Nyårsmål 2016
För ett år sedan ställde jag upp mål för det kommande året. Nu blev ju inte året 2015 riktigt som planerat och det har gått tid till annat än kvalitetshöjning av arbetet. Målen är inte uppfyllda men en del har faktiskt rört sig i positiv riktning:
1. Få socialstyrelsen/IVO att överge sin fixering på suicidriskbedömningar. – Nej, så bra har det inte blivit men en liten ljusglimt är att IVO planerar att slopa tvingande Lex maria-utredningar efter vart suicid. Detta ser jag som ett första steg till att slopa den osunda fixeringen kring suicidriskbedömningar.
2. Sammanslagning av Neuropsykiatrin och Psykiatrin i Kronoberg. Nej, och jag har inte intrycket av att vi kommer närmare någon lösning. Den patientgrupp (som både har neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och psykisk sjukdom) som är i störst behov av tydlighet och struktur i omhändertagandet ska fortsätta gå till två parallella enheter som gör i stort sätt samma sak fast på olika sätt. Utredning av neuropsykiatriska tillstånd ska fortfarande utföras på två olika sätt beroende på var patienten råkar hamna först.
3. Tydliga vårdplaner på alla patienter på Allmänpsykiatriska enheten. Nja, här närmar vi oss målet. Majoriteten av patienterna har vårdplan nu och följsamheten till vårdplanerna har förbättrats. Ett år till så är vi nog i mål.
4. Förändrad metod vid händelseanalyser. Kanske på gång. Under det gångna året har jag bidragit till att ta fram underlag för att utföra händelseanalyser som faktiskt kan resultera i ökad patientsäkerhet. Åtminstone kommer det att generera data som på sikt kan användas för ökad patientsäkerhet. Förhoppningsvis sjösätts detta under 2016
5. Definition av begreppet vårdskador inom psykiatrin. Nej. Jag har min definition klar men det tar nog ytterligare några år innan resten av psykiatrin inser behovet. Det första steget i patientsäkerhetsarbete är ju att veta vad en vårdskada är, det andra steget är att ta fram metoder för att förhindra dessa vårdskador. Psykiatrin idag jobbar motsatt – man försöker förhindra vårdskador men man vet inte vad en vårdskada är…
Jag återanvänder mina mål ett år till
dralbinsson 
God fortsättning på det nya året!
Det är bra att en del mål har rört sig i positiv riktning. Mål brukar leverera inom ca två/tre års tid from det att man sätter dem. Det är bra att du återanvänder dina mål. Att våga stå fast och tro på att dina visioner/målsättning ska förverkligas är utmaningen för dig. Utan en didaktisk idé/målbild är det inte möjligt att förändra och utveckla någonting i psykiatrin.
Hur går då läkare vidare? Även om läkare gärna berättar historier från sin vardag för varandra/kollegor, vilket kan kännas skönt, bekräftande och stärkande för den egna självkänslan, och viktigt för sammanhållningen läkare emellan, så räcker inte det. Att börja titta på sig själv, prata och diskutera med andra, och att läsa vad personer, som har en förmåga att se helheten tycker och tänker, kan göra att läkare inte omedvetet deltar i t ex. medikaliseringen av livet.
Läkare kommer vidare först när man ställer sig kritiska frågor om olika/andra sätt att se på saken, om vilka fakta som talar för och emot och om vad det innebär om det är som kollega eller du tror/gör. Dessutom är det nödvändigt att diskutera och debattera vart psykiatrin/läkarna är på väg om ni inte vill bli ”Dr Maktlös”. Det har alltid funnits läkare som har haft en stor förmåga att se ”vad det läkare gör gör” och som också både kunnat och orkat driva förändringsarbete men det är som kollektiv läkare måste ta sig ansvaret oavsett läkarens enskilda förmågor att göra detta.
I nuläget ligger den neuropsykiatriska utredningsenheten/habiliteringen, långt ifrån vuxenpsykiatrin. Med alla diskussioner som förts om att flytta samman vuxenpsykiatrin med CLV ser jag det som mer angeläget att i ett första led slå samman neuropsykiatrisk habilitering och vuxenpsykiatri för att patienter ska få en sammanhållen och god vård. Neuropsykiatriska och psykiatri behandlar samma patientgrupper. Med uttrycket neuropsykiatriska tillstånd klumpar man ihop adhd och aspergers syndrom med övriga autismspektrumtillstånd och psykisk utvecklingsstörning. Det är inte något särskilt exakt uttryck eftersom alla psykiska tillstånd är neuropsykiatriska. De har en neuronal grund och ger psykiska uttryck i form av påverkat själsliv och lidande. Gemensamt för tillståndet är att de alla är utvecklingsrelaterade kognitiva funktionsnedsättningar.
