Fribiljetten 22

Nu publicerar jag min bok, Fribiljetten, på de här sidorna. Den portioneras ut i lagom tuggvänliga delar 5-10 sidor åt gången. Boken är köpbar i sin helhet via följande länkar: Vulkan, Bokus, Ad Libris. Det är medicinska memoarer som handlar om mig, och om ett vårdfilosofiskt resonemang som ledde fram till det som idag kallas för Självvald inläggning eller Brukarstyrd inläggning. Håll till godo:

Människans rätt att själv bestämma över sitt liv

I dokumentet ”Nationellt förslag till suicidprevention” 2006, på Socialstyrelsens hemsida kunde jag läsa följande:

”Två grundläggande etiska principer kan komma i konflikt med varandra när det gäller självmord och självmordshandlingar. Den ena principen rör det etiska kravet att göra gott, att lindra lidande och att rädda liv. Den andra grundsatsen gäller respekten för en människas rätt till självbestämmande.

Frågan om en människa äger sitt liv har debatterats. Frågeställningen har fått allt större betydelse i takt med att religionens inflytande över våra liv avtagit och individualismen för många blivit en självklarhet.

Måste man inte respektera den enskilde människans rätt till integritet och rätt till självbestämmande över sitt eget liv? Jo, förvisso, men självmord handlar inte alltid om ett fritt val. Personen i fråga ser ingen annan utväg och upplever ingen handlingsfrihet. Den självmordsnäras tanke är: ”Visst vill jag leva, men inte så här!” Många gånger är föreställningen om den suicidala människans rätt till sitt liv eller sitt självmord framsprunget som ett försvar för att hantera sin egen rädsla och för att slippa se och ingripa, mer än som resultatet av ett filosofiskt resonemang”.

Frågan är huruvida en människa har rätt att bestämma om den vill leva vidare eller inte. Författaren tar sitt avstamp i meningen: ”… självmord handlar inte alltid om ett fritt val. Personen i fråga ser ingen annan utväg och upplever ingen handlingsfrihet”, det vill säga alla människor kan inte alltid ta ansvar för sina handlingar.

Jag håller med om att ”självmord handlar inte alltid om ett fritt val”. Ibland är en människas lidande så stort att enda utvägen kan tyckas vara ett avslutande av livet.

Att en människa mår så dåligt att den inte ser någon utväg ur sitt lidande, kommer i kontakt med vården, och att vården då kan göra korrekta suicidriskbedömningar – är ett hypotetiskt scenario som inte existerar i verkligheten.

Jag kan hålla med om att människor faktiskt inte alltid kan ta ansvar för sina handlingar och att ibland kan vi i efterhand se att samhället hade kunnat stoppa en människas självmord om rätt personer hade haft rätt information vid rätt tillfälle. Men det händer ju aldrig.

Den enda effekten av detta resonemang är att det skapas en illusion av etiskt förhållningssätt som inte går att utföra i verkligheten. För att hålla illusionen om etik levande offras massor med resurser för att låtsas bedöma en risk som ingen kan bedöma, överösa människor med insatser som inte har någon effekt, och låsa in människor med resultatet att vi kränker deras självbestämmande

Resonemanget från Nationellt förslag till suicidprevention 2006, leder till att människor låses in på psykiatriska avdelningar under förespegling att det är etiskt. Det är det inte.