Fribiljetten 37

Nu publicerar jag min bok, Fribiljetten, på de här sidorna. Den portioneras ut i lagom tuggvänliga delar 5-10 sidor åt gången. Boken är köpbar i sin helhet via följande länkar: Vulkan, Bokus, Ad Libris. Det är medicinska memoarer som handlar om mig, och om ett vårdfilosofiskt resonemang som ledde fram till det som idag kallas för Självvald inläggning eller Brukarstyrd inläggning. Håll till godo:

KRIS

Krisreaktioner har kodats inom ICD 10 som en psykiatrisk diagnos. Termen ”akut krisreaktion” beskriver en enorm variation av tillstånd som kan drabba människor. Allvarlighetsgraden kan variera mellan något lätt besvärande till något som motsvarar en allvarlig psykisk störning. Krisreaktioner är någonting som alla människor drabbas av genom livet. Kriserna har en mycket viktig effekt för karaktärsmognaden där var genomgången kris vanligtvis leder till mognad efter en tid. Samtidigt som det är både vanligt och viktigt att gå igenom kriser så är krisen förmodligen också den största utlösande faktorn för att människor tar sitt liv.

Det är ytterst tveksamt om krisen bör ses som psykisk sjukdom även om symtomen påminner om detta.

En kris uppstår då en människa förlorar någonting. Det kan röra sig om förlust av en relation förlust av ekonomi, förlust av bostad, förlust av status, förlust av illusioner. Någonting försvinner ur en människas liv och den blir tvungen att hantera det fortsatta livet trots denna förlust.

Vården har följt många människor som genomgår kriser och har då iakttagit kännetecknande drag och faser som människor går igenom när de har fått en allvarlig kris. Det beskrivs lite olika faser av olika författare men det vanligaste tycks vara fyra olika faser.

Chockfasen. Denna inleds först när beskedet kommer om förlusten. Det kan vara en partner som avslutar relationen, ett dödsbesked eller att få en allvarlig diagnos. Chockfasen kallas i diagnosmanualen ICD 10 för akut kris och det är egentligen enbart under denna fas som diagnosen ska ställas. Symptombilden kan vara mycket dramatisk med stora känsloutbrott och irrationellt beteende. Det är vanligt att personen i chock inte kan ta till sig information under denna fas. Detta kan vara värt att betänka för den läkare som meddelar besked om allvarliga diagnoser till patienter. Patienten kommer inte att ta till sig det som sägs.

Vid ett tillfälle tvingades jag ge en patient besked om att vi hade hittat en hjärntumör på en skallröntgen. Efter det beskedet gick jag vidare och beskrev att humören var benign. Benign betyder att tumören både gick att operera och att det inte fanns tecken till att den skulle växa till sig och leda till att patienten dog. Men i samma stund som jag hade meddelat att rörde sig om en hjärntumör så slutade patienten lyssna på ytterligare information. Denna information fick ges på nytt efter ett och två dygn och då kunde patienten ta till sig informationen.

Den minnesregel jag har lärt mig för att ta hand om människor i kris är

Häll upp

Håll om

Håll tyst

Håll ut

Tanken med denna lilla minnesregel är att komma ihåg det viktiga för en människa som har drabbats av en kris – att vara medmänniska. ”Häll upp” betyder omhändertagandet genom att servera en kopp kaffe eller annan dryck, samt kanske en smörgås eller liknande. ”Håll om” betyder den fysiska närheten att sitta nära en person, kanske krama om den, kanske lägga en filt över axlarna. ”Håll tyst” är en påminnelse om att patienten kanske har behov av att uttrycka sig, men har ganska få möjligheter att ta till sig det andra säger. ”Håll ut” är en påminnelse om att inte överreagera. Det är mycket oroande att iaktta en människa i kris, men tillståndet kommer att gå över.

Reaktionsfasen avlöser chockfasen inom 48 timmar. Reaktionsfasen varar i max 60 dagar.

I reaktionsfasen kan vi iaktta ett antal olika beteenden hos patienten.

Regression- Detta innebär att vi går tillbaka till barnstadium. Det vill säga att vi känner ett starkt behov av att bli omhändertagna och att någon annan tröstar och löser de problem som har uppstått.

Projektion. Detta innebär att vi försöker skylla ifrån oss och inte ta ansvar för det inträffade. (Jag har suttit med på ett antal händelseanalyser efter självmord inom psykiatrin, och då går det att iaktta detta fenomen hos medarbetarna. Medarbetaren är i en kris efter att deras patient har tagit sitt liv och reaktionen är att de projicerar eventuella fel till andra delar av vården som de menar borde ha gjort annorlunda).

