Smålandsposten (SMP) rapporterar under gårdagen att Region Kronoberg har röstat igenom förslaget att bygga en ny byggnad för psykiatrin, och att denna ska ligga på sigfridsområdet och inte trängas ihop med centrallasarettet (CLV). Beslutet var långt ifrån enigt.
SMP koncentrerar sig på prisdiskussionen.
När förslaget att bygga en ny psykiatribyggnad vid CLV dök upp för några år sedan gjordes en första grovkalkyl över kostnaden. De dåvarande styret menade att det visserligen skulle bli dyrare att bygga vid CLV men att man ändå valde denna satsning.
Nu finns ritningarna klara och en mer exakt summa kan beräknas vad den verkliga kostnaden blir. Det visar sig att den nya beräkningen, att bygga nytt på sigfridsområdet, är 30% dyrare än grovkalkylen för tre år sedan. Det kanske inte var en så stor överraskning egentligen.
De initiala reaktionerna på kliniken var lite blandade men kan sammanfattas i kategorierna:
1. Framtidsoptimism
2. ”Jag tror det när jag ser det”, och
3. ”Jag går i pension innan det är klart”
Bygget ska stå klart årsskiftet 2018/19
Ett vanligt förstahandspreparat vid depressions och ångesttillstånd är det antidepressiva läkemedlet Citalopram.
Citalopram är ett effektivt läkemedel med god effekt vid depressionstillstånd. Det har få biverkningar. Lättare illamående och viss muntorrhet kan finnas de första veckorna men brukar försvinna senare i behandlingen. Den initiala ångest som vissa patienter kan uppleva när de påbörjar behandling med antidepressiva brukar vara mildare med Citalopram.
Det mest negativa med behandlingen är att Citalopram kan ha en negativ effekt på sexualitet med bristande lust och nedsatt förmåga till sexuella aktiviteter. Detta brukar inte vara betydelsefullt i början av behandlingen då depressionen i sig har en lustminskande effekt. När Citalopram har botat depressionen kan det dock bli ett problem om sexlusten inte återvänder.
En ny studie har undersökt Citaloprams effekt på moraliska beslut:
Dagens medicin om Citalopramstudien
Dagens medicin gör ett bra referat och länkar föredömligt till studien. Studien är också en väl utförd RCT-studie, där det konstateras att friska försökspersoner är mindre benägna att betala några pence för att en annan människa ska slippa få (ofarliga men obehagliga) elstötar, om de har tagit en Citalopramtablett.
Studien är intressant då den faktiskt påvisar en tydlig effekt av läkemedlet, men är slutsatsen korrekt? Blir vi mindre moraliska,sympatiska och medmänskliga av att äta Citalopram?
Nej, och som studien också påtalar så rör det sig om friska individer som deltar, och det är ju inte dessa som ska äta Citalopram egentligen. Vi vet inte vilken effekt läkemedlet skulle ha på deprimerade eller ångestpatienter i ett likadant studieupplägg.
När det gäller ångest och depressionssjukdomarna skulle man kunna beskriva ett perspektiv att dessa förstärker och förvrider människans moral. Sjukdomarna får patienten att bli överdrivet skuldtyngd, samvetstyngd och självförsakande. Ett läkemedel mot depression bör alltså ha effekten att patienten blir mindre samvetstyngd och självförsakande som en del i boten av sjukdomen. En minskad skuldbörda hos den deprimerade är inte en signal på att moralen blir förstörd, utan istället ett tecken på att moralen får hjälp att återställas till något som är sunt för både individen och omgivningen. (Nu anser inte vi inom sjukvården att god eller dålig moral är symtom. Jag använder termen ”moral” här för att diskutera resultatet av studien)
I mina ögon så visar studien snarast att Citalopram gör det vi förväntar oss av den, nämligen botar en plågsam sjukdom.
Däremot är studien kanske ytterligare ett argument med att vara noggrann i diagnostiken och inte förskriva läkemedel slentrianmässigt till all form av dåligt mående. Och en särskild försiktighet bör iakttas att förskriva antidepressiva till den antisociale patienten där moralen redan är nedsatt.
En kort notis i Läkartidningen handlar om en tillfällig distriktsläkare som skrivit ut det smärtlindrande preparatet Tramadol (ett beroendeframkallande opiatläkemedel) till en patient. I patientens journal har det noterats att han har haft problem med missbruk och tidigare nekats liknande läkemedel. Efter ett flertal veckor tar patienten en överdos och avlider.
