Händelseanalys efter suicid är oerhört centralt för att förstå varför vården agerar på ett visst sätt när det gäller att bygga rutiner för suicidpreventivt arbete. Eftersom det inte går att göra några säkra studier på ämnet, dels för att det krävs stora resurser, dels för att det anses oetiskt, så har händelseanalyser efter självmord blivit det som styr hur kliniker planerar sitt arbete. Händelseanalyser har i praktiken ersatt evidensbaserat arbete.
Uppdraget i händelseanalysen har under flera år varit att hitta ”Orsaken till händelsen”, dvs orsaken till självmordet. Denna formulering innebär dels ett krav på att presentera någon form av orsak, och den innebär också att allt som nämns i en händelseanalys ska anses vara orsaken till händelsen (orsaken till självmordet)
Det finns många sätt att göra en händelseanalys på, men resonemanget har under lång tid varit att självmord bör ses som psykologiska olycksfall. Detta innebär i praktiken att patienten ska förutsättas sakna autonomi och möjlighet till egna val. Utredningen ska, likt vid en flygplansolycka leta efter begångna fel som ligger utanför patienten. I skriften ”Förslag till nationellt program för suicidprevention – 2006” noteras det kort att detta synsätt tar bort det egna ansvaret från patienten och att detta är en risk, men denna risk, som ju är avsevärd, nämns inte mer efter detta. Suicid räknas i olycksfallsperspektivet mer som en sjukdom – inte en handling.
För att kunna använda sig av olycksfallsperspektivet behövs att det finns en ”Golden standard” – dvs ett ”rätt” sätt att utföra en uppgift. Allt som avviker från ”rätt” sätt kan anses ha bidragit till att ett fel har uppstått vilket har lett till skada. I fallet suicid har ingen myndighet, eller studie, någonsin beskrivit vad som är rätt sätt att agera – eller rättare sagt: De beskrivningar som finns, i till exempel skriften ”Vård av suicidnära patienter – 2003”, innehåller endast motstridiga vetenskapliga resultat blandat med ett tyckande (”konsensus”, ”samstämmighet”) från författarna. Det saknas en Golden standard vilket gör att olycksfallsperspektivet inte går att använda.
De flesta regioner använder till detta ett datastöd som socialstyrelsen rekommenderar: ”Nitha”. Detta innebär att händelserna innan självmordet ska dokumenteras i en tidsaxel. Tidsaxel kan vara ytterst hjälpsamt vid utredning av t.ex. begångna brott, men kan inte användas vid utredningar efter självmord, eftersom det saknas data för att förutspå vilka beslut som kan förväntas leda till ett visst utfall.
Vad ska inte vara med i en händelseanalys? En av tankarna med olycksfallsperspektivet är att leta brett efter orsaker till självmordet. Trots detta väljer analysen att ta bort nästan alla faktorer som skulle kunna bidra till händelseförloppet.
- Allt innan psykiatrikontakt. Patientens uppväxt och allt som denne kan ha drabbats av innan den första gången uppsökte kontakten med vården, ska inte tas med i en händelseanalys. Uppväxt, mobbning, trauman, övergrepp, bristande nätverk, utanförskap o.s.v. ska inte tas med i händelseanalysen
- Allt utanför psykiatrikontakten. Alla händelser som händer i patientens liv, parallellt med vården, ska inte tas upp i händelseanalyser. Kriser, personlig ekonomi, arbetslöshet, sjukskrivning, kroppslig sjukdom och värk, relationsproblem, världshändelser, stämningen i samhället, ska inte tas med
- Alla uppgifter före de senaste veckorna. På grund av tidsbrist tas inte heller hela vårdförloppet med utan endast de senaste dagarna eller veckorna. Tidigare vård som kan ha inneburit, feldiagnostik, övermedicinering, beroendepreparat, inneliggande vårdepisoder, tvångsvård, sänkt autonomi, hospitalisering, smittande destruktiva beteenden, kränkningar o.s.v. kommer inte med i händelseanalysen
- Bara det journalförda. Slutligen skalas alla uppgifter bort som inte är tydligt journalförda. Journalen används i huvudsak som ett instrument för att ge vård och de uppgifter som journalförs läggs till för att vården ska bli bra. Vid händelseanalysen är perspektivet ett annat – nämligen att hitta fel i journalen. Inblandade behandlare brukar visserligen tillfrågas om att ge sin version av händelsen, men detta är ointressanta uppgifter i händelseanalysen och räknas som efterkonstruktioner eftersom de inte styrks av det journalförda.
