Var gång jag läser Tolkiens Sagan om ringen, eller ser Jacksons filmatisering undrar jag om Tolkien avsåg psykodynamisk terapi, när han beskrev de giriga dvärgarna i Moria. De fann den dyrbara metallen Mithril i berget och grävde djupare och djupare schakt för att hitta mer. Tills slut fann de en demon, en Balrog, som gjorde vad demoner gör bäst – dvs saboterade för alla andra.
Det är vad som händer i långvarig dynamisk psykoterapi med fokus på barndomen. Det är spännande, utmanande och berikande att få gräva djupare och djupare i sin själ och hitta trauman och intressanta sammanhang. Man lockas att fortsätta gräva, djupare och djupare för att se vad man mer kan komma åt. Kanske den slutgiltiga förklaringen till varför man är som man är, eller den ultimata lösningen till hur man lever ett fungerande liv.
Men det är inte det som händer. En grävande terapi som varar mer än två år gör ingen ytterligare nytta, utan riskerar bara att väcka en demon som gör vad demoner gör bäst – saboterar.
Lokaltidningen Smålandsposten skriver om den uppkomna situationen på Barn och Ungdoms- Psykiatrin (BUP) i Växjö.
Jag arbetar inte själv på BUP, men Vuxenpsykiatrin och BUP är samma klinik i Växjö.
Det finns 2-3 slutenvårdsplatser för patienter under 18 år. Under några veckor har situationen blivit pressad och 5-6 patienter under 18 år har behövt slutenvård. En sådan extraordinär situation kräver snabba och effektiva lösningar.
Ett bekymmer är naturligtvis att det inte finns tillräckligt mycket slutenvårdspersonal på BUP, vilket inneburit att personal från andra avdelningar har behövt ta arbetspass på BUP. Detta har utlöst frustration och några ur personalen har hört av sig till lokalpressen med sina funderingar. (Låst artikel)
Ibland drabbas vården av liknande situationer. Något oförutsett inträffar och vi kan inte arbeta som vanligt. Vi är ganska duktiga på en akut omställning.
I detta fall behövde det aldrig uppstå panik. Patienter över 18 år, som vanligen vårdas på olika avdelningar, kunde vårdas på samma avdelning, vilket gjorde att tillräckligt med platser kunde frigöras till patienter under 18 år. En imponerande bedrift.
Som jag ser det kunde psykiatrin vara bättre på uthålligheten. När den uppkomna situationen inte har löst sig på några dagar, så borde vi organisera oss snabbare. Ett team av intresserade och kompetenta medarbetare borde snabbt kunna aktiveras och en sammanhållande chef/samordare/handledare utses. En sådan aktivering bör ske inom dagar, inte veckor. Där kan vi bli bättre – en viss kritik förtjänar kliniken.
Det är inte personalens kompetens som brister, den är fullt tillräcklig.
Ett problem som kliniken får leva med under ännu en tid är den gamla strategin från IVO att alltid peka ut en enskild medarbetare när vården slutar olyckligt. Trots att kliniken haft en kompetent chefsläkare de senaste fem åren och man har slutat peka ut enskilda, så lever oron kvar. ”Den som tar på sig ett uppdrag kan bli utpekad om vården slutar illa”.
Det känns inte tryggt för medarbetare att ta på sig ovana arbetsuppgifter med ett sådant hot hängande över sig. Det är dock inte den nuvarande klinikledningens fel, utan ett arv från inkompetenta kontrollmyndigheter.
Att vården av patienter under 18 år (eller vården av äldrepsykiatriska patienter som fick byta avdelning) hade kunnat vara ännu bättre är dock inte detsamma som att vården är dålig, eller till och med patientfarlig. Vid unika situationer tvingas vården till unika lösningar, och det är ett tecken på kvalitet att vården klarar att ställa om.
SMP rapporterar också om en ”tystnadskultur” och hot om ”repressalier”, men nä. Jag tror vi ska spara de orden tills när de behövs. Om man uttrycker en åsikt kan man få mothugg; det innebär inte att en tystnadskultur råder.
Oavsett vilket så är det en ansträngd situation, med en hel del osäkerhet och frustration som följd. Jag hoppas att den personal som ställer upp får den uppskattning de förtjänar.
