När hör kropp och själ ihop?
Debatten om var framtida psykiatrilokaler ska ligga fortsätter. I veckan har både rödgröna och allians lovat att acceptera det beslut som fattas av regionfullmäktige när frågan kommer upp framöver. I tisdags uttalar sig vågmästarna SD att de helst skulle vilja ha ett helt nytt sjukhus, för både somatik och psykiatri, på en ny plats. Detta är i och för sig en god idé men med en uppskattad kostnad runt 13-15 miljarder kronor om jag minns rätt. Således inte helt lätt att argumentera för.
På tisdagen (3/5) fördjupar alliansen sitt argument att kropp och själ hör ihop och att detta är orsaken till att slå samman akutsjukhusen.
Framtida lokaler viktiga för psykiatrins patienter
Argumentationen består av två delar; dels att psykiatriska patienter kan behöva kroppssjukvård, dels att kroppsligt sjuka patienter kan behöva psykiatrisk vård. Stämmer detta med verkligheten?
Nej, bara i väldigt unika fall. Det förutsätter nämligen att patienter drabbas av allvarliga skov i sin psykiska sjukdom, som kräver inneliggande psykiatrisk vård, samtidigt som de drabbas av allvarliga kroppsliga sjukdomar, som kräver inneliggande somatisk vård. En bipolär patient med ett maniskt skov som samtidigt får en hjärtinfarkt skulle vara ett exempel på detta. Detta förekommer faktiskt, men är oerhört sällsynt. Uppskattningsvis 30-90 dagar per år förekommer det att det finns en patient som samtidigt har akutvårdskrävande psykiatrisk och somatisk sjukdom (d.v.s. behöver inneliggande somatisk vård och samtidig närvaro av psykiatrisk personal), i hela Kronoberg.
I stort sett dagligen, under året, förekommer konsultationer där en psykiatriker besöker en somatisk vårdavdelning för att träffa en patient där det finns en psykiatrisk frågeställning. En läkare från psykiatrin ägnar således en timme om dagen för att besvara frågeställningar från somatiken. En samlokalisation av psykiatri och somatik skulle spara in ca 5-6 bilresor i veckan.
Från andra hållet förekommer det, kanske ett par gånger i veckan, att inneliggande patienter på psykiatrin behöver åka till CLV för att få en bedömning om deras somatiska hälsa. De här patienterna skulle besparas en bilresa vid en samlokalisation.
Slutligen har vi ECT-behandling som utförs inom psykiatrin med närvaro av narkospersonal. Även här skulle vi bespara narkospersonalen en bilresa, varannan dag, vid samlokalisation.
Ovanstående är de områden där den högspecialiserade kroppssjukvården och den högspecialiserade psykiatriska sjukvården hör ihop. Det finns således vissa vinster med samlokalisation, men uppväger de motargumenten?
Inom kroppssjukvården finns det emellanåt ett stort själsligt lidande. Patienter och närstående förmedlas tragiska besked om allvarliga sjukdomar. Patienter och närstående blir förtvivlade, ledsna och arga för de besked som ges. Man tänker sig här att psykiatrin skulle kunna vara behjälplig eftersom förtvivlan på ytan ser ut som en psykisk sjukdom. I verkligheten är det ingen psykisk sjukdom att bli ledsen och förtvivlad när man får ett tragiskt besked – det är tvärtom en sund, mänsklig reaktion. När psykiatrin kallas in i dessa skeden blir det fel. Den sunda reaktionen tolkas som en patologisk reaktion och inte sällan erbjuds behandling med läkemedel som används vid psykisk sjukdom. Det är detta som kallas medikalisering av normala reaktioner.
Ett annat fenomen som ofta tolkas som psykiatri är den förvirring som kan uppstå hos människor när kroppen har tagit mycket stryk. Framför allt äldre människor med infektioner, eller som nyligen opererats, kan drabbas av detta. På ytan ser även detta ut som psykisk sjukdom, med psykosliknande symtom, men i nästan samtliga fall rör det sig om kroppsliga tillstånd som behöver kroppslig omvårdnad. Jag har, tidigt i karriären, sett äldre damer med förvirringstillstånd som behandlas med läkemedel mot schizofreni när grundsjukdomen har varit en urinvägsinfektion som behöver antibiotika.
En tredje patientgrupp, där man tänker att psykiatrin skulle kunna göra skillnad är de berusade/drogpåverkade människor som emellanåt söker sig till somatiska akutmottagningen. (Att vara påverkad av någon substans innebär ju en ökad risk för att råka ut för olyckor). Emellanåt beter sig berusade/drogpåverkade människor högljutt och oansvarigt vilket kan störa miljön på en sjukvårdsinrättning. Psykiatrin har dock ingen lösning vid pågående rus. Psykiatrin får inte människor att nyktra till i det akuta skedet.