- Alla val patienten gör. Eftersom olycksfallsperspektivet gäller ska inga val patienten gör eller har gjort under sin vårdtid vara med i händelseanalysen. Låg följsamhet till behandling, lämnande av felaktiga – eller utelämnande av viktiga – uppgifter, dolt missbruk, ekonomiska beslut och beslut i den egna relationen, ska inte vara med i en händelseanalys
I det insamlade materialet finns slutligen endast en bråkdel av tänkbara bidragande orsaker till händelsen, och det skulle vara en unik slump om korrekt orsak till självmordet skulle ha kommit med. Men händelseanalysen fyller ut materialet med annan information:
Självrannsakan drabbar inte sällan den behandlare som har varit i kontakt med patienten. Behandlaren plågar sig själv med tankar om: -”borde jag ha agerat annorlunda?” När behandlaren dryftar dessa tankar öppet inför händelseanalysteamet så tas detta tacksamt emot som ”orsaken till händelsen”.
Skuldöverläggande är den andra mekanismen bakom analysresultatet. Vårdgrannar, andra medarbetare och närstående kommer ofta med uttalanden av typen: -”om jag bara hade fått information så hade jag agerat annorlunda”. I brist på självrannsakande så använder analysteamet gärna dessa uttalanden som ”orsaken till händelsen”.
Resultatet blir en händelseanalys som inte ger några faktauppgifter. Med en homeopatisk molekyl av sanning, utblandad med dåligt samvete och anklagelser, producerar till slut analysteamet sina resultat som vanligen blir: ”Ingen suicidriskbedömning har utförts”, ”rutiner har inte följts” eller ”viktig information har inte kommunicerats till rätt personer”. Övergreppen i barndomen, sveket från partnern, den plågsamma somatiska sjukdomen, den låga följsamheten till behandling och den förnedrande tvångsvården med tvångsinjektioner året innan får ingen plats i analysen
Hur slipper kontrollmyndigheterna kritik? Efter 20 år med självmordstal som inte sjunker borde någon ha funderat på om kontrollmyndigheterna verkligen har kontroll. Det har skjutits till massor av resurser (av alliansregeringen 2008), Det har funnits krav på Lex Maria-anmälningar på alla suicid (2006-2017) och det kom till en Nollvision 2007, utan att något händer. Kontrollmyndigheterna skyller delvis på klinikerna, som underligt nog inte får ner självmordstalen, trots alla händelseanalyser, men man har även ändrat sina budskap en aning:
För femton år sedan pekades medarbetare ut som ansvariga av HSAN. Den nya modellen är att istället indirekt peka ut ansvariga. Analysresultaten meddelar att ”Verksamhetschefen måste se till så medarbetare X följer rutinerna”. När medarbetare X försöker försvara sig med att alla rutiner har följts så kan man bortse från det. Medarbetaren är ju inte utpekad – det är ju verksamhetschefens ansvar. Detta har inte effekten att man undviker att peka ut någon. Effekten blir att den utpekade inte kan protestera eller ifrågasätta.
För något år sedan ändrades även uttrycket att händelseanalysen ska hitta ”orsaken till händelsen”. Långt in i skriften ”Vårdgivarens systematiska patientsäkerhetsarbete HSLF-FS 2017:40 noteras fortfarande vårdgivarens uppdrag att: ”identifiera bakomliggande orsaker som påverkat händelseförloppet”. Denna betydligt vagare formulering skulle kunna vara ett sätt att erkänna att det vanligtvis inte går att hitta orsaken till händelsen, men leder framför allt till att det inte går att kritisera analysen. Vad som helst kan ju ha påverkat händelseförloppet. Bevisbördan ligger inte längre på analysen, som behöver producera argument för sin sak. Bevisbördan förflyttas till den som ifrågasätter analysen.