Notisen är kortfattad och lämnar mycket över till läsarens fantasi. Rubriksättningen är dock dramatisk – ”Läkaren kan förlora sin legitimation!”
Kollegor kommenterar klokt och problematiserar händelsen ur olika perspektiv, och det finns ett flertal perspektiv att problematisera kring:
- Det var knappast de utskrivna läkemedlen som patienten tog en överdos på. Två recept till en grav missbrukare räcker inte i flera veckor. Bör detta vara fog för att förlora legitimationen?
- Ska den person som någon gång livet använt beroendeframkallande substanser för evigt vara utestängd från smärtlindrande behandling?
- Läkaren hade kanske inte tillräckligt noga läst patientens journal. Det finns på flera nivåer, inom vården, en tanke att vårdpersonal inte får läsa på i journaler utifall patienten skulle utebli från besöket. (Då får vårdpersonalen nämligen ta del av uppgifter om en patient där vårdpersonalen inte har behandlingsuppdrag, vilket är ett sekretessbrott.)
- Läkaren var en tillfällig läkare (hyrläkare) som hade mindre möjlighet att lära känna lokala rutiner och lokala patienter.
- Patienten hade naturligtvis själv kunnat förklara för läkaren att den hade beroendeproblem och att preparat, doser och receptstorlek borde anpassas därefter. Man är inte automatiskt ansvarsbefriad för att man har ett substansmissbruk.
- Det skrivs ut för mycket beroendeframkallande läkemedel och finns för dålig kontroll på dessa förskrivna läkemedel.
Från mitt perspektiv är det mest oroande den lamslående effekten på läkarkollektivet med dessa rubriker – sanna eller inte. Det finns nämligen en en oro, med viss verklighetsbakgrund, att det inte går att göra rätt som läkare. I exemplet ovan så gör läkaren fel när han eller hon skriver ut läkemedel till patienten. Det hade också varit fel att inte göra det. Oavsett vad läkaren gör blir det fel, med anmälningar och utredningar som efterspel.
Läkarens viktigaste uppgift är att fatta vårdrelaterade beslut. Vilken prioritering gäller? Vilken diagnos är den rätta? Vilken behandling är mest lämpad? Vilken uppföljning behöver göras? Dessa beslut är lätta då det bara finns en tydlig diagnos, patienten har goda kognitiva förmågor och bra följsamhet till behandlingen samt att det finns tillräckliga resurser. Tämligen ofta är detta inte fallet.
Om läkaren inte vågar fatta beslut (t.ex. av rädsla för att förlora legitimationen) leder detta till remisser till kollegor och onödiga utredningar som inte leder någon vart, eller att läkare undviker att befatta sig med patienter med svårare problematik. Detta är en stor och onödig kostnad för vården, och det leder till sämre vård.
I utredningar kritiserar vi ofta det sista fattade beslutet där resultatet inte blev bra. Vi kritiserar sällan eller aldrig tidigare obeslutsamhet, trots att det ofta är där det grundläggande felet ligger.
Detta är inget lätt problem att komma åt men bättre kontinuitet i läkarbemanningen, sundare utredningar vid uppkomna fel och bättre professionellt självförtroende i läkarkåren är enkla lösningar som leder till bättre vård.
2015-08-17 rapporteras det om ett knivdåd i Norrköping där gärningsmannen tidigare haft kontakt med psykiatrin och missbruksvården. Någon tid innan dådet ska han ha uttalat att han önskade rättspsykiatrisk vård och att han ”måste göra mig själv eller någon annan illa” för att få den vården han önskade.
2015-08-20 rapporteras det nationellt från en rättegång i hovrätten. En man, som dömts för att ha mördat sin fru och dotter i Dalby, har överklagat till hovrätten då han önskar rättspsykiatrisk vård eftersom han hade ”tvångstankar” som fick honom att begå brottet. Man får förmoda att det även var dessa tvångstankar som fick honom att försöka förmå hustrun att ta en rejäl livförsäkring innan dådet.
I Sverige har vi ett av-individualiserat tänkande. Vi menar att det sällan är den enskilde individen som är orsak till ett skeende. Matchhjälten hänvisar oftast till laginsatsen vid en segerintervju, brottslingen skyller gärna på uppväxten, skolan eller någon annan yttre faktor, då den döms.
