Veraguths veck
Ibland ser vi tydligt på en annan människa att den har haft ett långvarigt lidande av depressiv karaktär. Det finns någonting i mimiken och utseendet som har stelnat i ett uttryck av lidande. Det är inte uppenbart vad det är vi reagerar på och det kan vara svårt att hitta de rätta termerna för att beskriva det vi ser när vi ska journalföra det.
Ett sådant tecken beskrevs av neurologen Otto Veraguth för dryga hundra år sedan. Huden över ögat viker sig ner över ögat och lägger sig som ett veck.
Jag har sett detta hos flera patienter, men saknat uttrycket för att beskriva det. Av en slump hittade jag gamla föreläsningsanteckningar där just detta beskrevs. Som mycket annan gammal klokskap så används inte detta begrepp längre, men jag tycker det är dags att damma av det.
I motsats till vissa andra termer som används genom psykiatrins historia så håller Veraguths veck fortfarande och man kan se det hos patienter även i vår tid.

Tack för publiceringen av bilden! Har letat efter detta. Det gläntar på dörren till en annan psykiatri än den typiska idag, som betonar kliniskt status som del i diagnostiken. Det är ett undersökningsfynd bland många andra som talar för melankolisjukdomen som Fink tar upp i sin eminenta bok melancholia.