Och bör man söka ett annan region för vård av sin närstående? Det kan man, fritt vårdsökande gäller. Jag hade dock inte gjort det för mina närstående. Även i ett ansträngt läge har jag högre förtroende för vården i Kronoberg, jämfört med övriga landet.
Ett synnerligen välkommet förtydligande angående nyheten att diagnosen Utmattningssyndrom försvinner.
Just det uttrycket, Utmaningsyndrom, försvinner och det är bra. Det ersätts av något annat och vi får se hur det blir. Men ingen blir utan diagnos och ingen blir utan vård.
Utmaningsyndrom har blivit en slaskdiagnos där alla som far illa av arbetet (eller annat ansträngande i livet) samlas. Inom gruppen finns alla individer från människor med utslagna hormonsystem och symtom som påminner om hjärnskador, till andra som är trötta på jobbet.
Ingen vet hur man behandlar det effektivt. Vården erbjuder sedvanliga insatser mot dåligt mående, men med dålig effekt. Långvariga, ibland livslånga, sjukskrivningar brukar bli resultatet.
Jag har mina tankar om vad man borde göra och hoppas jag får tid att titta på detta innan pensionen. Oavsett vad vi kallar det, så är det bara ett problem- och dessa är till för att lösa
När jag var i 10-årsåldern drabbades jag av undergångsångest. Jag fick lära mig att jorden är ca 4 miljarder år gammal, och att jorden skulle gå under, slukas av solen, om bara 3,5 miljarder år. Jag fick en stark obehagskänsla av att tiden höll på att rinna ut och att vi desperat behövde komma på en räddning för planeten jorden.
Efter ett par dagar hade jag insett att 3,5 miljarder år är ganska lång tid och att det inte fanns någon större orsak att oroa sig akut.
Människan har alltid haft en undergångsångest. Oro för att en katastrof ska inträffa eller en sjukdom ska utrota alla. Syndafloden, som beskrivs i många uråldriga skrifter, inte minst Bibeln sätter ju tonen. Det kan komma en ostoppbar katastrof som utrotar oss alla (utom möjligen de som agerar på ett visst sätt)
För 115 år sedan var det panik i tidningar för att Halleys comet skulle passera jorden och kometens svans, som innehöll cyanid, som skulle utrota livet.
Nu blev det inte så utan Halleys komet fortsatte sin bana, och vi kom på nästa undergångsscenario.
Parallellt med undergångsångesten kommer mer eller mindre adekvata lösningar för hur vi ska undvika den totala katastrofen. Under den mörka medeltiden drog digerdöden över Europa – en riktig katastrof, som skördade massor av liv över kontinenten. En finurlig lösning på detta var flagellanter som drog runt i skaror och piskade sig själva i hopp om att självbestraffning skulle få högre makter att stoppa katastrofen.
Idag tänker vi att detta förmodligen inte hade så där jättestor påverkan på pestens härjningar.
Idag har vi klimatkatastrofen som vårt stora undergångsscenario. Redan på femtiotalet varnade forskare för att det skulle komma en ny istid och frysa hela norra halvklotet så att det blev obeboeligt. Några decennier senare var oron motsatsen, att alla isar skulle smälta och översvämma världen i en ny syndaflod. När tiden tickar på så verkar det varken som att det kommer en ny istid eller att isarna smälter och nu använder man mest termen ”extremväder” som kan passa in lite överallt. Extremväder är en alldeles utmärkt term för att driva oron vidare. Man glömmer lägligt bort att jorden alltid haft perioder av extremväder och naturkatastrofer och att mänskligheten nuförtiden är betydligt bättre rustade för sådana scenarier – vilket resulterat i betydligt färre döda människor när katastroferna slår till.
Klimatkatastrof-förespråkarna fick backa lite under Covid, då de fick konkurrens av en annan katastrof som skulle få mänskligheten att gå under, men nu när Covid är under kontroll så kommer klimataktivisterna fram igen. (De fick ju backa lite i slutet av 90-talet när milleniebuggen skulle utlösa kärnkraftshaverier över hela jorden – en katastrof som alla glömde bort år 2000 eftersom den aldrig inträffade.)
Inom psykiatrin ser vi emellanåt dessa människor som fastnat i Klimatångest. En del får beskrivas som oroliga människor där oron fokuserats på att jorden ska gå under. Andra har symtom åt psykoshållet där klimatångesten tar sig psykotiska intryck.
