Så var det dags för årets blame-someone-else-day… (den första fredagen den 13:e vart år)
Ett bestialiskt överfall med ett tragiskt utfall utlöser en kollektiv bestörtning, men tar snabbt skepnad av politisk pajkastning med extra skarp ammunition. En sida i debatten tar sikte på att förövaren är utlandsfödd. En annan sida måste rikta skulden på någon annan.
För mig är denna typ av twitter-meddelanden särskilt provocerande. Alexandra Pascalidou tycker det är lämpligt att skjuta skulden på psykiatrin. Tydligen, menar hon, var det psykiatrins undfallenhet och passivitet som var orsaken till händelseförloppet.
Vi ser samma mönster vid var tragisk och traumatisk händelse som når riksmedia, och det är rimligt att ta en djup och seriös diskussion om vad som kan göras för att förhindra liknande händelser. Men den offentliga debatten känns ibland varken seriös eller intresserad av att hitta lösningar, utan mer intresserad av att kasta skuld för att vinna politiska poänger.
Jag tror inte att samhället är undfallande och passivt. Jag tror att det svenska systemet förhindrar många tragiska händelser för att mycket fungerar som det ska, men det märker vi naturligtvis inte av. Ett överfall som aldrig skedde för att någon socialarbetare eller vårdpersonal ingrep i tid, når aldrig nyheterna.
I den seriösa diskussionen tror jag det är viktigt att professionen är tydlig. Vi kan inte förutspå framtiden. Vi kan inte läsa tankar. Vi har inga instrument för att avgöra om en människa är i färd med att begå brott. Dom signaler som i efterhand verkade vara så tydliga, var inte särskilt tydliga innan brottet. Det enskilda fallet ger oss inte tillräckligt med information för att dra några slutsatser.
Den här typen av utspel från Pascalidou kallas för debatt i det offentliga rummet. I min värld kallas det för personlighetsstörd kommunikation, dvs: det var någon annans fel.
2015 skrev jag ner mina nyårsmål för psykiatrin, och jag fortsatte med samma mål varje år till 2019 och kommenterade vad jag upplevde förändrades inom vart område. Nu har det gått åtta år och det kanske är dags att kommentera igen…
1. Få socialstyrelsen/IVO att överge sin fixering på suicidriskbedömningar. Det händer ju något inom detta område men det är svårt att vara säker på vart det slutar. IVO kan fortfarande inte peka ut orsaker till självmord, men de uttrycker sig inte lika överlägset, självsäkert längre. Det var länge sedan jag läste en händelseanalys eller internanalys där ”icke genomförd suicidriskbedömning” beskrevs vara ”orsaken till självmordet”, vilket mer eller mindre var regel tidigare. Samtidigt har jag inte sett att varken IVO eller socialstyrelsen har gjort avbön och tydligt gått ut och meddelat att de gjort bort sig under flera år.
2. Sammanslagning av Neuropsykiatrin och Psykiatrin i Kronoberg. Det här målet ser det ut som om jag får stryka nästa nyår. Inriktningsbeslut är fattat. neuropsykiatrin och psykiatri slås ihop under 2023.
3. Tydliga vårdplaner på alla patienter på Allmänpsykiatriska enheten. Ja. Kanske inte alla ännu, men vi närmar oss och vi hade varit ännu närmare om inte klåparna som programmerar datajournalen hade gjort en usel datalösning. Men vi är på väg mot målet och vi kommer att komma dit.
4. Förändrad metod vid händelseanalyser. Nä. Eller jo, men ändå inte. Nya regeringen har gått ut med att det ska göras en förändring av händelseanalyser efter självmord. Man kallar det ”Haverikommissioner” och fler aktörer ska tydligen vara inblandade. Mer pengar ska alltså satsas på detta. Det tycks dock som att man fortfarande tänker använda sig av ”olycksfallsperspektivet” och då är det bortkastade pengar. Olycksfallsperspektivet kan man bara använda om man vet vad som är rätt och fel att göra vid suicidprevention, och de vet vi fortfarande inte.
5. Definition av begreppet vårdskador inom psykiatrin. Den här frågan har jag inte hört något om och den är säkert inte särskilt aktuell längre. Den enda vårdskadan som diskuterats inom psykiatrin i någon utsträckning är ju egentligen självmord, som inte kan anses vara en vårdskada. Därav behovet av en bättre definition.
På åtta år har det alltså hänt lite grand. Det går långsamt men det går åtminstone åt rätt håll vad det verkar.
Lysande sammanfattning av depressionsdiagnosens låga validitet.
Vi, inom professionen, är inte överens om vad depression är och diagnosen används ofta som en slaskdiagnos för allt mänskligt illabefinnande.
Det gör det svårt att diagnostisera och svårt att få adekvata siffror på förekomst i samhället eller mäta effekt av insatt behandling.
Mars Reimer skriver insiktsfullt i Läkartidningen om Socialstyrelsens nya riktlinjer vid könsinkongruens (som är den nya termen för könsdysfori).
Det går åt rätt håll. Socialstyrelsen drar i bromsen, men det är svårt att bortse från att de tidigare låtit transideologins förespråkare diktera riktlinjerna. Kunskapsstödet från 2015 baserades till stor del på intresseorganisationen WPATH:s (World Professional Association for Transgender Health) »Standards of Care« version 7 (SOC7). …och socialstyrelsen drar inte tillräckligt hårt i bromsen. Jag har svårt att komma förbi det faktum att vården ägnar sig åt oåterkalleliga experiment på friska kroppar, inte sällan på mycket unga människor – och dessutom helt utan att göra det inom ramen för någon form av studie. Jag kan inte se den etiska skillnaden mellan dessa ingrepp och Paolo Macchiarinis experiment (olyckliga människor som luras att tro att deras problem kommer att lösa sig om de underkastar sig experimentella och oåterkalleliga ingrepp).
De som i slutändan kommer att drabbas hårdast av denna oetiska våg är de med äkta Transsexualism, men det ligger säker något decennium in i framtiden.
Låt mig fastslå sju fundament. Jag kommer inte att kunna acceptera och följa några resonemang, kunskapsstöd eller riktlinjer gällande könsinkongruens som bryter mot dessa axiom:
Kön är biologi- inte en social konstruktion
För människor finns det två kön (män och kvinnor)
Ingen är född i fel kropp
Självidentifiering av mätbara markörer (ålder, vikt, längd, hudfärg, kön) är inte möjligt
Ingen bestämmer sitt pronomen.
Bekräftande terapi är inte sjukvård
Att vara kränkt är inte samma sak som att ha rätt.
Sedan 1 juli 2010 finns det lagstadgat patientens rätt till Fast vårdkontakt (FVK). Lag texten ser i dagsläget ut som följer:
6 kap. Fast vårdkontakt och individuell planering
1 § Patientens behov av trygghet, kontinuitet och säkerhet ska tillgodoses. Olika insatser för patienten ska samordnas på ett ändamålsenligt sätt.
2 § En fast vårdkontakt ska utses för patienten om han eller hon begär det, eller om det är nödvändigt för att tillgodose hans eller hennes behov av trygghet, kontinuitet, samordning och säkerhet.
3 § Patienten ska få möjlighet att välja och få tillgång till en fast läkarkontakt hos den utförare inom primärvården som patienten valt genom listning enligt 7 kap. 3 a § hälso- och sjukvårdslagen (2017:30). Lag (2022:272).
4 § För en enskild som har behov av både hälso- och sjukvård och insatser från socialtjänsten ska en individuell plan upprättas under de förutsättningar som anges i 16 kap. 4 § hälso- och sjukvårdslagen (2017:30). Lag (2017:66).
Jag har hela min karriär varit övertygad om att vissa patientgrupper, däribland psykiatripatienter, ska ha en fast kontaktperson inom vården. Ett argument är patientens möjlighet att vända sig till en och samma person, som har kännedom om patienten, för att kunna ställa frågor och ha en snabb och enkel kontakt till sjukvården. Ett annat argument är vårdens möjlighet att följa upp en patient på ett säkrare sätt då samma kontaktperson har patientens historia med sig och kan jämföra patientens aktuella tillstånd med det som vårdkontakten har uppfattat tidigare. Det kanske viktigaste argumentet (och det svåraste att formulera) är att någon inom vården behöver känna ansvar för patienten och den vård som denne erhåller. Ett stort problem inom modern vård är medarbetares oförmåga att ta ett övergripande ansvar. Alla professioner gör bedömningar inom sin egen smala sfär, och remitterar vidare till någon annan inom vården som gör samma sak. Ingen medarbetare är tillräckligt engagerad innan den har ”problemet i sitt knä” (för att uttrycka det bryskt). Jag har själv anhöriga som har råkat illa ut i vården och felet är aldrig den enskilde medarbetaren, utan problemet har varit att ingen har haft helhetssyn under det längre vårdförloppet.
Jag råkade sitta med på något möte när lagen gällande fast vårdkontakt diskuterades på någon högre nivå 2010 och snappade upp den då nya termen Fast vårdkontakt, och insåg att vi behövde använda oss av den i journalen. Jag tjatade därefter till att Fast vårdkontakt skulle ingå som sökord i datajournalen, och införde rutinen att ALLA patienter inom allmänpsykiatrin i Växjö ska ha en egen FVK.
Begreppet FVK har ersatt tidigare uttryck med likande betydelse ”Omvårdnadsansvarig sjuksköterska (OAS)”, ”Ärendeansvarig” ”Kontaktperson” eller liknande. FVK kan vara vilken profession som helst, men det vanliga är skötare eller sjuksköterska. Om patienten erhåller någon annan behandling (t.ex. en gruppbehandling eller en psykoterapi) under sin tid i psykiatrin så backar FVK, men försvinner inte. Erhåller patienten inneliggande vård är det lämpligt att vårdkontakten besöker patenten på avdelningen, eller åtminstone hör av sig. FVK är den som följer upp patienten efter inneliggande vård – istället för en tillfällig läkare som inte känner till patientens habitualtillstånd.
Det finns ett antal utmaningar med FVK och det tvingar fram ett nytt sätt att tänka kring vård och patientsäkerhet. FVK har visserligen en viktig uppgift, men de är inte ansvariga för de val patienten själv gör och de livshändelser som patienten drabbas av. Om en patient skapar mycket oro i samhället så brukar det generera en mängd meddelanden till den FVK som ska se till att oron i samhället upphör (vilket naturligtvis inte är den enskilde FVKs ansvar). När vården slutar illa blir även en FVK ett enkelt offer för den oengagerade chefsläkaren som vill hitta en medarbetare att peka ut som ansvarig för resultatet av vården.
De fasta vårdkontakterna behöver en organisation som ger dem mandatet och stödet de behöver. Organisationen måste lita på att FVK klarar av att agera självständigt, men behöver också kunna bidra med snabbt stöd och råd när det uppstår bekymmersamma situationer. Om inte organisationen lever upp till sin del av ansvaret, så visar det sig snart att ingen FVK vill ta sig an nya patienter.
De fasta vårdkontakterna tenderar ofta initialt att ta ett allt för stort ansvar med tät och regelbunden kontakt, som det vanligtvis inte finns någon orsak till. Det FVK gör när det fungerar som bäst är att vara en latent kontakt som kan aktiveras snabbt när patienten hamnar i en svacka. Några stödsamtal, med en bekant kontakt, under en kris kan vara skillnaden mellan destruktiva val och snabb återhämtning.
FVK har ett ramverk att hålla sig till där det handlar om juridiska, etiska, ekonomiska, evidensbaserade och praktiska gränser, men kan inom dessa ramar agera självständigt, för att hjälpa patienten att ta sig mot de mål som har ställts upp i vårdplanen. Kravet på vad vårdkontakten MÅSTE göra är väldigt begränsat, medan möjligheterna vad de KAN göra är mycket omfattande. På pappret ser detta ut som en stel, organisatorisk lösning, men i verkligheten får vi en så följsam och individanpassad vård som är möjligt.
FVK är inte något specifikt för psykiatrin. Min åsikt var 2010 (och är fortfarande) att vården blir bättre med kontinuitet och det är därför jag har drivit frågan. Alla vårdenheter, inte minst primärvården, kan och bör använda sig av denna möjlighet om patienten är betjänt av det.
Efter 15 år av parallella utredningsspår, förvirrat remissflöde, onödiga utredningsköer, omformulerade uppdrag, drabbade patienter och massor av extraarbete så kom inrikningsbesbeslut i veckan.
Vuxenpsykiatrin och neuropsykiatriska enheten slås ihop!
Det var min själ på tiden.
Sweden Wins! Country That Refused Lockdown and Kept Schools Open Has Lowest Pandemic Mortality in the World
Ja, vad ska man säga.
Sverige hade lägst överdödlighet under covidåren 2020-2022.
Frivillig, men god täckning, av vaccination. Vissa restriktioner, men ingen lock down. Rekommendationer, men inget tvång gällande andningsmask.
Det gjorde vi bra
Den patientgrupp jag arbetar mest med har några gemensamma drag:
- Livslånga svårigheter
- Upplevelse av utanförskap i många situationer
- Svårigheter att hitta sin identitet eller sin roll i världen
- Återkommande perioder av illabefinnande – ångest och nedstämdhet (och har ofta fått diagnosen Recidiverande depression)
- Inte sällan destruktiva beteenden (mat, skador, sex, droger…) för att lindra illabefinnandet
Det är inte de psykiatriska patienter som vi betraktar har en sjukdom, som psykos, bipolaritet, egentlig depression, tvångssyndrom osv. Istället är diagnosfrågeställningen ofta neuropsykiatri, personlighetsstörning eller trauma/PTSD. De remitteras till psykiatrin när primärvårdens insatser inte hjälper. Ibland stämmer en av diagnoserna (eller flera av dem), ibland inte. Oavsett diagnos så finns det ett lidande och en funktionsnedsättning men ingen självklar eller enkel lösning eller insats.
Jag har tidigare skrivit om personlighetsstörningar och neuropsykiatriska störningar – och att det som skiljer dessa åt är huruvida individen känner ett grundläggande ansvar för behovet att ta sig ur sin situation. Jag har skrivit om de tre mest avgörande faktorerna för att bli ”frisk” från sin störning. Jag har också resonerat om hur man kan bli från vissa beteendestörningar och tankefällor, och jag har förklarat varför psykiatrin inte behandlar dåligt mående.
Idag tänkte jag skriva om vad vården kan göra för dessa personer, med eller utan diagnoser, när varken läkemedel eller psykoterapier fungerar. Det här är basen i den behandling som erbjuds på vuxenpsykiatrin, enhet två, i Växjö:
1. Undvik alkohol och droger! Alltid högst prioriterat. Den viktigaste insatsen vid återkommande dåligt mående är att sluta med substansmissbruk, och ofta helt sluta med substansbruk. Andra insatser kommer inte att fungera vid fortsatt bruk.
2. Undvik självdestruktivitet! Detta gäller naturligtvis de tunga destruktiva beteendena, självskador, ätstörningar, sexmissbruk, spelmissbruk… men även kroniska missnöjesyttringar, upprepad självkritik, grälsjuka, långsinthet, bitterhet, lättkränkthet. ”Lättare sagt än gjort” brukar de flesta kommentera. Det är sant, men det är fortfarande nödvändigt.
3. Meningsfull sysselsättning. Att få arbeta, eller ha en fritidssyssla, som är meningsfull för oss själva eller bidrar till samhället är centralt för välbefinnandet på lång sikt. Att uppfostra sina barn borde ligga högt på denna lista, men samtidigt noterar jag en oroande trend att detta inte värdesätts som det borde längre (samma sak gäller tyvärr även ”bidrar till samhället” som inte heller har samma status som tidigare). Är det ett arbete/ en syssla som kräver att man passar tider, får ett sammanhang och beröm för utfört arbete så är det ovärderliga bonusar.
4. Rutiner. Den som varit i kontakt med psykiatrin är säkerligen trött på tjatet om rutiner, men vi fortsätter tjata. Rutiner är ett av de starkaste och mest effektiva medlen mot psykiskt illabefinnande. De sparar tid, mental kraft och det håller oss igång när livet är motigt. Rutiner för mat, läggning, uppstigning, träning, räkningar, tvätt, städning. Dagsschema, veckoschema…
5. Strategier. Det handlar om vägarna förbi och igenom de svårigheter som livet bjuder på. Det kan vara andningsövningar, mindfulness, mantran, SOAL (Stop, Observe, Accept, Let go), lika väl som praktiska lösningar, husmorstips, ”life hacks”, autogiro, krislista osv. Vanligtvis är det inte avancerade övningar utan enkla, lättbegripliga strategier.
6. Självkännedom. För den som har svårt att hitta sin roll i världen är det viktigt att förstå sina egna styrkor och i viss mån sina svagheter. När det börjar bli tydligt bör man ägna sin tid åt det man kan – inte försöka träna på det man är dålig på. För den som förlorat så mycket funktion att specialistpsykiatrisk vård är aktuellt räcker energin inte till för att misslyckas. Man gör det man är bra på och förstärker sitt självförtroende och det är självförtroendet som ger energin att utsätta sig för nya utmaningar.
7. Miljöanpassning och hjälpmedel. Precis som för den kroppsligt funktionsnedsatte är det viktigt att se över sin kringmiljö för att ge sig själv bästa förutsättningar. Styr livet mot ett boende, arbete och relationer som ger mer energi än de tar. Använd hjälpmedel, såsom mobiltelefonens kalender för att underlätta rutinerna, eller whiteboardtavlor för ytterligare pedagogisk tydlighet. Tyngdtäcke kan fungera för sömn och mot ångest.
8. Stöd. Alla behöver stöd emellanåt, och många har svårt att be om det – ibland för att man inte vet vad man ska be om. Det privata nätverket är det viktigaste: partnern, familjen, arbetskamrater, chefer, vänner, kanske tom grannar. Om inte det finns, eller är tillräckligt går det att bygga upp ett professionellt nätverk: boendestödjare, gode män, personliga ombud, fast vårdkontakt. Det mest centrala är att försöka formulera vad man vill ha hjälp med i perioder då de egna krafterna tryter. Det är en sämre ide att förlita sig på att omvärlden intuitivt ska förstå det när dagen kommer.
9. Acceptans. Detta hänger ihop med självkännedom. Min lista över starka och svaga sidor är inte som alla andras och inte som majoritetens. Det är inget att känna skam för. Det är något att acceptera. Acceptans ska inte tolkas som att man ska bli livets slagpåse, men att man ska välja sina strider.
10. Självomhändertagande. Fysisk träning, näringsrik kost, goda sömnvanor, och att unna sig något extra ibland. Som jag ser det är fysisk träning det viktigaste. Oftast ger det positiva effekter på både sömn och matvanor. Ingen, som själv kan ta sig till psykiatrin, ”mår för dåligt” för fysisk träning, och hälsoeffekterna är närmast mirakulösa.
-”Är detta verkligen högspecialiserad psykiatri”? undrar någon.” Det låter som något min mormor skulle säga”.
Det stämmer. Det här är inget annat än de råd som förts vidare i generationer, och som har förts vidare för att de fungerar. Det var först när vi slutade lyssna på dessa råd som vi fick ”psykisk ohälsa”. Det borde inte vara specialistpsykiatri, men blir det.
Men om en far- eller morförälder kan göra jobbet. Vad gör psykiatrin?
En arbetsterapeut jobbar med 4, 5, 6, 7. En psykoterapeut kan jobba med 2, 4 ,5, 9. En fast vårdkontakt jobbar med allt men mest med 8. Dietisten, fysioterapeuten och socionomen stärker upp med punktinsatser.
Vad gör psykiatriker i detta? Naturligtvis är det läkarens roll att diagnostisera och se om det finns behandlingsbar sjukdom och om något läkemedel skulle kunna underlätta för patienten. För den ovan beskrivna patientgruppen är det vanligtvis inte läkemedel som gör den stora skillnaden. I så fall är läkarens roll att planera vården och följa upp och i övrigt hålla sina fingrar borta från receptblocket för att låta övriga yrkeskategorier göra sitt jobb.
Tingsrätten i Solna gör bort sig fullständigt med en pinsam dom. Expressen skriver om domen i artikeln Mannen uppmanade sin ex-flickvän att ta sitt liv. Det är naturligtvis en sorglig historia om en kvinna med en historia inom psykiatrin och ett antal självmordsförsök bakom sig. Hon har haft en instabil relation med en man under en tid innan mannen drar sig ur relationen och skaffar sig en ny partner. Kvinnan reagerar med att skicka någon form av meddelande till den nya partnern vilket får denna att bryta upp relationen. Hon uppvaktar därefter mannen på ett ”påträngande” sätt.
Som jag förstår det skickar hon sedan ett mail med budskapet: ”säg vad du vill och jag lovar att hålla det”, på vilket mannen i vredesmod svarar: ”hoppa framför ett tåg”. Expressen skriver vidare att kvinnan därefter gör en suicidal handling vilket resulterar i att hon avlider fyra dagar senare.
Historien är både tragisk och onödig, men begår mannen ett brott?
Uppmaning till självmord blev ett brott i Sverige för ett drygt år sedan. På samma sätt som en medborgare kan dömas för anstiftan till mord, eller annan brottslighet, så kan vi nu dömas för Uppmaning till självmord.
Jag kan se vilka fall som rättskiparna har velat komma åt med tanke på den oerhört sorgliga och brutala historien om Amanda Todd, en kanadensisk flicka som under ett par års tid nätmobbades av en holländsk man, Aydin Coban, tills hon avslutade sitt liv 2012. Historien blev internationellt känd pga av Todds självmordsbudskap som hon la upp på internet. Coban sitter i fängelse i Holland sedan dess och dömdes i dagarna i en kanadensisk domstol till ytterligare 13 års fängelse. Som jag ser det hade ett tiodubbelt straff fortfarande varit åt det låga hållet för denne uppenbart ondskefulle man.
Ett svenskt fall som också blev känt är Marcus Jannes självmord, som han direktsände på Flashback 2010. Nonchalanta, skamlösa och cyniska personer hetsar och uppmanar till självmordet, och mitt intryck (eller kanske mitt hopp) är att de inte har någon förståelse för att det är en äkta handling de kommer att bevittna (och som kanske hade kunnat undvikas om de hade valt ett annat bemötande).
….men det finns en tydlig skillnad mellan dessa fall, av utstuderad mobbning och cyniskt hetsande jämfört med mannen som skriver ”hoppa framför ett tåg” som en engångsföreteelse, i en situation där han är uppenbart stressad och befogat arg.
Det finns en typ av självmord som utförs för att bestraffa omgivningen. Inte sällan lämnas då ett avskedsbrev eller avskedsbudskap som kastar skulden på någon. ”Jag tar mitt liv och det är ditt fel” är budskapet. Inte sällan är det asociala människor som avslutar sitt liv på detta sätt och tanken är att den efterlevande ska få lida. Med en lagtext som juridiskt kan straffa den efterlevande så kan den hämndlystne lägga till, i sitt självmordsbrev, att den har blivit uppmanad att ta sitt liv för extra hämndeffekt – förutom dåligt samvete kanske tillochmed samhället går in och utdelar ett straff. Denna typ av självmord är kanske inte vanliga men heller inte okända. En sjättedel av självmordsbrev har någon form av skuldbeläggande i budskapet.
Det som stör mig med domen i Solna tingsrätt är detsamma som stör mig med Suicidriskbedömningar, Händelseanalyser med olycksfallsperspektiv, tvångsvård vid suicidalitet… Det ser bra ut på pappret men i grunden är budskapet: Den psykiskt sjuke kan inte ta ansvar för någonting – inte ens sitt eget liv! I stort sett handlar detta om att omyndigförklara de som någon gång har varit patienter inom psykiatrin. De kan ju inte styra sig, man kan inte lita på dem, de är farliga för sig själva och andra…
Samtidigt som den nya lagen (och kontrollmyndigheterna sedan länge) har förtydligat att man inte kan lita på den psykiskt sjuke så menar den senaste vårdfilosofin Nära Vård att människor ska ta mer ansvar för sin vård och sina liv. De här synsätten krockar.
Jag drar mig till minnes kraftutrycket ”stick och brinn” som användes i min barndom. Idag är det tydligen olagligt. Undrar om vi kan dömas retroaktivt?
Jag tycker det är en bra idé att lagstifta mot nätmobbning och hets när det förekommer i den graden som beskrivs i fallen ovan. Det är däremot en usel idé att lagstifta mot plötsliga kraftuttryck, både för att det är nedlåtande mot den som har en psykiatrisk problematik och för att det juridiskt tar ifrån den enskilda människan ansvar för sina handlingar. I extremfallet kan det ju faktiskt vara så att lagens tillämpning ökar risken för självmord hos vissa grupper.
Tingsrätten i Solna fattade fel beslut. Detta var ingen uppmaning till självmord!
Neuropsykiatriska diagnoser är inte förklarande diagnoser. De sammanfattar bara ett symtommönster. Det är lika rätt och fel att säga: Patienten har svårt med social interaktion för den har autism, som att säga: Patienten har autism för den har svårt med social interaktion.
Utredningen och diagnosen löser inga problem. Samma utmaningar kvarstår efter att diagnosen är satt. Utredningen kan ge omgivningen en förståelse för problematiken och patienten ledtrådar till hur den bör leva sitt liv.
Ledtrådarna är alltid desamma och gäller för alla människor: undvika droger och självdestruktivitet, bygg upp rutiner, strategier, miljöanpassning, självkännedom, acceptans, stöd och meningsfull sysselsättning.
Allt detta kan ske utan diagnos.
Diagnosen innebär att patienten måste ta ett större ansvar för sin situation. Den är inte en ursäkt för att sluta anstränga sig.
Vi måste begränsa utredningsvansinnet