I Sverige har vi också en föreställning att kriminalitet och sjukdom är närliggande fenomen. Det är stört att vara våldsam och det är sjukt att begå våldsbrott. Om det är sjukdom, så är det inte individens ansvar. Det är sjukvårdens, eller socialtjänstens, eller skolans ansvar att det sker våldsbrott.
När det gäller ansvar är en grundläggande regel för ansvarstagande följande:
– Den människa som uttalar ”om inte jag får det jag önskar, så kanske jag gör något hemskt” förstår konsekvenser och kan ta ansvar.
I verkligheten samverkar många faktorer och de som är inblandade sitter aldrig med all information, vilket gör att det finns undantag från regeln. För att förbättra omhändertagandet av den psykiskt sjuke eller missbrukande individen skulle det förmodligen vara positivt om dessa insatser var mer lättillgängliga och om de olika samhällsaktörerna (psykiatri, socialtjänst…) hade ett smidigare samarbete. Detta skulle i bästa fall också minska risken för våldsamheter, både mot den egna personen och mot andra.
Men hur ska samhället göra hjälpinsatserna mer lättillgängliga och samordnade?
Ett stort problem, kanske det största problemet, är just det malplacerade ansvaret.
Stora och brutala våldsdåd utlöser inte sällan en mediestorm där någon myndighet ska pekas ut som ansvarig. Detta leder till att berörda myndigheter så snabbt som möjligt försöker bolla ansvaret till någon annan verksamhet. Hos den verksamhet som förlorar bollandet får en pudlande verksamhetschef gå ut och upprepa mantrat att: verksamheten ska ”arbeta med sin värdegrund, utreda händelsen och se över sina rutiner”. Inom verksamheten skrivs ogenomtänkta nya rutiner för att blidka kontrollmyndigheter och någon enskild medarbetare pekas ut som ansvarig (sällan rakt ut, men mellan raderna).
Detta förhållningssätt har lett till att en del enskilda medarbetare undviker arbetsuppgifter som kan leda till att bli utpekad. I sin tur leder det till att tillgängligheten minskar, det viktiga samarbetet mellan samhällsaktörerna försvåras och de människor som bäst behöver samhällets hjälp försummas.
Massmedia och kontrollmyndigheter bör syna sin egen roll i denna utveckling.
Filmen After Earth utspelar sig långt in i framtiden då mänskligheten sedan länge övergivit planeten jorden. Det stora hotet mot mänskligheten, i filmen, är en typ av varelser kallade Ursor (en Ursa, flera Ursor). Ursorna är blodtörstiga bestar som hotar att utrota mänskligheten.
Ursorna är blinda och kan inte se människorna, men de har ett luktsinne som reagerar på doftpartiklar som människor utsöndrar när de är rädda. Ju räddare människa, desto längre avstånd kan Ursorna känna doften. Mänskligheten försvar blir en ny grupp krigare som tränas i att inte känna rädsla. När krigaren inte är rädd, utsöndrar den inga doftpartiklar och kan således smyga sig på ursorna och oskadliggöra dem.
After Earth är en actionfilm och kan ses enbart för storslagna scener och dramatiska jakter. Handlingen i filmen utspelas då den krigare som bäst utvecklat förmågan att inte känna rädsla, Cypher Raige (spelad av Will Smith) blir strandsatt på en planet tillsammans med sin tonårige son Khitai (spelad av Jaden Smith), som ännu inte utvecklat denna förmåga. Fadern – , som på grund av sin oräddhet, är mest lämpad att utföra farliga uppdrag är kroppsligt skadad och kan inte röra sig. Sonen, som är mer räddhågsen, får göra jobbet istället. En av konflikterna i filmen är således konflikten mellan förlamande rädsla och kontrollerad rädsla.
Hur gör då framtidens krigare för att bemästra sin rädsla?
Jo, de iakttar sin omgivning, här och nu, utan att värdera.
”Fear is not real. The only place that fear can exist is in our thoughts of the future. It is a product of our imagination, causing us to fear things that do not at present and may not ever exist. That is near insanity.
Do not misunderstand me, danger is very real, but fear is a choice.”
