Bortträngda minnen
En mycket gammal teori inom psykologi handlar om bortträngda minnen. Det rör sig upplevda psykologiska trauman som tryckts undan. Minnena finns kvar i det ”undermedvetna” och kan plötsligt dyka upp och plåga människor, som ångestreaktioner eller dissociationer.
Teorin är oerhört genomarbetad och ligger till grund för ett flertal psykoterapeutiska interventioner. I den terapeutiska situationen handlar det om att gräva fram de bortträngda minnena så att dessa blir verkliga. Tanken är att patienten ska komma till insikt om vilka minnen/trauman som orsakat reaktionerna. På något vis ska detta leda till att patienten blir en mer hel människa/må bättre? (Jag vet inte om det finns något uttalat mål med behandlingarna)
Teorin har en dramatisk sida och har utnyttjats i en rad filmer där behandlare letar fram dramatiska dolda minnen vilket leder till spännande historier. Många människor, som inte har kontakt med psykiatrin, tror att detta är den viktigaste samtalsformen i behandlingsarsenalen.
Behandlare, som ägnar sig åt behandlingsformen är starkt troende på att den fungerar. Många patienter, som får behandlingen, är lika troende och ofta nöjda med behandlingen. Det är spännande att gräva i sitt förflutna och hitta dramatiska förklaringar till sitt mående, tillsammans med en intresserad professionell medmänniska. Och hoppet lever hela tiden att grävandet ska resultera att man på andra sidan, när terapin är färdig, ska bli en hel människa och må bra. Terapierna kan vara långa. Tio års terapi är inte ovanligt, men det finns exempel på terapier som sträckt sig över fyrtio år.
Det har länge funnits en konflikt inom psykiatri där en stark falang tror på teorin om bortträngda minnen och en annan falang anser att det inte är en hållbar teori. Konflikten har i perioder varit mycket infekterad och har heller inte varit möjlig att lösa. Det är nämligen svårt att bevisa att teorin stämmer och lika svårt att motbevisa den. Båda sidor har fått använda fallbeskrivningar där man lyfter fram patienter som man menar har haft nytta av eller lidit men av behandlingen. Fallbeskrivningar är dock inte bevis och kan således inte lösa konflikten!
Konflikten har istället fått läggas åt sidan och båda sidor har fått lära sig att samexistera.
I och med rättsskandalen Thomas Quick är läget dock helt annorlunda.
Kvinnan bakom Thomas Quick
Svenska dokumentärer ska alltid ses med stor skepsis och bortse gärna från den dramatiska rösten, ljudeffekterna och det dramaturgiska upplägget. Verkligheten bakom är tillräckligt dramatisk i sig själv. Med enbart bortträngda falska minnen som ”bevis” får man denne stackars misslyckade, drogpåverkade missbrukare att erkänna en mängd begångna mord som han bevisligen aldrig utfört. Han döms för åtta av de erkända morden.
Intressant nog var Thomas Quick relativt nöjd med situationen på Säter. Han fick tak över huvudet, mat för dagen, en trygg miljö att leva i, och så mycket beroendeframkallande läkemedel som han önskade. Samtidigt blev han behandlad med stor respekt och som en viktig människa.
De som fortsatt är troende på teorin om bortträngda minnen kan motvilligt hålla med om att fallet Thomas Quick har blivit fel, men man menar att det rör sig om ytterligare en fallbeskrivning och att teorin kan stämma i grunden.
Psykologen Elizabeth Loftus intervjuas i dokumentären. Hon är känd för att ha bevisat att det går att plantera falska minne hos en stor andel testpersoner och presenterat sina data i boken ”The Myth of Repressed Memory: False Memories and Allegations of Sexual Abuse”. Detta innebär fortfarande inget bevis mot teorin om bortträngda minnen. I teorin skulle det ju kunna finnas både personer som kan minnas trauman och personer som konstruerar falska minnen och den förstnämnda gruppen skulle då ha nytta av behandling. (Långsökt men teoretiskt möjligt)
En annan intressant del av dokumentären belyser hur en obevisad teori (d.v.s. teorin om bortträngda minnen) sakta blir en ”sanning” genom karismatiska ledare och omvärldens önskan att förlita sig till experter. Parallellerna till myten om suicidprevention är mycket lätta att dra.
Vad vet vi? Vad är bevisat?
