Patientens rätt att styra sin egen vård stärks. Detta är bra. Om en patient inte är nöjd med den bedömning som läkaren har gjort så har patienten rätt till en ny bedömning, i vardagligt språkbruk: ”second opinion”. Socialstyrelsen skriver:
Flera/Val av behandlingsalternativ
När det finns flera alternativ till behandling som stämmer överens med vetenskap och beprövad erfarenhet ska landstinget ge patienten möjlighet att välja det alternativ som patienten föredrar. Landstinget ska ge den valda behandlingen om det anses befogat med hänsyn till patientens skada eller sjukdom och kostnaderna för behandlingen (3 a § hälso- och sjukvårdslagen, 6 kap. 7 § patientsäkerhetslagen).
Ny medicinsk bedömning
Om du har en livshotande eller särskilt allvarlig sjukdom eller skada och om det medicinska ställningstagandet kan innebära särskilda risker eller har stor betydelse för din framtida livskvalitet kan du få ytterligare en medicinsk bedömning. Den som ansvarar för din vård ska medverka till att du får den nya bedömningen inom samma eller något annat landsting (3 a hälso- och sjukvårdslagen, 6 kap. 7 § patientsäkerhetslagen)
Inom psykiatrin gäller framför allt det sistnämnda, att bedömningen har: ”…stor betydelse för din framtida livskvalitet…”. Således förekommer det att patienter erhåller en second opinion och i teorin är det bra. I verkligheten är det mestadels skadligt.
God psykiatrisk diagnostik är tidskrävande, och ju mer svårdiagnostiserat desto längre tid behövs. Det som skiljer ut olika diagnoser är i huvudsak förloppet av sjukdomen. En patient måste således följas under en längre tidsperiod (några år) för att säkerställa diagnos. Olika faser och skov i sjukdomen måste iakttas av vården. I det akuta skedet kan endast symtomdiagnoser ställas, d.v.s. läkaren kan, utifrån patientens berättelseoch det som iakttas under samtal, formulera en hypotes.
Detta komplicerar psykiatrisk vård eftersom diagnoser ska ställas vid vart besök, d.v.s. innan förloppet har följts och innan diagnostiken är säker. Den ödmjuke psykiatrikern formulerar således en diagnoshypotes och inleder behandling mot denna. Beroende på hur patienten/patientens sjukdom svarar på behandlingen så ökar eller minskar sannolikheten för att den initiala hypotesen var rätt. Om behandlingen inte lyckas beror detta vanligen på att: a) behandlingen inte var tillräcklig, b) patienten följde inte behandlingen, c) utomstående faktorer påverkade förloppet negativt eller d) att diagnoshypotesen var fel.
En second opinion inom psykiatri innebär ett eller ett fåtal besök hos en ny läkare. Ibland finns det tillgång till tidigare journaler, ibland inte. Förutsättningarna för att ställa en mer korrekt diagnos saknas från start. Detta löser psykiatrin genom ett antal cyniska strategier:
- Diagnos utifrån konflikträdsla – Patienten får den eller de diagnoser den själv önskar, eller friskförklaras, för att läkaren inte vill bli osams med patienten
- Diagnos utifrån intresse – Patienten erhåller den diagnos som läkaren är speciellt intresserad av (och den som skickat remissen får svar hur man behandlar den diagnos som läkaren är intresserad av) .
- Diagnos utifrån arbetsbelastning – Patienten får en diagnos som läkaren inte arbetar med, så att läkaren ska slippa ta hand om ytterligare en patient
- Diagnos utifrån skattningsskalor – Patienten får kryssa i ett antal frågeformulär och får alla diagnoser som den kryssat för.
Allt detta handlar om dålig diagnostik och leder inte till bättre vård. Det blir enbart mer förvirrande för patienten, att samma symtom och samma livsberättelse kan leda till helt olika slutsatser. En second opinion för att personkemin inte stämmer finns det en viss logik med, ibland fungerar inte läkare och patient ihop. En second opinion för diagnostik leder vanligen till dåliga bedömningar och ökad förvirring.
