Det finns ett fåtal diagnoser inom psykiatrin där behandling kan ges framgångsrikt utan att patienten behöver medverka i någon större utsträckning. För att andra diagnoser gäller följande…
Tre faktorer är fullständigt avgörande för om den psykiatriska behandlingen kommer att lyckas eller inte:
1 Bara jag kan förändra min situation – Det känns varken rättvist eller enkelt men det är en djup sanning och direkt avgörande om psykiatrisk behandling kommer att fungera eller inte. Om jag vill förändra mitt liv, vilket oftast är en förutsättning för att få ett bättre mående och en bättre funktion, måste jag förändra mig själv. Det finns ingen genväg och det finns ingen gräddfil. Det går inte att lasta över besluten och arbetet på någon annan. Jag måste själv göra förändringen
Många reagerar negativt på detta och tänker att ”Jag måste ta ansvar för mitt mående” betyder att ”Det är jag som är orsak till mitt mående”. Det betyder det inte – och det måste inte vara så. Men det betyder att ”Ingenting kommer att hända innan jag själv beslutar mig för att genomföra förändringen” och det är jag som är huvudansvarig för detta.
Andra reagerar negativt och tror att ”Jag måste ta ansvar för mitt mående” betyder att ”Det finns ingen hjälp att få”. Det betyder det inte – och det finns massor av bra hjälp att få. Men det betyder att hjälpinsatser bara fungerar för den som själv tar till sig hjälpen och själv förändrar sitt liv. Jag kan ha en GPS i bilen men det är ändå jag som är ansvarig för vart jag styr bilen.
Huvudsymtomet vid personlighetsstörning är svårigheten att ta till sig att: ”Bara jag kan förändra min situation”
2 Mål i livet
Har jag ett mål så blir problemen på vägen lättare att hantera. Problemen minskar i styrka och det blir lättare att överse med små problem om de sätts i relation till målet. Den som har tydliga mål i livet har betydligt lättare att hantera sin funktionsnedsättning, fysisk eller psykisk.
Målet bör vara viktigare än egot, än fåfängan, än ångesten, än tröttheten, än nedstämdheten…
Målet kan inte vara att ”någon annan ska lösa problemen” eller ”jag ska få en bättre känsla”, utan tydliga mål som att uppnå något definierat konstruktivt, sluta med något definierat destruktivt eller komma till en definierad plats i livet.
Många tror att det är viktigt att människor får känna sig uppskattade, och det är sant, men bara om den som får uppskattningen upplever att den förtjänar det. Att ösa uppskattning över någon som inte upplever att den har gjort sig förtjänt av det kan mycket väl slå tillbaka. Att uttala ”Du duger som du är” till någon vars liv är kantat av misslyckanden (äkta eller upplevda), kan mycket väl uppfattas som ett hån lika mycket som en tröst, särskilt om den som uttalar orden får lön för att uttala dem (som psykiatripersonal). Men om jag får en äkta arbetsuppgift, något som behöver utföras, och som jag klarar av, och som uppskattas; då kan jag lära mig uppskatta mig själv.
3 Undvik destruktivitet (ffa Alkohol)
Den stora vattendelaren mellan vilka som kommer att få ett fungerande liv och de som det kommer att gå betydligt sämre för är om personen kan sluta med destruktiva beteenden (och det största destruktiva beteendet är alkoholen). Enkelt uttryckt: De som slutar supa går det bra för, de som fortsätter supa går det dåligt för. Andra destruktiva beteenden (droger, ätstörningar, självskador, sexuell destruktivitet…) har liknande inverkan.
Inte nog med att destruktiviteten drar ner personen – det gör dessutom behandlande insatser verkningslösa, och inte nog med det; behandlingen i sig tenderar att ha en medberoende effekt (dvs behandlingen gör att vi kan stanna längre i vårt destruktiva beteendemönster än vi hade gjort om vi inte fått behandling)
Det går tidigt i behandlingen att se om patienten förstår att den måste förändra sin situation eller sina tankar. Det går tidigt att se om patienten har mål i livet eller inte, och det går tidigt att se om patienten kan uppbringa motivationen att sluta med destruktiva beteenden. Ser vi inte detta är det bättre att avbryta behandlingen och låta patienten komma tillbaka vid senare tillfälle, annars gör vi bara skada genom att hålla patienten kvar i en destruktiv patientroll.