Detta är alltså tre grupper, (förtvivlade, förvirrade och berusade) patienter där psykiatrin ofta tillfrågas, men där psykiatriska insatser snarare förvärrar situationen för patienten. Det här är förmodligen en av de största vårdskadorna psykiatrin utsätter patienter för – psykiatrisering av somatiska tillstånd eller naturliga reaktioner, och detta ökar vid samlokalisation av psykiatri och somatik. Det behövs en större kompetens och förståelse för dessa tillstånd inom somatiken, men den kompetensen finns inte inom psykiatrin.
På vilket sätt hör kropp och själ då ihop?
Den somatiska risken för psykiatriska patienter börjar långt innan det blir dags för akutsjukvård. För att lindra ett själsligt lidande har den psykiskt sjuke en ökad risk att välja osunda levnadsvanor gällande alkohol, tobak, matvanor, stillasittande och konsumtion av läkemedel. Det är denna typ av livsstilsfaktorer som långt senare i livet leder till försämrad kroppslig hälsa. Det är viktigt för psykiatrin att uppmärksamma dessa brister i livsstil samt stödja och underlätta till sundare levnadsvanor. Detta gör vi i samarbete med primärvård och kommunerna.
Den psykologiska risken för en somatisk patient är att bli ledsen, förtvivlad och förvirrad av sin kroppsliga sjukdom. Detta är naturligtvis lidande, men det är inte psykisk sjukdom och bör inte behandlas som psykisk sjukdom.
Så visst hör kropp och själ ihop, med väldigt lite i den akuta, inneliggande vården.
Sammantaget kanske för- och nackdelarna skulle uppväga varandra vid en samlokalisering av psykiatri och somatik om det skedde på ett område där det finns tillgång till natur, där det finns möjlighet till tillbyggnad när staden växer, där det finns kommunikationer för att patienter ska kunna ta sig till och från sjukvården och sjukvården ska kunna åka på de hembesök som numer blivit standard. Men centrallasarettet i Växjö ligger inte på ett sådant område…
dralbinsson 
Bra! Allmängiltigt, inte bara för Kronoberg.
Bra inlägg!
Regionpolitikerna/lekmän fortsätter vilseleda medborgarna i sin riktning. Politisk diskussion om nya psykiatrilokaler har pågått under lång tid utan att involvera den medicinska professionen, verksamhetsansvariga, patienterna, medarbetarna, patientorganisationer. Regionpolitiker/lekmän planerar ogenomtänkta reformen efter eget huvud. Det är inte demokratisk strategi.
Politikerna har således ingen eller ytterst marginell betydelse för sjukvårdsproduktionen. De politiska beslut som fattas har i princip bara genomslagskraft när det gäller skatteuttag och för att hålla kostnaderna nere. Det förfaller således finnas en betydande skillnad mellan politikernas värld och den verklighet som råder ute i den dagliga vården. Detta skull till viss del kunna beror på att politikerna gärna har verklighetsfrämmande visioner och idéer om hur något kan utformas i framtiden medan den praktiska verkligheten för vården av naturliga skäl ligger i nutiden.
Landstingens styrelse och nämnder är i praktiken inga kollektiva organ med gemensamt ansvar och gemensamma mål. De politiska ideologierna får oftast en överordnad betydelse och hämmar förmågan att fungera gemensamt. Dessutom ska politikerna när det gäller psykiatrivården hantera ett område som man inte har någon ingående kunskap om. Inom andra viktiga områden och sektorer sker de stora verksamhetsförändringarna/reform med grund i expertis som stöder sig på just fakta, aktuell forskning, beprövad erfarenhet och förslå möjliga lösning. Regionpolitiker/lekmän genomför istället ogenomtänkta reformen efter eget huvud. Det är inte demokratisk strategi.
Sjukvården/psykiatrivården ska vila på vetenskaplig grund och måste också reformeras med utgångspunkt i vetenskap och forskning snarare än politiska och diffusa ideologiska motiv. Det är korta politiska mål som styr i kombination med oklara och diffusa ideologiska grundantaganden.
Psykiatrivården har den dubbla uppdragen/funktionen av att vårda och behandla, men också att tillse att allmänheten och medpatienter inte kommer till skada. Det är ett svårt och ansvarsfullt uppdrag att skapa en hög säkerhet samtidigt som vården och vårdmiljön ska vara hälsofrämjande, med detta dubbla åtagande behöver psykiatrivården rimliga organisatoriska förutsättningar.
Beträffande den psykiatriska verksamheten är den idag, med hänsyn till patientgruppen, placerad i bästa läge med utsikt mot grönområde och en säker utemiljö där patienterna kan vistas ut både med personal och på egen hand. Sigfridområdet stödjer verksamhetens arbete och ger utrymme till utveckling. För psykiatriskt behandlingsarbete behövs en kringliggande miljö som inte ligger mitt i samhället och som med det lugnare läget är mer anpassat för patienternas problematik.
