Fribiljetten 41
Nu publicerar jag min bok, Fribiljetten, på de här sidorna. Den portioneras ut i lagom tuggvänliga delar 5-10 sidor åt gången. Boken är köpbar i sin helhet via följande länkar: Vulkan, Bokus, Ad Libris. Det är medicinska memoarer som handlar om mig, och om ett vårdfilosofiskt resonemang som ledde fram till det som idag kallas för Självvald inläggning eller Brukarstyrd inläggning. Håll till godo:
Beteendestörning
Beteendestörning är ett stort och svårtytt begrepp. Vanligtvis menar vi att det handlar om att använda sig av ett beteende för att kortsiktigt minska ett problem, men som på sikt genererar ett större problem. Alla använder sig av beteende för att reglera sina känslor. Vi ”räknar till tio” innan vi får utbrott, vi ”sover på saken” innan vi fattar beslut, eller ”vi tar en promenad” för att lugna ner oss. Det här är sunda och nödvändiga beteenden för att hantera svårigheter, däribland svårtyglade känslor.
Beteendet blir en störning när det orsakar fler problem än det löser. Vi hetsäter och kräks för att lugna vår ångest, vi skär oss för att bestraffa oss, eller vi har tillfälligt och riskabelt sex för att känna uppskattning. Tillfälligt kan vi lösa problemet vi hade, men efter en tid kommer samma känslor tillbaka, ofta starkare för att vi dessutom har skadat oss själva, och fattat dåliga beslut.
En beteendestörning brukar från början användas som känsloreglerande, det vill säga för att vi ska dämpa obehagliga känslor eller känna känslor starkare. Inte sällan övergår detta till en kommunikativ funktion, det vill säga vi använder beteendet för att signalera till, eller styra, vår omvärld (till exempel skada sig istället för att be om hjälp). I ett ytterligare skede övergår det slutligen till rutin, det vill säga vi använder beteendet för att vi brukar göra det och tänker inte så mycket på andra lösningar…
Jag räknar in alkohol- drog- och spelmissbruk bland beteendestörningarna. Det finns skillnader, men likheterna är viktigare. Det rör sig fortfarande om beteenden som vi väljer och som ger en kortsiktig lösning, men som orsakar större problem på sikt och viktigast i detta sammanhang: Det är personen som ägnar sig åt beteendet som är den enda som egentligen kan stoppa det. Omvärlden kan stötta och uppmuntra, men kan aldrig ta sista beslutet. ”Man kan inte hjälpa den som inte är redo att hjälpa sig själv” är ett klassiskt uttryck, som kanske inte är heltäckande, men som innehåller mycket sanning.
Men vad kan samhället göra, vad kan närstående göra, och vad kan individen själv göra? Ingen vill ju hålla på med ett stört beteende. Alla kan sluta med beteendet – men hur väljer någon att sluta när beteendet ändå har en positiv, kortsiktig funktion?
Vårdens basala insatser – att ta bort det sjuka.
Sjukvård syftar oftast till att identifiera och bort det sjuka, så att individen kan återgå till att vara frisk igen. Läkemedel och kirurgiska ingrepp avlägsnar sjukdom vilket leder till att funktionen och hälsan återställs. Vid beteendestörningar arbetar vården på samma sätt. Ätstörningen behandlas i matprogram, självdestruktivitet behandlas med DBT (eller motsvarande behandling) och missbruk behandlas med beroendevård. Målet är att få beteendet att upphöra. Fungerar inte behandlingen så prövar vården ofta mer av samma sak, med grundinställningen att ta bort det sjuka. …och det fungerar ofta. Det är inget dåligt sätt att tänka. Problemet uppstår när det inte fungerar. Vad gör vi då?
Till att börja med är det viktigt att komma ihåg att beteende är något vi väljer, även beteendestörningar. Vi kanske väljer det för att lindra en plåga som tillfälligt känns mycket värre, vi kanske väljer det för att vi inte ser några andra alternativ och vi kanske väljer på rutin – för att vi har hållit på med det så länge. Oavsett varför så väljer vi vårt beteende – vilket innebär att vi kan välja att sluta med det.
Det andra viktiga är att förstå vad varför egenansvar är viktigt. Många upplever sig provocerade av budskapet att alla människor har ansvar för sin hälsa och sitt liv. Jag ritade följande pedagogiska bild på en föreläsning:
Om jag befinner mig i ett hus som börjar brinna, så har jag hamnat i en problematisk situation. Det kan vara jag själv som har orsakat branden och det kan vara någon elak typ som tänt eld på mitt hus. Men skuldfrågan är ointressant. Om jag befinner mig i ett brinnande hus så måste jag ta mig ut och sätta mig i säkerhet. Möjligtvis kan jag åtgärda branden genom att släcka den. Jag kan naturligtvis sitta kvar, förbanna min otur, svära över världens orättvisor och gräma mig över den skurk som har orsakat eldsvådan, men detta kommer bara att gå ut över mig själv. Jag kan också hoppas att det kommer någon annan som löser mitt problem och släcker elden, men det kommer att resultera i en självbild där jag ser mig själv som offer, och det är en dålig strategi om det skulle börja brinna igen. I värsta fall kan jag motarbeta den som försöker hjälpa mig, genom att inte följa de råd jag får, vägra lämna huset eller hälla mer bränsle på elden.
Budskapet här är att jag måste ta så stort ansvar som möjligt för den situation jag befinner mig i om jag vill ha ett bra resultat. Det kan kännas orättvist och omöjligt, men det är så livet fungerar.
För det tredje är det viktigt att fundera över kortsiktiga och långsiktiga lösningar. Beteendestörningar är kortsiktiga lösningar, och de har en funktion för att de fungerar. Det tar tillfälligt bort ångest och löser tillfälligt ett problem. När livet tycks outhärdligt kan det upplevas adekvat att minska lidandet för en kortare stund. Jag möter patienter som menar att de ”bara försöker överleva en dag i taget”. Jag kan förstå känslan, men som behandling är det en dålig strategi. Det kan fungera om vi har ett problem som kommer att lösa sig av sig själv. Har vi ett långvarigt eller kroniskt problem så är det ett tankesätt som ökar problemet. För att komma ur en beteendestörning krävs en uppoffring, att uthärda något för att framtiden ska bli bättre.
Att sluta med en beteendestörning (alkohol, droger, självskador, ätstörningar) kommer att ge ett ökat lidande initialt, och det ökade lidandet kommer att bestå under månader – ibland år.
