Tänk om oattraktiv var en diagnos?

Tänk om vi upptäckte att oattraktivitet var en funktionsnedsättning. Inte bara ett subjektivt omdöme, inte bara en fråga om tycke och smak, utan ett medicinskt tillstånd som kunde utredas, diagnostiseras och behandlas.

Låt oss kalla diagnosen OAT – Oattraktivitetsspektrumtillstånd.

Till en början möts förslaget av viss skepsis. Vem vill egentligen ha en diagnos som innebär att man är oattraktiv? Att få en sådan diagnos vore väl närmast en bekräftelse på det man helst vill slippa höra.

Men snart händer något som förändrar allt.

Staten beslutar att personer med diagnostiserad oattraktivitet ska få rätt till särskilda stödinsatser. Det införs klädbidrag på flera tusen kronor per månad, kostnadsfria frisörbesök och professionell rådgivning om klädstil, smink och personlig framtoning.

Den som är oattraktiv har sämre förutsättningar att hitta en partner. Det kan vara svårt att få dansa på en fest. På arbetsmarknaden riskerar man att missgynnas eftersom arbetsgivare, medvetet eller omedvetet, påverkas av utseendet. Den som inte uppfyller samhällets skönhetsideal kan dessutom utveckla ett dåligt självförtroende och hamna i social isolering.

Det handlar alltså inte bara om utseende. Det handlar om funktionsförmåga.

Och eftersom staten har ett ansvar för att människor ska kunna delta i samhället på jämlika villkor är det självklart att även denna funktionsnedsättning måste uppmärksammas.

Plötsligt framstår diagnosen inte längre som någonting enbart negativt. Den öppnar dörrar till resurser som tidigare varit förbehållna den som själv har råd att köpa dem.

Det dröjer inte länge innan sjukvården översvämmas av människor som vill utredas.

Är jag verkligen oattraktiv? Har jag en funktionsnedsättning som berättigar till stöd? Eller är det bara så att jag behöver lite bättre kläder?

Frågorna är angelägna. Gränsdragningen är komplicerad.

En del personer har uppenbara svårigheter. Andra fungerar ganska bra socialt, men upplever att de inte får den uppmärksamhet de önskar. Ytterligare andra har haft svårt att hitta en partner och misstänker att deras utseende är orsaken.

Det visar sig snart att det är svårt att avgöra vem som uppfyller kriterierna.

En utredare lägger stor vikt vid ansiktssymmetri. En annan bedömer kroppens proportioner. En tredje fokuserar på hur personen uppfattas i sociala sammanhang. En fjärde menar att det avgörande är hur mycket funktionsnedsättningen begränsar individens vardag.

Det blir tydligt att diagnosen inte bara handlar om hur någon ser ut. Den handlar också om vem som bedömer utseendet, vilka kriterier som används och hur stor betydelse man tillmäter konsekvenserna.

Men det finns en sak som alla är överens om: den som har stora svårigheter måste få hjälp.

När de offentliga utredningsköerna blir allt längre uppstår privata mottagningar som erbjuder snabbare bedömningar.

Marknadsföringen är lockande:

Misstänker du att du har OAT? Vi erbjuder en professionell utredning med kort väntetid.

En del mottagningar erbjuder paket med utredning, diagnos och behandlingsplan. Andra specialiserar sig på personer som tidigare fått avslag i den offentliga vården.

Utredarna har olika bakgrund och olika metoder. Vissa använder standardiserade fotografier. Andra gör intervjuer om sociala erfarenheter, relationer och arbetsliv. Några utvecklar omfattande frågeformulär där patienten får skatta hur ofta den blivit bortvald, ignorerad eller förbisedd.

Resultaten visar att många som söker har betydande svårigheter.

Men är det bevis för att de har OAT? Eller visar det att människor som upplever sig missgynnade gärna söker sig till en utredning som kan förklara deras problem och ge tillgång till stöd?

Frågan diskuteras på konferenser. Nya forskningsprojekt startas. Socialstyrelsen får i uppdrag att ta fram nationella riktlinjer.

Under tiden fortsätter utredningarna.

När diagnosen först introduceras uppskattar experterna att ungefär en procent av befolkningen har OAT.

Tio år senare har andelen ökat till fem procent. Ytterligare några år senare är den uppe i femton procent.

Till slut visar nationella sammanställningar att omkring trettio procent av befolkningen uppfyller kriterierna.
Hur kunde det bli så?

Har befolkningens utseende försämrats dramatiskt? Har en tidigare oupptäckt funktionsnedsättning äntligen identifierats? Eller har diagnoskriterierna förändrats?

Kanske har vi blivit bättre på att upptäcka människor som tidigare föll mellan stolarna. Kanske har stigmat minskat så att fler vågar söka hjälp. Kanske har vi lärt oss att även lindrigare svårigheter kan få betydande konsekvenser.

Eller kanske har själva diagnosen förändrats i takt med att allt fler människor söker den.

När man börjar undersöka problemet mer systematiskt upptäcker man att det finns en stor grupp människor som har vissa svårigheter men inte andra. En del har svårt att hitta en partner, men inga problem på arbetsmarknaden. Andra upplever sociala begränsningar, men har ett rikt relationsliv. Några har aldrig haft några större problem alls, men vill ändå få tillgång till de resurser som diagnosen medför.