1. Det är möjligt att plantera falska minnen hos patienter som patienterna upplever som äkta
2. Behandling av dessa minnen kan orsaka enorm skada hos den enskilde patienten
3. Den enskilde patienten kan uppleva en direkt skadlig behandling som något positivt
4. Det finns inte en enda patient som bevisligen har haft nytta av terapi där bortträngda minne behandlas.
5. Om det finns patienter som skulle ha nytta av behandlingen så finns det inga metoder att skilja ut den gruppen från de som tar skada av behandlingen
Slutsats
Baserat på vad vi faktiskt vet kan vi konstatera att terapi, där bortträngda traumatiska minnen behandlas, är rent kvacksalveri och en direkt patientfara.
Det är tecken på en närmast megaloman arrogans hos de behandlare som håller fast vid denna teori.
Det är en skam att de myndigheter, som ska ansvara för säker vård, inte har förbjudit terapiformen
dralbinsson 
Mycket bra inlägg!
De psykodynamiska terapierna syftar i grunden till att utforska och förstå den omedvetna dimensionen i den mänskliga psykologin. Häri ligger en avgörande skillnad gentemot främst beteendeinriktade terapier, medan de mer kognitivt inriktade terapierna intar en mellanposition och talar om tyst kunskap i form av scheman, antaganden och livsregler i stället för om psykodynamikens omedvetna driftkraft/bortträngda minnen och erfarenheter.
Det sägs att vårt beteende styrs av våra biologiska förutsättningar, till exempel vår intelligens och vårt temperament, av erfarenheter vi gjort under uppväxtåren och av vårt personliga sätt att ta in och lagra dessa erfarenheter. Det här kan sägas vara allmän kunskap som knappast ifrågasätts inom någon av de dominerande psykoterapiskolorna. Inom den psykodynamiska psykologin betonas emellertid betydelsen av att mycket av det här är omedvetet för individen. Man erbjuder via den fokuseringen en modell för förståelse av den personliga upplevelsen av olika former av mänskligt beteende som annars skulle te sig obegripliga.
Människan har en förmåga att iaktta och reflektera över sitt eget beteende, och vi kan på så sätt skaffa oss ökad självkännedom. Detta i sin tur kan ge oss ökad frihet att styra på vad sätt vi vill välja att uttrycka oss och agera inför omgivningen. På så sätt kan vi också påverka vilka uttryck de biologiska krafterna inom oss ska få.
Psykiska symtom betraktas ur det psykodynamiska perspektivet som meningsbärande. De har inte bara en orsak, utan det kan också finnas en omedveten avsikt, en dold intention/bortträngd minne med symtom. Denna omedvetna avsikt tänker man sig är kopplad till något konfliktfyllt tema som vi är omedvetna om. Psykodynamisk teori är i grunden en konfliktteori. Man betrakta psykologiska skeenden i termer av konflikter mellan till exempel motstridiga önskningar eller mellan driftsbetingade impulser och inlärda moraliska normer.
I den psykodynamiska modellen är terapeuten alltid beredd att ställa sig frågan om det kan finnas en omedveten avsikt bakom symtomen. Men det är inte alltid som så är fallet. Ett allvarligt problem med den psykodynamiskt arbetssätt är att terapeuten alltid anser att det finns en dold avsikt/bortträngd minne bakom varje symtom. Många gånger är det emellertid inte meningsfullt att leta efter någon dold avsikt/bortträngd minne som inte alls går att skönja.
En del av styrkan i det psykodynamiska förhållningssättet ligger i betonandet av ett aktivt lyssnade från behandlarens sida. Personen kommer i centrum, det bereds utrymme för själva berättelsen, vilket i sin tur främjar personens reflekterande möte med sig själv. De egna resurserna kan mobiliseras, vilket har stort värde. Vid okomplicerade kriskontakter kan detta vara allt som behövs för att personen ska klara ut sin situation.
Emotionell förändring i någon form är ett viktigt led i allt psykoterapeutiskt arbete. I en psykodynamiskt orienterad kontakt lägger man särskild tonvikt vid att aktivt fråga efter personens känslor. Behandlaren uppmanar klienten att sätta ord på sina känslor. Detta kan i sin tur leda till att denna får kontakt med känslor som han eller hon tidigare inte haft förmåga att uttrycka ens inför sig själv, till exempel sorg och förtvivlan, ilska, rädsla eller skam. På så sätt underlättas personens förmåga att konfronteras med och hantera sina känslor.
