Flytten av psykiatrin?
En sak som alltid har stört mig är när jag tillfrågas om något och sedan blir beslutet tvärt emot:
Mamma frågar:
– Vill du äta köttbullar eller pannkaka?
– Jag vill ha pannkaka
– Jag gör lite köttbullar
Flickvännen frågar:
– Ska jag ta den röda eller blå blusen?
– Jag tycker den blå är snyggast
– Jag tar den röda
Kompisen frågar:
– Ska jag hyra en amerikansk actionfilm eller en kulturell fransk film?
– Jag ser helst en amerikansk actionfilm
– Jag hyr en kulturell fransk film
Det finns ju en inbyggd kränkning i detta att mina åsikter blir överkörda, men det stör mig inte så mycket. Jag är inte särskilt lättkränkt och har full förståelse för att människor har andra åsikter än jag. Det jag stör mig på är det onödiga arbetet. Om personen som frågar redan har så mycket beslutsunderlag så att beslutet redan är klart, varför ska jag lägga tid på onödigt arbete? Varför ska jag tänka igenom frågeställningen, väga för och nackdelar och komma fram med en slutsats som jag sedan presenterar. Detta är ju helt onödigt.
Ibland får jag för mig att det handlar om att skapa en illusion av medbestämmande. -”Du blev tillfrågad innan så du hade möjlighet att påverka”. Den illusionen försvinner ju i samma stund som beslutet blir tvärtemot rådet. Istället blir verkligheten tydlig: -” Du hade en åsikt men du kunde inte påverka”.
I ovanstående exempel är detta rätt ointressant. Båda maträtterna är fullt acceptabla, båda blusarna är klädsamma och nån gång i livet kan jag lida mig igenom fransk kultur.
Under våren 2014 tillfrågade Kronobergs landstingspolitiker läkargruppen på psykiatrin om hur vi ställde oss till att flytta psykiatrin till centrallasarettet. Läkargruppen var ovanligt seriös i frågan. Vi tänkte igenom frågeställningen, diskuterade för och nackdelar och kom fram till att flytten av psykiatrin skulle ha övervägande negativa konsekvenser. Vi uttalade ett tydligt motstånd till att flytta psykiatrin.
Någon månad senare kom beslutet att psykiatrin skulle flytta till nya lokaler på centrallasarettet. Jag kan inte förstå varför vi blev tillfrågade. Redan innan frågan ställdes måste det ju ha funnits tillräckligt många argument (bra eller dåliga) för att genomföra flytten, oavsett vad läkargruppen svarade.
Häromdagen kom det ett par politiska dörrknackare från socialdemokraterna till min dörr. De undrade naturligtvis om jag hade övervägt att rösta på deras parti. Jag svarade att jag inte brukade rösta på socialdemokraterna (för några val sedan stod jag med på kristdemokraternas kommunlista) men att jag var missnöjd med alliansens beslut att flytta psykiatrin. Jag tror till och med att jag uttalade att jag tyckte det var värt med en röst på socialdemokraterna i landstinget om de tänkte upphäva beslutet att flytta psykiatrin.
Så kom svaret i gårdagens smålandspost med rubriken:
”S STOPPAR PSYKIATRIFLYTT OCH VILL BYGGA NY VÅRDCENTRAL”
En artikel som handlar om socialdemokraternas vallöfte att upphäva det tidigare beslutet. Det fanns säkert inget samband mellan dörrknackarna och artikeln, men det kändes ändå som att jag var mitt i demokratin. Då känns det inte heller som onödigt arbete att gå och rösta om några veckor.
dralbinsson 
Intressant inlägg!
Sett ur ett politiskt perspektiv kan det således vara helt rationellt att tala på ett sätt och agera på ett annat.
De politiska beslut som fattas har i princip bara genomslagskraft när det gäller skatteuttag och för att hålla kostnaderna ner. Det förefaller således finnas en betydande skillnad mellan politikernas värld och den verklighet som råder ute i den dagliga vården. Detta skulle till viss del kunna bero på att politiker gärna har visioner och idéer om hur något kan utformas i framtiden medan den praktiska verkligheten för vården av naturliga skäl ligger i nutiden. Landstingens styrelser och nämnder är i praktiken inga kollektiva organ med gemensamt ansvar och gemensamma mål. De politiska ideologierna får oftast en överordnad betydelse och hämmar förmågan att fungera gemensamt. Dessutom ska politikerna när det gäller sjukvård hantera ett område som man, inte har någon ingående kunskap om. Från en professionell utgångspunkt kan därför politikers och chefers egen rätt att påverka verksamheten ifrågasatts.