Händelseanalyser efter suicid bidrar inte till säkrare vård p.g.a. av de utförs fel, med fel metod, och med ett fokus att hitta brister utan att någon vet vad som är en brist.
När jag började inom psykiatrin i Växjö brukade jag fråga mina patienter varför de fick behandling inom psykiatrin. Ett vanligt svar var att de ”mådde dåligt”. Jag brukade följa upp detta med frågan vad deras behandling skulle leda till och svaret brukade bli att ”må bra”.
Det låter väl rimligt. Jag har hört många medarbetare och människor jag träffar utanför psykiatrin svara på samma sätt. Psykiatrin tar hand om människor som mår dåligt för att de ska må bra. Det låter ju vänligt men det stämmer inte med verkligheten.
Psykiatrin behandlar inte människor för att de mår dåligt. Psykiatrin behandlar människor som lider av en psykisk sjukdom, en beteendestörning eller genomgripande störning som neuropsykiatrisk störning eller personlighetsstörning. Målet med behandlingen är att bli frisk, upphöra med beteendestörningen eller hantera livet trots den genomgripande störningen.
Det som sammanfattar näst intill all behandling är att patienten ska få mesta möjliga autonomi – och helst så mycket autonomi att patienten kan slippa psykiatrisk vård över huvud taget (dvs slippa vara patient).
Men vad spelar det för roll vad vi använder för termer? Kan vi inte bara säga att vi behandlar dåligt mående så alla förstår? Är det inte bara ordvrängeri att tala om diagnoser och målet att uppnå autonomi?
För att illustrera problemet kan jag utgå från en vanlig allmänpsykiatrisk avdelning. Om man skulle ta ut den patient som mår bäst på avdelningen och den personal som mår sämst på avdelningen så skulle det visa sig var dag att den personal som mår sämst mår sämre än den patient som mår bäst. Om behandlingen skulle handla om dåligt mående så skulle dessa två individer kunna byta plats. Detta beror dels på att att patienter på en allmänpsykiatrisk avdelning inte mår dåligt hela tiden. Många mår relativt bra, särskilt mot slutet av vårdtiden. Det beror också på att personalen består av människor som upplever samma svårigheter som alla andra, med livets alla besvikelser och umbäranden, och som människor mår vi långt ifrån bra stora delar av vårt liv.
Om dåligt mående skulle räknas som en sjukdom så skulle behandlingarna bli mycket märkliga. Mår patienten dåligt för att den är ensam så blir behandlingen att ordna sällskap till patienten. Mår patienten dåligt för att den är fattig så måste personalen ordna pengar till den. Mår patienten dåligt för att den är bostadslös måste psykiatrin ordna fram en bostad. Mår patienten dåligt för att den har straffats för ett brott måste personalen se till att den blir frikänd. Mår patienten dåligt för att den har slut på alkohol får personalen gå till systemet och fixa alkohol.
Mycket snabbt hamnar vi i omöjliga vårduppdrag, men det finns fler problem.
Om dåligt mående är en sjukdom så är vårdinrättningen ansvarig för att behandla detta. Det ger en skev ansvarsfördelning i behandlingsarbetet där vårdmottagaren blir passiv i många fall och motsträvig i sämre fall. ”Jag vet inte vad jag behöver för hjälp, det är du som är läkare” -resonemanget förutsäger med god säkerhet att behandlingen kommer att misslyckas. På samma sätt förutsäger ”jag kräver denna insats för att må bra”-resonemanget också en misslyckad behandling.
Ofta handlar psykiatrisk behandling om att sluta med någonting som har varit destruktivt, men som åtminstone har givit en symtomlindring i stunden. Det kan handla om att sluta med extensivt tvättande, sluta svälta sig, sluta vara självdestruktiv, sluta med alkohol/droger, sluta isolera sig, sluta vara inaktiv o.s.v. På kort sikt ger detta ett ökat lidande – d.v.s. ett sämre mående. Det blir ännu svårare att gå igenom dessa svåra livsstilsförändringar om patienten har kommit till psykiatrin i tron att den ska slippa må dåligt. Vid korrekt utförd psykoterapi är medföljande dåligt mående närmast nödvändigt för att behandlingen ska bli framgångsrik. (vilket både patienter och ibland terapeuter kan ha stora svårigheter att acceptera)
Det går inte att objektivt mäta dåligt mående. Det går alltså inte att följa upp någon behandling med någon större säkerhet. Visst finns det skattningsskalor (GAF, CORE…) men dessa bygger ju i stort sett på patientens dagsform och således otillförlitliga som uppföljning, särskilt i det enskilda fallet.
