Det har gått ett par veckor sedan den tragiska masskjutningen i Örebro, där en ensam gärningsman sköt ihjäl tio människor innan han tog sitt eget liv. En fruktansvärd händelse som har lämnat ett samhälle i sorg och chock.
Än är inte all information känd, och kanske kommer vi aldrig att förstå hela bilden. Men vad som är tydligt är hur snabbt tragedin blev föremål för politiska tolkningar och används som argument i pågående debatter.
Den nuvarande bilden pekar på att gärningsmannen agerade efter att ha fått sitt socialbidrag indraget. Det ledde honom till att utföra ett massmord på en plats han kände till väl – en skola. Eftersom majoriteten av de dödade hade utländska namn har händelsen tolkats som ett rasistiskt dåd. Men det faktum att en stor andel av skolans elever hade utländska namn gör att den slutsatsen inte är självklar.
Samtidigt har det inte tolkats som ett kvinnofientligt brott, trots att en majoritet av offren var kvinnor. Ingen har lyft incel-perspektivet, vilket annars ofta diskuteras vid våldsdåd utförda av män. Detta visar hur vissa berättelser snabbt etableras medan andra ignoreras.
Det har även använts som ett argument för att begränsa en typ av skjutvapen, halvautomatiska jaktgevär, trots att skytten tydligen inte ens använde ett sådant. Dådet har även använts som kritik mot socialtjänsten som hade dragit in skyttens ekonomiska ersättning dagarna innan skotten, och sekundärt som argument för att de pengar som socialtjänsten förfogar över har gått till andra grupper i behov av bistånd.
Psykiatrin har troligen inte varit inblandad över huvud taget. Om skytten hade varit patient inom psykiatrin så hade detta kommit fram nu. Då hade psykiatrin varit en uppenbar syndabock. Även polisen har fått sig kritik för att de inte var snabbare inne och stoppade skjutningen.
Men det man glömmer när man skyller på alla andra samhällsaktörer är att skytten själv planerade och utförde en handling som han visste var olaglig och grym. Han försökte ta många med sig i döden och han förberedde så att ett polisingripande skulle bli fördröjt. Han är ensam ansvarig för sitt dåd. Att skylla på alla andra förminskar den skulden som rätteligen ska hamna på förövaren. Diagnoser och indragna bidrag är ingen ursäkt för denna brutalitet.
Istället för att omedelbart placera händelsen i färdiga ideologiska fack behöver vi vara försiktiga med att dra snabba slutsatser. Framför allt bör vi inte glömma att det handlar om enskilda människors liv och en samhällssorg som förtjänar mer än att bli slagträ i debatten.
Hur bra är centralstimulantia som behandling?
Det är en fantastisk medicin som kan få en människa att sluta vara destruktiv och leva ett välfungerande liv, och det är en medicin som kan orsaka psykoser och för tidig död i hjärt-kärl-sjukdom, samtidigt.
Det är en medicin som ger många en känsla av energi, framgång och självsäkerhet vilket kan leda till att man lyckas i livet, men som också kan leda till att livet stannar av och man blir sittande inaktiv, samtidigt.
Det är en medicin som kan hjälpa en människa att sluta med missbruk, eller leda en människa till återfall i missbruk, samtidigt.
Vi lägger enorma sjukvårdsresurser på att utreda dessa diagnoser, men utredningarna säger ingenting om hur läkemedel kommer att fungera i det enskilda fallet.
Jag skrev ner lite siffror för att visa vad man kan förvänta sig för effekt av centralstimulantia:
Dessa siffror är ungefärliga utifrån min erfarenhet och vad jag kallar effekt. (Vi mäter inte effekt inom psykiatrin – tyvärr)
Centralstimulantia är ett läkemedel som ska höja en patients funktion (patienten ska klara av sitt liv på ett bra sätt och inte vara destruktiv). Det är INTE ett läkemedel som ska få en patient att ”må bra”. Om vi tror att det är dåligt mående vi behandlar så använder vi missbrukseffekten av läkemedlet (vilket brukar sluta illa).
Utredningen ger oss ingen information om hur läkemedlet kommer att fungera. Självrapporterade förbättringar har nackdelen att patienten rapporterar sitt mående istället för funktion.
