det är helt korrekt uppfattat att det finns grava brister i transvården och att jag påpekar detta, men låt mig tydliggöra resonemanget:

År 2000

För 25 år sedan såg transvården helt annorlunda ut. Man ansåg att det fanns två olika biologiska kön

Ett fåtal individer har genom historien upplevt ett obehag av det könet de är födda i och en mindre grupp har upplevt en stark önskan att få tillhöra det andra könet. Detta har diagnostiserats som ett psykiatriskt tillstånd som kallas Könsdysfori eller Transsexualism.

Med ökande förståelse för hormonella preparat och förbättrade kirurgiska tekniker har man kunnat behandla dessa individer så att de får ett yttre som påminner om det motsatta könet. Inte sällan har detta blivit goda resultat med minskat lidande hos patienten.

Innan behandling för transsexualism har man gjort noggranna utredningar då man har velat att patienten är helt säker på att genomgå en behandling som inte kommer att kunna göras ogjord. Det har funnits ett stort antal kontraindikationer där man har valt att avstå behandling.

En del behandlingar har inte blivit lyckade, men man har kunnat hjälpa en utsatt grupp med ett stort lidande. Jag, och de flesta läkare har sett detta som en fullt förståelig handläggning av problematiken.

År 2020

Tjugo år senare är transvården något helt annat än 2000. Man utgår nu från ett slagord som innebär att: ”kön är en social konstruktion”. Detta är ett slagord och ett politiskt drivmedel, men har ingenting med verkligheten att göra. Det är en ren lögn – men det är detta som ligger till grund för den moderna transvård 2020.

Förespråkare menar att transsexualism inte är en psykiatrisk diagnos och agerar för att det ska kodas som ”tillstånd som kräver medicinska insatser”. Man menar att detta är ett normaltillstånd som funnits i alla mänskliga kulturer. En del fyller på med att tvåkönigheten är ett västerländsk påhitt som västvärlden har tvingat på resten av världen. Inget av detta är sant

Transvården lyfter fram tidiga behandlingar där vissa patienter har upplevt ett positivt resultat och menar att det är säkra behandlingar. Man har, helt utan faktaunderlag, spridit ut ryktet att könskorrigerande behandling har en suicidminskande effekt. Allt mer data kommer nu som visar att detta också är en lögn. Man behandlar utan seriös uppföljning och har ingen koll på om en behandling är framgångsrik eller orsakar skada.

Det sker inte längre någon professionell utredning för vem som lider av transsexualism. Det finns inga kontraindikationer för behandling och ett ifrågasättande av patientens önskemål anses vara kränkande mot individen. För den som önskar an behandling finns det egentligen bara ett hinder – bristande resurser och långa köer.

SAMMANFATTANING

Jag uttalade inga åsikter om transvården 2000 och hade ingen negativ uppfattning om denna. Jag kände inte till detaljerna och litade på att de som ägnade sig åt vården hade en professionell inställning.

2020 tog jag reda på fakta i målet och inser att en tidigare seriös behandling har utvecklats till kvacksalveri där unga människor luras in i en fantasi, baserad på lögner.

Det tycks som att pendeln vänder nu. Det positiva är att vi kanske ser ett slut på den oseriösa vården. Risken är att detta kommer att drabba den seriösa delen av vården – den vi såg 2000 – och där det naturligtvis finns rester kvar. Detta är verkligen ett mörkt kapitel i vårdhistorien.

Jag hade åsikter om denna hitte-på-verksamhet för ett par månader sedan.  Nu har ”granskarna” besökt kliniken under två dagar.

https://dralbinsson.com/2025/01/31/saker-suicidprevention/

Det är trevliga människor och vi har haft trevliga samtal. Men inramningen är att det ska leda till ”säker suicidprevention” och det kommer det inte att göra. Det här är bortkastad tid.

Det finns två grundantaganden som jag ifrågasätter.

