dralbinsson

I filmen ”Livet från den ljusa sidan” tillfrågas den osympatiske författaren Melvin Udall (utmärkt spelad av Jack Nicholson) av en receptionist: -”How do you write women so well?”, varvid Melvin svarar: -”I think of a man, and I take away reason and accountability”. Det är naturligtvis ett sätt att definiera en kvinna (dvs: en man utan förnuft och ansvarskänsla), men Melvin Udall är inte den instans på jorden som definierar vad en kvinna är. Det gör våra gener. Kvinnor saknar Y-kromosomer och har utvecklats på ett sätt. Män har Y-kromosomer och utvecklas på ett annat sätt. Poängen med denna inledning är att illustrera att vi privat kan definiera vad som helst, hur som helst, men vi kan inte kräva att alla andra ska hålla med. Varken Melvin Udall eller någon annan definierar för mänskligheten vad en man eller kvinna är – det gör generna!

Det finns människor som upplever att de är födda i fel kön och har en livslång längtan att tillhöra det andra könet. Detta är känt sedan länge och den psykiatriska diagnosen för detta tillstånd är Transsexualism. 1952 genomfördes den första lyckade könsförändrande operationen där en man opererade om sig till kvinna (och överlevde operationen). Under kommande decennier förfinades tekniker och läkemedel och årligen har en ytterst liten del av befolkningen genomgått könsförändrande behandling, inte sällan med förbättrad livskvalitet som följd. Detta är personer med Transsexualism.

De senaste tjugo åren, med god hjälp av internet och sociala medier, har vi sett en explosiv utveckling på området där vi ser en massiv tillströmning av människor som tror sig vara transsexuella och som hoppas att hormoner och operationer är det som är deras frälsning. Det har uppstått, vad jag väljer att kalla, en transideologi.

Det har blivit näst intill omöjligt att diskutera transsexualism från en objektiv ståndpunkt, framför allt beroende på transideologin. Transideologin använder personer med transsexualism som mänskliga sköldar för att skydda sig från kritik. Man menar att den som kritiserar ideologin trakasserar personerna med transsexualism – även om så inte är fallet. På så vis har denna ideologi lyckats växa sig stark.

Jag använder ordet ideologi för det är det som ligger närmast. Idéerna bakom ideologin kan inte beskrivas som teorier, för de är redan motbevisade. De kan inte beskrivas som vetenskap för, trots att man använder vetenskaplig terminologi när det gagnar ideologin, så följer man inte vedertagna vetenskapliga principer. Det skulle kunna beskrivas som en vanföreställning eller masspsykos, men vi brukar inte använda de termerna när så många personer är involverade. Det är en lära, en människosyn, en utopi och en önskan att påverka andra människor att acceptera läran, så ideologi är väl det mest passande ordet.

Jag uttrycker inga åsikter om personer med transsexualism i denna text, men jag diskuterar transideologin.

Det som kommer närmast att vara en teori inom transideologin är uttrycket ”kön är en social konstruktion”, som egentligen sammanfattar fundamentet i ideologin. Men kön är ingen social konstruktion. Visst finns det exempel på att skillnaderna mellan könen har förtydligats eller förstärkts genom att skilja på klädval, sysslor i samhället och språkbruk i alla mänskliga kulturer, men i grunden finns det en genetisk skillnad mellan könen – som är nödvändig för artens fortlevnad. (Om kön är en social konstruktion, vad behöver man hormonerna till?). Med detta faller egentligen hela transideologin, men det förstår inte ideologin.

Det har konstruerats en världsbild och ett språkbruk kring detta för att dölja bristen på vetenskap. Termer som ”binär” och ”ickebinär”, ska beskriva de som tror att det finns två kön (vilket är sant) och de som tror att det finns ett könlöst tillstånd (vilket det inte finns). Termer som ”cis-man” som betyder ”man” och ”trans-man” som jag gissar är en biologisk kvinna som genomgått könsförändring till man. För att skapa ett språk som stöder ideologin används också termerna ”könskorrigering” eller ”könsbekräftande behandling” för att betona att det kön en person upplever sig vara, är mer korrekt än det biologiska kön som han eller hon är född med. En korrekt och neutral term är ”könsförändrande behandling” (som jag använder i denna text). ”Könsbyte” är också en dålig term eftersom det faktiskt inte går att byta kön – generna är som de är. Inom ideologin försöker man införa termen att en nyfödd ”tilldelas” ett visst kön när det föds, för att betona att biologin är oviktig och att personens upplevelse av sitt kön är det korrekta. Men återigen har ideologin fel. Vi tilldelas inte kön från födseln utan det fastställs vid inspektion om hur generna format könsorganen (”snopp eller snippa”?)