Cypher Raige – After Earth
Nu menar jag att rädsla i sig faktiskt har ett överlevnadsvärde för människor (åtminstone i en värld utan Ursor). Utan social ångest skulle vi bete oss väldigt knepigt mot varandra, utan prestationsångest skulle vi aldrig göra våra skoluppgifter, utan rädsla för konsekvenser skulle vi vara betydligt mer kriminella, utan oro för sjukdom skulle vi inte söka vård när vi behöver och utan rädsla skulle det vara ointressant att titta på en spännande film.
Däremot har rädsla och ångest, när känslorna blir för starka, en effekt som gör att vi slåss, flyr eller blir förlamade av skräck. Inget av det är vanligen relevant i ett modernt samhälle.
En behandling mot denna ångest och rädsla är Mindfulness (Medveten närvaro) som, inte olikt meditation, går ut på att iaktta sin omgivning, här och nu, utan att värdera. En del patienter har svårt att ta till sig mindfulness då övningarna kan upplevas något flummiga och den positiva effekten inte är omedelbar. Den som tar till sig behandlingen har dock ett kraftfullt verktyg för att hantera sin egen ångest.
Jag kan alltså konstatera att vi, med vuxenpsykiatrins mindfulnessgrupper, är väl rustade inför framtidens Ursor.
Ökade anslag till psykiatrin idag handlar inte enbart om god psykiatrisk vård utan kanske om mänsklighetens överlevnad om tusen år. Åtminstone om Ursorna kommer.
Den gångna veckan har Sydsvenskan haft ett antal artiklar om Vuxenpsykiatrin i Malmö.
Kritiken är skarp. Ett flertal självmord i samband med inneliggande vård. Dåligt bemötande, framför allt av självdestruktiva patienter. Avsaknad av vårdplaner. IVO utreder.
Själv har jag ingen kontakt med psykiatrin i Malmö och vet inte hur verkligheten där ser ut. Vi hade för bara fem månader sedan rubriker om psykiatrin i Växjö om dåligt bemötande. Rubriker som visade sig vara utan verklighetsgrund.
Till att börja med måste man komma ihåg att psykiatrin (liksom socialtjänsten och polisen) arbetar med den del av befolkningen där bemötandet är särskilt komplicerat. De människor som blir patienter inom psykiatrin är de människor där resten av samhället har nått en gräns att de inte längre vet hur personen ska bemötas. Det finns heller inget facit för hur bemötande ska se ut. Patienter behöver olika bemötande beroende på sin situation, personlighet, kognitiva nivå, sjukdomsbild…
På en avdelning blandas också alla patienter där var och en behöver sitt eget unika bemötande. Som personal måste man kunna trösta, lyssna, acceptera, validera men också informera, konfrontera, tydliggöra och sätta gränser; och det gäller att ha fingertoppskänsla att veta när man ska göra vad. Det blir konflikter inom psykiatri, men konflikter måste inte vara något negativt. Ur konflikten kan samförstånd uppstå och förändring bli möjligt.
Jag tror också det är viktigt, när man kommenterar en enhet, som fått kritik, att komma ihåg att enheten består av en större mängd individer. Jag är övertygad om att majoriteten av personalen i Malmö har en önskan om att göra bästa tänkbara insats för patienterna och att man sökt sig till detta arbete eftersom man vill göra en insats för den mest utsatta gruppen i befolkningen.
I Malmö framställs det som att en destruktiv jargong har börjat bli en destruktiv kultur på avdelningarna. Om det är på det sättet så har man en lång och arbetsam väg framför sig för att ta sig ur problemet. Att erbjuda några utbildningar om bemötande är lite fernissa som ledningen tar till för att dölja problemet, det kommer inte att lösa någonting. Rutiner, PM, nedskrivna värdegrunder kommer inte heller att lösa något.
Det som krävs är konsekvent, tydligt, engagerat ledarskap under en flerårig period, baserat på en sund etisk bas. En sund kultur på en enhet tar flera år att odla fram. En sund kultur på en hel klinik kanske tar ett decennium att odla. Den engagerade personalen finns vanligtvis redan anställd, det är inte där problemet sitter även om det är där symtomen syns.
Psykiatrin har under flera år (-tionden) nedrustats och omorganiserats. Chefer byts i högt tempo. Enheter läggs ner eller struktureras om och den som fattar beslut om omorganisation är sällan kvar för att utvärdera vad resultatet blev. Läkarkåren (som ju har en tongivande roll, om än ingen chefsroll) undviker gärna övergripande ansvar eftersom det enbart resulterar i fler anmälningar. Ekonomiska begränsningar, politiska hugskott och en stark rädsla för anmälningar styr den psykiatriska vården i brist på annat.
