Nya patientlagen
Den nya patientlagen har varit lag i en månad nu.
Syftet med den nya lagen har varit att ge patienten mer information, mer delaktighet och större inflytande över sin egen vård. Kan inte hemlandstinget erbjuda adekvat vård inom utsatt tid, så ökar patientens möjligheter att söka denna vård inom annat landsting.
Jag tror knappast att någon den här månaden, varken medarbetare eller patient, har märkt någon skillnad jämfört med tidigare. Efter att ha läst igenom sammanfattningen av lagen så ser jag inte att jag behöver ändra på något i mitt nuvarande arbetssätt (Jag har faktiskt trott att mycket av det som är nytt i lagen, redan var med i den gamla lagen).
Det är naturligtvis knepigt att stifta lagar för en hel befolkning. Alla medborgare ska täckas av lagen och eftersom medborgarna ofta har olika förutsättningar så är det inte lätt att ta hänsyn till alla aspekter. Inte minst märks detta i den förstärkta skyldigheten att lämna information. Ett antal rader i lagen berör just problemet att alla människor i samhället inte har samma förutsättningar att ta till sig och bearbeta information.
Intentionen i den nya lagen är hedervärd, men jag tror inte att det är det som kommer att bli resultatet. De som framför allt kommer att ha nytta av lagen är de medborgare som är mest välfungerande (har god förmåga att ta till sig information, har god insikt i hur samhället fungerar och har kraften att driva sin egen sak), d.v.s. de som minst behöver lagen.
De som har minst nytta av lagen är den ”besvärliga patienten” (ursäkta uttrycket), d.v.s. de patienter som har diffusa symtom med oklar diagnos, svårt att kommunicera sina symtom, har ett stort vårdsökande och låg följsamhet till behandling. Vid en första anblick kan man tänka sig att just dessa skulle gagnas av lagen, men min gissning blir att det blir tvärt om. Jag tror att fler patienter ut dessa grupper kommer att avfärdas med att de alltid kan vända sig till andra landsting om de önskar få den vården de önskar. Den patientgrupp, som vi redan nu skyfflar mellan olika vårdgivare kommer att kunna skyfflas ännu längre med stöd av den nya lagen.
Istället för att landstingen/vårdgivaren får ett stöd för att hitta vägar att nå dessa patienter så får de istället ett stöd att slippa göra någonting.
Den nya lagen innebär ett krav på delgivande av information. Med information följer kunskap, med kunskap följer valmöjligheter, med valmöjligheter följer makt, med makt följer ansvar. För många patienter, inte minst inom psykiatrin, är det just valmöjligheter och ansvar som är svårt. Redan idag möter jag många patienter som vill att läkaren rekommenderar vilken behandling som är mest effektiv (och minst skadlig). Dessa patienter upplever en frustration av att allt fler läkare berättar alternativen och överlåter till patienten att välja. Den nya lagen leder till att fler läkare kommer att tveka inför att rekommendera behandling.
Trots att lagen så uppenbart ger patienten ett större ansvar så nämns detta inte rakt ut i lagen. Det är du som patient som får informationen, det är du som patient ska välja vilken behandling du vill ha – när behandlingen är given är det du som patient som får stå för konsekvenserna. Du fick ju information om alternativen innan!
Det är naturligtvis svårt att skriva en lag som leder till bättre samverkan mellan vården och patienten, men jag tror att det hade varit en bättre väg att gå. Detta hade varit möjligt genom att tydliggöra vårdens ansvar, men även att tydliggöra patientens ansvar. Om det är två ansvarsfulla experter i vårdsituationen (vårdgivaren är expert på behandling – patienten är expert på sina symtom) så ökar chanserna till god vård.
Man kan också fundera över prioriteringsansvaret och var detta ska ligga. Det många patienter skulle vilja ha inflytande över är just prioriteringen. Med växande köer till behandling skulle det kännas bra att kunna få inflytande att prioritera upp sig själv till snabbare behandling (och så har vi naturligtvis den mer ödmjuka patienten som kanske skulle prioritera ner sig). Nu uppfattade jag inte att lagen skulle lägga prioriteringsansvar på patienten men naturligtvis är det en källa frustration om jag som patient väljer behandling A framför behandling B och senare får veta att kön till behandling A har växt för det var många patienter som valde just den behandlingen.
Jag är inte alls säker på att den nya patientlagen leder till bättre vård. Jag hoppas att jag har fel.
dralbinsson 
Mycket bra inlägg!