Naturen är känslig och som människor har vi ett ansvar för att ta hand om den. De flesta av oss är fullt överens om att vi inte ska ägna oss åt nedskräpning, miljöförstöring och jorderosion. Den moderna klimataktivismen fokuserar bara på ett par områden som man anser är orsaken till den stundande undergången (eller åtminstone till ”extremvädret”). Fossila bränslen och fisande kor är de stora bovarna, och därmed människor som reser med flyg eller bil, eller är köttätare.
Ju mer resurser vi lägger på att stoppa resor, stoppa olja och ta bort kött från menyer, desto mindre resurser lägger vi på att ta hand om riktiga miljöhot, som vi faktiskt kan påverka. Eftersom jag själv är en stor miljövän ser jag det som ett problem.
Inte mycket har ändrats sedan 1300-talets flagellanter. Budskapet är att vi ska plåga oss själva genom att aldrig resa och inte äta kött, så blidkar vi moder jord. Och istället för att gå till kyrkan för tröst så går man till psykiatrin för lugnande läkemedel.
Medan oron för klimatkatastrofen bubblar upp lite överallt så växer isbjörnsstammen till sig, korallreven har återhämtat sig fint, polarisarna mår alldeles utmärkt och tack vare den förhöjda koldioxidnivån så mår växter bra och jorden blir grönare.
Ibland är det intressant att titta igenom kriterierna för Narcisistisk personlighetsstörning och reflektera över dessa.
Har överdrivna känslor av att vara viktig och betydande.
Fantiserar ofta om till exempel rikedom, framgång, makt eller kärlek.
Anser att den bara ska umgås med eller associera sig med viktiga personer.
Har ett överdrivet behov av beundran.
Har orealistiska uppfattningar om sina egna rättigheter.
Utnyttjar andra för att uppnå sina mål.
Saknar eller har bristande empati.
Tror att andra är avundsjuka på denne, men kan också själv vara avundsjuk på andra.
Beter sig högfärdigt eller arrogant.
Kollegan Herman Holm, skriver klokt och oroande om ADHD.
Om ökningen av diagnosen, den dåliga diagnostiken, ökningen av läkemedelsbehandling med amfetaminliknande preparat, undanträngningen av andra patienter…
Betryggande att fler kollegor i landet sett denna urspårning av vården kring ADHD.
USA har fått en ny hälsominister, Robert F Kennedy. Det vi vet om honom i Sverige är en gravt vinklad bild av en person som tycks halvgalen och ha en massa idéer om att sjukvård, inte minst vacciner, kan vara skadligt. Ett otal skräckscenarier har målats upp av hur människor kommer att ta skada av hans framfart.
Det kanske är sant, men jag tvivlar. Jag tycker han är ett välkommet tillskott i debatten.
Medikalisering är en industri, där normala, mänskliga tillstånd, risker och beteenden förklaras i medicinska termer i syfte att sälja en medicinsk insats. I USA orsakar detta enorma skador. Trots att landet lägger större summor på vård än något annat västland är hälsan sämre i USA än i resten av västvärlden. Det är hög tid att någon ställer kritiska frågor om det.
Om Kennedy kommer att ställa rätt frågor återstår att se…
Jag såg ett klipp där han pratar om ökningen av antalet autismdiagnoser. Under Kennedys livstid har ökningen av antalet människor som diagnostiserats med Autism gått från 0,007% till 3%. Det har alltså blivit 430 ggr vanligare med Autism på 50 år.
Vaccinationer har beskyllts vara en orsak, men det är ytterst osannolikt enligt mig. Fina studier har gjorts på detta där vaccinationer inte tycks ha något samband med utveckling av Autism.
Jag har även hört att annan form av miljöpåverkan skulle kunna vara orsaken, som elledningar, strålning eller microplaster i naturen. I de fall där detta går att studera har man inte hittat några belägg för att det är sant.
Påverkan under graviditet, som bristande D-vitamin, SSRI, eller högre ålder hos kvinnor som skaffar första barnet har också framförts. SSRI tycks inte vara en risk och de andra faktorerna har jag inte sett studier på. Kanske Påverkar detta någon del av ökningen.