För att komma åt en del av problematiken föreslås följande grundläggande regel:
Den läkare som ändrar en diagnos eller ger förslag på behandlingsupplägg, ska själv ta över ansvaret för patientens vård och uppföljning.
Detta löser visserligen inte problemet med ”diagnostik utifrån arbetsbelastning” och just det problemet är svårt att komma åt. Jag får återkomma till detta om jag kommer på en lösning…
Tills vidare är jag nöjd om jag slipper second-opinion-nonsensutlåtanden, som inte är adekvat underbyggda, och som räknar upp en rad insatser, som jag ska utföra. Detta kan vem som helst kan googla fram på några minuter. Om Google ger samma svar som en second opinion så vet jag inte vad jag ska med en second opinion till
I senaste numret av läkartidningen finns ett reportage om barnfetma. Barnfetma är ett problem eftersom det leder till vuxenfetma som i sin tur leder till ett antal kroppsliga sjukdomar, minskad arbetsförmåga, sämre psykiskt mående och kortare liv. Jag tror egentligen inte att problembeskrivningen behöver vara längre, alla förstår egentligen att barnfetma är ett problem.
Det intressanta med läkartidningens reportage är att det beskriver den finska staden Seinäjoki och deras arbete med att minska barnfetma. Man lockas lätt att tro att Seinäjoki har satsat på ökad barnsjukvård med mängder av engagerade barnläkare och dietister som förklarat för barnen att grönsaker och motion är bra medan TV-spel och godis är dåligt – varför skulle annars läkartidningen skriva om det? Så är dock inte fallet…
Seinäjokis framgång startade 2013 med ett beslut i stadsfullmäktige där det beslutades om ett ”Anti-fetmaprogram” och i motsats till många andra städer tycks det som att det inte stannade vid ett beslut utan det ledde även till faktiska åtgärder. Åtgärderna låter inte dramatiska i mina öron: Mer gymnastik i skolorna, förbud mot läsk och sötsaker i skolorna, 50 minuters rast dagligen där barnen kan välja mellan olika fysiska aktiviteter som parkour, handboll, basket, musik, drama och dans. Skolmaten är sundare med mer frukt och grönt, mindre animaliskt fett och salt, samt kökspersonalen har fått lära sig att krydda bättre.
Om jag skulle beskriva Seinäjokis framgång så skulle jag uttrycka det som att: man har inte satsat resurserna på att leta upp enskilda individer som drabbas av dålig miljö och dumpat dessa individer på vårdapparaten, man har använt resurserna för att skapa en bättre miljö så färre individer drabbas!
Det här är inte raketvetenskap. Det är väldigt basalt. Seinäjokis framgång beror på att ett fåtal individer, på rätt position i samhället, har vågat ta samhällsansvar och fattat några avgörande beslut. Man hade naturligtvis kunnat kritiseras på vägen (”Varför tvingar ni barnen att vara aktiva på raster?” ”Varför förbjuder ni barnen att äta sötsaker på skoltid?”) men man vågade ändå genomföra kloka beslut på rätt nivå.
Jag kan naturligtvis inte låta bli att dra paralleller till min psykiatriska verklighet. Jag ser med ökande oro på hur samhällets resurser satsas på att leta upp enstaka individer som drabbas av psykisk ohälsa och skicka dessa till vårdapparaten där de ska diagnostiseras och medicineras, istället för att satsa resurserna på att skapa miljöer (skola, sysselsättning, arbeten…) där färre individer drabbas
Idag är en spännande dag för vuxenpsykiatrin i Kronoberg. Efter att, i ca ett par års tid, ha deltagit i ett landsomfattande projekt för att bli kvitt hyrläkareländet så har dagen kommit. Tanken har varit att alla landsting och regioner i landet skulle stoppa hyrläkare inom psykiatrin samtidigt vilket skulle underlätta för samtliga. Göteborgsregionen är hyrläkarfria inom psykiatri sedan flera år, Skåne följde efter för något halvår sedan. 2017-09-01 var datumet då alla andra landsting/regioner skulle göra samma sak, men ju närmare datumet har kommit, desto fler har insett att det är tufft att behålla bemanning på alla positioner, helt utan hyrläkare. Flera psykiatriska kliniker har skjutit upp stoppet till en obestämd framtid.