Förnekelse. Detta innebär att vi förnekar den inträffade händelsen. När partnern har gjort slut så tror vi att partnern kanske inte menade allvar. När läkaren har konstaterat att vi lider av en allvarlig diagnos, så är vi övertygade om att någon måste ha förväxlat provsvar.

Isolering av känslor. En person som isolerar sina känslor i krisen, tycks på ytan fungera precis som vanligt. Den utför sina arbetsuppgifter, och sina ansvarsuppgifter som om ingenting hade hänt. När någon samtalar med personen om det inträffade så kan den ofta resonera om händelsen på distans som att det inte rörde dem själva.

Samtliga dessa naturliga reaktionsmönster ter sig väldigt avvikande för den som iakttar dem. Det är lätt att tro att det rör sig om en sjukdomsbild och det är inte ovanligt att patienter som söker vård i en svår kris får en personlighetsstörningsdiagnos eller någon annan typ av tyngre psykiatrisk diagnos.

Bearbetningsfasen avlöser reaktionsfasen. Bearbetningsfasen kan pågå upp till tolv månader och karaktäriseras av en känslomässig bergodalbana där vissa dagar känns uthärdliga medan andra dagar känns som att vi är tillbaka i den djupaste krisen. Även om det upplevs som en bergodalbana så är trenden i måendet sakta uppåtgående där dagarna av förtvivlan, efter några månader, är mindre outhärdliga än de var initialt. Sakta men säkert återhämtar vi oss.

Nyorienteringsfasen är den sista fasen av krisen. Även denna kan pågå upp till ett år och innebär en återhämtning av själshälsan, men framför allt att vi hittar nya värden i livet. Den hårt arbetande karriäristen vars barn plötsligt fick en allvarlig diagnos kan omvärdera sitt liv och bli mer familjeorienterad. Den övergivna parten i en relation kan hitta en ny livsorientering i fördelarna med att vara ensam eller glädjen att hitta en ny och bättre partner.

Hela krisförloppet kan således uppgå till två år vilket ofta anses vara en lång tid för den moderna människan. Vi är naturligtvis inte arbetsoförmögna under hela denna period utan bör så tidigt som möjligt återgå till våra normala rutiner. Återgång till rutiner är en viktig del i den läkande processen.

Eftersom krisen påminner om psykisk sjuklighet blir det oftast frestande för vården att inleda behandling. I normalfallet är detta en dålig idé. Det som finns i psykiatributiken är diagnoser, läkemedel och psykoterapeutiska interventioner och ibland till och med avdelningsvård. Inget av detta är behandling vid en kris. Det viktigaste vid en kris är att återgå till sina rutiner och att umgås med sina nära och kära och med sina arbetskamrater.

Det kan vara ytterst jobbigt för närstående att ta hand om en människa i kris och de kan känna att de inte har kompetensen för detta. Oavsett om de känner att de har kompetensen eller inte så har de i normalfallet betydligt högre kompetens än vårdens medarbetare och det gäller att växa med uppgiften. Det finns många fördelar med närståendes omhändertagande jämfört med vårdens. En del är att vården ägnar sig åt ett professionellt omhändertagande Omhändertagandet bygger på att vårdarbetaren får betalt (ett cyniskt, men inte osant, sätt att se på det är att: vi visar sympati – mot betalning). En annan fördel med närstående är att de så småningom börjar sätta gränser för hur länge krisen får pågå. En del människor behöver ett slutdatum för sin kris för att inte fastna i den. Förutom att den som genomgår en kris, i normalfallet, uppnår en karaktärsmognad efter krisen, så gäller samma sak för de relationer som personen har. Det kan bli tydligt vilka relationer som står ut och stannar kvar och vilka relationer som försvinner när krisen kommer. De värdefulla relationerna fördjupas och de mindre värdefulla relationerna kanske upphör.

Det finns en gammal föreställning om att människor måste bearbeta sina trauman. Det beror naturligtvis på vad vi menar med det. Alla människor bearbetar sina trauman på egen hand och i kommunikation med sin omgivning oavsett om de vill eller inte. Ofta menar vi dock att det behövs professionell hjälp för att bearbeta ett trauma. Det finns absolut ingenting som tyder på att människor, i normalfallet, behöver professionell hjälp för att bearbeta trauman. Tvärtom tycks professionell bearbetning förlänga lidandet och försämra möjligheten att återgå till ett fungerande liv. Det finns undantag där det kan behövas både läkemedel, slutenvård och terapeutiska interventioner men detta är de unika undantagen och vi bör undvika vårdande insatser vid kriser, även om patientens lidande är stort. Det förekommer att psykiatriker misstänker personlighetsstörning som huvuddiagnos när de träffar en patient i kris – och ibland har de rätt men; alla människor beter sig personlighetsstört när de befinner sig i en kris