Malmö är nu under lupp och ska utredas. Jag gissar att man inte kommer att hitta några problem ovanför personalnivå, för man kommer nog inte att leta där. Jag gissar också att man försöker lösa problemen med någon utbildning, några rutiner, kanske en omorganisation och något chefsbyte.
Det är komplicerade förklaringar och komplicerade lösningar för att förstå och kunna åtgärda problem med destruktiva kulturer på arbetsplatser, däribland vårdavdelningar. Sedan ska vi inte förklara allt med organisationens struktur eller brist i struktur. Som vårdarbetare har vi självklart ett ansvar för hur vi beter oss och det är inte ett oöverstigligt krav att vi visar respekt för våra patienter.
Hawaiideklarationen, som anger den psykiatriska verksamhetens etiska riktlinjer, godkändes av Världspsykiatriska föreningen 1977. Deklarationen uppdaterades i Wien 1983 och senare i Madrid 1996. En senaste version omarbetades i Yokohama 2002, men denna finns inte översatt till svenska. Jag sammanfattade punkterna nedan men för en fullständig version rekommenderas Länken till svensk psykiatrisk förening:
Madriddeklarationen
1. Psykiater ska ge sina patienter bästa tillgängliga behandling med beaktande av vetenskaplig kunskap och etiska principer.
2. Psykiatern är skyldig att vara förtrogen med den vetenskapliga utvecklingen inom specialiteten
3. Det är patientens rätt att få medverka i behandlingsarbetet
4. Ingen behandling får ske mot patientens vilja, med mindre att utebliven behandling skulle utsätta patientens och/eller närståendes liv för fara.
5. Patienten ska underrättas om undersökningens syfte
6. Information som erhålls i behandlingsarbetet är konfidentiell
7. Psykiater skall följa nationella och internationella regler för genomförande av forskning
Speciella förhållanden:
1. Dödshjälp: Psykiatern måste vara medveten om att psykisk sjukdom, såsom depression, kan förvränga patientens verklighetsuppfattning. I sådana situationer är det psykiaterns uppgift att behandla sjukdomen.
2. Tortyr: En psykiater skall inte delta i någon aktivitet som innebär psykisk eller fysisk tortyr
3. Dödsstraff: En psykiater får inte medverka vid lagligt beslutade avrättningar
4. Val av kön: En psykiater får inte medverka vid beslut om att avbryta havandeskap med avsikt att välja kön.
5. Organtransplantation: Psykiatern får varken agera som patientens beslutsfattare eller använda sin psykoterapeutiska färdighet att påverka en patients beslut i dessa frågor.
Speciella förhållanden – ej ännu utarbetade riktlinjer:
– psykoterapins etik
– nya behandlingsmetoder
– förhållandet till läkemedelsindustrin
– könsbyte
– den ekonomiska ersättningens etik.
Det finns en del uttänkt och nedskrivet gällande etiska förhållningssätt för läkaren, men det håller sig på en nivå som vi idag, i Sverige, ser som självklar. De val vi gör i vardagen handlar sällan om att välja mellan gulligt och förkastligt. Det handlar om att välja mellan en åtgärd med vissa fördelar och vissa risker och en annan åtgärd med andra fördelar och andra risker – och vi känner sällan till hela bilden så att vi är medvetna om alla fördelar och risker.
För att fortsätta resonemanget om en etisk bas att stå på så hade jag turen att, via Läkartidningen, hitta en internationell läkared.
Här finns ett tydligt arv från Hippokrates ed och också en stark influens av ett nyligen genomlevt andra världskrig. Eden har uppdaterats några gånger sedan 1948 och följt med utvecklingen i samhället.
Jag ser inget kontroversiellt i eden egentligen och skulle kunna svära den om det ingick i kraven för att utföra arbetet.
Den näst sista punkten manar till eftertanke och tacksamhet över det liv man lever och den uppväxt man har fått. När det i eden måste betonas att läkaren inte ska låta sig hotas till att kränka mänskliga rättigheter, innebär ju det att det har funnits, och kanske finns, samhällen där läkaren kan hotas till detta. Så är det inte i Sverige idag.