Vården har insatser som kan vara attraktiva för vissa. Vården har omvårdnad, intresse för individen, olika intyg som kan hindra att man behöver utsätta sig för obehag, läkemedel som kan lindra symtom, resonemang som minskar det egna ansvaret och inneliggande vård som kombinerar ovanstående. Dessa insatser är viktiga för den som lider av psykisk sjukdom, men kan vara förödande för den som lider av dåligt mående.
Om dåligt mående jämställs med psykisk sjukdom så blir det mer fördelaktigt att må dåligt än att må bra – om man vill få tillgång till psykiatrins insatser. Dåligt mående blir en överlevnadsfördel. I extremfallet hamnar vi i en omvänd Darwinism: ”survival of the least fitted”, d.v.s. ju mer symtom (eller självdestruktivt beteende) jag kan uppvisa som patient desto mer insatser kommer jag att få.
Dåligt mående i själen motsvarar kroppslig smärta. Det kan vara ett symtom på sjukdom, men det kan också vara den sunda signalen att jag måste göra en förändring av min situation för att illabefinnandet ska försvinna. Tolkar vi allt dåligt mående som sjukdom så utsätter vi patienterna för skada.
Av dessa skäl behandlar vi inte dåligt mående inom psykiatrin. Vi behandlar psykisk sjukdom, beteendestörning och genomgripande störningar. Om vi behandlar rätt saker framgångsrikt så innebär det att patienten kommer att må bättre – men det är inte samma sak som att vi behandlar dåligt mående.
I mitten av 70-talet (73-75) kom ett genomtänkt och älskat barnprogram till svensk TV, som hette Fem myror är fler än fyra elefanter. Det lyckades med konststycket att leverera pedagogik i en barnvänlig förpackning, med sina tre huvudkaraktärer Magnus, Brasse och Eva.
Brasse uppfattade jag ofta som den som var lättast att identifiera sig med, med sina barnsliga resonemang, medan de andra karaktärerna oftare tog rollen av ett vuxet synsätt.
I en sketch ska Brasse baka en sockerkaka. För att sockerkakan ska bli så god som möjligt bestämmer sig Brasse för att ta med allt gott han kan tänka sig. Om det bara finns goda saker i sockerkakan måste den ju bli fantastiskt god. Brasse bakar alltså in Kola, karameller och korv i sockerkakan. Scenen utmynnar i att Magnus och Eva påtalar att slutresultatet inte blir bättre bättre bara för att att allt gott blandas – slutresultatet kan faktiskt bli sämre.
Det är uppenbart för mig att medarbetare inom vården inte har sett Fem myror är fler än fyra elefanter och scenen med Brasses sockerkaka – och om de har sett den har de inte förstått den. Som förbättringsarbete borde samtliga medarbetare se denna, tills de förstår innebörden.
Låt mig ta ett exempel:
En patient kommer till psykiatrin och vi ställer en diagnos, erbjuder adekvat behandling, gör en vårdplan och tillsätter en fast vårdkontakt (dvs gör en sockerkaksmet). Sedan lägger vi till läkemedel för att behandla kriser, ensamhet, dålig ekonomi och bostadslöshet (tillsätter karameller). Vi lägger patienten på en psykiatrisk avdelning utan något direkt mål för vården (ett gäng kolor, med pappret på) Vi sätter upp patienten på en 2,5 år lång kö för neuropsykiatrisk utredning (stoppar ner prinskorvar i smeten) Vi skriver en remiss för traumaterapi med 1,5 års kö (smular på en näve grillchips). Och avslutar med att skicka patienten till ett behandlingshem (dränker bakverket i julmust)
Låter det gott?
Med så många goda ingredienser kan det ju inte bli fel? Det hade inte Brasse tyckt.