1. Suicidalitet är en psykiatrisk sjukdom
2. Suicidprevention är vårdens ansvar

Båda dessa antaganden är fel, eller åtminstone obevisade. Troligen är det en risk i sig att vi utgår från dessa. Vi kommer inte att kunna minska antalet suicid innan vi gör upp med dessa gamla myter.

Hela förutsättningen för LÖFs insats är att dessa grundantaganden stämmer.

Nästa steg i detta är att granskningen återkopplar sina förslag, som egentligen bara är en sammanställning av förslag som klinikens medarbetare nämnt. Sedan ska kliniken arbeta vidare med dessa förslag.

En sak som alltid önskas är ”mer utbildning” till medarbetarna. Låter bra tills man förstår att ingen vet hur man ska minska antalet suicid, så vem ska egentligen utbilda och om vad? Det brukar bli en självutnämnd suicidpreventionsprofet som kommer till kliniken och rabblar upp några vackra fraser utan innehåll.

När man lyfter ut den här typen av problematik och låtsas som om det finns rätt och fel sätt att bemöta patienter (för att de inte ska ta livet av sig), så väcker man skräcken hos medarbetare att de kan göra fel. Då har man skapat en situation där medarbetare inte vågar prata med förtvivlade patienter för att de tror att de inte har ”rätt kompetens”.

Så vad LÖF bidrar med, liksom tidigare socialstyrelsen, NASP och IVO, är att skapa en vårdmiljö där personal undviker att prata med suicidnära patienter

Det är alltså det som är ”säker suicidprevention”…?

Läkartidningen rapporterar att psykiatrin ska få en halv miljard extra. Pengarna ska bland annat gå till möjlighet till egeninläggning och fler vårdplatser.

Psykiatrin tackar och bockar!

Fast ni behöver inte skicka några pengar till Växjö. Med egeninläggningar minskar nämligen behovet av slutenvård hos patienter.

https://lakartidningen.se/aktuellt/nyheter/2025/04/halv-miljard-ska-starka-psykvarden/

Jag har tidigare skrivit om vikten av (och problemen med) kontinuitet. Jag tror starkt på att det är en av de viktigaste faktorerna som kan påverka patientens återhämtning. Jag tror även att kontinuitet är det bästa vården kan göra för att minska antalet suicid ( Men det är bara vad jag tror. Ingen vet hur man förhindrar självmord)

Men vad kan vården göra för att öka kontinuiteten. Vi kan ju skriva det i ett dokument,  men det gör faktiskt ingen skillnad. Men vad kan vi göra på riktigt?

FVK, fast vårdkontakt, att patienten har en person inom psykiatrin som den kan nå, och som har patienthistorien är basen i kontinuitet. Tillgänglighet är ett modernt slagord som är motsatsen till kontinuitet. Det viktiga är inte att patienten snabbt kommer i kontakt med en vårdpersonal- vem som helst, utan att det är en personal som känner till bakgrunden. Alla patienter inom psykiatrin bör ha en fast vårdkontakt.

Vårdplanen är ett utmärkt sätt att åtminstone hålla kontinuitet i vården som ges, även om det är olika personer som ger vården. Det är dock svårt för vårdpersonal att förlita sig på vårdplanen. Det är lätt att ryckas med i det senaste symtomet som presenteras.

Remiss-hinder. Modern vård tenderar att remittera runt patienter som inte blir friska. Tanken är att någon annan vårdpersonal kanske kan göra en bättre bedömning och ge en bättre vård. I verkligheten är det sällan det är behandlingen som brister utan planen, målet och kontinuiteten. Att remittera runt patienter gör vanligen mer skada än nytta.

Lojalitet är basen för kontinuitet. Att personal väljer att stanna på sin arbetsplats och följa en patient över tid är en förutsättning. I Växjö blir många patienter friska nog att lämna psykiatrin, men medelvårdtiden kanske är 2-5 år. Det fungerar tack vare en stabil parsonalstyrka i såväl öppen som sluten vård.

