Suicidprevention
Jag har ägnat mycket tid med att argumentera mot rutinbundna suicidriskbedömningar och mot händelseanalyser vid Lex Maria-anmälningar (vid suicid) enligt olycksfallsmodellen. Ibland kan det uppfattas som att jag upplever det som hopplöst eller meningslöst att försöka. Det gör jag inte.
Jag tänker på följande sätt:
På samhällsnivå bör vi ägna tid och resurser på att minska droganvändandet, jämlik fördelningspolitik, minska vapentillgången, ansvarsfull massmedial rapportering.
Jag tror också att det är viktigt med en välfungerande skola (med målet att alla ska klara skolan) och arbete eller sysselsättning till så många som möjligt.
På kliniknivå ska psykiatrin diagnostisera behandlingsbara psykiatriska diagnoser, ge adekvat behandling, i samråd med patienten, och följa upp behandlingen, så att patienten har nytta av behandlingen, och inte försämras av den. Framför allt bör psykiatrin vara uppmärksam på de diagnoser där evidensen talar för suicidminskande effekt vid behandling: Lithiumbehandling vid bipolära tillstånd, Leponexbehanding vid psykossjukdom och behandling mot missbruk och beroende.
Vårdkedjan är viktig, d.v.s. att patientens öppenvårdspersonal följer patienten även vid eventuell slutenvård, och även att slutenvården kan följa upp patienten efter utskrivning, via telefonkontakter. Detta framför allt för att det är god vård, vilket i teorin skulle kunna ha en suicidminskande effekt.
God journalföring är viktig, framför allt för att tanken med behandlingen och målet med behandlingen skall vara tydligt för patienten själv, men även för den vårdpersonal som kanske träffar patienten akut, t.ex. på jourtid. Återigen menar jag att huvudskälet är att detta är god vård, som i teorin skulle kunna ha en suicidminskande effekt.
På individnivå, i mötet med en patient med självmordstankar bör man ha respekt för patienten och förmedla hopp.
Jag tror att det är viktigare att behålla kontinuiteten än att patienten träffar någon annan personal med högre utbildning (d.v.s. i normalfallet fortsätter den personal som patienten har förtroende för, kontakten med patienten)
Jag tror också det är viktigt att man stärker patientens känsla av att kunna styra sitt liv och att man inte kränker patienten genom integritetssänkande åtgärder. Jag är själv skolad inom KBT där behandlingsarbetet ska ses som ett möte mellan två experter: Behandlaren som är expert på behandlingen och patienten som är expert på sig själv och sitt eget mående. Jag tror det är farligt att rutinmässigt rubba på den jämlikhet som finns inbyggt i detta förhållande genom att den ena experten, behandlaren, försöker gissa sig till, eller tar beslut mot, den andra expertens, patientens, vilja.
Suicidriskhantering tror jag är en viktig del i suicidpreventionen, d.v.s. att diskutera igenom strategier för att inte skada sig. En del i dessa strategier kan vara en planerad inläggning eller en inläggning enligt ”fribiljett”. Krislistan är en annan viktig del, d.v.s. alternativ för att kunna hantera sina tankar då livet är som jobbigast, eller vart patienten ska vända sig då den inte längre orkar kämpa själv.
Det som kan göra suicidrisken akut är ofta katastrofer i livet som leder till kriser. Behandlaren kan här ha en viktig uppgift att hjälpa patienten att strukturerat fundera på vad som har lett till krisen, men även kunna ge perspektiv på hur det går att se på krisen. Det är ibland också möjligt att hjälpa patienten att reda upp de faktorer som har bidragit till krisen.
Många av dessa kriser har inte med psykisk sjukdom att göra. Förluster och kränkningar i livet är inte psykisk sjukdom. Behandlaren skall inte psykiatrisera detta.
En grundinställning vid suicidpreventivt arbete tror jag måste vara att patienten vill ha hjälp, inte att den har en dold agenda som den försöker dölja för behandlaren. Det är behandlarens uppgift, i detta läge, att försöka utröna om det finns någonting som kan hjälpa patienten att komma förbi de mörka tankarna och åter kunna se det som gör livet värt att leva.
Det är vad jag tror. Det är så jag vill arbeta.
dralbinsson 
Insiktsfull inlägg!
Du skriver ”På individnivå, i mötet med en patient med självmordstankar bör man ha respekt för patienten och förmedla hopp”. Det är viktigt att förmedla hopp för patienten. Men jag anser att målbilden är grunden för hopp om en bättre framtid.
