Fribiljetten 35

Nu publicerar jag min bok, Fribiljetten, på de här sidorna. Den portioneras ut i lagom tuggvänliga delar 5-10 sidor åt gången. Boken är köpbar i sin helhet via följande länkar: Vulkan, Bokus, Ad Libris. Det är medicinska memoarer som handlar om mig, och om ett vårdfilosofiskt resonemang som ledde fram till det som idag kallas för Självvald inläggning eller Brukarstyrd inläggning. Håll till godo:

DÅLIGT MÅENDE

Oro är bra!

Oro är inte bara bra, det är en förutsättning för ett fungerande liv. Oro är en fantastisk motivator som får oss att vilja förändra våra liv. Oro är till för att varna människan att den befinner sig i en situation som inte är bra, och som behöver en förändring för att det inte ska bli värre.

Oro och rädsla är själens smärta. Att kunna känna smärta är också bra. Det får oss att ta bort handen från varma plattor eller att byta skavande skor, så att vi inte får kroppsliga skador.

Problemen med oro och rädsla är att vi inte alltid vet varför vi känner det – eller att vi inte lyssnar på det. Vi kan inte se våra egna liv på tillräckligt långt avstånd för att förstå vad det är som behöver förändras. Om vi inte vet vad om orsakar oro och rädsla så kallar vi det för ångest. Vi kanske ser vad som behöver förändras, men har ingen egen påverkan på vad som skulle behöva hända. Det andra problemet är att oro och rädsla kan ha en förlamande effekt. Vi tänker inte klart. Vi reagerar med att slåss mot någon osynlig fiende (fight), fly från problemen till drogberoende eller självdestruktivitet (flight), eller bara bli helt passiva (freeze).

När ångesten (oron vi inte kan definiera) förlamar oss kanske vi söker vård, och vårdens jobb är att hjälpa människor. En form av hjälp är symtomlindringen, och både läkemedel och stödsamtal lindrar ångesten. Vi mår då bättre. Symtomen har lindrats. I många fall så är detta lösningen på problemet. När symtomen lindras så släpper förlamningen och vi kan börja ta oss an de problem eller den livssituation som har orsakat vår ångest från start. När vi har ordnat upp vår livssituation, så kan vi sluta med läkemedel eller stödsamtal och livet fortsätter.

Men vad händer om inte livet ordnar upp sig, om vi är så nöjda med symtomlindringen att vi inte längre känner behovet av att göra en förändring? Vi står ut med att bli illa behandlade på arbetsplatsen utan att gå till chefen och be om en förändring av arbetsuppgifterna, vi står ut i dåliga relationer utan att lära oss kommunicera bättre med partnern. Vi fortsätter med självdestruktiva beteenden eller missbruk, för vår ångest över våra beteenden lindras av läkemedel eller en stödkontakt.

I dessa fall har vården tagit bort en av våra viktigaste motivationskällor till förändring; ångest.

På samma sätt ser vi ibland att partnern till en alkoholist beter sig. Den köper hem alkohol, ljuger för sina bekanta, torkar upp spyor och avföring, sköter hushållet, allt för att stötta sin alkoholberoende partner som inte klarar sig själv.

Problemet är att partnern då tar bort de negativa, ångestskapande effekterna av missbruket, och därmed den starkaste motivatorn för att ta sig ur missbruket. Det kallas för medberoende.

Vården bör aldrig ägna sig åt att vara medberoende. På specialistpsykiatrisk nivå innebär det att vi måste våga vara obekväma för patienten. Vi måste ställa krav på patienten, inte för att vi har låg respekt för patienten utan just för att vi respekterar patienten som individ, och att vi tror på att patienten kan förändra sin livssituation.

(Detta innebär inte att vi ska vara obekväma hela tiden. Det är viktigt med omtanke och omsorg också, men på specialistnivå har vi en professionell skyldighet att vara obekväma samtidigt)

Från vårdens sida finns det olika strategier att agera när patienten har ångest. Det första bör vara att målet med behandlingen skall vara en förändring av livssituationen. På vilket sätt kan patienten förändra sina livsvillkor så att livet går att hantera?

Om inte detta går kan vi arbeta med acceptans. Att acceptera att vi har ångest som en ständig följeslagare, men att vi ändå kan fungera som individer.

Detta är en av utmaningarna på specialistpsykiatrisk nivå; balansgången mellan att lindra symtomet, ångest, men inte ta bort det så att motivationen försvinner.