Suicid, ur ett kliniskt psykiatriskt perspektiv, är att jämställa med slump. Det uppstår i ett kaotiskt system – påverkningsbart men inte förutsägbart.
Därför är det oetiskt och kliniskt irrationellt att fatta behandlingsbeslut baserat på suicidrisk. Det saknas evidens för att riskbedömningar fungerar. Det saknas evidens för att psykiatriska insatser minskar suicid. Och det saknas etisk grund för att motivera skadliga eller tvångsbaserade åtgärder på osäker bedömningsgrund.
Suicidologi är ett område där psykiatrin behöver backa – inte i ansvar, men i anspråk. Vi bör inte försöka kontrollera det okontrollerbara, utan erbjuda det vi vet gynnar patienten: ökad autonomi, minskad destruktivitet, och funktionell återhämtning.
– Chatgpt
(Jag satt och resonerade med chatgpt om boken jag skriver – jag låter inte AI skriva, men diskuterar för inspiration- och chatgpt kom med ovanstående formulering. Det var ju välskrivet!)
Oetiskt och kliniskt irrationellt!
Jag funderade på att skriva en bok en gång i tiden…
https://dralbinsson.com/2013/04/
Siktar på att bli klar till hösten, vilket gör att jag inte är så aktiv här.
Det blir någon blandning av memoarer och psykiatri – med fokus på Fribiljetter/Självvaldinläggning och vårdfilosofi.
Får se om det går att hitta en förläggare, eller om det blir Amazon, eller om jag bara lägger den som PDF här
Göteborgsposten presenterar en nyhet:
Microsoft: AI bättre än läkare på att diagnostisera sjukdomar | Göteborgs-Posten https://share.google/gBNXT0fFQvfSOpOpJ
Kul rubrik. Det handlar om att Microsoft har testat en AI-modell för att ställa extremt ovanliga diagnoser på patienter, och att AI är bättre än läkare på det. (Läkarna fick inte ta hjälp av kollegor, böcker eller dator för att ställa diagnoser)
Nja. Diagnostiken är inte problemet i modern sjukvård. Problemen är administration, försäkringskassa, överdiagnostik, förebyggande behandlingar, platsbrist, åldrande befolkning, dåliga datorlösningar, övermedicinering, inkompetenta kontrollmyndigheter…
Kommer AI att lösa det?
SvD har senaste tiden haft ett antal kritiska inlägg om psykiatri och diagnoser.
Det är utmärkt journalistik. Väl genomtänkta inlägg och analyser. Långt ifrån den sensationsjournalistik som vi är vana vid när psykiatrin nämns.
Att få en diagnos – en hemlig önskan? https://www.svd.se/a/alM7xE/att-fa-en-diagnos-en-hemlig-onskan?utm_source=androidapp&utm_medium=share
Fredrik Svenaeus, professor i filosofi, skriver om den moderna människans jakt på psykiatriska diagnoser som ett tecken på ett existentiellt problem.
Kloka ord
En tragisk illustration av riskerna med suicidprevention som bygger på teorier och önsketänkande.
SVT rapporterar om att poliser inte hinner hämta in människor med psykiatrisk problematik till psykiatrin.
Ett exempel man tar är en kvinna som gör upprepade självdestruktiva handlingar. Polisen är frustrerad över att hon inte låses in på psykiatrin.
Ja….
Polisen hade ju kunnat låsa in kvinnan själva. De har ju faktiskt lokalerna för det.
Men polisen tror på myten att det går att låsa in människor inom psykiatrin, så blir de mindre suicidbenägna. Och psykiatrin har del i skulden för att de sprider den myten. Och IVO har naturligtvis störst skuld i denna mytbildning…
Det psykiatrin gör när patienten lämnas på psykiatriska akutmottagningen är att undersöka om patienten har en ”allvarlig psykisk störning”. Psykiatrin får inte låsa in någon som inte har en ”allvarlig psykisk störning i lagens mening” (det borde polisen känna till).
Sedan gör psykiatrin en bedömning om patienten har nytta av sluten psykiatrisk vård på frivillig väg, men gör tydligen bedömningen att så inte är fallet.
Polisen blir missnöjd, psykiatrin blir missnöjd, patienten blir missnöjd. Skattekronorna rullar och IVO förstår ingenting.
Ett sätt att komma vidare är om polisen och psykiatrin har dialog kring dessa patienter. Inte på ledningsnivå utan mellan de som faktiskt träffar dessa människor det handlar om.