Detta språkbruk är nonsens och relativt lätt att genomskåda, men det är här transideologin har ett övertygande argument: Att ifrågasätta är att kränka! Den som inte använder det påhittade språkbruket och inte accepterar att ”kön är en social konstruktion” kränker människor med transsexualism. Det här är naturligtvis inte sant att det är kränkande, men det har visat sig vara en ytterst effektiv strategi. Ingen politiker och knappast några företag vågar ens andas om att ideologin inte stämmer med verkligheten utan man spelar med.

I Sverige finns det fyra pronomen: han, hon, den, det. Ideologin har hittat på att det är en kränkning att använda fel pronomen. (Man kan visserligen använda fel pronomen i försök att kränka, och det finns historiska exempel som t.ex. ”Kung Byxlös”, om drottning Margareta eller ”Kjolekungen” om norske kronprinsen Christian Frederik som vek sig för Karl XIV Johan). Men att därifrån dra slutsatsen att fel pronomen skulle vara en kränkning är fel. Om en person ser ut som en kvinna, har ett kvinnligt namn och en jämn, näst sista siffra i personnumret (dvs är juridisk kvinna) så kommer de flesta att använda pronomenet ”hon” när hon omnämns (oavsett vilken genuppsättning hon har). Det är alltså personen själv som har ansvar för vilket pronomen som används, och inte den som använder pronomenet. Den onödiga ordet ”hen” har införts, bland annat för att försöka undvika att kränka någon, vilket framför allt för med sig ett slags erkännande att det är en rättighet att känna sig kränkt över något så ytterligt banalt som ett pronomen.

Transideologin försöker åka snålskjuts på tidigare grupper som kastat av sig det sociala oket från ett äldre samhälle, och menar att man utsätts för samma förtryck och motstånd som kvinnor eller homosexuella, men liknelsen haltar betänkligt. Kvinnor och homosexuella kämpade för att få samma rättigheter som män och heterosexuella, men transideologin kämpar för att prångla på sin omgivning ett språkbruk och en ideologi som bevisligen är fel. En annan skillnad är att kvinnor och homosexuella inte krävde operationer som skulle förändra deras liv för alltid och som inte skulle gå att ångra, när de påtalade sina rättigheter.

Ju längre tiden går tycks det också som att transideologin kommer att trampa in på de andra gruppernas rättigheter. Transkvinnornas (dvs de som föddes som män) intåg i idrottssammanhang kommer ju att göra den kvinnliga elitidrotten ganska ensidig när de biologiska kvinnorna (”cis-kvinnorna”) konkurreras ut. Laurel Hubbard kanske hyllades 2021 som den första transkvinnan i OS, men det blir inte lika roligt när de biologiska kvinnorna helt är borta från spelen. Ett annat osunt fenomen är när homosexuella flickor påverkas att tro att egentligen är transsexuella eftersom de attraheras av andra flickor och därmed styrs in till hormonbehandling och könsförändring. Låt de vara homosexuella utan att dras in i en ideologi.

Transideologin lockar allt fler unga till att tro att de är transsexuella. Unga människor är inte alltid helt trygga i sina kroppar, är relativt lätta att påverka och fattar inte alltid de klokaste besluten för sin egen framtid (för att uttrycka det milt). Transideologin argumenterar, som vanligt helt utan vetenskap, att det är viktigt att könsförändringen kommer igång så fort som möjligt, dvs vid så unga år som möjligt. SBU har åtminstone bromsat upp detta genom att tillfälligt stoppa pubertetsstoppande hormoner.

Transideologin har tagit bort alla kontraindikationer som tidigare fanns för könsförändring. Psykotisk, autistisk, förståndshandikappad, kriminell, omyndig… Enligt ideologin finns det inga hinder för någon att ge sig in i en könsförändrande behandling. Det enda hindret nu är att resurserna inte räcker till. Köerna till könsförändrande behandling växer och står mer eller mindre stilla. Ideologin har ingen större erfarenhet av dessa nya grupper som nu väljer att komma till behandling och har ingen långtidsuppföljning. Rent generellt har man inte haft mycket uppföljning över huvud taget, trots att man bedriver en experimentverksamhet. På frågan om långtidseffekter av behandlingen så kommer svaret att bara två procent har hört av sig och ångrar sin könsförändring. (Det är alltså två procent av en grupp som har fått informationen att det är en oåterkallelig behandling som ändå chansar på att det går att ångra sig)

Eftersom det är så modernt med transsexualism så lockar det många unga som undrar om de är transsexuella. Frågan är begriplig, men det finns ingen som kan svara på den frågan. Det finns ingen utredning längre, för det är kränkande att ifrågasätta patienten, och även på den tiden utredningar gjordes blev det fel ibland. Klinikerna som arbetar med transsexualism gör inte heller någon utredning. Patienterna får ha kontakt i något år med syfte att leva som det andra könet, berätta för närstående, välja nytt namn och börja klä sig med riktning åt det kommande könet.