I Kronoberg har vi lyckats hålla kursen hittills och idag är det officiellt dags. Från och med idag (imorgon egentligen, eftersom det är fredag idag) finns det inga hyrläkare på psykiatrin i Kronoberg. Detta är ett stort och viktigt steg för att få en fungerande psykiatri. Däremot är det ingen mirakellösning med omedelbara effekter. Fast anställda läkare är en förutsättning för verksamhetsutveckling. Tillfälliga läkare genererar en vårdapparat som skjuter alla beslut framför sig.
De första effekterna som vi förmodligen kommer att se nu är färre patientbesök till läkare och något längre väntetider till förstabesök till läkare. På sikt kommer vi att se mer stabila medicinska behandlingar vilket resulterar i minskad sjukdomsgrad, och i förlängningen minskat lidande för den enskilde patienten. Det gäller bara att kliniken och landstingsledningen har tålamodet att vänta och förståndet att förstå vad som är skillnad mellan vårdproduktion och vårdkvalitet.
Den andra stora nyheten för dagen, som på flera sätt är knutet till hyrläkarstoppet, är införandet av vårdplaner. Jag har, i tidigare inlägg, beskrivit bakgrunden till varför det behövs vårdplaner och svårigheterna med att få detta att fungera inom psykiatrin. Idag sjösätts officiellt möjligheterna att göra användbara vårdplaner i journaldatasystemet. Liksom med hyrläkarstoppet bör vi inte hoppas på omedelbara positiva effekter. Målet är att 500 (ca 10% av psykiatrins patienter) ska få vårdplaner innan året 2017 är slut. Vinsterna är inte att alla omedelbart kommer att få bättre vård. Vinsterna är att vi nu har ett enkelt, praktiskt verktyg som gör det lättare att hålla fokus i behandlingsarbetet. Detta innebär inte att det alltid kommer att bli rätt och bra. Däremot innebär det att vi snabbare kommer att kunna utvärdera när det inte blir rätt och bra.
Två stora projekt sjösätts alltså idag, som kanske kommer att ge positiva effekter om ett eller ett par år. Detta är betydligt större och viktigare förändringar än det nya psykiatrihuset, där grunden också läggs i dagarna.
Jag har sedan en tid försökt hitta tillförlitlig statistik över suicidtal i Sverige under en längre tidsperiod än 30-40 år bakåt. Den statistik som finns att tillgå mäter nästan alltid siffror från 1987 och framåt.
Vi vet att suicidtalen i Sverige har minskat sedan 70-talet (och detta har ofta förklarats med olika psykiatriska insatser), men jag har undrat hur statistiken såg ut innan dess, och min fundering har varit att vi kanske ställer fel frågor. Frågan är kanske inte varför suicidtalen har sjunkit sedan 70-talet. Frågan kanske bör ställas: Varför ökade suicidtalen innan dess?
Då jag inte kunde hitta tillförlitlig statistik bestämde jag mig för att leta upp siffrorna själv, och göra mitt eget diagram:
Den sammanställning som presenteras ovan bygger på SCBs (Statistiska Centralbyråns) statistik över dödsorsaker från 1911-1996, vilka har dividerats med SCBs statistik över Sveriges folkmängd. Jag har alltså valt att dividera med hela folkmängden och inte bara individer över 18 år, vilket gör att siffrorna blir något lägre än i andra redovisningar.
