Etik

Jag passade på att ögna igenom dokumentet ”Nationellt förslag till suicidprevention” på socialstyrelsens hemsida. Jag tittade lite extra på etiska överväganden i dokumentet, där man bl.a. kan läsa:

”Två grundläggande etiska principer kan komma i konflikt med varandra när det gäller självmord och självmordshandlingar. Den ena principen rör det etiska kravet att göra gott, att lindra lidande och att rädda liv. Den andra grundsatsen gäller respekten för en människas rätt till självbestämmande.
Frågan om en människa äger sitt liv har debatterats. Frågeställningen har fått allt större betydelse i takt med att religionens inflytande över våra liv avtagit och individualismen för många blivit en självklarhet.
Måste man inte respektera den enskilde människans rätt till integritet och rätt till självbestämmande över sitt eget liv? Jo, förvisso, men självmord handlar inte alltid om ett fritt val. Personen i fråga ser ingen annan utväg och upplever ingen handlingsfrihet. Den självmordsnäras tanke är: ”Visst vill jag leva, men inte så här!” Många gånger är föreställningen om den suicidala människans rätt till sitt liv eller sitt självmord framsprunget som ett försvar för att hantera sin egen rädsla och för att slippa se och ingripa, mer än som resultatet av ett filosofiskt resonemang”.

Om man läser igenom detta stycke några gånger inser man att det inte rör sig om en etisk diskussion. Det rör sig om en etisk debatt där två synsätt ställs mot varandra och författaren försöker förminska det synsätt man upplever felaktigt för att på så sätt förstärka sitt eget synsätt. Jag anser inte att etiska diskussioner skall föras på detta vis.

Frågan, som författaren debatterar, är huruvida en människa har rätt att bestämma om den vill leva vidare eller inte. Författaren tar sitt avstamp i meningen: ”… självmord handlar inte alltid om ett fritt val. Personen i fråga ser ingen annan utväg och upplever ingen handlingsfrihet”, d.v.s. alla människor kan inte alltid ta ansvar för sina handlingar. Sedan fortsätter författaren med att lägga ord i motståndarsidans mun, med en förklaring till varför vissa människor ser ansvarsfrågan på annat sätt.

Den som läst dessa sidor kanske har fått intrycket att jag är en förespråkare för att det alltid är den enskildes ansvar om den väljer att leva eller inte. Så är inte fallet. Jag håller med författaren om att ”självmord handlar inte alltid om ett fritt val”. Ibland är en människas lidande så stort att enda utvägen kan tyckas vara ett avslutande av livet. Men:

Problemet med författarens synsätt är att den upphöjer undantaget till regel. Att en människa mår så dåligt att den inte ser någon utväg ur sitt lidande och samtidigt kommer i kontakt med vården tillhör de unika undantagen.

När vi fastställer detta undantag till bas för vårt etiska synsätt så påverkar det alla kontakter på kliniknivå. Detta leder till att ALLA patienter skall suicidriskbedömas vid ALLA kontakter med psykiatrin. Detta leder till fler vidareremisser av patienter (där behandlaren har blivit orolig), fler inläggningar utan mål för vården, mer tvångsvård då patienten inte vill läggas in på avdelning, fler övervakningar av patienter och fler kränkningar då vården klampar in på patientens integritet. Det författaren försöker framställa som det enda mänskliga och etiska synsättet resulterar i sämre vård i det direkta patientmötet. Vi som arbetar i patientmöten ser detta.

Jag menar att den etiska basen för psykiatriskt patientarbete måsta vara att alla patienter kan ta ansvar. Vi som arbetar med patienter ska vara medvetna om undantaget; det finns tillfällen då patienten inte ser någon utväg och därmed inte upplever någon handlingsfrihet, men vi ska vara medvetna om att det rör sig om undantag, och vårt uppdrag måste då vara att hjälpa patienten att återta sin handlingsfrihet, inte kränka deras integritet.