…men i verkligheten blir inte sockerkakan godare för att vi blandar ner substanser som var och en för sig är välsmakande. Och i verkligheten blir inte psykiatrisk behandling bättre ju fler och dyrare insatser vi sätter in
Tanken bakom pyramiden av sexism är att tydliggöra hur små saker i vardagen påverkar större strukturer i samhället – påstås det. Modellen uppmålar ett samband mellan att berätta blondinskämt och mord d.v.s. om tillräckligt många blondinskämt berättas så ökar risken för att en våldtäkt eller ett mord ska inträffa. Sambandet kan likställas med att ”ju fler människor som tänder stearinljus, desto högre risk för bostadsbränder”. Modellen har fått fäste inom vissa delar av universitetsvärlden och betraktas som en faktauppgift.
Men det finns inget samband mellan antalet berättade blondinskämt och antalet mord och våldtäkter. Det är ungefär som sambandet ”ju fler koppar kaffe som dricks desto högre risk för ekobrott” baserat på iakttagelsen att många ekonomiska brottslingar har druckit kaffe under sin brottslighet. De dricker däremot inte fler koppar kaffe än någon annan grupp och kaffedrickandet leder inte till ekobrottslighet. Således finns det inget samband mellan fenomenen.
Pyramiden av sexism är inte vetenskap eller fakta. Effekten av pyramiden är att styra vad som får sägas. Allt som ogillas kan infogas i botten av pyramiden och därmed anses ligga bakom våldtäkter och mord.
Resultatet blir ett system som ger bränsle till den som känner sig kränkt.
Pyramiden leder inte till ett jämställt samhälle med respekt för medmänniskor – det leder bara till att tysta människor vilket i sig är respektlöst
Personcentrerad vård är ett ”nytt” modeord inom vården. Personcentrerad vård och patientcentrerad vård är samma sak men genom termen ”person” betonas det i ännu högre utsträckning att en patient är en person som erhåller vård, istället för att baka ihop detta i ett ord: ”patient”
Personcentrerad vård handlar om att vården övergår från att se patienten som en passiv mottagare av medicinska åtgärder till att istället se vården som en överenskommelse mellan patienten och behandlare. Vården blir alltså ett partnerskap mellan patient (och anhöriga) och behandlare med det gemensamma målet att bekämpa patientens sjukdom
Bra beskrivning av personcentrerad vård i vårdhandboken
Jag är, och har alltid varit, en mycket stark förespråkare för detta. Mina argument att patienter kan och vill ta ansvar har samma grund som personcentrerad vård. Suicidriskbedömningar, som jag har argumenterat emot, är ju motsatsen till personcentrerad vård. De vårdplaner som jag har utarbetat, och som snart ligger till grund för alla vårdplaner inom region Kronoberg, har också sin grund i personcentrerad vård – och det långt innan begreppet ens fanns.
En central del i personcentrerad vård är dialogen mellan patient och behandlare. Patienten måste anstränga sig för att förmedla sina önskemål med vad den önskar att vården ska leda till och anstränga sig för att följa överenskommen behandling. Behandlare måste vara än tydligare i sin pedagogik om varför en viss diagnos ställs, vilka olika behandlingsalternativ som finns och för och nackdelar med dessa. Båda parter har ett gemensamt ansvar för att dialogen ska bli så tydlig som möjligt
Förutom fördelarna med personcentrarad vård finns det en del områden som vården behöver belysa och arbeta fram ett förhållningssätt:
Personcentrerad vård riskerar att bli en beställningsvård. På samma sätt som jag går in till frisören och dikterar vilken frisyr jag vill ha kan jag som patient gå in till vården och diktera vilken insats jag vill ha. Precis som den ansvarsfulle frisören kanske måste förklara att vissa frisyrer inte passar mig eller att vissa av mina önskemål inte går att uppfylla, så måste vården förstärka både sin pedagogik och sin professionalitet och förklara att viss vård inte är lämplig eller potentiellt skadlig.
Den stora risken som jag ser med personcentrerad vård (och orsaken till att detta inlägg skrivs) är den bakåtsträvande myndigheten IVO.