Enligt min erfarenhet, både som privatperson och yrke, styrs många av våra beslut och förhållningssätt utifrån tanken om framtiden. Val av kamrater, utbildning, arbete, partner, intresse etc. beror på vad vi ser i framtidens kristallkula utan att vi alltid är direkt medvetet om det. Målbilden, det vi ser framför oss, är det vi strävar emot, hoppas på. På så sätt dirigerar framtida tänkta händelse, det som således ännu inte har hänt, våra liv.
Att inte se något mål är också en målbild. Då blir det inte hellre någon aktivitet. Det här gäller oss alla, inte minst när vi är sjuka. Hoppet är ett universalmedel som befrämjar tillfrisknande och gör det meningsfullt att vilja anpassa sig. Utan hopp om en bättre framtid är den sjuke lämnad till att förbereda sig för slutet. Hoppet grundas alltså bara på en idé, ändå styr det verkligheten. Människor utan hopp får man försöka vägleda till dess de får sitt hopp tillbaka.
Du skriver vidare ”Jag tror att det är viktigare att behålla kontinuiteten än att patienten träffar någon annan personal med högre utbildning (d.v.s. i normalfallet fortsätter den personal som patienten har förtroende för, kontakten med patienten)”. Jag anser att det är viktigt med god kontinuitet i all vård. Det är en trygghet att kunna vända sig till ett bekant ansikte när man blir sjuk. Det finns också många vetenskapliga studier som visar värdet av god behandlarkontinuitet, inte minst för att onödig och riskfylld överbehandling undviks.
Men jag anser att god kontinuitet emellertid inte betyder att den som känt en patient längst är den som vet mest och därför mest lämpad att fatta beslut. Tanken att man kan en annan människa om man känt denne länge är såldes inte helt korrekt, särskilt inte i psykiatrin. Där har patienter goda skäl att hålla inne med personlig information, särskilt om de vårdas med tvång. Dessutom kan långa förhållanden, privata såväl som professionella, ge ökat tunnelseende över tid. Med det menas att man blir mindre observant för det som inte stämmer med det som man redan tycker sig veta. Relationen blir mer och mer en bekräftelse, i båda riktningarna.
Långa, täta behandlingsrelationer kan behövas för vissa utsatta patienter som sjukdom och livet gjort särskilt misstänksamma och aviga. De behöver studera sina behandlare under längre tid för att våga påbörja en livsavgörande resa med sig själv. Sådant är krävande för både parter. Behandlaren måste vara professionellt omdömesgill, inte bara för att ett sådant behandlingsarbete är svårt utan framför allt därför att det är riskfyllt för patienten.
För de flesta människor, inklusive dem med psykiatriska problem, är det lättare att inleda ett förhållande än att separerar på ett bra och värdigt sätt. För anställda inom psykiatrin bör det finnas goda rutiner för avveckling av behandlingsrelationer, eftersom det rör människor i beroendeställning. Det bör alltså ingå i vårdplanen. Annars är det beroendeskapande vård som ironiskt nog i dag är vanligast inom beroendevården.
Du skriver ”Det är viktigt med en välfungerande skola (med målet att alla ska klara skolan) och arbete eller sysselsättning till så många som möjligt.” Jag anser att skolans roll är helt avgörande. En okunnig skolledning eller lärare kan ta ifrån unga människor hoppet, lust till social anpassning och livsvilja. Det gäller inte minst barn som kommer från hem som inte kan ge all den trygghet och omsorg som ett tufft skolliv kräver. Å andra sidan kan en bra skola skapa en miljö för dessa barn som tar till vara deras förmågor och kreativitet. Skolan förmedlar då en positiv målbild som kan tas över av barnet.
Du skriver ”Många av dessa kriser har inte med psykisk sjukdom att göra. Förluster och kränkningar i livet är inte psykisk sjukdom.” En del händelser är oväntade som t ex. en närståendes plötsliga död, separation, konkurs, sparken från arbetet, att drabbas av våld är prövningar som inverkar olika på olika individer men ofta innebär kriser som skakar tillvarons grundvalar. En nyupptäckt maktlöshet kan tvinga fram en plågsam omvärdering av det mest grundläggande och självklara. I lyckliga fall blir facit att man var starkare än vad man trodde, men så känns det sällan i krisens öga. Kriser kan leda till sammanbrott men jag anser att i den finns också en möjlighet till personlig utveckling och att finna ett sätt att förhålla sig som överensstämmer med det nya läget. Det är viktigt att göra en överenskommelse med sig själv och sitt förflutna och finna ett nytt sätt att leva och befinna sig i världen.