Mellan 1997-2015 har jag använt siffror från NASP som dividerats med SCBs statistik över Sveriges folkmängd.
Från 1987 och framåt började SCB redovisa, inte bara självmord utan även, död av oklar anledning (även kallat ”osäkra suicid”), vilket representeras av de gula staplarna i diagrammet.
Siffror före 1911 är betydligt mer osäkra men antyder betydligt lägre frekvenser med 6-7 suicid per 100.000 invånare under första halvan av 1800-talet och 2-3 suicid per 100.000 invånare under andra halvan av 1700-talet.
Enligt statistiken ovan ser vi alltså en uppåtgående trend under hela 1900-talet till den absoluta toppen 1970 och därefter en nedåtgående trend till dagens nivåer.
Det går naturligtvis att spekulera kring dessa siffror men många faktorer är okända för mig. Alkoholförbrukning, arbetslöshet, skilsmässostatistik, demografi…
De båda världskrigen tycks dock ha inneburit nedgång i antalet självmord. Krugerkraschen och den efterföljande ”stora depressionen” tycks ha inneburit en uppgång. Jag hittar ingen bra teori till varför åren 1956-57 innebar en ökning av antal självmord (Korrigering 2021-09-15: Motboken försvann 1955, vilketärenmöjlig orsak) . Åren 1967-1970 präglades av relativt stora förändringar där en vänstervåg svepte över västvärlden, USA framstod som kallblodiga krigsförare i Vietnam och en sexuell revolution tog fart. I sig kanske dessa fenomen inte ska ses som negativa, men man kan spekulera i att många äldre invånare i landet uppfattade en oro över upplösningen av tidigare moraliska värderingar?
En tanke som antyds i den så kallade Lundbystudien är att urbaniseringen skulle vara en bidragande orsak till det ökade dåliga måendet mellan 1947 och 1972. Människor flyttar från en tidigare samhällsordning, med byar där alla känner alla, till mer anonyma städer. Kan den förändringen även ha påverkat suicidtalen? I Lundbystudien menar man också att de djupa depressionerna blir mer ovanliga medan de lätta och medelsvåra depressionerna blir betydligt vanligare. Det skulle innebära att det inte är de djupa depressionerna som leder till fler självmord.
De psykiatriska insatsernas betydelse tycks inte påverka dödstalen i nämnvärt. Under 50-talet kom både Läkemedel mot psykossjukdom (Hibernal) och mot depression (Tricykliska antidepressiva) även om dessa inte användes i större utsträckning förrän långt senare. Under 80-talet och tidigt 90-tal genomfördes den så kallade Sektoriseringen vilket bland annat innebar nedläggning av de stora mentalsjukhusen och en kraftig minskning av antalet psykiatriska vårdplatser (Från ca 35000 vårdplatser 1960 till ca 5000 idag, varav 1500 platser tillhör rättspsykiatriatrin). Även om detta kanske inte alltid slutade väl för de utskrivna patienterna så tycks det inte ha lett till fler suicid utan snarare färre (åtminstone på befolkningsnivå). Moderna antidepressiva läkemedel (SSRI) kom till Sverige 1992 men då hade suicidtalen redan minskat i 20 år och den fortsatta minskningen var knappast mer uttalad än den tidigare. Kognitiv terapi kunde visa positiva behandlingsresultat för vissa psykiatriska tillstånd i slutet av 70-talet. Behandlingsmetoden infördes långsamt i Sverige med start under 80-talet och sedan en spridning över landet. Fortfarande är den överväldigande majoriteten av terapeuter i Sverige psykodynamiska. Tidsmässigt är kognitiv terapi den psykiatriska insats som bäst sammanfaller med minskning av suicidalitet i landet (förutom sektoriseringen, som ju är en minskning av psykiatriska insatser), men det är viktigt att komma ihåg att tidssamband och kausalitet inte är samma sak. (d.v.s. bara för att två saker händer samtidigt behöver det inte finnas ett samband mellan dem)
2006 kom socialstyrelsens krav på Lex Maria-anmälningar efter vart suicid som inträffat efter kontakt med vården men under den följande tioårsperioden syns endast en marginell effekt ( som lika väl kan förklaras av invandring av folkgrupper med lägre självmordsfrekvens än infödda svenskar).