Det som avgör om en behandling bör anses vara lyckad är om patienten slutar med destruktiva beteenden (missbruk, kriminalitet, självskador, ätstörningar) och om den höjer sin funktion (klarar egen försörjning, klarar egen bostad).
För gruppen ovan som har en effekt under en begränsad period menar jag patienter som under ett par år behöver läkemedel för att ta sig igenom en krävande period av livet (studier, söka arbete…). Oftast avbryter patienten själv sin behandling efter att den krävande perioden är slut.
Centralstimulantia är inte en bra behandling för att bli mindre grälsjuk, minska rusande tankar, mot värk eller mot utbrändhet. Det kan fungera, men det kan också vara en hög risk att det blir värre.
Så hur ska man tänka med ett läkemedel som kan göra underverk eller orsaka allvarliga skador, och där utredningar inte ger oss några ledtrådar?
Som jag ser det bör betydligt mindre resurser läggas på utredning och betydligt mer på uppföljning av egentlig effekt.
På så vis ger vi fler patienter rätt behandling i rätt tid, och vi undviker en del risker för katastrofala biverkningar.
…fast det är inte så Socialstyrelsens rekommendationer säger att vi ska göra!
En artikel från Läkartidningen. En kollega har ansökt om förlängning av tvångsvård, men detta har inte uppfattats av förvaltningsrätten utan dessa har enbart godkänt konverteringen av patienten. Patienten har således hållits på en avdelning utan lagligt stöd och erhållit behandling utan lagligt stöd.
Det här hade kunnat hända mig. Det har funnits tillfällen när det har varit ytterst oklart vad förvaltningsrätten frågar och hur mina svar tolkas.
Som läkaren konstaterar är detta en risk med hur kommunikationen via psykiatrin och förvaltningsrätten sköts. Det har blivit vanligare att dessa förhandlingar förs över länk, vilket var fallet här, och med en halvdålig videolänk är det lätt att missuppfatta information. Det finns en tydlig patientrisk och det är väl värt att titta närmare på detta upplägg för att minska riskerna för missförstånd.
IVO tar tillfället i akt och basunerar ut sin grava inkompetens. Istället för att ta upp ärendet som en patientsäkerhetsrisk och arbeta för lagförändring eller för att förbättra rutiner så väljer man att göra en polisanmälan och driva ärendet i tingsrätten.
SvD har rubriksatt illa, vilket är ironiskt då artikeln egentligen handlar om fel terminologi.
Kollegan Behroz Dehdari, i Stockholm, egentliga poäng är att vi inom psykiatrin använder fel språkbruk om vad piller gör. Det botar inte ”sjukdom”, de försätter hjärnan i ett annat tillstånd, som kanske är mer uthärdligt.
jag tycker det är tänkvärt.
”Psykiatrin har för stort fokus på piller” https://www.svd.se/a/dRa0kj/psykiatrin-har-for-stort-fokus-pa-piller-skriver-behroz-dehdari?utm_source=androidapp&utm_medium=share
En annan mening som sticker ut är att psykiatrin har en historia av att inte lyssna på patienter, och den frågan kan man fördjupa sig ytterligare i. Nu för tiden är det vanligaste att patienten har googlat sig till att den lider av sjukdom och det borde inte psykiatrin lyssna okritiskt på…
Evaluating Computerised Assessment of Motor Imitation (CAMI) for identifying autism-specific difficulties not observed for attention-deficit hyperactivity disorder or neurotypical development | The British Journal of Psychiatry | Cambridge Core https://search.app/VmJaEv2WJrTpFpNq9
En intressant vinkling på diagnostik av autism. En minuts dans framför ett TV-spel kunde korrekt urskilja autism i 80% av fallen hos barn 7-12 år gamla.
Inte på något sätt överraskande. Motorisk klumpighet i gruppen är väl känt.
Sen kanske dansdiagnostiken är ännu bättre.
När man anger siffran 80% menar man att det överensstämmer med sedvanlig diagnostik- och den har ju uppenbarligen sina brister.
Kanske är dansen överlägsen som diagnostiskt instrument?
Expressen skriver om Clara 19 som har maskfobi:
https://www.expressen.se/nyheter/sverige/clara-19-maste-gora-lumpen-mot-sin-vilja/
Utmärkt! Det är så man botar maskfobi!
dralbinsson 