En utmaning för psykiatrin är hur vi ska få slut på utredningsvansinnet. Den bipolära diagnosvågen ebbade ut under tidigt 2000-tal, för att ersättas av den neuropsykiatriska diagnosvågen. Jag var själv med i denna våg, och jag har följt patienter som haft en enorm, ibland livsavgörande, nytta av neuropsykiatriska diagnoser och behandling (även om majoriteten inte har haft det).
Eftersom diagnoserna genererade kostsamma LSS-insatser från kommunerna eller möjligheter till kontroversiella läkemedel (amfetaminliknande substanser) så skulle diagnoserna utredas noggrant. Utredningspsykologer har därmed fått en enormt ökad arbetsbörda utan någon möjlighet att hinna med. Köerna för utredning har i Kronoberg vanligen legat mellan 2-3 år.
De största fördelarna med diagnoserna är möjligheterna till speciell läkemedelsbehandling och större möjligheter till kommunalt stöd. Ytterligare ett argument för utredning och diagnos är att det teoretiskt ger patienten en förklaringsmodell till sina svårigheter och strategier som den kan använda för att klara liver bättre.
I verkligheten är strategierna oftast bara de kloka råd som våra far- och morföräldrar gav oss förr i tiden, med att hålla oss borta från alkohol och droger, undvika att leva destruktiva liv, söka oss till förnuftiga vänner, ta hand om oss själva, gå och lägga oss i tid, ta ansvar för våra liv, tänka innan vi agerar, bete oss vettigt mot vår omvärld och acceptera de vi är.
Förklaringsmodellen innebär att personen med diagnos föddes med en genuppsättning som ger ett antal svårigheter att leva i ett modern samhälle, men även ett antal talanger som det går att lära sig utnyttja.
Neuropsykiatriska diagnoser befinner sig på ett så kallat kontinuum. Det betyder att det inte finns någon tydlig gräns för vad som är diagnos och inte. En människas kroppslängd är också ett kontinuum, där vi alla har olika längder (fast vissa har naturligtvis samma längd). Det är dock mycket svårt att tydligt säga var gränsen går för vad som är en handikappande kort eller lång kroppslängd. Det är ingen större skillnad mellan en person som är 149 cm lång och en som är 150 cm lång. På samma sätt är det ingen större skillnad på en person som nästan uppfyller kriterier för t.ex. autism och en person som precis uppfyller kriterierna för autism. Det blir alltså ytterst märkligt med diagnostiken i gränslandet, och det finns inget sätt att komma förbi problemet i en utredning.
Trauma eller suboptimal uppväxt ställer också till det i diagnostiken. En svår barndom kan mycket väl resultera i symtom som på alla sätt liknar de vid neuropsykiatriska tillstånd och inte heller här finns det något sätt att skilja på orsaken till symtomen. Att ställa diagnoserna Barndomstrauma och ADHD är ologiskt, för i och med att vi konstaterar trauma i barndomen så säger vi samtidigt att vi inte kan uttala oss om det finns en ADHD. Det går däremot snabbt att behandla med centralstimulantia. Om medicinen har positiv effekt på funktionsnivån så var det ju en ADHD. Konstigare än så är det inte.
Trots avancerade utredningar så blir dessa inte alltid rätt. Dels kan utredningen ha visat fel, dels så mognar människor ur sin ADHD, så att symtomen inte längre är tillräckliga för diagnos när vi blir äldre. Efter snart två decennier med diagnostik börjar det nu bli allt vanligare att personer söker vård för att få utredning för att bli av med sina neuropsykiatriska diagnoser. Det är tur att det finns oändligt med pengar i samhället för det här är en dyr historia.
På samma sätt håller inte heller autismdiagnosen för all framtid. De symtom som liknade autism kan ha uppstått ur en suboptimal livssituation eller de kan vara de första symtomen på en psykossjukdom.
Eftersom utredningen är så gedigen, och diagnoserna anses vara livslånga, får man lätt föreställningen att utredningarna är ett facit som inte kan ifrågasättas. I de första utredningarna som gjordes så var psykologen noga med att påpeka att utredningen borde göras om vid senare tillfälle, för man var då medveten om att en utredning kunde visa fel resultat. Jag har inte sett dessa rekommendationer på tio år, och även om de stod med så finns det inte resurser för att återutreda alla patienter. I modern psykiatri är det ytterst svårt att riva upp en diagnos som är satt i en utredning, även om tiden går och symtombilden förändras.
Utredningarna har inte bara fått status av att vara facit utan också att vara någon form av El Dorado. Om patienten bara får sin diagnos så kommer alla livets svårigheter att lösa sig. Visst finns det många som har haft avgörande nytta av diagnoserna, men det finns minst lika många som inte haft nytta av den och många som även tagit skada av diagnosen (biverkningar av läkemedel, inaktivitet i väntan på utredning, sänkt ansvarskänsla av att ha en diagnos som förklarar allt i livet…).