Kriterierna behöver därför breddas för att bättre fånga hela spektrumet.

Det vore ju orimligt att utesluta människor som faktiskt har svårigheter bara för att de inte uppvisar alla de klassiska symtomen.

Det kanske mest intressanta är att samhället gradvis börjar betrakta oattraktivitet på ett nytt sätt.

Tidigare kunde någon säga:

”Jag har svårt att få en partner.”

Nu säger personen:

”Jag har OAT.”

Tidigare kunde någon uppleva att arbetsgivare valde bort den. Nu kan det beskrivas som en konsekvens av en diagnostiserad funktionsnedsättning.

Det innebär vissa fördelar. Människor kan få en förklaring till sina erfarenheter och tillgång till stöd som de annars inte skulle ha fått.

Men det innebär också att vi börjar tolka en större del av människors liv genom diagnosens raster.

Att inte bli bjuden till dansgolvet blir ett uttryck för funktionsnedsättning. Att inte få jobbet blir ytterligare ett symtom. Att inte hitta en partner blir ett tecken på att tillståndet påverkar livsföringen.

Vi får en alltmer detaljerad kunskap om hur OAT yttrar sig. Vi utvecklar bedömningsinstrument, behandlingsprogram och särskilda vårdflöden.

Däremot diskuterar vi allt mindre om det verkligen är sjukvårdens uppgift att hantera alla dessa problem.

Det är naturligtvis sant att utseendet påverkar hur människor blir bemötta. Vi vet att människor bedömer varandra, och att dessa bedömningar ibland får betydande konsekvenser.

Men det finns en märklig logik i att göra individens egenskaper till sjukvårdens huvudproblem så snart de leder till begränsningar.

Om arbetsgivare diskriminerar människor på grund av deras utseende, är det då i första hand den bortvalda personen som behöver en diagnos?

Om människor behandlas olika beroende på hur attraktiva de uppfattas, är lösningen då att ge de mindre attraktiva bidrag till kläder och smink?

Och om det sociala livet präglas av en stark fixering vid utseende, är det då självklart att sjukvården ska anpassa individen till dessa normer?

Vi skulle kunna tänka oss andra åtgärder. Vi skulle kunna diskutera diskriminering, sociala normer och hur människor behandlar varandra. Vi skulle kunna ifrågasätta varför vissa egenskaper ges så stor betydelse.

Men sådana åtgärder är komplicerade. De kräver att många människor förändrar sitt beteende.

Det är betydligt enklare att utreda individen.

Det finns ytterligare en fråga.

Om en diagnos ger tillgång till resurser, kommer den då att påverka vilka människor som söker sig till vården och vilka problem som uppmärksammas?
Svaret är rimligen ja.

Det betyder inte att människor medvetet överdriver sina problem. Det betyder inte heller att deras svårigheter är inbillade. Människor kan uppriktigt uppleva stora begränsningar och samtidigt ha ett starkt intresse av att få en diagnos.

Men när en diagnos blir en förutsättning för att få hjälp uppstår ett incitament att beskriva sina problem i de termer som diagnossystemet efterfrågar.

Vården får därmed en särskild roll: den ska både bedöma människors svårigheter och avgöra vilka av dem som ska berättiga till samhällets resurser.

Ju mer resurser som knyts till diagnosen, desto viktigare blir det att få den.

Och ju fler som får diagnosen, desto större blir trycket på att ytterligare utvidga kriterierna, förbättra tillgängligheten och öka resurserna.

Det är en utveckling som förtjänar att granskas, oavsett vilken diagnos vi talar om.

OAT är naturligtvis en påhittad diagnos. Men resonemanget illustrerar en verklig fråga inom psykiatrin: vad händer när gränsen mellan mänskliga svårigheter, funktionsnedsättning och diagnos blir allt mindre tydlig?

Det är viktigt att inte blanda ihop denna fråga med påståendet att ADHD skulle vara en påhittad diagnos. ADHD är ett välbeforskat tillstånd med belägg för betydande funktionsnedsättning hos många drabbade. Att jämföra diagnostiska processer med en absurd påhittad diagnos bevisar inte att de är likvärdiga.

Men det går att ställa relevanta frågor om hur diagnostiska kriterier tillämpas, hur funktionsnedsättning bedöms, hur vårdbehov definieras och hur resurstilldelning påverkar efterfrågan.

Hur mycket av ökningen beror på att vi upptäcker människor som tidigare inte fick hjälp? Hur mycket beror på förändrade kriterier? Vilken betydelse har samhällsutvecklingen? Och när riskerar diagnosen att bli en förklaring till problem som också behöver förstås i sitt sociala sammanhang?

Det är frågor som inte kan besvaras genom att enbart hänvisa till att fler människor uppfyller kriterierna.

För det finns en skillnad mellan att konstatera att människor har svårigheter och att slå fast att dessa svårigheter bäst förstås som ett specifikt medicinskt tillstånd.

Och det finns en skillnad mellan att hjälpa människor att hantera sina problem och att göra diagnosen till själva nyckeln till hjälpen.

Den avgörande frågan är därför inte bara hur många som uppfyller diagnoskriterierna. Den är också vad vi vill uppnå med diagnostiken, vilka konsekvenser den får och om de resurser vi satsar faktiskt förbättrar människors liv.