Men den massiva ökningen av autismdiagnoser har med diagnostiken att göra, och med de fördelar som kommer med diagnosen, och med förändringar i barnens psykosociala miljö.
Det är inte så att diagnostiken har blivit bättre på att hitta barn med autism, vi har helt enkelt ändrat gränsen för vad vi väljer att kalla autism. För 50 år sedan kunde Autismdiagnosen ges till extremt funktionsnedsatta individer som inte hade någon möjlighet att ta hand om sig själva och som saknade förmåga att förstå och kommunicera med sin omvärld.
Idag får individer som är lite udda diagnosen. Som har lite svårigheter att anpassa sig och som kan missförstå sin omvärld. Kriterierna för diagnosen är så uppluckrade att det är svårt att hitta individer i samhället som inte har autistiska symtom.
Och istället för att träna upp sina sociala färdigheter genom socialt umgänge så har det via anpassningar, ekonomisk ersättning och elektronik blivit lätt att undvika att träna upp dessa färdigheter.
Vi ägnar oss åt en grav överdiagnostik som vi kommer att behöva ta hand om i framtiden. Och vi öser in skattemedel till de som ställer neuropsykiatriska diagnoser, vilket gjort detta till en lukrativ affärsverksamhet.
Jag undrar om det är detta Kennedy kommer att hitta eller om han väljer att springa ner i ett annat kaninhål? Han ställer iallafall en nödvändig fråga.
Nu kommer patienter tillbaka och vill ta bort sina neuropsykiatriska diagnoser när det gått några år och diagnosen är mer hinder än hjälp. Många tror att vi behöver bygga upp nya utredningsenheter för att ta bort diagnosen, men det behövs inte alls.
Om en människa klarar sin egen försörjning, sitt eget boende och kan umgås med andra så är det bara att ta bort autismdiagnosen. Den var helt enkelt fel från början.
Det där med kausalsamband är svårt…
Svenska dagbladet skriver om de antidepressiva läkemedel som kom för 35 år sedan och som är standardbehandling inom primärvården och psykiatrin.
Ett fantastiskt läkemedel med mycket bra effekt och knappast några biverkningar. Det ersatte en äldre generation antidepressiva (tricykliska antidepressiva TCA), Med nästan lika bra effekt men utan de dystra biverkningarna hos TCA.
Under 90-talet var många övertygade om att SSRI var boten på suicidalitet. Två svenska studier visade tydligt på minskade självmord när SSRI kom till Sverige 1993. Att undvika att behandla med antidepressiva, har ansetts vara att utsätta patienten för risk att ta sitt liv.
Hypen kring SSRI runt millennieskiftet var lika stor som hypen kring centralstimulantia som vi ser idag.
Teorin bakom SSRI var också så underbart logisk. Brist på serotonin orsakade de psykiatriska symtomen. SSRI kunde lägga kroppens serotonin på rätt ställe i hjärnan. Teorin blev aldrig riktigt bevisad, men den var väldigt logisk.
35 år senare är inte hypen kvar men människor mår fortfarande dåligt och önskar snabba lösningar på sitt lidande. Läkaren har fortfarande kvar inställningen att SSRI är den snabbaste och minst skadliga insatsen.
Nyare studier motsäger den fina teorin och visar också på att SSRI inte alls har en suicidminskande effekt. Och nu kommer berättelser om de långvariga, negativa effekterna av läkemedlet.
SvD intervjuar fem individer som inte lever fullständiga liv med sin SSRI men som inte heller kan sluta med läkemedel för då blir allt värre.
Elin, 32: ”Ingen läkare tog upp hur jag skulle sluta” https://www.svd.se/a/8qKvr1/svara-symptom-overraskar-de-som-vill-fasa-ut-antidepressiva-ssri?utm_source=androidapp&utm_medium=share
Det är en vinklad artikel. Vi har tidigare läst vinklingen om hur SSRI räddat livet på människor, men nu handlar det om de negativa effekterna.
Och där är förmodligen sanningen. För många har SSRI haft en avgörande positiv effekt, för andra har behandlingen varit helt verkningslös och för många har det varit mycket mer negativt än positivt.
Inte sällan ställs två av psykiatrins interventioner mot varandra, läkemedel och samtalsterapi. Om nu läkemedel är så farligt, varför ger vi inte samtalsterapier istället?