Skattningsdokument för att bedöma risk för självmord är inte tillförlitliga. Det saknas evidens för att de granskade intervjuinstrumenten för bedömning av suicidrisk på ett tillförlitligt sätt kan förutsäga suicidrisk. Det är omöjligt att bedöma suicidrisk. Allt som görs i sjukvårdens verksamhet ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Instrumenten är inte tillförlitliga och bör inte användas inom sjukvården.
De lagar som styr psykiatrin är desamma som för övrig sjukvård, i första hand Hälso- och sjukvårdslagen, HSL. Portalparagrafen i HSL anger att sjukvårdens verksamhet ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, vilket utesluter tro, vidskepelse och vilda gissningar i vårdens innehåll, arbetssätt och organisation. Så säger lagen.
Den viktigaste utvecklingsfrågan för psykiatrin, är att bygga en psykiatri på vetenskaplig grund. Om psykiatrin ska kunna bygga sin verksamhet på vetenskaplig grund är det nödvändigt att psykiatriker, psykiatrisjuksköterskor, psykologer, kurator, arbetsterapeut, all vårdpersonal enas om några viktiga och grundläggande antaganden som bygger på systematik. Just systematik är vetenskapens och forskningens viktigaste komponent.
Psykiatrin blir starkare och tydligare om det finns en systematisk och gemensam grund, ett antal välartikulerade antaganden om yrket och om patientensarbete som samtliga psykiatriker, psykiatrisjuksköterskor, vårdpersonal vid psykiatrin är medvetna om. Det behöver inte innebära att alla måste dela dessa antaganden, det viktigaste är att de är tydliga för alla och att det förs en levande didaktisk diskussion.
Däremot är det en fördel att alla som arbetar eller är verksamma i psykiatrin omfattar tanken att gemensamma antaganden är avgörande, att det finns en stolthet i organisationen kring att det förs samtal, diskussioner och utvecklingsarbete som ligger inom vissa tydliga ramar (som alla känner till). Egentligen handlar det om att vara stolt över den egna verksamheten och att äga framtidstro, eftersom utveckling och förändringar är viktiga motiv för var och en för att tillskansa sig nya kunskaper.
I större perspektiv är det en fråga om de attityder som varje psykiatriker, psykiatrisjuksköterskor, psykologer, kurator, arbetsterapeut, vårdpersonal har till verksamheten. En intressant notering som forskare har gjort är att positiva attityder bland personalen förhållandevis snabbt sprider sig bland patienter men också bland närstående.
Jag har analyserat nu en inlämningsuppgift HP‐modellen (High Performance Programming) ‐ en utvecklingsmodell för organisationer. Modellen beskriver typiska beteenden i olika stadier av en organisations utveckling.
De grundläggande antaganden modellen bygger på är:
Organisationers framgång är beroende av individers beteenden och samspel.
Organisationen är summan av alla individer- utan individer ingen organisation.
Beteenden är inlärda, och bygger bl.a.. på de värderingar varje individ har.
Beteenden går att förändra, men är en lång omställningsprocess.
Ledaren måste vara modell i beteendeförändringar, dvs. börja ändra först.
Att förändra beteendemönster och utveckla organisationen ställer höga krav på ledarskap. Ledare måste ha mycket god insikt kring sina egna beteendemönster, och vilka värderingar som ligger till grund för sitt ledarskap.
Att utveckla en organisation från:
Reaktiv (dåtid) – Fast i mållöshet, vakuum, väntar, offer, skyddar sig, bevakning ‐ revir, vi -dom, syndabocksletande, feodalt ledarskap, regelstyrt, brandkårsutryckningar.
Responsiv (nutid). Det innebär att ställa om mot nya mål och nytt beteende.
Proaktiv (Framtid). Ett medvetet val att vidga referensramar. En bra ledare måste börja kommunicera mål som ger riktning och visar vart organisationen är på väg. t ex. Ansvar för vår gemensamma framtid, visioner och värderingar, öppenhet och kreativitet, strategiska navigatörer, strategiska allianser
Det ställer mycket höga krav på ledarens beteende och kommunikationsförmåga. Ledare måste börja agera responsivt och tålmodigt hålla fast vid den linjen trots motstånd och reaktioner. Det är viktigt att sätta system och människor i rörelse – dialog och etablera en utvecklingszon.