Händelseanalyser, framför allt efter suicid, är sorgligt destruktiva och leder aldrig till bättre vård. Händelseanalyser letar syndabockar, dvs den personal som senast har haft kontakt med patienten, och pekar ut den som ansvarig för händelsen. Effekten av detta blir att ingen vill bli fast vårdkontakt för de svårast sjuka patienterna, där risken finns att vården slutar illa. Händelseanalyser motverkar på så sätt kontinuitet.

Egeninläggning bör väl också nämnas i sammanhanget. Att snabbt få komma till en avdelningen där man känner personalen. Det är kontinuitet.

Vi mäter inte effekten av psykiatrisk vård.

Vi har aldrig gjort det för beslutsfattare och professionen vet inte hur det skulle gå till. Det är fullt möjligt att göra det, men man behöver förstå hur.

Istället mäter man andra faktorer, som man tror visar hur bra eller dålig psykiatrisk vård är, men som inte säger någonting. Man mäter antal suicid, men den siffran har ingenting att göra med om vården fungerar eller inte. det är bara en myt!

Man mäter också hur hårt personalen arbetar, vilket vanligtvis innebär hur många patienter personalen träffar per vecka, eller hur lång medelvårdtiden på slutenvården är – vilket inte säger någonting om hur effektiv vården är.

Ibland har man försökt utvärdera vården med hjälp av skattningsskalor. Ett seriöst försök gjordes via det s.k. Nysam-projektet för femtontalet år sedan. Patienter skulle skattas efter en skala som heter GAF. Det blev naturligtvis en flopp eftersom GAF-skalan inte är utformad för det behovet. Många skattekronor försvann ner i meningslöshetens bottenlösa djup.

Förutom detta mäter man patientnöjdhet. Tanken är inte helt dum, men det man mäter är inte om vården är framgångsrik, utan om patienten är nöjd med bemötande och givna insatser. Om behandlingen har lett fram till något positivt, något som känns som en adekvat fråga, kan man inte mäta.

Nöjdhetsmätningar tenderar att få likartade resultat med en 80-20 fördelning. 80% är nöjda. 20% är missnöjda. Sedan kan man formulera frågorna lite olika för att få fram ett bättre eller sämre resultat.

En sak man aldrig mäter i nöjdhetsmätningar är hur nöjda patienter är för att stå i kö. Man skickar inte ut frågeformulär till patienter i kö och frågar: ”Hur positivt tycker du det är att ha väntat två år på en utredning eller insats?” eller: ”Känns det positivt att du under flera månader eller år blir sjukskriven och får lugnande läkemedel istället för en behandling som ger dig tillbaka din arbetsförmåga?”

Nöjdhetstänket är faktiskt en risk för att förlänga köerna till vården. Ingen vill avsluta en behandling innan patienten är helt nöjd. ingen vill neka en patient en insats för att inte göra patienten missnöjd. Tanken att vårdens viktigaste uppgift är att göra patienter nöjda orsakar köer.

Men vi frågar inte de som står i kö vad de tycker, så det märks ju inte.

Det kanske är åldern. Kanske hänger jag inte med längre.

För 15 år sedan var jag oerhört imponerad av effekten av centralstimulantia på patienter. Jag arbetade då med patienter som hade mycket bekymmersamma liv, med låg funktionsnivå och livsfarligt destruktiva beteenden. Många hade långa inneliggande vårdtider på slutenvården och saknade förmåga till att utbilda sig eller klara ett arbete. I många fall upplevde jag centralstimulatia som den avgörande insatsen som fick dessa patienter att ta tillbaka sina liv – och jag var mycket imponerad av läkemedlet. De biverkningar som fanns, och som för visso kunde vara bekymmersamma, bleknade i jämförelse med de problem patienterna hade utan läkemedel.

Sedan gick femton år.

Nu sitter jag och bedömer i stort sett alla remisser i Kronoberg till den allmänpsykiatriska delen av specialistpsykiatrin, dit önskemålen om neuropsykiatriska utredningar går. Det är en helt annat problembild som presenteras på remisserna nu jämfört med vad jag behandlade tidigare.