Sett ur de professionellas eget perspektiv skall makt och inflytande i första hand baseras på att man behärskar professionens kunskapsmassa, och det gör varken sjukvårdschefer eller politiker. Det är djupa fackkunskaper som leder till att man med legitimitet kan hävda rätten till visst arbete.
Politiska reformer ofta misslyckas ständigt på grund av några, återkommande, faktorer som handlar om själva genomförandet av dem: Den första av dessa är otydliga eller motstridiga mål, vilket innebär att styrande politiker uttrycker i vaga termer vad de vill åstadkomma eller anger flera, inbördes motstridiga, mål med en reform.
Ett annat vanligt problem är att reformer initieras utan att det tydliggjorts exakt vilka åtgärder inom själva verksamheten som skall vidtas för att uppnå de nya målen, eller att de åtgärder som föreslås i praktiken inte leder till det avsedda utfallet. Grundproblemet är då att det saknas en klar föreställning om relationen mellan mål och organisatoriska medel.
Ett tredje vanligt problem i samband med genomförandet av reformer är att otillräckliga resurser avsatts. Förändringar generar ofta merkostnader, exempelvis för planering, informationsspridning, vidareutbildning av personal och uppföljning.
Ett fjärde hinder för reform genomförande är bristande kommunikation mellan landstingsledningen och lägre nivåer inom organisationen, vilket leder till låg motivation och dålig förståelse av vad som skall göras bland dem som rent faktiskt genomför förändringarna. I praktiken är det ju sällan de politiska beslutsfattarna själva som skall vidtaga de åtgärder som behövs för att förändra en verksamhet, utan andra aktörer, ofta på lägre organisationsnivå. Om dessa inte är införstådda med vad som krävs av dem förstår inte varför nya rutiner, som skapar merarbete, införs, eller saknar incitament att ändra sitt beteende, kommer planerade förändringar inte att genomföras. Professionen och andra anställda inom landstinget i praktiken ofta har mycket stort eget handlingsutrymme och framgångsrikt kan ignorera politiska styrsignaler om de vill.
Insikten hur viktigt det är att personalen på lägre organisationsnivåer är införstådda med motiven bakom förslagna reformer, är avgörande. Det är särskilt i organisationer där det finns specialutbildade professioner med ett stort mått av självbestämmande, är viktigt att de som berörs förstår innehållet i föreslagna reformer och själva vill förändra sitt arbetssätt. Professionerna, som ofta är verksamhetens ansikte utåt och de som faktiskt möter medborgarna, är enligt min mening, de som i praktiken avgör om förslagna organisationsförändringar från politiker och landstingsledningsnivå kommer att genomföra eller inte.
Den medicinska professionen är, av naturliga skäl en central styrande kraft inom sjukvården. Genom sin speciella sakkunskap om människokroppen och dess sjukdomar är det endast den som kan fatta behandlingsbeslut och därmed utöva direkt sjukvårdande verksamhet.
Den medicinska professionen, är exempel på den typ av självständigt arbetande professioner, som kan anses särskilt svårstyrda för politiker och tjänstemän som inte besitter samma sakkunskap. Inom sjukvårdens område har just läkarkåren ofta kunnat utöva stort inflytande på vårdens organisation och därigenom försvårar genomförandet av, och till och med blockera, orealistiska politiska reformer.
Ett femte hinder för reform genomförande är att man ser politiska reformer främst som symbolhandlingar, beslutade på närmast slumpmässiga grunder och utan att bygga på något reell vilja att förändra verksamheten. Till stöd för detta perspektiv har angetts det faktum att politiker ofta tycks ganska ointresserade av att följa upp resultatet av införda organisationsförändringar och att nya reformer inte sällan lanseras innan de tidigare ens hunnit genomföras.
Det betonas också att förändringar lika ofta initieras underifrån i organisationen som uppifrån, eller att de sker spontant, oberoende av den politiska styrningen. Politikerna i organisationens topp har därför inte särskilt mycket kontroll och bryr sig heller inte om att försöka ha det, eftersom deras främsta mål egentligen inte är att styra verksamheten utan att framstå inför väljarna som att de gör det. Enligt denna tolkning bör organisationsreformer som lanseras inom exempelvis sjukvården därför främst ses som retorik, ägnad att vinna politisk legitimitet, snarare än att omstöpa verksamheten.
Tillsammans utgör dessa hinder en provkarta av möjliga förklaringar till att sjukvårdens organisation och politiska styrning ofta upplevs som bristfällig.