Det säkraste sättet att ställa psykiatriska diagnoser är att följa förloppet av sjukdomen. I viss mån är det ju det man simulerar genom att patienten (och närstående) får beskriva hur livet har tett sig hittills – det är ju en typ av förlopp. Att följa förloppet är inte heller facit – diagnossättaren kan ju vara vinklad år ena eller andra hållet. Patienter med svängande stämningsläge får snabbt bipolära diagnoser om de söker vård i Halland, men om samma person söker vård i Kronoberg så är det troligare med neuropsykiatriska diagnoser eller personlighetsdiagnoser. (Jag kan konstatera att Halland behöver öka sin kompetens på området)
Självklart behöver vi ställa diagnoser för att öka chansen att vi ger rätt behandling och självklart är det bra om vi så snabbt som möjligt kommer så nära rätt diagnos som möjligt. Utredningar som kräver över två års kötid är därför inte adekvat.
Det mest adekvata, vid misstanke om ADHD, är att ställa en diagnos ”Misstänkt ADHD”, och behandla som om diagnosen vara ställd. Vid utvärdering ett år senare visar det sig tydligt om patienten hade nytta av insatserna och då kan vi utgå från att diagnosen är rätt. Om patienten inte har nytta av insatserna finns det ingen orsak att utreda den diagnosen. Att få en neuropsykiatrisk diagnos, där insatserna inte gör någon nytta, är helt meningslöst.
I det läget kan det vara av nytta att utreda annan psykisk sjukdom. Då har vi heller inte slösat bort 2-3 år av patientens liv i en väntelista.
.
Jag trodde faktiskt att det var ett skämt, men det var det inte…

Så här beskriver annonsen IVO:
”Myndigheten kännetecknas av ett stort engagemang samt en bred och djup kunskap och förståelse för hälso- och sjukvård samt omsorg i Sverige. IVO drivs av visionen om att vi har koll, att vi skapar lärande och att vi gör vården och omsorgen säkrare och bättre. Vi finns till för vård- och omsorgstagarna”.
”IVO drivs av visionen om att vi har koll….”?
🤣🤣🤣🤣🤣🤣🤣🤣🤣🤣🤣🤣🤣🤣
Nä, jag orkar inte…
Jag har tittat på Pippi Långstrump, och lyssnat på den välkända titelsången:
”Har du sett min villa, min Villa Villerkulla-villa?
Vill å vill du veta, varför villan heter så?
För där bor ju Pippi Långstrump”
Ok, jag förstår att detta är en barnsång och att den inte utger sig för att vara ett filosofiskt resonemang, men det är ändå en illustration. Nu kanske jag faktiskt vill veta varför villan heter Villa Villerkulla, men den förklaringen jag får är att Pippi Långstrump bor där. Det finns ju knappast något kausalsamband mellan att Pippi Långstrump bor på en plats och att den platsen heter just Villa Villerkulla. Är orsaken till namnet verkligen att hon bor där? Det är väl troligare att hon har döpt den till Villa Villerkulla – vilket är hennes fulla rätt i ett demokratiskt samhälle – så länge namnet inte kränker någon.
Textraden är ologisk. Det går inte att dra slutsatsen att villan heter något, bara på premissen att en viss person bor där.
Och när jag tänker på något som är fullständigt ologiskt, så kommer jag alltid att tänka på IVO, som ju i sitt agerande är ologiska. Deras senaste drag för att minska patientsäkerheten är att tvinga de psykiatriska klinikerna att fylla i ännu mer papper än tidigare. IVO vill ha bättre kontroll på hur tvångsvården bedrivs och IVO har bara två idéer för hur man påverkar vården. Man kan tvinga vården att skriva rutiner (som IVO borde skriva) eller man kan begära att vården fyller i en massa papper. IVO tycks ha som mål att dra bort all vårdpersonal från patientarbetet och låta personalen fylla i papper istället. Ju mindre personal som arbetar med patienter – desto bättre vård, tycks IVO resonera.
Jag valde att skriva Pippis sång så att texten blir logisk:
”Slutar vården illa, så kan IVO lätt förvilla
Gör en inspektion, men förstår aldrig vad som hänt
De begär rutiner, men är själva mest kretiner
När de gör bedömning, då blir allt bara helt förvänt
För IVO har gjort analysen, så den är tjolahej tjolahoppsansa
IVO har gjort analysen, så den är inte bra!”
Idag ska vi prata om något kul som jag vet att alla gillar! Och det är ett bra semestertips också, när man vill ta en paus från att läsa vetenskapliga artiklar som ju annars brukar vara semesternöjet. Man kan plocka fram sin molekylbyggsats och bygga lite spännande molekyler.
Litium är mitt favoritläkemedel. Det är få läkemedel, inom psykiatrin, som har haft en så avgörande positiv effekt på människors liv. Man kan följa patienter under lång tid där ingenting tycks fungera och patienten förstör mer och mer av sitt liv, till den dagen då litium kommer in som behandling och livet börjar åter fungera. Det gäller ju framför allt bipolär sjukdom typ 1 och återkommande djupa depressioner, och det är två patientgrupper med historiskt sett svårbehandlade, och livsförstörande, sjukdomsförlopp. (Jag har fler favoritläkemdel: Concerta, Antabus, Leponex och SSRI, men litium är en klass för sig)
Litium upptäcktes av en svensk, Johan August Arfwedson, 1817, och användes i slutet av 1800-talet som ett antidepressivt läkemedel. Det hade förmodligen en positiv effekt redan då, men nackdelen var att det var toxiskt i högre doser och man saknade möjligheten att mäta litiumkoncentrationen i blodet varför läkemedlet fick dåligt rykte. Litium gjorde come back på 1950-talet och då som ett läkemedel mot bipolär sjukdom.