I ett standardmässigt behandlingsarbete så hittar behandlaren strimmor av insikt att livet går att förändra, korn av något som kan bli framtida mål och en begynnande motivation att upphöra med destruktivitet. Behandlingsarbetet handlar om att förstärka dessa drag – och det lyckas i majoriteten av fallen.
Och när det inte lyckas så finns det fortfarande hjälp att få från samhället. Alla, som har behov, kan få stöd i vardagen via boendestöd eller hemtjänst, men då är det inte längre regionens psykiatri som är inblandad utan kommunerna.
Det här är kul nyheter.
Jag skapade vårdplanerna för ca tio år sedan och de breddinfördes i psykiatrin 2017. De kom till för att jag upplevde att patienter fick en otydlig och dålig vård, som inte gick att följa upp. Vårdplaner som term är naturligtvis inte mitt verk, men det jag gjorde var att skapa en plan som är användbar, lättförståelig och som både sjukvård och patient har nytta av. De flesta som givit sig på denna uppgift har gjort komplicerade dokument, som är så svårhanterade att de inte fungerar i den dagliga vården utan andra uppgifter (t.ex. patientkontakter) får prioriteras bort för att vårdplanen ska fyllas i.
Fungerande vårdplaner går på alla sätt hand i hand med det som kallas för Nära Vård och har alltså fått ett uppsving senaste åren, och tanken är att införa den i hela regionen. En ny version av vårdplan har tillskapats där man självklart var tvungen att krångla till det med både en försämrad datalösning och fler rubriker att ta hänsyn till, så jag har en viss oro att denna version kommer att falla platt (dvs ingen ser vinsten med att använda den).
Region Kronobergs hemsida uppmärksammar psykiatrins arbete med vårdplaner med en liten artikel. En patient beskriver vad det är och hur det uppfattas, och gör det på ett utmärkt sätt. Trevligt:
Från region Kronobergs hemsida
Enkla och tydliga vårdplaner är utan tvekan vårdens framtid och om detta kan breddinföras så har vi en enorm vinst, både vad gäller vårdkvalitet och ekonomi.
Ett inte ovanligt argument i Transideologin är ”I’d rather have a living son, than a dead daughter”.
Argumentet syftar till att utradera alla motargument mot könsbekräftande behandling. Argumentet ska tolkas som att den som försenar eller förhindrar könsbekräftande behandling orsakar självmord. I första hand är denna argumentation riktad mot föräldrar till barn med könsdysfori. Tanken är att hindra föräldrarna att framföra all form av tveksamhet mot behandling.
Argumentet är ren ideologi:
1. Det är inte sant. Till att börja med så är argumentet en ren lögn. Det är korrekt att det finns en ökad risk för självmord i den patientgrupp där plötsligt debuterande könsdysfori (ROGD) är vanligt. Det är däremot inte sant att könsbekräftande behandling minskar denna risk. Statistiken finns och med kunskap om de siffrorna är det ren lögn att använda detta argument.
2. Det är utpressning. Genom att framföra argumentet så ställer man närstående och professionella mot väggen. ”Om vi inte får som vi vill så kommer människor att dö och det är ert fel”. Denna form av resonemang är vanligt hos antisociala och narcissistiska personer. Det är ett finurligt dolt hot som skjuter skulden på någon annan.
3. Det är en uppmaning till självmord. Budskapet i argumentet är inte bara att självmord är en trolig utväg för den som hindras i sin könsbekräftande behandling. Det är dessutom en rimlig utväg. Självmordsrisken i patientgruppen är visserligen förhöjd men det är ändå mycket ovanligt med fullbordade suicid. När detta ändå inträffar så tvår transideologin sina fingrar och skjuter skulden på närstående eller sjukvård, helt obekymrade om det händelseförlopp som de själva har rullat igång.
Slutsats:
Transsexualism är en äkta diagnos och ett fåtal individer har nytta av könsbekräftande behandling. Transideologin är en rörelse som försöker påtvinga omvärlden sina krav med manipulation.
Personer som lider av äkta transsexualism tar enbart skada av transideologins smutsiga argument.
Medicinsk vetenskap skiljer sig från teknisk vetenskap i den aspekten att alla maskiner, av en viss typ, är identiska medan alla människor är unika.