Den som lider av psykisk ohälsa, psykiskt sjukdomstillstånd, neuropsykiatriskt tillstånd och allvarlig psykisk störningen är i stort behov av lokaler som skapar trygghet, en säker utemiljö där patienterna kan vistas ut på egen hand och tillsammans med personal, en viss hemmakänsla och som är ändamålsenliga. Många studier visar på att arkitekturen och den fysiska miljön påverkar vår psykiska hälsa. Psykiatriska verksamhet behöver placeras eller utformas så att det finns natur i anslutning till psykiatri vården. Faktorer som skapar en bra fysisk miljö är ljus och värme, textilier och färger, växter, bekväma möbler, öppna ytor och ljusinsläpp, platser för lugn och ro med också samtalsrum och plats för arbetsstationer. Det är angeläget att vårdmiljön, inklusive utemiljön, ska vara god, trivsam och säker för alla psykiatriska patienter.
På den psykiatriska vårdverksamheten ska man ha ett miljöterapeutiskt arbetssätt som tillsammans med medicinsk vård och behandling syftar till förbättrad psykisk hälsa, förbättrad funktionsförmåga och befrämjar återetablering i samhället.
Den övergripande målsättningen ska vara en vårdkedja som nästan helt klarar sig utan slutenvård och tvångsvård. Det bästa sättet för psykiatrivården att arbeta kostnadseffektiv är att förebygga, göra tidiga insatser och ha kontinuitet i den uppföljande kontakten i lokalsamhället i samverkan mellan psykiatri, primärvård, kommun och patientföreningar.
Du skriver ”Inom kroppssjukvården finns det emellanåt ett stort själsligt lidande”. Jag tänker här: När livssmärta blir psykiatri. Att smärtan har en så central plats i våra livsvillkor kan tyckas grymt. Vi klarar av detta faktum på olika sätt. Men att våra liv präglas av smärta och lidande betyder inte att livet självt är en sjukdom. Sjukdom är något mer och dessutom något annat. Att definiera något som psykiatri innebär att dra en skiljlinje mellan de lidanden vi förväntas tåla och de lidanden som uppfattas som psykisk ohälsa, och således kräver behandling eller vård. När blir det sjukdom? När blir känslan till psykisk ohälsa? Det finns inga absoluta skiljlinjer. Det är både en filosofisk och en praktisk utmaning att avgöra var gränsen går mellan sjuk och frisk, mellan så kallad normalitet och patologisk avvikelse. Och frågan är inte minst avhängig av vilka sociala och kulturella verkligheter vi lever i.
Det finns anledning att fråga sig om vår tolerans för psykisk smärta är mindre nu än den var för några generationer sedan. Ju mer avancerad vår hälso- och sjukvård har blivit desto sannolikare är det att allt fler tillstånd definieras som behandlingsbara. Välstånd och kunskap har sänkt trösklarna för vad vi förväntas att tåla respektive icke tåla. Idag ställer vi oss den mer eller mindre retoriska frågan om huruvida vår ”terapeutiska kultur”- i vilken vi socialiseras till att förvänta oss hjälp med alla svårigheter – kanske rentav undergräver vår motståndskraft och tolerans för smärta och lidande.
Ett exempel att känna sig ledsen: Att vara ledsen innebär att man är ledsen för någonting, att man känner sorg. Sorg är inte en sjukdom och ska heller inte behandlas som sådan. Människan har förmåga att hantera sorgen, vi kan ta oss igenom den och sedan gå vidare. Hade vi inte denna förmåga skulle människosläktet ha dött ut för länge sedan. Det är en medfödd förmåga som inte kräver någon krisgrupp eller speciell behandling. Att skriva ut något lugnande bara för att man inte ska gråta på en begravning kan därför diskuteras.
De flesta är eniga om att förmågan att reagera med sorg och nedstämdhet vid förluster inte bara är en naturlig reaktion utan också ett friskhetstecken. Vi skulle med all säkerhet inte ha föredragit motsatsen, att inte reagera alls. Det skulle betraktas som omänskligt.
Begreppen lidande och ohälsa inrymmer sjukliga tillstånd, samtidigt som de också öppnar sig mot de existentiella frågorna, mot de påfrestningar vi alla möter i olika grader och under livets gång. Många av de olika psykiska hälsotillstånd och lidande inte bara är sjukdomstillstånd utan också livsformer som uttrycker både personlig identitet och försök att bemästra komplexa erfarenheter. Vad menar jag då med livsformer? Om man frågar patienter vilken funktion de upplever att deras symtom eller lidande har så får man ofta beskrivningar av positiva funktioner. Symtomet, sjukdomen, diagnosen eller ohälsotillståndet kan fungera som en form av skydd. Rent konkret kan det innebära sjukskrivning eller sjukpensionering. På ett psykologiskt och existentiellt plan kan det upplevas som en förklaring till att man inte mäktar med, som ett skydd mot krav och förväntningar, som en legitimitet eller identitet, etc. Det handlar således inte bara om ett plågsamt symtom, utan också om ett specifikt sätt att möta, eller snarare försöka undvika att möta, värden på.
Lite förtydligande:Jag menar eller snarare försöka undvika att möta, ”världen på”.