Efter att patienten har levt något år som det kön han eller hon önskar byta till så är det dags för hormonbehandling. För den som byter från man till kvinna ordineras kvinnliga könshormoner med de positiva effekterna att huden blir slätare och formerna mjukare och sinnet blir mildare. För den som önskar byta från kvinna till man ordineras anabola steroider som tar bort mycket av det pinsamma fettet på höfter och lår, ger energi och tävlingsinriktning. I detta läge är det svårt att bryta behandlingen – för den som bryter behandlingen förlorar sina hormoner (och sina vårdkontakter) och de positiva effekterna som de ger. Patienten är nu fast i behandlingen. Att bryta behandlingen innebär alltför stora negativa konsekvenser.

I nästa steg erbjuds operativa ingrepp där bröst eller penis kan avlägsnas eller opereras på plats beroende på vilken typ av könsförändring som önskas. Bröst och penis efter operation är dock mest för utseendets skull. De kommer aldrig att få de funktioner som organen är till för – fortplantning och amning – och för den som ångrar sina operationer kommer inte att funktionen att gå att återställa. Det är framför allt detta som menas när man talar om irreversibla/oåterkalleliga ingrepp. Könsförändrande behandling innebär att vården förstör kroppsliga funktioner för patienten, för all framtid.

Transideologin har krupit in i skolvärlden och ibland ner i förskolevärlden där skolan kan ”informera” om transteorier, vårdutbildningar har föreläsningar om hur man gör för att tala med patienter för att inte kränka den som skulle råka vara transperson, och det finns förskolor som försöker vara könsneutrala. Att vara könsneutral innebär dock knappast att förskolan är neutral utan att den svär sig till en ideologi som strider mot biologisk vetenskap, vilket är direkt skadligt. Barn behöver visserligen kärlek, kärlek och mer kärlek, men de behöver också tydlighet, struktur och riktlinjer. De behöver inte en massa valmöjligheter innan de förstår sin omvärld och de behöver definitivt inte fundera över vilket kön de egentligen tillhör. Låt pojkar leka med dockor om de vill och låt flickor spela fotboll om de vill, men introducera inte idén att de kanske är födda i fel kön för att de gör det – för det skadar dem.

Transideologin har förmått diagnosmanualen ICD 11 att flytta ut Transsexualism från att kodas med de psykiatriska diagnoserna till att få ett eget kapitel. Detta i ett steg att normalisera fenomenet. Man vill dock inte ta bort diagnosen från diagnosmanualerna, för om Transsexualism inte är en diagnos så skulle den enskilde individen själv få betala de 3-4 miljoner kronor som behandlingen kostar.

Jag har inga problem med att vuxna människor tror på en speciell ideologi – även om den är tokig. Människor får göra som de vill. Jag behandlar alla lika och med respekt och vänlighet. Däremot ser jag inte poängen att komma till mig som psykiatriker och försöka övertyga mig om ideologin eller beklaga sig för att alla i samhället inte anammat ideologin. Jag kan inte hjälpa till med detta. Och jag anstränger mig hårt för att hålla mig till vetenskap och fakta och kommer inte att sluta göra det, även om någon blir kränkt av vetenskapen eller faktauppgifterna.

Ju mer jag stöter på fenomenet, och de patienter som drabbats, desto mer kritisk blir jag till transideologin som både saknar vetenskaplig grund och vetenskaplig uppföljning. Alldeles för många frågor är obesvarade. Hur påverkas unga personer, ofta med autistiska drag, av ett budskap att kön är något som är valbart? eller att deras illabefinnande beror på att de är födda i fel kön? Hur påverkas de av att intalas att det är en kränkning när människor inte ansluter sig till deras ideologi? eller när någon använder fel pronomen? Varför görs det ingen utredning innan könsförändrande behandling? och varför sker inte någon vetenskaplig utvärdering på en experimentell verksamhet? Vågar jag utsätta patienter för risker genom att skicka remiss till en verksamhet som kallar sig specialiserad men som ägnar sig åt en ideologi? Är det rimligt att denna experimentverksamhet ska ta miljarder från statsbudgeten?

Transrörelsen har karismatiska frontfigurer, ett budskap om en lösning på individens alla problem, en stöttande community (så länge individen följer läran), en känsla av att omvärlden inte förstår, en tro att man har hittat en sanning, en övertygelse att man har rätt att bli kränkt när någon ifrågasätter, en övertygelse att den som inte accepterar läran kan angripas med smutskastning. Är det inte oroande att det finns mer likheter än skillnader med en religiös sekt?

Jag vågar lova att någon som läser detta kommer att känna sig kränkt och genast ta till den mänskliga skölden och hävda att jag är transfobisk, men jag har inga negativa känslor för människor med transsexualism. Jag kritiserar transideologin!