Jo. Svaret är att samtalsterapier är lika farligt. Samtalsterapier kan också ha en avgörande positiv effekt, vara verkningslösa eller vara mycket mer negativa än positiva.
Men hur ska vi göra? Ska samhället acceptera att människor har ett lidande utan att de får läkemedel och samtal?
Ja. Det är precis så samhället bör agera. För lidande är inte alltid sjukdom. Och lösningen är inte alltid sjukvård. Och läkare och vårdpersonal (och IVO) har en stark övertro att sjukvård hjälper mot lidande.
Och samtidigt glömmer vi bort de riktiga friskfaktorerna: kosten, sömnen, den fysiska aktiviteten, det sociala sammanhanget, meningsfullhet, nykterhet, naturupplevelser, och frihet från skärmar.
Jag har senaste veckorna fått lite kommentarer för att jag påpekar bristerna i transvården. Det är helt korrekt uppfattat att det finns grava brister i transvården och att jag påpekar detta, men låt mig tydliggöra resonemanget:
År 2000
För 25 år sedan såg transvården helt annorlunda ut. Man ansåg att det fanns två olika biologiska kön
Ett fåtal individer har genom historien upplevt ett obehag av det könet de är födda i och en mindre grupp har upplevt en stark önskan att få tillhöra det andra könet. Detta har diagnostiserats som ett psykiatriskt tillstånd som kallas Könsdysfori eller Transsexualism.
Med ökande förståelse för hormonella preparat och förbättrade kirurgiska tekniker har man kunnat behandla dessa individer så att de får ett yttre som påminner om det motsatta könet. Inte sällan har detta blivit goda resultat med minskat lidande hos patienten.
Innan behandling för transsexualism har man gjort noggranna utredningar då man har velat att patienten är helt säker på att genomgå en behandling som inte kommer att kunna göras ogjord. Det har funnits ett stort antal kontraindikationer där man har valt att avstå behandling.
En del behandlingar har inte blivit lyckade, men man har kunnat hjälpa en utsatt grupp med ett stort lidande. Jag, och de flesta läkare har sett detta som en fullt förståelig handläggning av problematiken.
År 2020
Tjugo år senare är transvården något helt annat än 2000. Man utgår nu från ett slagord som innebär att: ”kön är en social konstruktion”. Detta är ett slagord och ett politiskt drivmedel, men har ingenting med verkligheten att göra. Det är en ren lögn – men det är detta som ligger till grund för den moderna transvård 2020.
Förespråkare menar att transsexualism inte är en psykiatrisk diagnos och agerar för att det ska kodas som ”tillstånd som kräver medicinska insatser”. Man menar att detta är ett normaltillstånd som funnits i alla mänskliga kulturer. En del fyller på med att tvåkönigheten är ett västerländsk påhitt som västvärlden har tvingat på resten av världen. Inget av detta är sant
Transvården lyfter fram tidiga behandlingar där vissa patienter har upplevt ett positivt resultat och menar att det är säkra behandlingar. Man har, helt utan faktaunderlag, spridit ut ryktet att könskorrigerande behandling har en suicidminskande effekt. Allt mer data kommer nu som visar att detta också är en lögn. Man behandlar utan seriös uppföljning och har ingen koll på om en behandling är framgångsrik eller orsakar skada.
Det sker inte längre någon professionell utredning för vem som lider av transsexualism. Det finns inga kontraindikationer för behandling och ett ifrågasättande av patientens önskemål anses vara kränkande mot individen. För den som önskar an behandling finns det egentligen bara ett hinder – bristande resurser och långa köer.
SAMMANFATTANING
Jag uttalade inga åsikter om transvården 2000 och hade ingen negativ uppfattning om denna. Jag kände inte till detaljerna och litade på att de som ägnade sig åt vården hade en professionell inställning.
2020 tog jag reda på fakta i målet och inser att en tidigare seriös behandling har utvecklats till kvacksalveri där unga människor luras in i en fantasi, baserad på lögner.
Det tycks som att pendeln vänder nu. Det positiva är att vi kanske ser ett slut på den oseriösa vården. Risken är att detta kommer att drabba den seriösa delen av vården – den vi såg 2000 – och där det naturligtvis finns rester kvar. Detta är verkligen ett mörkt kapitel i vårdhistorien.
dralbinsson 