Fem hönor?
I lördagens (14/3) SMP kunde man läsa följande rubrik:
Inga fler studenter till allmänpsyk i pappersversionen och,
Patienter bemöts illa
- praktikplatser dras in i nätversionen.
Det låter allvarligt.
Det handlar om sjuksköterskestudenter som upplevt dåligt bemötande då de varit ute på praktik inom psykiatrin. ”Personal inom vuxenpsykiatrin bemöter patienter så illa att Linnéuniversitetet nu slutar skicka studenter för praktik på den allmänpsykiatriska avdelningen”
Det här är ju den avdelning där jag är läkare. Vad är det som har hänt, och varför har inte jag märkt något? Är det jag som har ett dåligt bemötande av patienter, utan att jag vet om det?
Verksamhetschefen pudlar i SMP. I det här läget finns det inget annat för verksamhetschefen att göra. Han utlovar ”krafttag kring bemötandet på enheten”.
Men vad är det egentligen som har hänt?
På en arbetsplats där människor vårdar människor kommer det väl alltid att förekomma meningsskiljaktigheter, förflugna ord och dumma kommentarer i stundens hetta. Det går för det allra mesta lugnt och städat till, även på psykiatriska avdelningar. Trots det har jag själv blivit både hotad, anklagad, förolämpad och tagit emot någon snyting som läkare. Personal utsätts oftare för detta, även om det inte tillhör vardagen för dem heller. Jag är också medveten om att personal kan ta till dumma eller kränkande uttryck, mot varandra och mot patienter, kanske som ett uttryck för egen frustration. Alla, som varit i kontakt med psykiatri (som patient, närstående eller personal)vet att det kan uttryckas saker, som inte är genomtänkta och som inte tas väl emot.
… men det är väl inte bara det som har hänt. Som jag ser det är det skillnad på en ogenomtänkt dumhet som kommer ur munnen och ett genomgripande mönster av låg respekt för andra människor.
Uppgiften att universitetet drar in praktikplatser fick vi på enheten för tre och en halv vecka sedan. Sedan dess har samtlig personal frågat sig själva; -”Är det något jag har sagt som har uppfattats som dåligt bemötande?”
Det har förts en dialog med universitetet där man har önskat information om vad som egentligen har hänt, men universitetet har valt att inte lämna någon information. Det lär vid ett tillfälle, i ett personalutrymme (inte till någon patient), ha sagts en dum och onödig kommentar angående en annan kultur – men det är all information vi har fått på tre och en halv vecka.
Universitetet menar också att problemen funnits under en längre tid, men man har inte sagt något förrän nu – åtminstone inte något som nått mina öron.
Vi sitter alltså i en situation där det ska tas krafttag mot en situation som inte är definierad. Undrar hur man har tänkt att utvärdera det?
Nu vill jag inte förringa problemet. En patient ska självklart bli respektfullt bemött inom vården. Med rätt insatser kan man som arbetsgivare minska onödiga meningsskiljaktigheter och förekomsten av dumma kommentarer. Rätt sätt att göra är att höja professionaliteten inom personalgruppen. Personal med gott professionellt självförtroende är betydligt mindre benägna att göra övertramp jämfört med personal som känner att kompetensen eller stödet från organissationen sviktar.
Kliniken har sedan tidigare redan börjat planera för den viktigaste satsningen gällande gott bemötande. En storsatsning på basutbildning, framför allt riktad mot avdelningspersonal. Detta hedrar kliniken och är rätt sak att göra. Det förbättrar både kompetens och bemötande.
Ett ”krafttag” för att åtgärda ett odefinierat bemötandeproblem är fel väg att gå. Det genererar bara löje och frustration (vilket i värsta fall kan generera ett sämre bemötande).
Jag ser det som rimligt att vänta med krafttagen tills universitetet har definierat vad som har hänt. Man hade kunnat förvänta sig att universitetet redan hade definierat detta innan de fattade nuvarande beslut.
Ja, av en fjäder kan det bli fem hönor!
Min erfarenhet är att sjuksköterskestudenter och ny utbildad sjuksköterskor har brist kunskap på psykisk sjukdom, psykiska symtom, neuropsykiatriska tillstånd, psykiatrisk behandlingsarbete, har svårt att hantera patientens negativa reaktioner och ibland också irrationella beteende etc. Sjuksköterskeutbildningen bygger på omvårdande/bärande arbetssätt. Det bör finnas en allmän kompetenshöjning gällande psykiatriska sjukdomar, neuropsykiatriska tillstånd, hantera svåra psykisk sjuka patienter etc. i sjuksköterskeutbildning. Målsättningen ska vara att alla yrkeskategorier inom psykiatrin skall ha ett större fokus på målstyrda, funktionshöjande insatser för patienten.
Socialstyrelsen granskade psykiatridelen i sjuksköterskeutbildning och kritiken blev tämligen. Sjuksköterskeprogrammen fick kritik för att psykiatriundervisningen styrdes av lokala ambitioner (eller brist på ambitioner) och den kompetens som ”råkade” finnas vid respektive universitet, inte av vilka kunskaper som vården av psykiskt sjuka patienter kräver. Socialstyrelsen har därför föreslagit att regeringen ska styra upp dessa utbildningar så att de håller en acceptabel standard i hela landet. Ett annat resultat av granskningen blev att några högskolor förlorade rätten att utbilda både sjuksköterskor och specialistsjuksköterskor i psykiatrin.
Att skapa en bättre utbildning för omvårdnadspersonal är komplicerat och tidsödande. Förutom de stora kostnaderna bygger all utbildning, oavsett nivå, på tillgång till kompetenta och pålästa lärare. Om dessa lärare i stället är kulturbärare av en gammaldags vårdkultur, får de än mer studenter och än mer tid att överföra en sådan kultur till nya generationer. En utbildningssatsning skulle då försämra psykiatrins situation. Därför behövs en nationell styrning av dessa utbildningar där lärarfråga är central.
Min fråga är: Hur tänker universitetslärarna/vårdlärare arbeta med psykiatriundervisningen i sjuksköterskeutbildning. Min erfarenhet är att dessa vårdlärare är kulturbärare av en gammaldags vårdkultur och har mycket gammal fördomar om psykiatrin.