Vi kommer att hamna i (och har redan hamnat i) lägen där vården ger personcentrerad vård men där vården slutar illa – kanske med en patientskada, kanske med att patienten avlider. I dessa lägen kommer IVO dra slutsatsen att vården inte skulle ha varit personcentrarad i just det fallet. De kommer inte att uttrycka sig så, men den underliggande betydelsen kommer att vara så.
Så medan socialstyrelsen lockar vården med vackra ord om personcentrerad vård så smyger IVO i skuggorna, redo att hugga till med en kritisk händelseanalys.
På 1870-talet användes diagnoser inom psykiatrin/hospitalsvården, som påminner om dagens diagnoser.
- Ursinne – mania
- Tungsinne – melankolia
- Vansinne – ecnoia
- Förryckthet – paranoia
- Svagsinthet – demetia
- Fånighet – idiotia
- Allmän förlamning – paralysia generalis
- Fallandesjuka – epilepsia
Nyttan av diagnostiken måste dock ha varit begränsad ur ett behandlingsperspektiv, då arbete, rutiner, övervakning och tvångsåtgärder var de huvudsakliga insatserna som erbjöds. Läkemedelsmässigt fanns det framför allt kräkmedel och laxermedel att tillgå även om det dök upp fler läkemedel med lugnande effekt under slutet av 1800-talet såsom: Kloralhydrat, Paraldehyd, bromsaltlösningar samt olika morfinpreparat. Inget av detta är ju dock knutet till någon specifik diagnos utan får ses som symtomlindring.
Noterbart är att vare sig beteendestörningar (ätstörningar, självdestruktivitet…), substansmissbruk eller personlighets- och neuropsykiatriska störningar finns med eller har någon ekvivalent 1870. Inte heller sjukdomar som har sitt ursprung i livets allmänna eländighet (kriser, anpassningsstörningar, PTSD) har någon motsvarighet.
Helgeandshuset i Växjö brukar räknas som en föregångare till vuxenpsykiatrin. Helgeandshus var, under medeltiden, fattigstugor/äldrevård/sjukhus i kyrklig regi (drivna av Den Helige Andes orden).
I Växjö omnämns helgeandshuset första gången i dokument 1318 som mottagare av ett väl tilltaget arv efter hertigarna Erik och Valdemar. Exakt placering av helgeandshuset är något oklar för mig, men beskrivs ”bakom stadens domkyrka vid Växjösjöns strand”.
För att sätta detta i historiskt sammanhang blev Växjö biskopssäte omkring 1170, fick sina stadsprivilegier 1342, och fick gymnasieprivilegier 1643. Växjö var ingen storstad 1318.
Gustav Vasa valdes, av riksdagen i Strängnäs, till Kung av Sverige 6 juni 1523 (därav Sveriges nationaldag). Vasas regeringsperiod kännetecknades av en centralisering och i detta drogs bland annat flera av kyrkans tillgångar in till staten, däribland helgeandshusen. Helgeandshuset i Växjö övergick således till statligt hospital någon gång under 1540-talet.
Hospitalet var, från andra halvan av 1500-talet, placerat ungefär där dagens simhall ligger och låg kvar där till 1795. På bilden syns alltså hospitalsbyggnaden i förgrunden, ovan ekipaget med häst och vagn. Bilden är tecknad från östers höjder .
Detta var dramatiska århundraden för Växjö där staden ödelades av danska trupper bland annat 1570 och 1612. Staden brann också ner till grunden vid flera tillfällen, med den kanske värsta förödelsen i bränderna 1658 och 1843.
I tiggarförordningen från 1642 nämns att hospitalen enbart var till för de som inte klarar sig själva genom egen eller släktens försorg. Det gällde alltså ”ursinniga”, ”besatta” och de med smittsamma sjukdomar. Detta tycks vara första gången som det tydliggjordes att de psykiskt sjuka skulle lämnas företräde till hospitalsvården. I praktiken hade de säkerligen haft sin plats inom helgeandshusen sedan dessas tillkomst.
Hospitalet vid Växjösjön byggdes om och byggdes till vid flera tillfällen. Våldsamma inneboenden skiljdes från de lugnare så det bodde i två skilda salar. 1658 var 26 personer boende på hospitalet.