Detta är förstås bara spekulationer. Jag kan dock inte se någon självklar positiv effekt av psykiatriska insatser när det gäller att förhindra självmord, baserat på denna statistik.
I Läkartidningen 18-2017 utropar trion Wasserman, Hadlaczky, Stain – samtliga från NASP (Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa) det upplyftande budskapet:
Antalet självmord kan minskas – evidens finns!
Det låter fantastiskt, men är det sant?
Nej, det är det inte. Wasserman, Hadlaczky, Stain tjänar sitt levebröd på att säga att suicidprevention fungerar, precis som idrottsstjärnor och musikartister får pengar för att göra reklam för ett visst sorts knäckebröd eller en viss sorts läskedryck. Detta betyder inte att utsagorna är sanna utan att budbäraren får betalt för att framföra budskapet.
Vad är då huvudpunkterna i budskapet?
- Åtgärder som försvårar åtkomsten av medel för självmord minskar antalet självmord. Nja, detta är en sanning med modifikation. Visserligen minskar risken för att just den metoden där åtkomsten är försvårad används. Däremot syns inga effekter på totala antalet självmord i befolkningen. Människor använder helt enkelt andra metoder för att ta sitt liv än den metod där samhället har försvårat åtkomst.
- Läkemedelsbehandling av psykisk sjukdom minskar risken för självmord. Nej! Det finns studier som visar att Litiumbehandling vid bipolär sjukdom och Leponexbehandling vid schizofreni minskar antalet självmord för just de patientgrupperna. Som Peter C Götzsche kommenterar är studierna bakom dessa fynd ytterst små och fynden därför tveksamma. Det finns inga studier som visar att behandling med moderna antidepressiva läkemedel (SSRI) minskar risken för självmord. Forskarna tar upp att det finns ett tidssamband under 90-talet att suicidtalen minskade samtidigt som SSRI introducerades på marknaden. Det är ungefär som att hävda att TV-spel skulle ha en suicidminskande effekt eftersom konsolen Game Cube introducerades under samma årtionde.
- KBT minskar självskadebeteende. Nja. Här hänvisar man till en pytteliten studie som råkade visa det resultatet. Det går heller inte att dra slutsatsen att minskat självskadebeteende leder till minskade antal självmord, så att ämnet tas upp i artikeln är oväsentligt.
- Skolbaserade program med metvetandeträning minskar antalet självmordsförsök hos tonåringar. Ja, så är det kanske men återigen: -Det finns inga bevis för att det minskar antalet självmord som är budskapet i artikeln.
Sammanfattningsvis producerar den vetenskapliga expertisen, NASP, en artikel med budskapet att: Antalet självmord kan minskas – evidens finns! Sedan kan artikeln inte prestera ett enda bevis för att antalet självmord faktiskt kan minskas med någon form av samhällsinsatser. Man avslutar detta sorgliga inlägg med att: Förtroendet för vården måste höjas. Jag undrar hur någon skulle kunna få förtroende för vården när den vetenskapliga expertisen inte förstår vetenskap och systematiskt far med osanning!
Idag tänkte jag kommentera en enstaka rad i ett märkligt inlägg i Läkartidningen. Hela inlägget är märkligt då rubriken utropar det uppmuntrande budskapet att: ”Antalet självmord kan minskas – evidens finns”, medan att artikeln senare inte kan leva upp till den glädjande rubriken. Hoppas kunna återkomma till mängden fel i artikeln vid senare tillfälle.