Sista punkten innebär att man bytt ut ett antal okända grekiska gudar till att istället svära vid sin heder. Det finns ju inte så mycket gemensamt, viktigt, för den moderna människan att svära vid så det låter klokt att svära vid sin heder.
”At the time of being admitted as a member of the medical profession:
I solemnly pledge to consecrate my life to the service of humanity;
I will give to my teachers the respect and gratitude that is their due;
I will practice my profession with conscience and dignity;
The health of my patient will be my first consideration;
I will respect the secrets that are confided in me, even after the patient has died;
I will maintain by all the means in my power, the honour and the noble traditions of the medical profession;
My colleagues will be my sisters and brothers;
I will not permit considerations of age, disease or disability, creed, ethnic origin, gender, nationality, political affiliation, race, sexual orientation, social standing or any other factor to intervene between my duty and my patient;
I will maintain the utmost respect for human life;
I will not use my medical knowledge to violate human rights and civil liberties, even under threat;
I make these promises solemnly, freely and upon my honour.”
Läkare i Sverige idag svär ingen ed för att bli läkare. Det finns faktiskt en diskussion huruvida det borde finnas en ed, men det finns ingen konsensus om att införa en ed, och skulle det någon gång bli konsensus om det så kommer naturligtvis diskussionen om vad som ska ingå i eden. Det man ofta syftar på när man pratar om läkareden är Hippokrates ed som skrevs ner för sådär 2500 år sedan, men som alltså inte är i bruk längre:
Jag svär vid Apollon, läkaren, vid Aesklepios, Hygiea och Panakeia samt alla gudar och gudinnor, tagande dem till vittnen, att jag efter bästa förmåga och förstånd skall hålla denna min ed och denna min förpliktelse (1).
Den som lärt mig denna konst skall jag akta lika högt som mina föräldrar, jag skall dela med honom vad jag äger och hjälpa honom i nödens stund. Hans söner skall jag betrakta som mina bröder, och om de önskar lära denna konst, skall jag undervisa dem däri utan lön eller villkor. Föreskrifter, föreläsningar och allt vad undervisning i övrigt kräver skall jag ge mina och mina lärares söner samt de lärjungar, som avgivit skriftlig och edlig förbindelse enligt läkares sed, men inte någon annan (2).
Efter förmåga och omdöme skall jag följa den behandling jag anser gagnerikast för mina patienter och det som kan skada eller irritera dem skall jag undvika (3). Jag skall icke ge någon gift, även om jag blir ombedd, ej heller ordinera något sådant (4); ej heller skall jag ge någon kvinna fosterfördrivande medel (5).
I renhet och fromhet skall jag leva mitt liv och utöva min konst (6). Stensnitt skall jag icke befatta mig med utan överlåta denna praktik åt dem som sysslar därmed (7).
I de hus där jag går in skall jag vara till gagn för de lidande och avhålla mig från varje medveten fördärvlig orättrådighet, särskilt från könsumgänge med kvinnor och män, såväl fria som slavar (8).
Vad jag under min yrkesutövning än hör och ser bland människor av den beskaffenhet att det måhända icke bör spridas, skall jag förtiga och betrakta som osagt (9).
Om jag nu håller denna min ed och ej brister däri, så må det förunnas mig att glädja mig åt livet och min konst, aktad av alla människor i alla tider. Men om jag bryter och blir menedare, då må motsatsen bli min lott (10).
Det finns en del som jag känner håller efter 2500 år, men en hel del som skulle behöva uppdateras:
1. Först kanske man bör hitta något nytt att svära vid. Jag känner inte ens till tre av de namngivna gudarna.
2. Respekten för kollegor är viktig, men bör sträcka sig i alla riktningar, inte bara elevens respekt för läraren.
3. Att ge bästa tänkbara behandling med minsta möjliga biverkningar är bra. Den behåller vi.
4. Att ge aktiv dödshjälp är inte lagligt i Sverige, men förekommer i andra civiliserade länder. Själv är jag tveksam till bruket då jag ser risk att andra intressen kan påverka besluten.
5. Abortmotstånd ägnar vi oss inte åt idag (man bör komma ihåg att fosterfördrivande medel inte var särskilt säkra för kvinnan för 2500 år sedan)
6. Att ta hand om sig själv och sin egen hälsa, samt vara en moralisk förebild, kanske vi borde betona hos den moderne läkaren.