Några viktiga frågor i sammanhanget är hur patienterna vill använda ett ökat inflytande över vården och i vad mån man faktiskt gör detta. Många patienter och framförallt psykiatriska patienter har svårt att tillgodogöra sig information om olika behandlingsalternativ och vårdgivares kvalitet. Den ökade ”patientmakten” förefaller således vara svår att omsätta i praktiken. Det finns en risk att de mest intressanta, vältaliga, tacksamma patienterna tas om hand först, medan de mer allvarligt sjuka, de konstigaste, artigaste och mest komplicerade patienterna förvisas ut från vården. De sjukaste psykiatriska patienter har svårt att tillgodogöra sig information om olika behandlingsalternativ. Utan vård och behandling får dessa människor stora svårigheter att ta hand om sig själv och att leva med andra människor. Resultatet kan bli ett liv i social, ekonomisk och mänsklig misär. De med störst behov av kvalificerad vård inte alltid är prioriterade.
Du talar om skriver prioriteringsansvaret. En svårighet när det gäller den politiska styrningen av sjukvården handlar om prioriteringar. Det handlar om medborgarnas förväntningar på systemet och den kanske överdrivna föreställningar att sjukvården kan styras så att alla hälsorelaterade behov som uppstår omedelbart kan tillfredsställas, små och stora. Medborgarnas ökade förväntningar skapar i dag ett starkt förändringstryck inom vården. Den förändrade inställningen till hälsorelaterade behov har lett till att gapet mellan efterfrågan på vårdtjänster och resurserna som står till buds inom systemet kommit att öka, vilket leder många att tro att ”vården var bättre förr”. I själva verket finns mycket lite som talar för att det var så, jag menar att sjukvården både är mer kvalificerad och ekonomiskt effektiv i dag än tidigare.
Medborgarnas förväntningar på sjukvården är en kraft som i det svenska systemet tenderar att kanaliseras politiskt. Missnöje med sjukvården, särskilt om det förmedlas via medierna, skapar ett direkt tryck på ansvariga politiker att förslå nya reformer, både på nationell nivå och inom landstingen. 2005 års stora satsning på en nationell vårdgaranti, som svara på de alltmer uppmärksammade vårdköerna är ett exempel, liksom olika satsningar på lokal sjukvård. Att tillfredsställa alla upplevda hälsorelaterade behov inom den offentliga vården är emellertid, en ekonomisk omöjlighet. I praktiken löses ekvationen ofta på den kliniska nivån i verksamheten genom ransoneringar och dolda prioriteringar, som kan leda till att patienterna avvisas, får vänta på utredning, behandling eller möts av trött och stressad personal.
Det faktum att det är den medicinska behovsprövningen som ytterst styr resursfördelning och tillgänglighet inom sjukvården innebär också att medborgarna aldrig kan garanteras vård eller ha ”rätt” till en viss behandling. Det enda man egentligen kan ges rätt till inom ett sjukvårdssystem som likt det svenska bygger på behovsprincipen är att få en bedömning av sina behov. Möjligheten finns då alltid att den bedömning som görs är att behovet inte är akut, eller kan avhjälpas med någon behandling som står till buds inom systemet. Detta innebär att patienten får vänta, eller skickas hem utan behandling, vilken då inte kan ses som ett symptom på systemets bristande organisation, som patienten kanske upplever, utan helt sonika dess förutsättningar. En del prioriteringar är rimliga, kanske nödvändiga, men kan från patienternas perspektiv ändå upplevas som att sjukvården fungerar dåligt.
Medborgarnas förväntningar på vården underblåses i praktiken ofta av manipulativa och okunniga politiker. Det är politiskt riskfyllt att tala om vilka behov som bör nedprioriteras eller väljas bort. Desto mer opportunt kan det vara att förespeglar väljarna att vården klarar av att möta alla behov och att förväntningarna på systemet kommer att infrias. Eftersom sjukvården är en så viktig fråga för väljarna ligger i sakens natur att patienterna tävlar om att utlova förbättringar, mer vård, snarare än att samla kring svåra fråga som hur det offentliga systemets ansvar skall avgränsas. Kanske är det just här som bristerna i den politiska styrningen av systemet, och den inbyggda konflikten mellan att uppfylla väljarnas önskningar och säkra systemets fortlevnad, blir som tydligaste. Om sjukvården skall vara behovsstyrd måste vissa, mindre, behov stå tillbaka. Detta är en konflikt som blir extra tydligt i sjukvårdssystem som det svenska, där finansieringen sker på solidarisk basis genom allmän beskattning och tillgång till vård ses som en medborgerlig rättighet. Det blir svårare att i ett sådant system tala om vad som inte ingår den offentliga sjukvården eller öppet erkänna att alla behov faktiskt inte kan tillfredsställas. Samtidigt är kanske just detta en av politikernas viktigaste uppgifter inom sjukvården.