1795 flyttade hospitalet till Trummens strand. Första byggnaden brann ner, men det som idag är museum står kvar sedan 1826. Italienska palatset stod klart 1857 och det fanns fortfarande kvar en avdelning för psykossjuka där när jag började arbeta i Växjö 2001.
1967 övergick ansvaret för mentalvården från staten till landstingen. Termen mentalsjukhus, som använts i något decennium, byttes till Psykiatriskt sjukhus. Sjukhusen öppnades upp och tankar om att integrera de sjuka i samhället förverkligades i hög utsträckning. En tvångsvårdslagstiftning (LSPV) kom till för att reglera under vilka former en patient fick vårdas med tvång. Ett nytt psykiatriskt sjukhus stod färdigt i Växjö 1974 (fortfarande vid Trummens strand, men ett par hundra meter västerut från Italienska palatset), som var i bruk till mars 2020.
Dårkuren, eller provkuren som den också kallades, användes i Växjö från ca 1786 fram till 1858.
Orsaken till dårkuren var framför allt ekonomiska. I en statlig förordning 1766 beslutades att det på landets ca 40 hospital i första hand skulle vårdas sinnessjuka, våldsamma och personer med smittsamma sjukdomar. De ”allmänt fattiga”, var inte längre välkomna utan skulle hänvisas till lokalsamhällets fattigstugor och liknande. När det gällde de sinnessjuka var det ett livslångt omhändertagande som var tanken, och detta var naturligtvis förknippat med en kostnad för staten.
Dårkuren kom till för att skilja mellan botbar och obotlig psykisk sjukdom, och innebar fäljande:
- Två snitt i nacken där ett snöre träddes in så att såret inte slöts och som skulle tillåta att osunda vätskor kunde rinna ut
- Kallt vatten hälls över huvudet dagligen
- Svältkur
- Laxermedel
- Kräkmedel
- ”Spansk fluga”, vilket var ett medel som gav svår hudirritation
Kuren varade några veckor, och den som fortfarande var psykiskt sjuk efteråt kunde betraktas som obotligt psykiskt sjuk och således få tillgång till hospitalsvården. Åtgärden utfördes till en början inom den somatiska vården på lasarettet, men från 1813 fick även hospitalet utföra den.
Man kan ju fundera över vad IVO hade tyckt om de hade varit med på den tiden och skulle utreda dårkurer som inte slutat väl? Förmodligen hade IVO konstaterat att: ”det har inte dragits tillräckligt flitigt i snöret så tillräckligt med osunde vätskor har runnit ut”, ”det iskalla vattnet var bara svalt och inte plågsamt kallt”, ”svältkuren har innehållit för många kalorier”, ”resultatet av laxer- och kräkmedel har inte dokumenterats tillräckligt väl” och slutligen kommit med åtgärdsförslaget: ”Fler rutiner måste skrivas!”
Jag promenerar på sjukhusområdet och läser sjukhusets historia under semestern. Vad annars skulle man kunna göra?
Sex vägar löper genom sjukhusområdet. Dessa namngavs först 1992-93, när det började bli aktuellt med adresser på sjukhusområdet. Dessförinnan fanns det ingen bostadsbebyggelse där. Fem av vägarna har personnamn.
Sigfridsvägen är naturligtvis döpt efter Växjös helgon, Sankt Sigfrid som verkande och missionerade i trakten första halvan av 1000-talet.
Johan Allgulin (1738-1819) var hospitalspredikant och syssloman (motsvarar ungefär: verksamhetschef) 1777-1803. Under hans tid flyttade Psykiatrin (1795) från Växjösjöns strand till nuvarande lokalisation vid Trummen.
Jacob Lundh (1770-1839) var hospitalssyssloman 1803-1839. Under hans tid brann hospitalet ner 15/4 1824 varvid åtta intagna omkom. En ny byggnad uppfördes som stod klar 1826, med plats för 30 intagna. Denna byggnad står fortfarande kvar strax utanför nya psykiatrin och innehåller bland annat psykiatrimuseet.