7. Kirurger är också läkare. Stensnitt är alltså en form av kirurgi
8. Återigen påpekas att vi ska göra gott och inte skada – och vi ska inte inleda sexuella relationer med patienter. Den behåller vi
9. Tystnadsplikt. Lika aktuellt idag som för 2500 år sedan.
10. Vad händer om man bryter en ed idag? Vad ska en modern ed hota med? Jag ser en poäng med att införa en ed för läkare, men jag ser också svårigheterna med att göra det.
Vad har man för nytta av etik?
Nyttan av etiken är att det hjälper oss att fatta beslut. Det hjälper oss välja ”rätt” beslut när det inte finns något självklart facit.
Inom vården står vi inför mängder av sådana beslut om vi har förmågan att se dem. Det går att komma undan behovet av etik inom vården, för den som tycker området är besvärligt. Dels kan man välja att tolka alla frågeställningar som rent medicinska och lösa alla problem med medicinska åtgärder, ett piller här och en insats där. Dels kan man helt enkelt välja att undvika att fatta beslut över huvud taget när det inte finns självklara svar, förslagsvis genom en remiss till annan instans – någon annan får ta beslutet.
Jag snubblade över uttrycket ”kitten-petting-versus-baby-eating morality” och tyckte det har ett pedagogiskt värde.
Uttrycket beskriver helt enkelt att det inte är särskilt svårt att göra ett moraliskt val när det handlar om att välja mellan att klappa kattungar eller äta spädbarn. Det ena är bra, det andra är dåligt – milt uttryckt! Det ena är gulligt och det andra är förkastligt.
Det är inte svårt att välja mellan gulligt och förkastligt.
Ett etiskt slagord (värdegrunden) för Region Kronoberg är: ”Respekt för människan” – ett utmärkt exempel på ”kitten-petting”. Självklart ska vi ha respekt för människan. Jag kan inte tänka mig någon som skulle resa sig upp och på allvar börja argumentera emot detta. Samtidigt säger uttrycket absolut ingenting. Det ger ingen vägledning när det gäller att fatta beslut i svåra etiska ärenden. Jag har själv aldrig suttit i ett beslut där jag måste fråga mig själv – ”Ska jag ha respekt för människan eller förakt för människan när jag fattar detta beslut?”
Det är inte heller så att värdegrunden får Kronoberg att särskilja sig från mängden. Personer från omgivande landsting stannar inte upp och, med beundran, uttalar – ”Du är från Kronoberg, det är där ni har respekt för människan!”
Jag ska inte raljera för mycket över värdegrunden. För en organisation, som Region Kronoberg, måste värdegrunden vara både slagkraftig och allmängiltig och det är svårt att komma på något bättre. Min poäng är att det inte hjälper mig att fatta beslut.
Inom vården handlar de etiska valen sällan om att välja mellan att klappa kattungar eller att äta spädbarn. Alla vårdande insatser har negativa bieffekter. När vi ger insatserna vid korrekt diagnostiserade sjukdomstillstånd så har dock insatserna övervägande positiva effekter, varför vi ändå väljer att ge dem, trots biverkningarna. Även när effekterna är negativa så är det inte alltid omedelbart, uppenbart eller allvarligt nog att ändra handläggning.
För att förenkla besluten använder vi vårdprogram och nationella riktlinjer, vilket gör det lättare för oss att väga nytta och risk med behandling. Men vårdprogrammen förutsätter en tydlig diagnostik eller symtombild.
Men även när vi tar självklara hänsyn som att följa evidens, beprövad erfarenhet, nationella riktlinjer, vårdprogram, lokala rutiner och naturligtvis lagen och de ekonomiska förutsättningar som finns, så står vi ändå med ett antal beslut som inte är självklara.
Inom psykiatrin är det vanligaste underlaget för beslut ”rädsla för IVO” eller ”rädsla för massmedia”. Det är naturligtvis bräckliga underlag att stå på och resulterar i svaga eller helt uteblivna beslut – eller beslut som medikaliserar alla problem.
I kristna kretsar kan man emellanåt se armband med bokstäverna WWJD, som ska påminna bäraren om ”What Would Jesus Do?” som en eftertanke innan beslut. Inom psykiatrin får vi trycka upp armband med bokstäverna WWIS – ”What Will IVO Say?” – eller så får vi skaffa oss etiska grundpelare som inte bara hjälper oss när vi ska välja hur vi klappar kattungar.