För att bedriva medicinsk vetenskap måste vi alltså kategorisera olika tillstånd som liknar varandra. När vi kategoriserat en grupp individer/patienter med ett visst tillstånd/diagnos kan vi dela upp gruppen i två (eller fler) mindre grupper och ge de grupperna olika insatser/behandlingar.
Om individerna i den ena gruppen får en förhöjd funktion/blir friskare så kan vi konstatera att det är en fungerande insats/behandling.
Vi tittar dessutom på hur mycket negativa konsekvenser/biverkningar vår insats ger och kan då konstatera om det är en riskfylld insats.
Det är detta som är klinisk, medicinsk vetenskap och som alla förstår finns det alltid en grupp patienter som inte kommer att svara positivt på behandlingen. Därför är uppföljningen nödvändig.
Teknisk vetenskap fungerar inte på samma sätt. Jag behöver inte återvända till verkstaden en månad efter att de lagat min bil för att mekanikern ska kontrollera om lagningen blev bra.
Vid enkla tillstånd kan vi inom vården lägga över uppföljningen på patienten, som får återkomma om behandlingen inte fungerar. Vid komplicerade tillstånd är återbesöket nödvändigt för god vård.
Återbesöket och uppföljningen är också nödvändigt för att läkaren ska vidareutbilda sig. Om läkaren inte ser med egna ögon vad som händer med deras behandlingsrekomendationer så lär sig läkaren ingenting. Det är därför hyrläkare är mindre kompetenta än de kunnat vara. De stannar för kort tid på var plats för att hinna följa upp patienter.
Av ekonomiska skäl har många vårdenheter sparat in på uppföljning och utvärdering vilket leder till sämre läkare. Datajournallagen tolkas ofta som att läkaren inte får titta in i en patients journal efter några veckor för att följa upp sig rekommenderade behandling, vilket också leder till sämre läkare. I nya ST-utbildningen är patientkontakter påtagligt ointressant vilket leder till sämre läkare.
Det går inte att få en hög klinisk kompetens utan att träffa och följa upp massor av patienter!
Ett problem med uppföljning är om vi gör en uppföljning på patientens beskrivning och inte på fysiska parametrar. Detta är oftast fallet inom psykiatrin.
Att följa upp sömnproblem kan vara helt omöjligt. Vi får enbart lita på patientens beskrivning av problemet och behandlingseffekten, och det finns många felkällor där. Jag brukar påminna kollegor (och ibland även patienter) om Michael Jackson öde. Jackson uppgav sömnproblem till sin läkare som fortsatte höja sömnläkemedel till artisten inte vaknade mer.
För flera år sedan efterlyste jag ett objektivt sätt att mäta sömn och jag har blivit bönhörd. Företaget Withings, som säljer klockor, vågar, termometrar och blodtrycksmanchetter säljer även sin Sleep analyzer. Denna ger, för en överkomlig summa, en kontinuerlig sömnmätning. Data om läggningtid, insomning, sömndjup, snarkningar, uppvaknande, hjärtfrekvens och uppvaknande registreras. Vid en insatt insats är det mycket enkelt att registrera effekt på sömnen.
Hos en patient som återkommer med uppgifter om mycket svåra sömnproblem, och önskemål om ständigt ökade läkemedelsdoser kräver jag numera data från en Sleep analyzer eller liknande. Jag fortsätter inte höja doser i blindo. Det kan tyckas orättvist att en patient själv ska stå för kostnaden av sin sömnmätning, men alternativet är faktiskt att riskera att drabbas av Michael Jacksons öde.
En annan brilliant datalösning för uppföljning är Previct Alkohol, där patienten via sin telefon och en kopplad alkometer kan uppvisa nykterhet flera gånger dagligen. Det finns massor av exempel på hur vården i decennier har behandlat nedstämdhet och ångest där det i slutändan visat sig att patienten supit eller drogat under hela behandlingstiden. Enorma resurser har lagts på verkningslös behandling.
Det finns numera datalösningar för uppföljning av en uppsjö av medicinska parametrar: blodtryck, puls, hjärtrytm, blodsocker, vikt, sömn, nykterhet, fysisk aktivitet…
Det går naturligtvis att fylla på med symtomparametrar som självrapporterade stämninslägesförändringar, själskadetankar, tvångsbeteenden osv.
I framtidens vård är dessa lösningar nödvändiga och jag förstår inte varför intresset är så lågt från regioner och myndigheter. Saknas intresset eller kunskapen?