Det jag tänkte uppehålla mig vid idag är en enstaka mening i artikeln, nämligen: ”I dagsläget finns ingen metod som med vetenskapligt stöd kan förutse suicid i den psykiatriska vården”.
Jag har ju själv påpekat detta under hela min specialistkarriär men de som nu erkänner detta vetenskapliga faktum är företrädare för den vetenskapliga expertisen, NASP, som i åratal envist hävdat motsatsen.
Låt mig förklara konsekvenserna av en sådan utsaga:
I stort sett allt patientsäkerhetsarbete inom psykiatrin har handlat om att förebygga självmord, eftersom man har utgått från den icke bevisade premissen att självmord är en följd av psykisk sjukdom. Den enda metoden som har använts för att förbättra patientsäkerheten har varit att granska enstaka fallbeskrivningar där en människa har tagit sitt liv, en så kallad händelseanalys/Lex Maria-anmälan. Händelseanalysen/Lex Maria-anmälan ska, enligt socialstyrelsen, beskriva orsaken till händelsen, d.v.s. orsaken till självmordet.
Det som regelmässigt anges i händelseanalyser som den viktigaste orsaken till självmord är frånvaron av suicidriskbedömning i journaltexten. Kontrollmyndigheter som HSAN (Hälso och Sjukvårdens Ansvarsnämnd), socialstyrelsen och IVO (Inspektionen för vård och omsorg) har i analys efter analys hävdat att utebliven suicidriskbedömning orsakar suicid. Den vetenskapliga expertisen som NASP (Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa) har ivrigt hejat på detta absurda resonemang.
I decennier har alltså psykiatrin, en modern medicinsk specialitet, haft som (i stort sett) enda patientsäkerhetsarbete att försöka skriva mer och fler suicidriskbedömningar i journaltext.
När företrädare för den vetenskapliga expertisen nu helt plötsligt gör en tvärvändning så innebär det ett fullständigt paradigmskifte. (I stort sett) ALLT patientsäkerhetsarbete som utförts de senaste decennierna kan kastas i soporna. Alla händelseanalyser som utförts (efter suicid) har varit helt värdelösa. De miljardbelopp som politiker har plöjt ner för att minska antalet suicid i samhället visar sig vara i stort sett bortkastade pengar.
Professor Wasserman och medförfattare ber inte om ursäkt för att man vilselett psykiatrin och kontrollmyndigheterna under all denna tid. Man skriver in en enstaka mening som man hoppas ska försvinna i en uppräkning av tveksamma studier, men det är fortfarande en mening som innebär en fullständig tvärvändning i synen på suicid, suicidforskning och suicidprevention.
Vågar vi som arbetar inom psykiatrin hoppas på en sundare syn på suicidprevention framöver?
Så småningom: ja! Men först ska socialstyrelsen och IVO förstå att ett paradigmskifte håller på att ske och ingen av de myndigheterna har gjort sig kända för någon högre tankeförmåga. Min gissning är att skiftet ännu ligger några år in i framtiden.
Jag har tidigare diskuterat behovet av vårdplaner och problemet med vårdplaner.
Efter lång tid närmar sig nu datumet då det kommer ett datastöd för att göra vårdplaner som kan användas och vara till nytta för patienter och vården. Detta är ingen raketvetenskap. Detta är egentligen inget nytt påfund. Det är en blandning av Habiliteringstänkande, Grundläggande behandlingsarbete, Struktur och Verklighetsanpassning (och den blandningen kanske är både raketvetenskap och nytänkande när allt kommer omkring)
Vårdplanen för psykiatrin i Kronoberg kommer att vara en enkel journalanteckning med fyra kända sökord. Datastödet innebär att just den anteckningen kommer att vara lätt att hitta i en datajournal som lätt blir en djungel av ord och anteckningar.
Vårdplan
Diagnos/Problem: Under denna rubrik listas patienten diagnos/er samt de problem som framkommer under kartläggningen av patienten. Missbruk? Relationer? Tidigare (icke fungerande) behandlingar. Vad är det som hindrar patienten för att leva ett fungerande liv? Vad är orsaken till att patienten befinner sig inom den psykiatriska vården?