Litium är ett grundämne med atomnummer 3. Man hittar det uppe i vänstra hörnet i periodiska systemet. Den kemiska beteckningen är Li. Litium är en jon och saknar en elektron i sitt yttersta elektronskal vilket gör att litium är positivt laddat. Den positiva litiumjonen binder sig till en negativt laddad jon, med en så kallad jonbindning, och bildar då en saltkristall.

Lithionit – Lithiumsulfat
Lithionit (Li2SO4) byggs upp av en svavelatom och fyra syreatomer, där två syreatomer blir negativt laddade och kan binda till sig varsin Litiumjon. Som kuriosum kan nämnas att Lithionit tillverkas genom att behandla Litiumkarbonat med svavelsyra. Om man som patient blir rekommenderad Litionit av sin psykiatriker, så kan man alltid skoja till och säga att man inte vill medicineras med svavelsyra. Psykiatrikern kommer inte att förstå lustigheten förrän de googlat upp tillverkningsprocessen (…. eller förresten; skoja aldrig med en psykiatriker. Vi har ingen humor. Vi tror bara att det är ett symtom på psykisk sjukdom)

Lithiumkarbonat
Litiumkarbonat (Li2CO3) byggs upp av en kolatom och tre syreatomer, där två syreatomer är negativt laddade och kan binda varsin Litiumjon. Litiumkarbonat är ett licensläkemedel som används om patienten får biverkningar av Lithionit

Litarex – Litiumcitrat
Litarex (Li3C6H5O7)är en lite större molekyl (och naturligtvis roligare att bygga) och har tre möjliga bindningsställen för litiumjonen. Litarex är, liksom Litiumkarbonat, ett licenspreparat som vi använder om patienten för biverkningar av Litionit.

7 Up – Gott med Litium
Liksom Coca cola initialt hade en tillsats av kokain, så hade drycken 7 up en tillsats av litium och såldes med budskapet att det fanns en viss medicinsk indikation för drycken. Man skulle dock vara tvungen att dricka väldigt många 7 up för att komma upp i terapeutisk dos för att behandla bipolär sjukdom. Och som reklamen nedan antyder så rekommenderar vi inte litium mot baksmälla nu för tiden.

Även om litium är positivt laddat, både som jon och som läkemedel, så finns det ju ett antal negativa biverkningar och det är därför vi följer litiumpatienter extra noga.

Ibland hamnar jag i så konstiga diskussioner att jag inte vet vad jag ska svara…
Då har nämnden för högspecialiserad vård beslutat vilka regioner som får bedriva högspecialiserad vård för självdestruktiva patienter.
Inte oväntat går uppdraget till regionerna Skåne, Stockholm och Västra Götaland
Kul. Skulle de få problem kan de alltid höra av sig till Region Kronoberg. Vi har ju varit ledande i 12 år på det området, och självklart hjälper vi entusiastiska nystartsprojekt 👍
Det kan ju bli som 2012, när jag var nere i Lund och förklarade för södra noden i självskadeprojektet hur Självvald inläggning/Fribiljetter fungerar (fast den gången var Lund tveksamma till om det gick att göra med självdestruktiva patienter…)
Läs mer …
Det finns en ny organisation i Regionen som kallas PPR, vilket står för Primärvård, Psykiatri och Rehabilitering. Vi sorterar numera under samma chef, och i veckan var vi iväg på planeringsdagar, eller Kick off.

En viktig orsak till att ha dessa dagar är möjligheten att träffa medarbetare från samma organisation eftersom allt samarbete blir lättare om man har ett ansikte på en person och gärna ett trevligt intryck.
Man behöver också ett tema att mötas kring och denna gång var det Nära Vård. Det nya slagordet som kommer att genomsyra, och förvirra, vården de närmaste åren.
Ett annat slagord som användes flitigt under planeringsdagarna var uttrycket ”Berättelse”. Berättelse är alltså samma ord som ”Narrativ” som är trendigt nu (och som jag känner mig lite mer bekväm med). Vi uppmanades att skapa vår egen Berättelse….men vad är det?
Jo. För några år sedan hånskrattade världen åt uttrycket ”alternativa fakta”. Man menade att det bara finns fakta och ickefakta. Alternativa fakta måste alltså vara ickefakta, dvs fel eller lögn. I ett Narrativ menar man att det visst finns alternativa fakta (eller olika perspektiv, synsätt…) och att man kan välja vilka fakta man vill framhålla och presentera som verkligheten.
”Vården fungerar bra och patienter är nöjda” är en faktauppgift, men även ”Patienter drabbas av vårdskador och många är missnöjda” är fakta. Det spelar en enorm roll hur man väljer att presentera uppgifterna, inte minst i synen på den egna arbetsplatsen. En arbetsgrupp i vården gör ett bättre arbete om de tror på det de gör.