I väntan på att intresset ska vakna får jag på egen hand rekommendera självmonitorering vid behandling.
Sånt här gör mig förvirrad:
(O)jämställdhet i hälsa och vård
SKR (Sveriges kommuner och regioner) Kommer ut med en skrift som inte säger någonting – eller mer korrekt – den säger två motsatta saker.
Skriften handlar om huruvida vården i Sverige är jämlik eller ojämlik – framför allt när man jämför män och kvinnor.
På gruppnivå (vilket naturligtvis är den enda nivå man kan uttala sig om) ser man att det finns skillnader mellan hur vården behandlar kvinnor och män och att det även finns skillnader i utfall (dvs resultatet av behandlingen) men, som man beskriver det, det BÖR finnas en skillnad mellan hur män och kvinnor behandlas och vi kan inte avgöra om skillnaderna i utfall är adekvata eller inte…
Skriften konstaterar alltså att det kanske finns ett problem, som vi kanske kan göra något åt. Eller också finns det inget problem men det vet man inte… När man inte har konstaterat någonting så föreslår man en typ av lösning som kanske löser något, som kanske var ett problem, eller också förvärras problemet om det ens fanns från början. Förvirrande?
Det finns massor av skillnader mellan könen i vården såsom livslängd, antal skrivna remisser, priset på utskrivna läkemedel, antal klagomål som lämnas… Men hur vet SKR att vården är jämlik? Måste kvinnor och män leva exakt lika länge för att vi ska se den som jämlik? Måste båda könen få lika dyra läkemedel? Måste män börja lämna in fler klagomål på vården (eller kvinnor färre klagomål) för att SKR ska tänka att vården är jämlik?
Inför skriften utfördes en mängd intervjuer på olika kliniker där frågorna som ställdes var medarbetarnas syn på (o)jämställdheten i vården. De passerade Växjö och jag och tre andra medarbetare blev intervjuade. Jag undrade över den då nyligen publicerade studien som beskrev att män behövde ett annat bemötande än kvinnor för att de skulle undvika att ta sina liv. Min fråga till intervjuaren var om vi borde behandla män annorlunda vid suicidprevention i hopp om att få ner männens suicidfrekvens eller om fokus borde vara att män och kvinnor ska få exakt samma bemötande. Jag tror att jag lyckades beskriva problematiken och bidrog på så sätt till den förvirrade skriften. Min fråga illustrerade egentligen bara problemet som artikelförfattarna har (dvs problemet att bedöma ev ojämlikhet) men det går knappast att dra andra slutsatser (ang. suicidprevention för män). Både suicidvetenskap och genusvetenskap är idag gravt ovetenskapliga områden – styrda av entusiastiska men okunniga personer.
Orsaken till att SKR inte får ihop logiken är att de tänker utifrån en modern ideologi som säger att kvinnor och män ska få samma förutsättningar OCH nå samma resultat, och den logiken fungerar bara om kvinnor och män är samma sak (eller om det finns en mängd okända faktorer som slumpmässigt leder till samma resultat). När SKR inte får ihop logiken så dumpas problemet på vården som ska lösa denna omöjliga uppgift.
En lösning som rekommenderas i (O)Jämställdhet i hälsa och vård, är den så kallade genushanden, en slags minnesregel för att komma ihåg att det är skillnad mellan män och kvinnor, och att kvinnor och män bör behandlas lika eller olika, och att oavsett hur vi gör så blir det troligtvis fel.
Uppmaningen i genushanden är: ”Tänk tvärtom” dvs, om personen hade varit av andra könet – hade du då gjort på samma sätt? Det leder naturligtvis inte till mer jämlik vård utan får ses som en rökridå för att undvika att erkänna att det, på gruppnivå, finns könsskillnader.
Detta är komplett nonsens!
Affirmative care = bekräftande vård = hålla-med-terapi.
Detta är alltså motsatsen till all annan psykiatrisk intervention. Det är skadligt, oseriöst och saknar helt evidens.
Lättkränkta individer blir kortsiktigt nöjda, men hela insatsen bygger på en lögn.
I hård konkurrens med lobotomi, holding, regressionsterapi, chockterapi, borträngda minnen och multipla personligheter är det förmodligen det mest ovetenskapliga som psykiatrin har ägnat sig åt.