…och så hoppas jag ju att de kan avskriva myten om att psykiatrin kan förhindra självmord. Det skulle lösa mycket.
Jag kan se fördelarna med att utredningsföretagen är så uppenbart oseriösa att det inte längre går att blunda för.
Det Psykiatrispecialisterna ägnar sig åt skiljer sig inte avsevärt från andra privata utredare men det går inte längre att blunda för hur oserös hela den neuropsykiatriska teoribildningen har blivit.
SvD beskriver hur patienter betalar stora summor för att köpa sig en diagnos (och kan betala extra för att få insättning av tillhörande amfetaminliknande läkemedel).
Adhd-diagnosen sågas: ”Går inte att använda” https://www.svd.se/a/0VdwQ0/adhd-diagnosen-fran-psykiatrispecialisterna-gar-inte-att-anvanda?utm_source=androidapp&utm_medium=share
Jaha.
Det börjar bli allt mer uppenbart, även för media, att neuropsykiatri har blivit en affärsverksamhet, där diagnoser säljs, med tillhörande insättning av amfetaminliknande preparat:
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/psykiatrispecialisternas-agare-svarar-pa-kritiken
Märklig rubriksättning av SVT.
Thelma, 21, självmedicinerade sin adhd – höll på att dö | SVT Nyheter
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/thelma-21-sjalvmedicinerade-sin-adhd-holl-pa-att-do
Det handlar om en ung kvinna som har ett illabefinnande sedan tidiga tonår och som tidigt använder alkohol och annan destruktivitet för att hantera sitt lidande.
Rubriken antyder att hon använder centralstimulantia för att behandla sin ADHD, men det är alkohol hon använder. Termen ”självmedicinering” är missvisande.
Hon har långvarig kontakt med BUP, och tycks få rikligt med hjälp. Hon får diagnoser, både ADHD och PTSD, och hon får läkemedel, både centralstimulantia och antidepressiva.
Problemet är inte att hon inte får hjälp. Problemet är att hon får hjälp som inte hjälper.
Tack och lov kommer Thelma till kommunens verksamhet istället där hon får hjälp att komma ifrån alkoholen.
På BUP fick hon vad BUP erbjuder, diagnoser och läkemedel.
Så vad är Godisaffär-teorin?
Jo. Om man går till godisaffären så tror expediten att man är ute efter godis. Om man är ute efter något annat så är man i fel butik.
Samma sak med psykiatributiken. Där säljer man diagnoser, terapier, läkemedel och kanske slutenvård och ECT. Är patienten i behov av något annat, så finns inte det i psykiatributiken.
Allt illabefinnande är inte psykisk sjukdom. Sorg, kris, bitterhet, ensamhet, vimsighet, aggressivitet, uttråkning, dåligt självförtroende, livskriser är exempel på tillstånd som ger både nedstämdhet och oro. Men går man till psykiatributiken så finns det ingen bot att köpa – man kommer att få något annat, som troligen gör mer skada än nytta.
Jag tycker själv att psykiatrin både borde skaffa ett större sortiment av insatser och samtidigt bli bättre på att förklara vad vi egentligen har i butiken.
Sen har jag svårt att förstå patienter som i åratal har gått till psykiatributiken för att köpa välbefinnande utan att få annat än besvikelse. Varför fortsätta gå till en godisbutik för att köpa verktyg och för tionde gången beklaga sig för att man kom hem med en polkagrisklubba?
Och jag kan också frustreras över ett samhälle som kräver att sortimentet i psykiatributiken minskas till att enbart erbjuda neuropsykiatriska diagnoser.
En ny bok om Narcisism. Störst bäst och skörast. Välbeskrivet och informativt i SvD:
Narcissisten är ständigt rädd för att misslyckas https://www.svd.se/a/PpG1b7/experter-pa-narcissism-under-egoistiska-ytan-lurar-sjalvhatet?utm_source=androidapp&utm_medium=share
Egentligen är det ingen större skillnad mellan hjärntvätt och psykoterapi. Båda handlar om att en person ska ändra sina tidigare tankar och beteenden och ersätta dem med andra tankar och beteenden.
Skillnaden är att en, korrekt utförd, psykoterapi har som mål att patienten ska ha nytta av insatsen i form av höjd funktion och ökad autonomi.
Hjärntvätt har som mål att den som utför hjärntvätten ska ha nytta av det.