Massmedia har länge haft en viktig roll att beskriva Berättelser/Narrativ för olika fenomen i världen. Massmedia har också ett Narrativ om sig själva att ”de presenterar faktakontrollerade nyheter”, men ett lika sant Narrativ om massmedier är att ”de vinklar sina nyheter till oigenkännlighet för att tjäna pengar och styra opinionen”.
För ett par decennier sedan dök begreppet ”att pudla” upp. Detta rekommenderades till olika chefer för att slippa plågas av journalistdrev. Poängen var att chefen skulle erkänna alla fel organisationen anklagades för och be om ursäkt för allt vilket tillät chefen att komma undan kritik, men samtidigt överlät han eller hon åt massmedia att styra Narrativet. Resultatet när man använder ”pudlande” som strategi är att chefer betraktas som ynkryggar som inte står upp för sin organisation, vilket är ett dåligt Narrativ att bygga en organisation på.
Vi går vidare till det andra modeuttrycket…
Nära Vård är förvirrande för det handlar egentligen om att hantera ett antal problem som minskande resurser och minskande möjligheter att hitta personal till vården, vilket gör att vården måste förändras för att räcka till i framtiden. Detta är inte förvirrande i sig, men när Nära Vård ska presenteras vågar ingen prata om resurser utan man använder löftesrika termer som handlar om att vården ska ”komma närmare” patienten. Målet med Nära Vård och löftena om hur mycket bättre allt kommer att bli stämmer inte överens.
Jag skrev om Nära Vård för ett år sedan – samma sak gäller fortfarande
Nära Vård är bra och nödvändigt, men det kommer inte hända någonting om man inte börjat ta tag i de frågor som faktiskt är avgörande:
USLA DATORLÖSNINGAR. Om vi tror att digitala lösningar ska rädda vården så går det inte att nöja sig med usla datalösningar. Det är ingen lösning att fortsätta med det vi gör nu, med usla lösningar, påstå att det är bra lösningar, och skylla på personalen som inte lär sig hantera de usla lösningarna. Oavsett mod och kämpaglöd behöver vi tekniken med oss…

DATORNS ANSVAR. Om digitalisering verkligen ska vara en spelare i framtidens vård så måste vi fatta beslut om att datorn får ta ansvar. Egentligen är det ju inte datorn som tar ansvaret, utan detta delas mellan patienten och den som matar in parametrar i datorn. Vi måste dock ta beslutet att detta sätt att bedriva vård är lika säkert som det vi använder idag (och det kommer det att bli). Med dagens usla datalösningar blir det inte lika säkert, och det är ytterligare ett argument för att kräva fungerande datalösningar.
MENINGSLÖS ADMINISTRATION. Vi gör så otroligt mycket onödigt i vårt arbete. Vi använder 19 klick för att starta en vårdplan, vi skriver långa anteckningar om symtom patienter INTE har för att visa att vi har varit duktiga och frågat, vi skriver meningslösa intyg som vi sedan måste förtydliga för att mottagaren inte vill förstå vad menar, vi ägnar lång tid åt bedömningar (suicidriskbedömningar) och utredningar (neuropsykiatriska) som inte leder till positiva vårdinsatser, vi överför information mellan datasystem för hand för att ingen orkar göra en datalösning, och vi registrerar allt onödigt i klumpiga system för att kunna dra ut statistik ingen bryr sig om. Vi måste få mandat att dokumentera för att vården ska bli bra, inte för att det ska se bra ut.
DEFINIERA VÅRDENS UPPDRAG. Om ”må dåligt” eller ”ha ont” är sjukdom så är 100% av samhället patienter. Som medarbetare har vi en ganska god insikt i vad som är normalt lidande och vad som är sjukligt, och vad som är behandlingsbart. Vi måste bli mycket bättre på att definiera vad sjukvårdens uppdrag är, och även vara beredda på att pedagogiskt förklara varför vården ibland inte är rätt instans. Vården har på pappret redan detta mandat, men det behöver gälla i verkligheten också.
LIVSSTILSORIENTERADE BEHANDLINGAR. Vi behöver se över experimentella behandlingar som Gastric bypass och Könskorrigerande behandlingar, där vården går in och förändrar kroppens funktion för resten av livet, på friska människor. Vissa patienter kanske har nytta av det, men det är inget bevis för att på bred front gå ut med behandlingarna till alla som önskar prova på – särskilt inte om ingen tänker följa upp resultaten på kort och lång sikt. De här experimenten skapar livslånga patienter som kommer att behöva uppföljning för något som sjukvården har orsakat. Man bör här säkerställa att vinsterna är större än skadorna.
PATIENTSÄKERHETSSYSTEMET. Att använda olycksfallsperspektivet vid händelseanalyser inom psykiatrin är ovetenskapligt och leder till sämre, dyrare och farligare vård. Efter 20 år med detta system kanske det är dags att byta. Att arbeta med goda exempel istället för avvikelsesystemets fel-letar-mentalitet genererar bättre och säkrare vård. Jag vet att ingen tror att det är så, men se över det. Sammanställ en lista över de mätbara effekterna som uppnåtts via olycksfallsperspektiv och fel-letar-mentalitet och när insikten landar att det inte finns någon mätbar effekt, så kanske det är dags att byta system.