Johan Fredrik Liedholm (1821-1899) var överläkare vid Sankt Sigfrids Sjukhus 1855-1897.. Under hans tid färdigställdes den nya sjukhusbyggnaden, ”Italienska Palatset” 1857, med plats för 150 intagna. Vid tiden beskrevs det som ett av landets mest moderna och förnämsta mentalsjukhus. Dr Liedholms grav och familjegrav finns kvar på sjukhusets kyrkogård, men är sorgligt förfallen.
Emil Lindell (1854-1941) tog över efter dr Liedholm och var överläkare vid sjukhuset1898-1920.
Notera felstavningen av både Liedholm och Allgulin på vägskylten… Hoppsan!
Tragiska nyheter når oss under sommarvärmen. Självmorden bland unga kvinnor (25-44 år) ökade 2019 jämfört med 2018 och tidigare år. Dödligheten i självmord ökar svagt de senaste åren för samtliga grupper, men den stora ökningen gäller just yngre kvinnor.
SVT – Allt fler unga kvinnor dör i suicid
Professor i psykiatri Magda Waern funderar på om ökad jämlikhet kan vara en bidragande orsak. Idén är inte orimlig, men man bör ju vara oerhört försiktig med att uttala sig när man faktiskt inte har någon aning om de bakomliggande orsakerna. Jag förstår att Professor Waern bara har svarat en journalist med ett resonemang och att denne sedan har tagit med det i sin text.
Statens suicidpreventiva arbete ska nu granskas, och trion Bracken/Fröding/Wasserman är snabba med ett inlägg på DN debatt.
”Självmord har för länge betraktats som ett uteslutande psykiatriskt problem. Men detta stämmer inte” menar trion. Det visste jag ju redan, men det är inte det budskap som NASP (NAtionellt centrum för Suicidforsknng och Prevention) och socialstyrelsen har gått ut med de senaste 20 åren. Händelseanalyser har letat, och letar fortfarande, efter vilka ”fel” psykiatrin har begått när det ska hittas en orsak till självmord.
”I kölvattnet av den här krisen (Corona-pandemin) måste hälso- och sjukvården få de resurser som krävs för att minska självmorden i Sverige. Kunskapen finns redan – nu är det dags att gå från ord till handling.” kräver man i artikeln.
Fast kunskapen finns inte! ”Icke dokumenterad suicidriskbedömning” anges fortfarande som orsak till självmord i händelseanalyser, och NASP protesterar inte mot det. Händelseanalyserna generellt håller undermålig kvalitet och det hade inte gått att dra några övergripande slutsatser av dessa även om man hade försökt. IVO (Inkompetensen för Vård och Omsorg) har ju inte ens försökt dra några övergripande slutsatser, och NASP har inga problem med det.
Man anger i sin artikel ”Henry Ford zero suicide” som framgångsrik modell för att få ner självmordstalen. (Det är första gången jag hör talas om den). Tydligen är Gotlandsmodellen, Minnesotamodellen, Awareness-metoden, ASSIP, Aeschi-gruppens metod, KBT eller vykortsmodellen, inte längre aktuella? Det är metoder som tidigare framhållits som effektfulla interventioner. Om man ska ha argumentet att ”Kunskapen finns redan”, så bör man nog hänvisa till kunskap som är känd – inte något som man nyligen har googlat fram.
Om riksrevisionens granskning kommer fram till att vi inte vet varför självmorden ökar, och dessutom kommer fram till att vi aldrig har vetat det, så är de på rätt spår. Det är nämligen i den änden man måste börja. Att erkänna att man inte vet, för att sedan ta reda på det som går att ta reda på, för att därefter bygga en användbar strategi.
Jag blir sorgsen av hur detta oerhört angelägna ämne blir föremål för vilda teorier, tyckande och vidskeplighet. …och förstå detta rätt. jag är inte på något sätt motståndare till en fungerande suicidprevention, och delar till fullo målet att försöka hitta ett sätt att få ner antalet självmord.
Det jag vänder mig emot är uttalanden från individer som föreslår overksamma och ovetenskapliga metoder för att lösa ett problem och sedan kräver ansvar och satsningar av någon annan för att metoderna, som de tidigare föreslagit, inte har fungerat.