Affirmative care rekommenderas vid könsdysfori
Psykiatrisk sjuklighet handlar om att patientens tankar ställer till problem vilket leder till nedsatt funktion, lidande och beteendestörningar. I behandlingen ingår det att ifrågasätta dessa tankar så att patienten får en chans att modifiera dem.
Psykiatri handlar inte i grunden om att ta bort lidande. Den som känner sorg efter att ha förlorat en närstående, rädsla för att den är hotad eller skuld för att den skadat någon lider naturligtvis, men den lider inte av sjukliga orsaker utan har bara sunda känslor.
Finns det ingen orsak till känslorna kan det däremot vara symtom på psykisk sjukdom… Vi inom psykiatrin måste fråga och ifrågasätta.
Att rekommendera en insats inom psykiatrin som enbart handlar om att hålla med, stötta, bekräfta är varken etiskt eller vetenskapligt.
Vi ska inte heller förväxla insatsen med adekvata psykiatriska verktyg som validering, normalisering, acceptans, jagstödjande eller lågaffektivitet, som är insatser som inte är konfrontativa. Dessa insatser handlar ändå i grunden om att förändra patientens beteende eller tankar, i syfte att höja patientens autonomi.
I teorin skulle affirmative care kunna vara en fungerande psykiatrisk insats som är så speciell så att jag inte kan förstå den. Då är det bara att skaffa fram evidens eller åtminstone ett logiskt resonemang. I dagsläget finns inte detta.
Så var det dags igen
Regeringen ger Socialstyrelsen i uppdrag att utveckla hälso- och sjukvårdens arbete när det gäller utredningar och anmälningar som rör suicid och suicidförsök.
Socialminister Lena Hallengren säger i en presskommentar att samhället måste jobba hårdare och smartare för att förebygga suicid.
Socialstyrelsen ska granska arbetet mot suicid
Uppdraget går alltså till den myndighet som följde upp alla Lex Maria-anmälningar efter suicid 2006-2013 och som inte kom fram till någonting, ffa för att de faktiskt aldrig följde upp någonting. Arbetet ska ske i samverkan med IVO, dvs den myndighet som följde upp Lex Maria-anmälningar efter suicid 2013-2017 och som inte heller kom fram till någonting, ffa allt för att de inte heller följde upp någonting.
Socialstyrelsen gjorde sammanställningar 2008 och 2010, men eftersom man inte hade tänkt på att ha någon referensgrupp, så gav sammanställningarna ingen användbar information. Man kunde konstatera hur ofta suicidriskbedömningar hade utförts och hur många patienter som hade vårdplan, men eftersom man inte jämförde med normalfallet så ger det ingen information.
2018 gjordes ytterligare en uppföljning av en ”expertgrupp” från Sahlgrenska. Jag lyssnade på deras (Malin Rex och Marzia Dellepiane) presentation på suicidpreventionskonferensen i Norrköping 2019 där de var så tydliga de vågade med att det inte gick att dra några slutsatser av det insamlade materialet – efter att de hade presenterat de slutsatser som de ändå drog – men som alltså inte gick att dra.
Läkartidningen sammanfattade slutsatsen med ” Bättre vård kan förhindra självmord” vilket inte alls var det som påvisades.
Mellan 2006 – 2017 fanns det ett krav på att alla suicid skulle anmälas enligt Lex Maria. Då anmäldes majoriteten av alla suicid. Efter 2017, när kravet togs bort, så anmäls betydligt färre fall enligt Lex Maria
”Regeringen skriver att orsaken till minskningen inte är känd…”
Jag tror att det går att räkna ut varför det sker färre anmälningar när kravet släpps än när kravet finns – och om man inte klarar av att räkna ut det kanske man inte har nödvändig begåvning för att göra en utredning över huvud taget.
2026 ska denna flopp redovisas och eftersom IVO är inblandad så räknar jag med att det kommer ett förslag att alla kliniker ska fylla i fler papper av någon typ – det är nämligen så IVO löser alla problem.
Låt mig ge ett tips så att ni hamnar på rätt spår: Sluta göra händelseanalyser med olycksfallsperspektiv. Om ni inte vet vad som orsakar ett självmord och inte vet vad som skyddar mot självmord så kan ni inte använda olycksfallsperspektivet
När jag handleder AT-läkare brukar jag vid något tillfälle prata om ”Gubben”. Gubben är ett pedagogiskt sätt att förklara psykiatrisk diagnostik och uppkomst av psykiskt lidande. Det är bara en modell, och den är enkel att lära sig. Kan man gubben så kan man ungefär hälften av all psykiatrisk diagnostik man behöver lära sig.