HÄLSOFRÄMJANDE ÅTGÄRDER: I Nära Vård finns den gamla idén om att sjukdomar går att förebygga med hälsofrämjande arbete. Nja, det kanske stämmer, men när patienter når sjukvården så har sjukdomen redan manifesterats och då är det lite sent påtänkt. De viktigaste hälsofrämjande åtgärder vården kan utföra är att minska alkohol, droger och rökning. Allt annat har betydligt lägre prioritet.
ÖVRIGA SAMHÄLLET. Det var en ortoped, som tröttnade på att sy ihop skadade händer, som kontaktade tillverkarna av moraknivar vilket ledde till den lilla parerstången som hindrar folk från att slinta och skära sig i fingrarna. På samma sätt borde vården kontakta övriga samhället och förklara vilka samhällsfenomen som genererar sjukdom. Mer gymnastik i skolan och inga kiosker i närheten av skolområdet minskar övervikt och metabola syndrom. Mer gymnastik, katederundervisning och mobilförbud minskar antalet elever med ADHD. Mer gymnastik, tydligare satta gränser för godkänt och mindre undervisning om katastrofscenarier minskar ångest- och depressionsproblematik. Mer mandat till lärarna och mindre genomförandeprogram ger bättre undervisning och mindre oro på lektioner. Det är olyckligt att skolan fortsätter att generera psykisk ohälsa, och om skolan var trygg i det de gjorde så skulle det generera att föräldrar bli tryggare i sin roll.
Allt flum och all otydlighet kring Nära Vård kommer det att bli mycket svårt att införa, men eftersom ingen definierar vad Nära Vård är så spelar det ingen större roll. Jag förutspår att begreppet sjunker som Vasa när det möter verkligheten.

…och det är synd, för förändringarna behövs. Men ordna bara punkterna ovan, så kör vi igång. Vi har idéerna och drivkraften. Ge oss uppdraget, mandatet och stödet när det stormar, så löser vi Nära Vård.
Det är min Berättelse

Det här var intressant!
Fatherben: Korrigering av BMI vid låg eller hög längd
BMI är ett hyfsat bra mått för att beräkna undervikt eller övervikt, men det stämmer bäst då personen är av medellängd. Ju längre eller kortare personen är desto mer fel visar BMI. Långa personer kan tyckas vara överviktiga när de egentligen är normalviktiga och korta personer kan tyckas vara normalviktiga när de egentligen är överviktiga.
Länken ovan visar hur man räknar ut mer rättvisande BMI:
Fysikaliskt BMI: BMIfys= V/(L*L*L) V = Vikt i kg L = längd i meter
Korrigerat BMI: BMIkorr = Lm/L*BMI Lm = medellängd 1,75m L = egen längd i m
Det här spelar viss roll när vi bedömer allvarlighetsgraden av en anorexisjukdom. En person på 1,95m och BMI 15 (korrigerat BMI = 13,5) är troligen betydligt mer illa ute än en person på 1,55m och BMI 15 (Korrigerat BMI 16,9).
Även om detta är matematiskt korrekta uträkningar så vet vi ändå inte de medicinska riskerna för de mycket korta och de mycket långa personerna, eftersom vi inte använt oss av korrigerat BMI eller fysikaliskt BMI hittills i behandlingsarbetet.
Andra faktorer som påverkar, och som vi vet väldigt lite om är ålder (där BMI är ett sämre mått under 18 års ålder) eller olika folkgrupper (där t.ex. östafrikaner har betydligt smäckrare kroppsbyggnad än västafrikaner). Skillnaden mellan män och kvinnor gällande muskelmassa och underhudsfett är betydande men även här är det svårt att veta den medicinska risken.
Rekommenderar inte jurister att använda dessa siffror som argument för att avbryta tvångsvård i förtid, något som tydligen förekommer vid mitt tidigare inlägg om anorexia och tvångsvård. Vi vet inte säkert vad siffrorna står för.
I filmen ”Livet från den ljusa sidan” tillfrågas den osympatiske författaren Melvin Udall (utmärkt spelad av Jack Nicholson) av en receptionist: -”How do you write women so well?”, varvid Melvin svarar: -”I think of a man, and I take away reason and accountability”. Det är naturligtvis ett sätt att definiera en kvinna (dvs: en man utan förnuft och ansvarskänsla), men Melvin Udall är inte den instans på jorden som definierar vad en kvinna är. Det gör våra gener. Kvinnor saknar Y-kromosomer och har utvecklats på ett sätt. Män har Y-kromosomer och utvecklas på ett annat sätt. Poängen med denna inledning är att illustrera att vi privat kan definiera vad som helst, hur som helst, men vi kan inte kräva att alla andra ska hålla med. Varken Melvin Udall eller någon annan definierar för mänskligheten vad en man eller kvinna är – det gör generna!
Det finns människor som upplever att de är födda i fel kön och har en livslång längtan att tillhöra det andra könet. Detta är känt sedan länge och den psykiatriska diagnosen för detta tillstånd är Transsexualism. 1952 genomfördes den första lyckade könsförändrande operationen där en man opererade om sig till kvinna (och överlevde operationen). Under kommande decennier förfinades tekniker och läkemedel och årligen har en ytterst liten del av befolkningen genomgått könsförändrande behandling, inte sällan med förbättrad livskvalitet som följd. Detta är personer med Transsexualism.
De senaste tjugo åren, med god hjälp av internet och sociala medier, har vi sett en explosiv utveckling på området där vi ser en massiv tillströmning av människor som tror sig vara transsexuella och som hoppas att hormoner och operationer är det som är deras frälsning. Det har uppstått, vad jag väljer att kalla, en transideologi.
Det har blivit näst intill omöjligt att diskutera transsexualism från en objektiv ståndpunkt, framför allt beroende på transideologin. Transideologin använder personer med transsexualism som mänskliga sköldar för att skydda sig från kritik. Man menar att den som kritiserar ideologin trakasserar personerna med transsexualism – även om så inte är fallet. På så vis har denna ideologi lyckats växa sig stark.
Jag använder ordet ideologi för det är det som ligger närmast. Idéerna bakom ideologin kan inte beskrivas som teorier, för de är redan motbevisade. De kan inte beskrivas som vetenskap för, trots att man använder vetenskaplig terminologi när det gagnar ideologin, så följer man inte vedertagna vetenskapliga principer. Det skulle kunna beskrivas som en vanföreställning eller masspsykos, men vi brukar inte använda de termerna när så många personer är involverade. Det är en lära, en människosyn, en utopi och en önskan att påverka andra människor att acceptera läran, så ideologi är väl det mest passande ordet.
Jag uttrycker inga åsikter om personer med transsexualism i denna text, men jag diskuterar transideologin.
Det som kommer närmast att vara en teori inom transideologin är uttrycket ”kön är en social konstruktion”, som egentligen sammanfattar fundamentet i ideologin. Men kön är ingen social konstruktion. Visst finns det exempel på att skillnaderna mellan könen har förtydligats eller förstärkts genom att skilja på klädval, sysslor i samhället och språkbruk i alla mänskliga kulturer, men i grunden finns det en genetisk skillnad mellan könen – som är nödvändig för artens fortlevnad. (Om kön är en social konstruktion, vad behöver man hormonerna till?). Med detta faller egentligen hela transideologin, men det förstår inte ideologin.
Det har konstruerats en världsbild och ett språkbruk kring detta för att dölja bristen på vetenskap. Termer som ”binär” och ”ickebinär”, ska beskriva de som tror att det finns två kön (vilket är sant) och de som tror att det finns ett könlöst tillstånd (vilket det inte finns). Termer som ”cis-man” som betyder ”man” och ”trans-man” som jag gissar är en biologisk kvinna som genomgått könsförändring till man. För att skapa ett språk som stöder ideologin används också termerna ”könskorrigering” eller ”könsbekräftande behandling” för att betona att det kön en person upplever sig vara, är mer korrekt än det biologiska kön som han eller hon är född med. En korrekt och neutral term är ”könsförändrande behandling” (som jag använder i denna text). ”Könsbyte” är också en dålig term eftersom det faktiskt inte går att byta kön – generna är som de är. Inom ideologin försöker man införa termen att en nyfödd ”tilldelas” ett visst kön när det föds, för att betona att biologin är oviktig och att personens upplevelse av sitt kön är det korrekta. Men återigen har ideologin fel. Vi tilldelas inte kön från födseln utan det fastställs vid inspektion om hur generna format könsorganen (”snopp eller snippa”?)
Detta språkbruk är nonsens och relativt lätt att genomskåda, men det är här transideologin har ett övertygande argument: Att ifrågasätta är att kränka! Den som inte använder det påhittade språkbruket och inte accepterar att ”kön är en social konstruktion” kränker människor med transsexualism. Det här är naturligtvis inte sant att det är kränkande, men det har visat sig vara en ytterst effektiv strategi. Ingen politiker och knappast några företag vågar ens andas om att ideologin inte stämmer med verkligheten utan man spelar med.
I Sverige finns det fyra pronomen: han, hon, den, det. Ideologin har hittat på att det är en kränkning att använda fel pronomen. (Man kan visserligen använda fel pronomen i försök att kränka, och det finns historiska exempel som t.ex. ”Kung Byxlös”, om drottning Margareta eller ”Kjolekungen” om norske kronprinsen Christian Frederik som vek sig för Karl XIV Johan). Men att därifrån dra slutsatsen att fel pronomen skulle vara en kränkning är fel. Om en person ser ut som en kvinna, har ett kvinnligt namn och en jämn, näst sista siffra i personnumret (dvs är juridisk kvinna) så kommer de flesta att använda pronomenet ”hon” när hon omnämns (oavsett vilken genuppsättning hon har). Det är alltså personen själv som har ansvar för vilket pronomen som används, och inte den som använder pronomenet. Den onödiga ordet ”hen” har införts, bland annat för att försöka undvika att kränka någon, vilket framför allt för med sig ett slags erkännande att det är en rättighet att känna sig kränkt över något så ytterligt banalt som ett pronomen.
Transideologin försöker åka snålskjuts på tidigare grupper som kastat av sig det sociala oket från ett äldre samhälle, och menar att man utsätts för samma förtryck och motstånd som kvinnor eller homosexuella, men liknelsen haltar betänkligt. Kvinnor och homosexuella kämpade för att få samma rättigheter som män och heterosexuella, men transideologin kämpar för att prångla på sin omgivning ett språkbruk och en ideologi som bevisligen är fel. En annan skillnad är att kvinnor och homosexuella inte krävde operationer som skulle förändra deras liv för alltid och som inte skulle gå att ångra, när de påtalade sina rättigheter.
Ju längre tiden går tycks det också som att transideologin kommer att trampa in på de andra gruppernas rättigheter. Transkvinnornas (dvs de som föddes som män) intåg i idrottssammanhang kommer ju att göra den kvinnliga elitidrotten ganska ensidig när de biologiska kvinnorna (”cis-kvinnorna”) konkurreras ut. Laurel Hubbard kanske hyllades 2021 som den första transkvinnan i OS, men det blir inte lika roligt när de biologiska kvinnorna helt är borta från spelen. Ett annat osunt fenomen är när homosexuella flickor påverkas att tro att egentligen är transsexuella eftersom de attraheras av andra flickor och därmed styrs in till hormonbehandling och könsförändring. Låt de vara homosexuella utan att dras in i en ideologi.
Transideologin lockar allt fler unga till att tro att de är transsexuella. Unga människor är inte alltid helt trygga i sina kroppar, är relativt lätta att påverka och fattar inte alltid de klokaste besluten för sin egen framtid (för att uttrycka det milt). Transideologin argumenterar, som vanligt helt utan vetenskap, att det är viktigt att könsförändringen kommer igång så fort som möjligt, dvs vid så unga år som möjligt. SBU har åtminstone bromsat upp detta genom att tillfälligt stoppa pubertetsstoppande hormoner.
Transideologin har tagit bort alla kontraindikationer som tidigare fanns för könsförändring. Psykotisk, autistisk, förståndshandikappad, kriminell, omyndig… Enligt ideologin finns det inga hinder för någon att ge sig in i en könsförändrande behandling. Det enda hindret nu är att resurserna inte räcker till. Köerna till könsförändrande behandling växer och står mer eller mindre stilla. Ideologin har ingen större erfarenhet av dessa nya grupper som nu väljer att komma till behandling och har ingen långtidsuppföljning. Rent generellt har man inte haft mycket uppföljning över huvud taget, trots att man bedriver en experimentverksamhet. På frågan om långtidseffekter av behandlingen så kommer svaret att bara två procent har hört av sig och ångrar sin könsförändring. (Det är alltså två procent av en grupp som har fått informationen att det är en oåterkallelig behandling som ändå chansar på att det går att ångra sig)
Eftersom det är så modernt med transsexualism så lockar det många unga som undrar om de är transsexuella. Frågan är begriplig, men det finns ingen som kan svara på den frågan. Det finns ingen utredning längre, för det är kränkande att ifrågasätta patienten, och även på den tiden utredningar gjordes blev det fel ibland. Klinikerna som arbetar med transsexualism gör inte heller någon utredning. Patienterna får ha kontakt i något år med syfte att leva som det andra könet, berätta för närstående, välja nytt namn och börja klä sig med riktning åt det kommande könet.
Efter att patienten har levt något år som det kön han eller hon önskar byta till så är det dags för hormonbehandling. För den som byter från man till kvinna ordineras kvinnliga könshormoner med de positiva effekterna att huden blir slätare och formerna mjukare och sinnet blir mildare. För den som önskar byta från kvinna till man ordineras anabola steroider som tar bort mycket av det pinsamma fettet på höfter och lår, ger energi och tävlingsinriktning. I detta läge är det svårt att bryta behandlingen – för den som bryter behandlingen förlorar sina hormoner (och sina vårdkontakter) och de positiva effekterna som de ger. Patienten är nu fast i behandlingen. Att bryta behandlingen innebär alltför stora negativa konsekvenser.
I nästa steg erbjuds operativa ingrepp där bröst eller penis kan avlägsnas eller opereras på plats beroende på vilken typ av könsförändring som önskas. Bröst och penis efter operation är dock mest för utseendets skull. De kommer aldrig att få de funktioner som organen är till för – fortplantning och amning – och för den som ångrar sina operationer kommer inte att funktionen att gå att återställa. Det är framför allt detta som menas när man talar om irreversibla/oåterkalleliga ingrepp. Könsförändrande behandling innebär att vården förstör kroppsliga funktioner för patienten, för all framtid.
Transideologin har krupit in i skolvärlden och ibland ner i förskolevärlden där skolan kan ”informera” om transteorier, vårdutbildningar har föreläsningar om hur man gör för att tala med patienter för att inte kränka den som skulle råka vara transperson, och det finns förskolor som försöker vara könsneutrala. Att vara könsneutral innebär dock knappast att förskolan är neutral utan att den svär sig till en ideologi som strider mot biologisk vetenskap, vilket är direkt skadligt. Barn behöver visserligen kärlek, kärlek och mer kärlek, men de behöver också tydlighet, struktur och riktlinjer. De behöver inte en massa valmöjligheter innan de förstår sin omvärld och de behöver definitivt inte fundera över vilket kön de egentligen tillhör. Låt pojkar leka med dockor om de vill och låt flickor spela fotboll om de vill, men introducera inte idén att de kanske är födda i fel kön för att de gör det – för det skadar dem.