Mål: Under denna rubrik beskrivs meningen med vården. Vad ska patienten uppnå med sin tid inom psykiatrisk vård? Vad ska förändras hos patienten eller i patientens liv för att denne ska kunna leva ett fungerande liv?
Om patienten har en psykisk sjukdom (depression, bipolaritet, psykossjukdom, ångestsyndrom) kan målet vara att bli frisk eller att sjukdomen håller sig stabil.
Om patienten har en psykisk funktionsnedsättning (Personlighetsstörning, neuropsykiatrisk störning) eller en beteendestörning (missbruk, ätstörning, självdestruktivitet) är målet INTE att bli ”frisk” utan kan vara att upphöra med destruktiva beteenden (t.ex. upphöra med missbruk), öka sin funktionsgrad inom definierade områden (t.ex. återkomma i sysselsättning) eller så kan målet vara att stöda nätverket (det professionella eller civila) runt patienten.
Målet bör aldrig definieras med flum av typen ”må bättre”, ”få bättre självkänsla” eller ”förstå sig själv bättre”. (Detta kommer att uppfyllas ändå om målen följs men kan inte vara definierade mål eftersom de inte är mätbara). Mål får heller inte förväxlas med nästa rubrik: Medel. Det är aldrig ett mål att erhålla behandling. Målet kan t.ex. inte vara ”att få KBT”.
Medel: Under denna rubrik beskrivs de insatser som psykiatrin ska göra för att uppnå de uppställda målen. Detta kan naturligtvis röra sig om läkemedelsförändringar och psykoterapeutiska insatser men kan också röra sig om andra behandlarinsatser eller behov av samordnade planeringar med vårdgrannar eller andra myndigheter.
Utvärdering: Sista sökordet i vårdplanen handlar om tidpunkten då det ska utvärderas om Medel/Insatser har lett till uppfyllande av Målen. Detta kan röra sig om en viss tidsrymd eller ”när samtliga insatser är slutförda”. Skulle målen inte vara uppfyllda görs bedömningen om det var insatserna som var fel, målen som var fel eller om behandling inte är möjlig att utföra.
Och så vill jag gratulera Regionen i Jönköping som följer exemplet med fribiljetter.
Lyckat med självinläggning inom psykiatrin
Frida skadade sig själv – får hjälp av ny metod
Från spjutspetsen inom psykiatrisk vård i landet, region Kronoberg, hoppas vi naturligtvis att fler följer efter.
En ST-läkare på kliniken tipsade mig om två artiklar i The British journal of psychiatry
The futility of risk prediction in psychiatry – Roger Mulder, Giles Newton-Howes och Jeremy W Coid – 2016
Predicting suicide following self harm: systematic review of risk factors and risk scales – Melissa K. Y. Chan, Henna Bhatti, Nick Meader, Sarah Stockton, Jonathan Evans, Rory C. O´Connor, Nav Kapur och Tim Kendall – 2016
Som den trogne läsaren kommer ihåg skrev jag och kollegan Dr Bernard Willems om ämnet i läkartidningen 2010.
I The futility of risk prediction in psychiatry summeras artikeln att: stora ansträngningar har gjorts för att identifiera riskfaktorer som kan associeras med självmord. Man menar dock att kategorisering av suicidriskfaktorer kan ha begränsat värde eller än värre, vara skadligt för patienten eftersom det förvirrar kliniskt tänkande. Artikelförfattarna förespråkar istället att fokus skiftas från suicidriskbedömningar till äkta engagemang för den enskilde patienten, dennes problem och omständigheter.