Patienten är trött när den kommer hem från arbetet och orkar inte med fritidssysslor, patienten har det stökigt i hemmet, patienten hade svårt med skolan och var tvungen att anstränga sig hårt för att klara godkänt på proven, patienten hade bara två nära vänner under uppväxten, patienten har svårt att förstå sig på andra människor, patienten tycker inte om att ha på sig obekväma kläder, patienten missar ofta att betala räkningar och kan få betalningspåminnelser, patienten går inte ut med soporna när påsen är full utan trycker ner soporna istället, patienten klipper bort lappar ur kläderna, patienten kan fastna framför dataspel eller framför mobilen i timmar, patienten kan bli jättearg på sina barn och vara tvungen att lämna rummet för att lugna ner sig, patienten har ingen ordning på sina kläder och de viks inte ihop efter tvätten, patienten lagar inte mat till sig själv utan köper snabbmat, patienten måste bli påmind av sin parter för att utföra hushållssysslor, patienten har ett hetsigt humör och kan bli jättearg, patientens tankar rusar, patienten har svårt att varva ner på kvällarna, som liten tyckte patienten bättre om att leka än att göra skolarbete, patienten kan ibland bli överväldigad av alla vardagssysslor, patienten kunde hantera sitt liv när den var ensam men som förälder krävs det en nästan övermänsklig ansträngning för att hinna med allt, patienten hade inte klarat sig utan sin partner som får hjälpa patienten med mycket, patienten har inte läst en bok på flera år.

Låt mig vara tydlig: INGET av detta är tecken på patologi. ALLT är helt normalt. Detta kommer inte att behandlas med amfetaminliknande substanser i Kronoberg, även om de amfetaminliknande substanserna kan få dessa bekymmer att kännas lite mer uthärdliga.

Livet är ibland jobbigt, och ibland känns det outhärdligt. Vi är inte alltid på topp. Ibland borde vi stanna upp och fundera på vad vi kan göra för att få livet att bli mer uthärdligt – och faktiskt sjösätta de planer vi kommer fram till. Och vi är inte skapta för att klarar allt själva. Människor är sociala varelser, som både behöver hjälp av andra och hjälpa andra. Att inte klara sig på egen hand är inte patologi.

Trevligt att regeringen uppmärksammar den oseriösa diagnoshandeln när det gäller neuropsykiatriska diagnoser.

Man kan köpa sig en ADHD-diagnos om man har pengar…

Nu blir det granskning:

https://lakartidningen.se/aktuellt/nyheter/2025/03/diagnoser-saljs-mot-betalning-forssmed-utlovar-adhd-granskning/

Det var länge sedan jag var så frustrerad över beslut som rör arbetet.

Jag har under många år arbetat med att göra vårdplaner, vilket kraftigt förbättrar vården för patienten,  förenklar arbetet för medarbetarna och minskar kostnaden för vården.

Jag har förfinat metoden för att hålla balansen mellan att det ska vara tydligt men informationsrikt, långsiktigt och aktuellt, anpassat efter både organisationen och patienten, lätt att starta upp, lätt att uppdatera, lätt att använda. Intuitivt.

Vi hade just denna typ av vårdplan mellan åren 2017-2020 på kliniken.

Sedan kom klåparpatrullen, en samling halvdana systemutvecklare från journalsystemet Cosmic och några lågfungerande medarbetare från kliniken, och ska göra ”uppdatering” och ”förbättring” och raserar allt arbete.

Och nu är det dags för samma klåpare att komma med nästa uppdatering, som är ännu värre. Det enda dessa imbecilla individer lyckats med är att trycka in några nya modeord i det genomgripande haveriet. I övrigt åstadkommer man en katastrof som doftar självgodhet och inkompetens i lika delar.

Nu ska vården lägga enorma resurser på denna styggelse och klåpargänget kommer att ägna det närmaste decenniet åt att gnälla över att ingen använder deras oanvändbara produkt.

Som skattebetalare är jag vansinnig. Som medarbetare mest förtvivlad.

Så vad kan man göra?

Jag tog hjälp av AI och skrev en sång: