Märkliga tider. En pandemi sveper över världen, med en låg påverkan på medellivslängden, en viss påverkan på hur vi lever våra liv, en stor påverkan på ekonomin och en enorm påverkan på våra samtalsämnen.
Psykiatrin i Växjö har hittills inte haft ett bekräftat fall bland inlagda patienter (vad jag känner till). Något enstaka fall bland personalen. Det är besöksförbud på avdelningarna och förbud att gå in på sjukhuset om man uppvisar symtom som hosta och feber.
Parallellt med pandemin har psykiatrin fått ett nytt sjukhus. Det psykiatriska sjukhuset hade invigning 7. mars och första coronafallet i Växjö konstaterades 10. mars. Det är svårt att säga hur mycket av den dagliga påverkan på arbetet har varit byggnadsrelaterat och hur mycket som har varit coronarelaterat. Jag går 2000 steg mer i nya byggnaden var dag jämfört med gamla byggnaden. ”Nyttigt”, kanske man skulle tycka, men samtidigt blir det en dryg veckas arbetstid jag lägger på att promenera årligen. Många intyg hinner skrivas på en vecka,
Jag använder sjukhuskläder för första gången på flera år istället för civila kläder. Det har visserligen varit påbud om att använda sjukhuskläder under flera år men tidigare har detta mest varit en regel, skapad av människor med total oförståelse för psykiatrisk verksamhet. Nu finns det ett skäl, och då följer jag det.
Den största påverkan har varit på tillgången till läkare inom allmänpsykiatrin. Allmänpsykiatrin i Växjö har under flera år gått på halv bemanning, och täckt upp med underläkare efter bästa förmåga. Till följd av pandemin har vi nu, i praktiken – och av olika anledningar, gått på en fjärdedels bemanning på läkarsidan. Det har tagit lite på krafterna. Framför allt är det olika typer av intyg som inte har skrivits eller inte har skrivits i tid. Detta i kombination med försäkringskassans nya regelsystem, har försatt patienter i knepiga situationer.
Alla medarbetare ska vara hemma om de har förkylningssymtom och jag har själv haft tre episoder under våren. Sedan har det varit ett återkommande problem att försöka avgöra om det är pollensnuva, enalapril-hosta eller snusrosslighet jag drabbats av. Jag testade för viruset vid ett tillfälle, men fick inget utslag.
Intressant nog kan jag inte se att patientsäkerhet eller behandlingsresultat påverkas av läkarbristen, åtminstone inte i det korta perspektivet. På gruppnivå finns det ingen vinst för en allmänpsykiatrisk patient att träffa läkare var månad eller en gång om året. När diagnosen väl är satt, och om den är korrekt, så är läkarens arbete mest en kontroll (och naturligtvis ett intygsskrivande och receptförskrivande).
Dokumentationen har blivit lidande i viss mån, men inte till en grad att det är patientosäkert.
Under våren har det inte varit klart om vi skulle kunna ta ut vår semester pga corona. Men det fick vi. Och det har jag.
Jag är kallad till händelseanalys. Det brukar vara en otrevlig historia där medarbetare ska förhöras avseende en negativ händelse (oftast ett självmord) för att händelseanalysen ska kunna utpeka en person som orsak till händelsen. Jag är lite för gammal för att bli orolig vid dessa händelseanalyser för jag vet att de saknar verklighetsanknytning och bara är ett spel för gallerierna, men jag brukar bli irriterad över att IVO slarvar bort möjligheterna att bedriva patientsäkerhetsarbete. Istället för att bygga en säkrare vård så ägnar man sig åt låtsasutredningar.
Denna gång är jag försiktigt optimistisk. För tiotalet år sedan tillfrågades jag om jag kunde tänka mig att vara chefsläkare på kliniken. (Att jag tillfrågades vittnar en del om klinikens desperation på den tiden). Jag övervägde att tacka ja, men hörde mig för om det var möjligt att ändra på sättet att utföra händelseanalyser. Jag fick då svaret att det inte skulle komma på fråga och tackade därför nej till uppdraget som chefsläkare. Jag publicerade mina tankar om felen med händelseanalyser och hur de borde utföras på denna blogg 2013. Sedan dess har jag upprepat denna inriktning i återkommande mål för kommande år.
Sedan har tiden tickat iväg. Jag var på suicidpreventionskonferensen 2019 och fick där höra sammanställningar om utförda händelseanalyser. Samma kritik som jag riktade för tio år sedan började försiktigt nämnas på konferensen. Datasystemet Nitha kanske inte är rätt sätt att göra händelseanalyser efter suicid nämnde någon försiktigt. Försiktigt för att inte stöta sig med uppdragsgivaren.
Och i år prövar faktiskt min egen klinik att göra händelseanalyser i grupp. Detta är den andra jag blir kallad till. Skulle detta fortsätta kanske vi kan börja driva ett fungerande patientsäkerhetsarbete som första psykiatriska klinik i landet. Det vore ju kul.
Det tog bara tio år
Gårdagens lokaltidning, Smålandsposten, publicerar följande nyhet:
”Självmord går att förhindra” påstår Richard Bracken från Suicide Zero. Det låter hoppfullt, men är det sant? Det låter snällt, men blir effekten av ett sådant uttalande något gott?
Suicide Zero är en ideell organisation som sedan 2013 arbetar med att minska antalet självmord. För något år sedan stod de bakom kampanjen ”Stör döden”, som spred dåligt samvete till närstående för att de inte hade pratat med den person som senare skulle komma att ta sitt liv.
Men går det att förhindra självmord? Nej, det finns hittills ingen som kommit på någon metod för att förhindra antalet självmord i en population. Vi har kommit metoder för att minska självdestruktivt beteende, vi har kommit på saker som kan öka antalet självmord – och som vi således bör undvika, vi har kunnat bygga hinder på platser där människor ofta tar sina liv, så att de måste välja andra platser. Men detta är inte samma sak som att det går att förhindra antalet självmord.
NASP kom ut med sitt första suicidpreventiva program i slutet av 90-talet. Det var krav på Lex Maria-anmälningar efter suicid 2006-2017 i syfte att minska antalet självmord. Den första suicidpreventionskonferensen hölls i slutet av 90-talet. Den borgerliga regeringen 2008 satsade årligen närmare en miljard kronor för att förbättra psykiatri och motverka självmord. Suicide Zero har arbetat sedan 2013 för att minska antalet självmord. Inget av detta har minskat antalet självmord! Självmordstalen är oförändrade sedan 2000. Det är inte så att ingen har försökt minska antalet självmord, det är bara så att ingen vet hur man gör.
Richard Bracken påstår vidare att: -”Forskning visar att det går att minska .. självmorden”, men det är inte heller sant. Det finns visserligen forskning som talar för att det går, men det finns mer forskning som talar för att det inte går – och när metoderna som antas minska antalen självmord används i verkligheten, så leder inte detta till färre självmord.
Ska man uttrycka sig korrekt måste man säga: ”Självmord kanske går att förhindra, men ingen vet hur man gör”, men det hade förmodligen inte lett till en rubrik.
Men är det inte snällt att ge människor hopp om att det går att förhindra självmord? Nej, för det budskapet innebär att någon annan har gjort fel när en människa tar sitt liv. Det måste tolkas som att självmord går förhindra och det var någon som lät bli att förhindra det. Någon måste alltså utpekas som skyldig för självmordet. En händelseanalys ska göras för att peka fingret åt något håll. I värsta fall ska en domstol döma någon människa för att någon annan har valt att ta sitt liv. Detta är inget jag hittar på. Det har redan hänt.
Suicide Zero har ett behjärtansvärt anslag. De önskar förhindra självmord. Jag stöder detta till 100%. Jag önskar också förhindra självmord. Men jag har jobbat med detta, och letat studier i ämnet, i 17 år och hittar ingenstans någonting som bevisligen eller i verkligheten kan minska antalet självmord.
Jag är hemma från jobbet med en förkylning. Jag är inte särskilt sjuk, men lite skrovlig i halsen med lite hosta och lite tung i huvudet – ungefär som jag brukar vara den här tiden på året. Jag ser det inte i vanliga fall som en orsak att vara hemma från arbete, men i år är det så. Det finns ju en liten minimal risk/chans att jag har drabbats av Corona-viruset och då är jag faktiskt portad från arbetet. Jag får inte komma tillbaka förrän jag har varit symtomfri i 48 timmar. För min del blir det popcorn, Netflix och dåligt samvete (för att jag är hemma utan att vara riktigt sjuk) idag.
Nåväl. om jag har förstått landets smittskyddsstrategi rätt så handlar dessa åtgärder om att uppnå ”flockimmunitet” i en lagom takt. Det handlar inte om att stoppa Coronaspridningen. Det är redan för sent och var förmodligen aldrig realistiskt. Tanken är att mer än 60% av befolkningen (och helst den delen av befolkningen som är unga/friska/rökfria nog) ska genomgå sjukdomen vilket leder till att invånarna i samhället får ett gemensamt skydd och att sjukdomsspridningen avstannar. Eftersom vi vet att en liten del av de som insjuknar blir livshotande sjuka så bör flockimmuniteten uppnås i lagom takt, så att vårdplatserna räcker till de som bäst behöver dem.
Den här strategin är klok – så klok att man nästan undrar om det är en strategi eller bara en slump att någon fattade rätt beslut. Att låta smittan komma till Europa, och sedan stänga gränser eller införa andra smittspridningshinder är, som jag ser det, rätt strategi, för att minimera skadorna av denna typ av pandemi.
I Sverige har man föreslagit att stryka karensdagen vid sjukfrånvaro. Som jag förstår det på Försäkringskassans information så är inget beslut fattat än: ”Regeringen har föreslagit att tillfälligt slopa karensavdraget med anledning av coronaviruset/covid-19. När beslutet är fattat innebär det att du kommer kunna ansöka om ersättningen retroaktivt. När vi har mer information om hur du ansöker, återkommer vi med besked”.
Jag ska alltså ansöka om ersättning och sedan vänta på att försäkringskassan svarar att: Min läkare inte tydligt har beskrivit att Covid -19 är en smittsam sjukdom, det framgår inte tydligt av intyget att Covid -19 ger förkylningssymtom, att min funktionsnedsättning p.g.a. Covid 19 inte tydligt beskrivs i läkarintyget o.s.v. Om åtta månader (försäkringskassans vanliga handläggningstid) får jag förmodligen beskedet att jag inte får någon ersättning.
Frågeställningen om psykoterapi, eller behandlingshem med psykoterapeutiska insatser dyker ofta upp inom psykiatrin. Många tror att det är den mest effektiva, botande insatsen i behandlingsarsenalen. Ännu fler tror att det är en behandlingsform utan negativa bieffekter.
I verkligheten är psykoterapi en mycket effektiv, om än krävande behandlingsform, med goda terapeutiska resultat när rätt tillstånd behandlas och terapeuten är kunnig. Om psykoterapi används vid fel tillstånd är den inte bara overksam och meningslös utan dessutom dyr, tidsödande med ett antal negativa effekter för patienten.
Det här är naturligtvis inget konstigt och borde inte vara kontroversiellt. All sjukvård ska användas vid rätt sjukdomstillstånd. All sjukvård skadar då den används vid fel tillstånd. Cellgifter kan vara livräddande vid cancer, men är både onödigt och skadligt vid förkylning.
För att ge en pedagogisk översyn när olika insatser ska användas inom psykiatri började jag skissa på en behandlingstrappa:
Detta är fortfarande under utarbetande men grunderna går att förstå. Tillstånd och insatser kan naturligtvis diskuteras, läggas till, tas bort eller flyttas i trappan. Modeller är inte verkligenheten – bara ett perspektiv att se på verkligheten. Undantag finns till alla regler… (o.s.v.). Jag ber om ursäkt för detaljrikedomen, men bilden går att förstora.
SoL – Insatser enligt socialtjänstlagen
LSS – Insatser utifrån Lagen om Stöd och Service
FVK – Fast vårdkontakt inom psykiatrin
LVM – Lagen om vård av missbrukare
LPT – lagen om psykiatrisk tvångsvård
Det finns två inspirationskällor till denna behandlingstrappa:
Maslows behovstrappa, som beskriver hierarkin som människor behöver få sina behov tillsedda.
Somatiskt omhändertagande av patienter vid större olyckor, där stabilisering och omhändertagande av vitala funktioner prioriteras över icke livshotande tillstånd (LABCDE)
Poängen med en behandlingstrappa är att försöka förklara varför psykoterapi inte erbjuds till alla patienter som söker psykiatri. Det handlar varken om sparkrav, resursbrist, ovilja, missunnsamhet eller prestige (vet inte varför människor använder ordet ”prestige” felaktigt och i detta sammanhang?). Vi uppmanar inte en svältande människa att jobba med sin självrespekt – vi ger den mat. Om en person är fast i en brinnande bil så lägger vi inte en filt på den så att den ska slippa frysa – vi hjälper den från den omedelbara faran. På samma sätt rekommenderar vi inte psykoterapi till en melankoliskt deprimerad patient – vi botar melankolin.
Det handlar enbart om att erbjuda bästa tänkbara vård, med minsta möjliga negativa effekter, till så många patienter som behöver det. Lika kraftfullt som psykoterapi är vid korrekt utförda behandlingar till rätt selekterade patienter – lika destruktivt kan det vara vid fel utförda behandlingar eller till felaktigt selekterade patientgrupper.
Fråga Sture Bergvall…
Med start imorgon 2020-02-24 börjar vi flytta till vår nya klinik
Det har blivit dags att ta farväl av det gamla
….och välkomna det nya.
Öppenvården påbörjar flytten imorgon och ska vara på plats i slutet av veckan.
Slutenvården flyttar om två veckor.
7/3 är det öppet hus för den intresserade.
Välkomna!
Jag var på ett kort föredrag igår, med Ivar Arpi på kulturnatten i Växjö, där det nämndes att APA (American Psychological Association) patologiserar maskulinitet. Jag kände mig tvungen att googla på detta för att ta reda på vad som låg bakom en sådan uppgift.
Jag hittade APA:s rekommendationer, d.v.s ”Vad ska en psykolog tänka på när den behandlar en pojke eller man?” Det finns ju liknande skrifter om vad en behandlare ska tänka på när den behandlar en personlighetsstörd, en självdestruktiv, en äldre medborgare, en homosexuell person o.s.v.
APA GUIDELINES for Psychological Practice with Boys and Men
Jag hittade också ett resonemang på APA:s hemsida om att… jag vet faktiskt inte… kanske handlade det om att män är mer våldsamma än kvinnor? …och jag tror att man ville förklara det med skillnader mellan manlig och kvinnlig kultur och därmed skapa en behandlingsstrategi. (Fast om det har med testosteron att göra lär strategin inte fungera…?)
Harmful masculinity and violence
Jag kunde inte hitta någonting egentligen om att maskulinitet var sjukligt, utan mer att det kan finnas en skillnad mellan kvinnor och män, åtminstone på gruppnivå. Sedan var det en lååååång text om vad som kan vara viktigt att tänka på, som psykolog, när det kommer till behandling en män. Det var väl inte så mycket att bli upprörd över – förutom att det behövs en sådan text över huvud taget.
Och varför är det onödigt med en sådan text? Jo, för skillnaderna mellan män och kvinnor är inte så stora så att det har kliniskt intresse, och de skillnader som finns går inte på ett användbart sätt att formulera i en text. (Det samma gäller sexuell läggning, ålder, ras o.s.v.). Detta i motsats till texter om patienter med personlighetssyndrom eller neuropsykiatrisk problematik där grupperna är identifierade för att de har likartade problem.
Kön är uppdelat efter biologi och det finns i ett modernt samhälle fortfarande områden där det finns en poäng att skilja mellan män och kvinnor. Idrottstävlingar, omklädningsrum, fertilitet m.m. Genus tycks betyda samma sak som kön men handla om social konstruktion vilket gör att det forskningsmässigt blir lika meningslöst som rasforskning.
Så APA har skrivit en meningslös text men de har inte, vad jag kan uttolka, gjort maskulinitet till en sjukdom.
”Nyheten” är ett par månader gammal men behöver kommenteras:
Läkartidningen: Polisen anmäler vården efter upprepat självmordsförsök
Det rör sig om att polisen kört en kvinna till psykiatriakuten efter att de larmats till hennes bostad. På akuten får de höra, av personalen, att samma kvinna varit där kvällen innan men då skickats hem av läkare. De väljer då att göra en IVO-anmälan. Liknande händelser har rapporterats tidigare, och det är lätt att förstå polisernas frustration. När de kör människor som mår dåligt till psykiatrin, varför får dessa ingen hjälp? I kommentarsfältet vädrar en distriktsläkare sin frustration: ”Psykiatrin vägrar ta sitt ansvar. Behandlade läkaren bör få sin legitimation indragen. Dessutom bör behandlade läkare få ett straff”
Det här är det kontinuerliga problemet för psykiatrin – att arbetet ska bestå av att läsa tankar och spå framtiden. Det är bara med dessa förmågor som en sådan här händelse kan stoppas. Att läsa tankar och spå framtiden är förstås magi och vidskepelse och är inte möjligt att göra i verkligheten. Det handlar inte om bristande ansvar eller bristande resurser – det är en omöjlig arbetsuppgift. Och problemet är inte bara att psykiatrin accepterar arbetsuppgiften, kontrollmyndigheterna (i dagsläget IVO) tror fullt ut att magi och vidskepelse är psykiatrins arbetsuppgift.
Polisen gör alltså rätt som anmäler detta till IVO, utifrån dagens sätt att se på problemet.
IVO:s kommande händelseanalys är ganska lätt att förutspå. Man kommer att skylla på rutinerna och man har lite olika varianter för detta:
- Rutiner måste skrivas
- Rutinerna behöver förtydlligas
- Kunskap om rutiner måste spridas till personalen
- En rutin måste tillskapas så att befintliga rutiner följs
Det här vet vi för att IVO i stort sett alltid skyller på rutinerna. IVO kommer dock inte att sprida erfarenheterna från detta fall till andra kliniker – och det vet vi för att IVO i stort sett aldrig sprider erfarenheter till andra kliniker. Och det spelar heller ingen roll eftersom IVO ändå inte kommer att komma fram till någon egentlig orsak till händelsen.
Detta är bara ett spel för gallerierna. Det kostar bara en massa pengar. Vården blir inte säkrare. Vidskepelsen ökar.
Ännu en onödig studie ser dagens ljus:
Brister i vården bidrog ofta till suicid i Lex Maria-anmälda fall
Denna gång handlar det om en genomgång av resultatet av alla Lex Maria-anmälningar som gjordes efter suicid 2015. ”Deficiencies in healthcare prior to suicide and actions to deal with them: a retrospective study of investigations after suicide in Swedish healthcare” är den engelska titeln och det är ju inte svårt att få intrycket att brister i vården ofta bidragit till att människor tar sina liv.
Detta stämmer inte. Studien är dåligt utförd, faller i en enkel fälla och det är lätt att se att den inte stämmer överens med verkligheten. Det hela rör sig nämligen om ett cirkelresonemang. Man har börjat med antagandet att brister i vården leder till suicid. Sedan utreder man fall av suicid för att se att det förekommit brister. Man letar lite extra noga och lägger till sådant som kanske kan räknas som brister – eftersom man vet att de ska finnas. Man hittar brister i vården och tar dessa som bevis för att brister i vården leder till suicid.
Men så får man inte göra en studie. Det är inte vetenskap. Det är bara en bluff!
Studien tittar enbart på fall där utgången är klar, d.v.s. vården slutade i ett självmord. Detta MÅSTE jämföras med liknande fall där vården inte slutade med självmord – annars visar studien inte alls vad titeln påstår. Det finns ingen studie som visar tydliga samband mellan ”Brister i vården” och ”Självmord”. Det finns studier som antyder samband mellan ”Låg följsamhet till behandling” och ”Självmord” men det är inte samma sak.
Tänk så här: Någon gör en studie på Ferrari-ägare och konstaterar att de har mer pengar på banken i genomsnitt jämfört resten av befolkningen. Av detta drar man slutsatsen att det är bra att köpa en Ferrari för då får man pengar på banken.
Vad är det med forskarvärlden? Det här är ju inte ens svårt att förstå.
Men dumheterna slutar inte där…
Studien lägger fokus på kontrollmyndighetens oförmåga att sprida den ”kunskap” som händelseanalyserna genererar. Detta är naturligtvis allvarligt, men spelar mindre roll eftersom händelseanalyserna ändå inte ger någon användbar information.
Tänk så här: Någon gör en studie på Ferrari-ägare och konstaterar att de har mer pengar på banken i genomsnitt jämfört resten av befolkningen. Av detta drar man slutsatsen att det är bra att köpa en Ferrari för då får man pengar på banken. Sedan kritiseras bankerna för att de undanhåller informationen att det är viktigt att köpa Ferrari för att få pengar på banken!
Man tar sig för pannan!
Jag har diskuterat patientsäkerhetsrisken som heter Försäkringskassan i ett tidigare inlägg.
Nu, något år senare, är problemen de samma och sakta börjar jag få en lite bättre bild av den underfundiga moment-22-situation, som försäkringskassan har skapat i syfte att spara pengar.
Man kan naturligtvis ha en förståelse för försäkringskassans utmaning. Pengarna räcker inte, rehabiliteringar går för långsamt och fungerar ofta inte, arbetsmarknaden är tuff och de flesta arbeten kräver hög funktion hos arbetstagare. Bidragsfusket är relativt utbrett.
Dessa utmaningar är verkliga och skulle behöva utredas för att komma till rätta med. Försäkringskassan har dock enbart och ensidigt tagit fram en kortsiktig lösning vars enda syfte är att spara pengar.
Inom det juridiska utrymmet som finns har kassan valt ut ett antal områden där de har sin egen tolkning och sina egna resonemang.
Läkarens ord lyfts fram – men ändå inte. Försäkringskassan lyfter fram läkarens bedömning som den enda viktiga. Om läkaren har beskrivit något så är det den bedömningen som gäller. Detta kan låta bra på pappret, men försäkringskassan är fullt medvetna om att andra personalkategorier ofta är bättre lämpade att beskriva patientens svårigheter/aktivitetsbegränsningar/funktionsnedsättningar. En arbetsterapeut kan t.ex. ofta beskriva patientens funktionsnedsättning betydligt bättre, så dessa beskrivningar vill inte försäkringskassan ta hänsyn till. Läkaren, som har ett annat fokus vid patientkontakten (läkarens huvudfokus är att bota sjukdom och lindra symtom), och träffar patienten betydligt mer sällan, ger sämre beskrivningar. Det är lättare för försäkringskassan att hitta fel i läkarens intyg. Därför väljer de att enbart gå på läkarbedömningen. Det ger bättre förutsättningar för fler avslag.
Intyg och journaltext finkammas efter tecken till hälsa. Sedan länge vet den intygsskrivande läkaren att det inte får förekomma tecken till hälsa eller tillfrisknande i intygen. Minsta antydan om att patienten klarar av någonting i sitt liv, tas som bevis för att patienten inte ska få ersättning. Om läkarens intyg beskriver patientens funktionshinder alltför noga så beställer försäkringskassan fram patientens journal för att leta efter tecken till tillfrisknande eller förhöjd funktion. Eftersom läkarens huvudsakliga fokus är att bota patienten så innehåller patientjournaler iakttagelser på det som har förbättrats i patientens liv vid behandling. Dessa anteckningar om förbättring tar försäkringskassan som underlag för att avslå ansökningar om sjukersättning eller sjukpenning.
Försäkringskassans egen utredningsenhet. Under skenet av någon form av expertinstans har försäkringskassan sina egna utredningsenheter. För Växjös del ligger den närmaste enheten i Värnamo. Officiellt görs där en noggrann genomgång av patientens fysiska och psykiska besvär med det uppgivna målet att hitta någon möjlighet till behandling. Från psykiatriskt perspektiv är detta enbart ett spel för gallerierna. I verkligheten får patienten ett antal pappersformulär med frågor om hur de mår. Svarar patienten att den mår bra så finns det ju ingen orsak till sjukersättning. Svarar patienten att den inte mår bra psykiskt så konstaterar Värnamo enbart att mer psykiatriska insatser behövs – det finns säkert någon pillerkombination som inte prövats ännu. Utredningen är helt obekymrad om att patienterna redan har genomgått ett antal behandlingar, som inte givit resultat och att ytterligare behandling har extremt låga chanser att vara botande eller funktionshöjande. Meningen är inte att hitta en fungerande behandling för patienten. Meningen är att spara pengar åt försäkringskassan.
Automatiserade krav på förtydliganden. I sin jakt på kortsiktigt sparande har försäkringskassan automatiserat sina krav på förtydliganden. De handläggare som läser igenom läkarintygen har färdigskrivna svar som de ska skicka tillbaka till läkaren. Intyget godkänns inte förrän läkaren har förtydligat. Inte sällan förekommer det att handläggaren ber om förtydliganden om sådant som redan är klargjort. Det förekommer också att handläggaren glömmer att byta genus. Mallarna använder genusformen ”hen”, vilket fungerar i en mall men ser väldigt märkligt ut i ett svar. Strategin från försäkringskassan är att utnyttja läkarbristen till sin fördel. Läkaren hinner inte svara i tid och ersättningen kan avslås – och försäkringskassan skickar ut brev till försäkringstagaren med budskapet: ”din läkare har inte kompletterat tillräckligt bra för att du ska få ersättning!”.
Krav på objektiva fynd. Enligt försäkringskassans intyg ska läkaren ange objektiva fynd på sjukdom. Detta fungerar på sjukdomar som syns på röntgenbilder, i blodprover eller uppvisar andra iakttagbara fynd. Psykiatriska sjukdomar har sällan några objektiva fynd, i den mening att patienter som går till psykiatriker vanligtvis försöker ge så bra information som möjligt om sitt liv. Patienter håller sig samman så gott det går vid läkarbesök. Diagnoser ställs i huvudsak på patientens livsberättelse och egna ord. Läkaren sitter inte med patienten vid samtliga måltider för att objektivt iaktta hur aptiten är. Läkaren vakar inte vid patientens sängkant för att objektivt iaktta hur sömnen fungerar. Försäkringskassan menar att den psykiatriske patienten vid läkarbesöket måste: se dyster ut, vara synligt ångestladdad, uppvisa svarslatens (d.v.s. dröja länge med att svara läkaren), vara okoncentrerad och ofokuserad och så vidare. Det faktum att psykiatriska sjukdomar sällan har objektiva fynd 100% av patientens liv utnyttjar försäkringskassan felaktigt till att avslå sjukskrivningar
En oförståelse för rehabilitering. I ett sjukdomsförlopp, med framgångsrik behandling, inträder ofta en fas där återhämtning är nödvändig. Konvalescensen kan variera mellan veckor till år vid psykiatriska sjukdomar. Patienter är inte sjuka under en period för att, över natten, tillfriskna mirakulöst och vara tillbaka till 100% funktionsförmåga. Försäkringskassan utnyttjar detta till fullo när de granskar intyg och journaler. Minsta tecken till återhämtning är ett argument för att avslå ersättning. Den psykiska påfrestning det innebär att plötsligt bli utan ersättning mitt under en rehabiliteringsfas är försäkringskassan okänslig för. Försäkringskassan vill spara försäkringskassans pengar och struntar i om någon annan del av samhället får betala kostnaden.
Slutsats: Den ekonomiska verklighet som försäkringskassan har är ett äkta problem, som naturligtvis måste adresseras, utredas och lösas – och det kommer att innebära en försämring jämfört med vad vi har vant oss vid i Sverige. Försäkringskassans nuvarande ensidiga, beräknande och cyniska strategi har resulterat i ett slumpmässigt avslående av sjukskrivningar, inte sällan med katastrofala följder för enstaka individer.
Jag ser inte längre meningen med att skriva mina intyg som ändå bara ska användas för att leta fel och ligga till grund för att avslå sjukskrivningar. Jag skriver inte dåliga intyg – det är försäkringskassan som har ändrat spelreglerna.