Gubben beskriver fem orsaker till psykiatriska symtom.
Trauma (gubben träffas av en sten i huvudet och en skada uppstår) – en plötslig, negativ händelse orsakar en oväntat förlust, vilket leder till lidande. Lidandet kan vara gravt funktionsnedsättande men är vanligtvis fullt förståeligt. Reaktionen bör inte betraktas som sjuklig i sitt ursprung. En frisk människa bör känna ett lidande vid ett trauma. PTSD är i grunden bara en variant av trauma.
Anpassningsstörning (gubben har fått in stenar i skon vilket gör att skavsår uppstår) – är likt traumat en naturlig reaktion men inte på en plötslig förlust utan på en ohållbar och olidlig livssituation. Relationer och sysselsättningar brukar vara de vanligaste orsakerna till anpassningsstörning, men osäker asylstatus är också en form av anpassningsstörning.
Sjukdom (organ eller molekyler inte fungerar som det är tänkt) – Inom psykiatrin är organet hjärnan och molekylerna de som styr humör, tankar och mående. Den ”kemiska obalansen i hjärnan” gör att personen upplever känslor som sorg, rädsla, oro, misstänksamhet, irritabilitet utan adekvat orsak. Kroppsliga symtom som hörsel- syn- och känselfenomen, eller värk, yrsel, andnöd, hjärtklappning kan upplevas utan att det finns någon fysisk förklaring (förutom förklaringen att molekylerna i hjärnan inte fungerar som de ska). Infektioner som orsaker till psykisk sjukdom är idag ovanligt, men det finns teorier om att psykisk sjukdom kan ha en sådan komponent.
Funktionsnedsättning (gubben saknar en funktion som majoriteten av mänskligheten har) – Inom psykiatrin är detta ett genomgående, permanent mönster i personens tankemönster som inom flera områden i livet genererar sänkt funktion (handikapp) eller lidande – oftast för personen själv, men ibland för personens omgivning. Personlighetsstörningar och neuropsykiatriska störningar är olika perspektiv på funktionsnedsättning. Störningar är vanligtvis inte ”botbara” i betydelsen att funktion går att återställa till en tidigare frisk eller stabil nivå. Åtgärderna är istället hjälpmedel, miljöanpassningar, strategier och acceptans. Parafilier får räknas in bland funktionsnedsättningarna.
Beteendestörning (gubben väljer att riva sig på armen så att skada uppstår) – Detta är personens självvalda beteende. Beteendet har ofta en kortsiktig positiv effekt, men mer negativa effekter på sikt. Beteendet är ofta beroendeframkallande på sikt, både på grund av den kortsiktiga nyttan, men också på grund av molekylära förändringar i hjärnan. Beteendestörningar kan delas upp i substansbruk och självdestruktivitet (t.ex ätstörningar).
Detta är en uppdelning av fem orsaker som leder till psykiatriskt lidande och de ger en snabb ingång till hur behandlingsstrategin ska utformas. Vilka insatser kan vi räkna med kommer att hjälpa? Hur nödvändig är patientens motivation för lyckat behandlingsresultat? Vilka mål är rimliga att ha med behandlingen.
Verkligheten är alltid mer komplicerad än en modell. Det finns naturligtvis många som lider av flera olika orsaker till dåligt mående och en form av orsak leder lätt till andra orsaker. En funktionsnedsättning kan lätt leda till en kris, som leder till en anpassningsstörning, som leder till en sjukdom, som leder till en beteendestörning…. För den som diagnostiserar blir det ett detektivarbete att ta reda på vad som är vad.
Ny studie har publicerats som ifrågasätter seretoninhypotesen. The serotonin theory of depression: a systematic umbrella review of the evidence, Joanna Moncrieff et. al
Seretoninhypotesen säger i stort sett att depression till stor del beror på att hjärnan inte förmår hålla tillräckligt hög seretoninhalt i utrymmet mellan synaps och mottagande cell. Genom ett antidepressivt läkemedel får hjärnan förmågan att hålla kvar seretoninet i synapsklyftan. Moderna antidepressiva kallas just SSRI, som står för Selektiva Seretonin Återupptags Hämmare, vilket innebär att de blockerar synapsens återupptag av seretonin
Den nya studien har undersökt stora material och koncentrerat sig på biokemiska bevis för att seretoninhypotesen stämmer. Det studien konstaterar är att det inte finns tillräckligt med bevis för att bekräfta hypotesen.