Artikeln Predicting suicide following self harm: systematic review of risk factors and risk scales är en genomgång av riskfaktorer som identifierats hos patienter som genomfört ett självmordsförsök. Artikeln går igenom tolv studier om riskfaktorer för suicid och sju studier om riskskalor. Fyra riskfaktorer för framtida fullbordade självmord identifieras (Tidigare självdestruktiva handlingar, självmordsavsikt, kroppslig sjukdom och manligt kön). Artikelförfattarna konstaterar dock att kunskapen knappast har någon praktisk nytta eftersom riskfaktorerna är så pass vanliga i populationen. Man menar vidare att skattningsskalorna är potentiellt farliga eftersom de riskerar att leda till falsk trygghet (för patienter som inte uppfyller riskfaktorer).
Intressant nog noteras varken psykisk sjukdom, hög ålder eller alkoholmissbruk som riskfaktorer för framtida självmord – vilket är tvärt emot vad psykiatrin idag, socialstyrelsen och IVO tror.
Sammantaget är det ytterligare två tunga artiklar som ifrågasätter suicidriskbedömningen. Jag undrar hur länge IVO, NASP och socialstyrelsen kommer att fortsätta tvinga specialistpsykiatrin att ägna sig åt denna vidskepelse?
För två år sedan ställde jag upp mål för det kommande året. Nu blev ju inte året 2015 riktigt som planerat och 2016 har till stor del fått gå till att reparera skadorna från 2015. Målen är fortfarande inte uppfyllda men en del har fortsatt röra sig i positiv riktning:
1. Få socialstyrelsen/IVO att överge sin fixering på suicidriskbedömningar. – Nej, så bra har det inte blivit. Enligt uppgift har IVO, åtminstone på min hemklinik, inte haft några åsikter om senaste årets ärenden. Detta kan bero på en förändrad inställning hos IVO eller möjligen att IVO samlar material och kraft för att bli totalt rabiata 2017. De senaste 15 åren har lärt oss att inte lita på kontrollmyndigheterna. Icke dokumenterad suicidriskbedömning noteras fortfarande som orsak till att patienter begår suicid.
2. Sammanslagning av Neuropsykiatrin och Psykiatrin i Kronoberg. Nej, och jag har inte intrycket av att vi kommer närmare någon lösning. Den patientgrupp (som både har neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och psykisk sjukdom) som är i störst behov av tydlighet och struktur i omhändertagandet ska fortsätta gå till två parallella enheter som gör i stort sätt samma sak fast på olika sätt. Utredning av neuropsykiatriska tillstånd ska fortfarande utföras på två olika sätt beroende på var patienten råkar hamna först.
3. Tydliga vårdplaner på alla patienter på Allmänpsykiatriska enheten. – Jag trodde för ett år sedan att vi skulle vara i mål nu, men sedan dess har hela kliniken tagit upp detta som ett mål vilket innebär att alla patienter inom vuxenpsykiatrin ska ha vårdplaner och att man kommer att anstränga sig för att datorjournalsystemet ska stödja detta.
4. Förändrad metod vid händelseanalyser. Nej, egentligen händer ganska lite på den fronten. Möjligtvis har några tankar smugit sig in bland administratörerna som utför händelseanalyser. IVO har som sagt inte haft några åsikter senaste året. Det finns kanske en liten vridning från aktivt utpekande av enskilda medarbetare och rutinskrivarhysteri till en sundare bedömning av enskilda ärenden, men om detta är tillfälligt eller mer permanent för kommande år visa. Några nya metoder är inte aktuella i dagsläget.
5. Definition av begreppet vårdskador inom psykiatrin. Nej. Jag har min definition klar men det tar nog ytterligare några år innan resten av psykiatrin inser behovet. Det första steget i patientsäkerhetsarbete är ju att veta vad en vårdskada är, det andra steget är att ta fram metoder för att förhindra dessa vårdskador. Psykiatrin idag jobbar motsatt – man försöker förhindra vårdskador men man vet inte vad en vårdskada är. Det är därför man inte lyckas.
Jag återanvänder mina mål ytterligare ett år
dralbinsson 