Förekomsten av motstridiga känslor och impulser är av förklarliga skäl huvudtemat i en konfliktmodell. Ambivalens är således ett centralt begrepp i psykodynamiska terapier. Många situationer i det dagliga livet rymmer frustrerande motstridigheter. Bristande förmåga att kompromissa och bristande förmåga att välja med eftertanke medför ofta problem. Det är lätt att man styrs av sina impulser för stunden. Ett viktigt mål med psykodynamisk terapi är därför att öka förmågan att stå ut med motstridiga känslor tillräckligt länge för att man ska hinna reflektera kring sitt eget agerande. Det är viktigt att kunna leva med ambivalensen som en realitet.
I Sverige och många andra länder har det funnits en stark psykoterapeutisk behandlingstradition inom psykiatrin. En del psykoterapeuter har en benägenhet att hålla sin egen metod högt att de har svårt att förstå att även andra metoder kan vara bra för vissa patienter. Det är sällan som en enskild teori och metod passar till allt och alla. Till exempel den psykodynamiska skolan och den metoden användes under lång tid alltför okritiskt.
Men alltsedan 1990-talet har de psykodynamiska terapierna mer eller mindre hamnat i bakvatten i svensk vård- och behandlingskultur. Här finns säkerligen ekonomiska aspekter i bakgrunden, eftersom psykodynamiska terapier i allmänhet är relativt långvariga. Ytterligare en anledning är det allt starkare kravet på att man inom vård och behandling, i den mån som vetenskaplig dokumentation finns, enbart ska använda sig av strikt evidensbaserade metoder. De psykodynamiska terapierna har, i jämförelse med de olika KBT-terapierna, i alldeles för liten utsträckning utvärderats vetenskapligt. Det här innebär inte nödvändigtvis att terapiformerna är helt verkningslösa eller till och med helt destruktiva, även om man i debatten tidvis fått det att framstå som om det vore så.
Det som emellertid måste framhållas är att en noggrann vetenskaplig granskning har stort värde för att man ska kunna avgöra om terapeutisk teori och metodik bygger på okontrollerade uppfattningar, som närmast kan betecknas som myter, eller om det faktiskt går att visa på värdet. Under det senaste decenniet har det ändå börjat ske en förändring inom det psykodynamiska fältet, och bland annat interpersonell terapi (IPT) och mentaliseringsbaserad terapi (MBT), börjar få betydande vetenskaplig stöd.
Ytterligare exempel på terapiformer som börjar få vetenskapligt stöd inom den psykodynamiska traditionen finns bland de affektfokuserade terapierna. Det gemensamma för dessa skolbildningar är att de särskilt uppmärksammar och betonar känslornas roll i problematiken och i det psykoterapeutiska arbetet. Ett exempel är affektfobiterapi (AFT), där psykodynamiska tankegångar kombineras med beteendeterapeutiska metoder. Mentaliseringsbaserad terapi (MBT), är ytterligare ett exempel. Dessutom kan flera olika psykoterapiformer som här hemma i den kognitiva tradition också betecknas som affektfokuserade. Schematerapi är ett annat.
Vi vet av historia att värdet av en behandlingsmetod förändras över tid. Därför bör psykiatrin kunna erbjuda patienter olika psykoterapeutiska behandlingar. Annars kan det i framtiden uppstå brist på terapeuter av den sort som då anses behövas.
Hej AS!
Tack för att du nyanserar mitt kategoriska inlägg.
Den psykodynamiska terapitraditionen är ju oerhört mångfasetterad och det går inte att göra den rättvisa i ett kort inlägg.
Att behandling av bortträngda minnen bevisligen är skadligt (på populationsnivå) innebär absolut inte att hela terapitraditionen är fel.
Från ett utanförperspektiv upplever jag dock att psykodynamiken generellt har låg självkritik. Man diskuterar utveckling av teorierna, men man ifrågasätter inte gärna grundpremisserna.
Det är lite som att prata med en Mac-användare
Hej!
Jag förstår att det inte går att göra den psykodynamiska terapitraditionen rättvisa i ett kort inlägg och jag har inte uppfattat att du anser att hela terapitraditionen är fel. Däremot har jag en tendens att gräver mig ned till minsta detalj och undersöker/söker sanningen. Jag har talat lite allmänt om den psykodynamiska terapitraditionen i och är intresserade av psykologiska processer.
Jag har uppfattat att syftet med de psykodynamiska terapierna är att man ska få tillgång till de bortträngda tankarna och de känslor som är förknippade med dem. Men denna gren av terapi har visat sig vara utomordentlig skadlig och inte har någon vetenskaplig grund. Ja, psykodynamiken generellt har låg självkritik.