Vad jag kan se är det en seriös studie och slutsatsen är den som vi känner till sedan tidigare. Det är dock nyttigt för mina kollegor att få en påminnelse om att de tunga bevisen för hypotesen saknas. Många kollegor agerar som att seretoninhypotesen är ett axiom (dvs en självklar sats).
Sen börjar flumtramset när jag följer diskussionen på nätet:
Ett gammalt klipp med Tom Cruise plockas fram där han framför scientologernas agenda att alla psykiatriska läkemedel är farliga. Kommentaren är att alltså Tom Cruise hade rätt! Det är väldigt lätt att inbilla sig att psykisk sjukdom är det samma som att allmänt själsligt illabefinnande om man inte har arbetat inom psykiatri. Den allvarliga psykiatriska sjukdomen drabbar bara en liten del av mänskligheten (gissningsvis 1-2% beroende på var man sätter gränserna) men är ingenting som man kan tänka eller prata bort. Läkemedel i dessa fall är livsavgörande.
Studien används som ett ideologiskt argument för att antidepressiva inte fungerar, men det är inte vad studien visar.
Om Sven står anklagad för ett brott så kan en åklagare titta på de ihopsamlade bevisen och konstatera att de inte räcker för en fällande dom. Det betyder inte att Sven är oskyldig. Det betyder att mer bevis behöver samlas in.
Nästa dumhet kommer när man tar studien som ett argument för att psykoterapi är överlägset läkemedel, trots att studien inte har tittat på psykoterapi.
Om bevisen mot Sven inte räcker till så betyder inte det att hans kompis Bertil automatiskt är skyldig till brottet.
Förutom biokemiska bevis så kan vi ju även studera effekten av läkemedlet. Ett läkemedel kan mycket väl fungera även om vi inte förstår biokemin bakom varför det fungerar. Studien tittar inte på effekten.
Det saknas teknisk bevisning mot Sven, men det finns vittnesmål och indicier som pekar ut honom som gärningsman
Slutsats:
Det finns bevis som talar både för och emot seretoninhypotesen. Massor av studier med olika kvalitet har utförts. De stora problemen med hypotesen är att studierna oftast är väldigt kortsiktiga och att depressionsdiagnosen är så dåligt avgränsad.
Min åsikt är att allt för stor tyngd har lagts på att se psykiskt lidande som en kemisk obalans i hjärnan och att vi därmed missat andra förklaringar och insatser. Detta blir allt tydligare när allt fler människor söker sjukvården för psykiskt lidande. Vi har glömt gamla sanningar om goda livsvanor gällande kost, sömn, motion, rutiner, nätverk och meningsfullhet – sånt som psykiatrin är dåliga på.
Dåligt mående är vanligtvis (för det stora flertalet av oss som inte lider av allvarlig psykisk sjukdom) en sund överlevnadssignal som talar om för oss att vi måste ändra vår livsföring för att må bättre, och min stora oro när det kommer till antidepressiva är vi sätter denna sunda reaktion ur spel och att vi stannar längre i skadliga vanor än vi borde. Vi arbetar med saker, bor på platser, konsumerar skräp, har dåliga vanor och umgås med människor som inte är bra för oss och med läkemedel i kroppen står vi ut med det.
En liten illustration för att visa hur IVO tänker:
I detta fallet handlar det om risken för att råka ut för en björnattack:
Som vi kan se finns det ett område där det finns risk för björnattacker och områden där det inte finns någon sådan risk. Eftersom risken är noll på dessa två rosa områden så innebär det att den relativa risken för en björnattack är oändligt mycket större i det grönfärgade området.
Risken att råka ut för en björnattack på jorden är ungefär 0,000000007% per år men divideras det med noll så hamnar vi ändå i oändligheten…
Enligt IVO-logik innebär detta att det finns en oändligt ökad risk för björnattacker och då borde det vara möjligt att förutsäga vem som kommer att bli attackerad. De som befinner sig i det gröna området tillhör samtliga riskgruppen. Åtgärden är naturligtvis att förflytta individer i riskområdet till en riskfri plats.
IVO är alltså den myndighet som ska ansvara för att vården är säker.
dralbinsson 