Transideologin har förmått diagnosmanualen ICD 11 att flytta ut Transsexualism från att kodas med de psykiatriska diagnoserna till att få ett eget kapitel. Detta i ett steg att normalisera fenomenet. Man vill dock inte ta bort diagnosen från diagnosmanualerna, för om Transsexualism inte är en diagnos så skulle den enskilde individen själv få betala de 3-4 miljoner kronor som behandlingen kostar.
Jag har inga problem med att vuxna människor tror på en speciell ideologi – även om den är tokig. Människor får göra som de vill. Jag behandlar alla lika och med respekt och vänlighet. Däremot ser jag inte poängen att komma till mig som psykiatriker och försöka övertyga mig om ideologin eller beklaga sig för att alla i samhället inte anammat ideologin. Jag kan inte hjälpa till med detta. Och jag anstränger mig hårt för att hålla mig till vetenskap och fakta och kommer inte att sluta göra det, även om någon blir kränkt av vetenskapen eller faktauppgifterna.
Ju mer jag stöter på fenomenet, och de patienter som drabbats, desto mer kritisk blir jag till transideologin som både saknar vetenskaplig grund och vetenskaplig uppföljning. Alldeles för många frågor är obesvarade. Hur påverkas unga personer, ofta med autistiska drag, av ett budskap att kön är något som är valbart? eller att deras illabefinnande beror på att de är födda i fel kön? Hur påverkas de av att intalas att det är en kränkning när människor inte ansluter sig till deras ideologi? eller när någon använder fel pronomen? Varför görs det ingen utredning innan könsförändrande behandling? och varför sker inte någon vetenskaplig utvärdering på en experimentell verksamhet? Vågar jag utsätta patienter för risker genom att skicka remiss till en verksamhet som kallar sig specialiserad men som ägnar sig åt en ideologi? Är det rimligt att denna experimentverksamhet ska ta miljarder från statsbudgeten?
Transrörelsen har karismatiska frontfigurer, ett budskap om en lösning på individens alla problem, en stöttande community (så länge individen följer läran), en känsla av att omvärlden inte förstår, en tro att man har hittat en sanning, en övertygelse att man har rätt att bli kränkt när någon ifrågasätter, en övertygelse att den som inte accepterar läran kan angripas med smutskastning. Är det inte oroande att det finns mer likheter än skillnader med en religiös sekt?
Jag vågar lova att någon som läser detta kommer att känna sig kränkt och genast ta till den mänskliga skölden och hävda att jag är transfobisk, men jag har inga negativa känslor för människor med transsexualism. Jag kritiserar transideologin!
Jag har flera gånger uttryckt mig nedsättande om journalister och deras sensationsjournalistik. Jag har ofta försvarat psykiatrins medarbetare när de anklagats för den ena eller andra förseelsen. Men idag får jag hylla journalisten Dan Josefsson för den viktiga och välgjorda dokumentären om Kevinfallet
Fem år efter mordet på James Bulger, en tvååring i Storbritannien som mördas av ett par äldre barn, och under samma tid som Sture Bergvall erkänner mord han aldrig har begått, inträffar mordet på fyraårige Kevin i Arvika. Utan teknisk bevisning och utan vittnen pressar polisens förhörare två bröder, 5 och 7 år gamla, att erkänna mordet. Pojkarna erkänner egentligen inte mordet men ord läggs i deras munnar och de säger tillräckligt mycket för att polisen ska vara nöjda och förhören ska avslutas. Eftersom de är barn blir det ingen rättegång men fallet blir ”polisiärt avslutat” och bröderna betraktas som skyldiga under 18 års tid.
Det är en plåga att se dokumentären och behandlingen av bröderna, och det ger väl en mikroskopisk aning om vad dessa gossar och deras föräldrar har fått genomlida under de gångna åren. Oskyldigt utpekade av en inkompetent utredning.
Utredningen är en skandal i sig. Spaningsledaren Rolf Sandberg är ansvarig för de övergrepp som begås. Men i kulisserna smyger experten/psykologen/professorn Sven Å Christiansson. Under perioden var han känd som minnesexpert och hjälpte polisen, i en annan del av landet, att få felaktiga erkännanden ur Sture Bergvall. Han är orsaken till att gossarna pressas och orsaken till att det inte ens behövs ett erkännande från pojkarna. Med sin titel och sitt kändisskap förklarar han att brödernas beteende är typiskt för barn som har något att berätta – något som han inte vet ett dugg om. Sven Å Christiansson verkar faktiskt inte veta ett dugg om någonting. Han är uppenbarligen fullständigt inkompetent och driver en fantasiteori om bortträngda minnen. En farlig, uppblåst nolla som i sin narcissism inte har några skrupler när han offrar två barn för att göda sitt ego. Han tipsar förhörsledarna om förhörsmetoder och hetsar dem till de skandalöst oprofessionella metoder som används. Svenska språket saknar uttryck för att jag till fullo ska kunna beskriva mitt förakt.
En miljon var i skadestånd erhåller pojkarna för det de har utsatts för. Tio miljoner hade varit rimligt – och några miljoner var till föräldrarna.
Ett stort tack till journalisten Dan Josefsson som här har gjort ett ypperligt arbete att få fram viktig sanning