dralbinsson

”Bröd och skådespel”!

De gamla romarna visste hur man skulle hålla en befolkning nöjd och följsam. Enligt en teori ledde detta till befolkningens dekadens och så småningom imperiets undergång.

Idag får vi utropa ”Sjukvård och skärmar!”.

Jag bekymrar mig för vart sjukvården är på väg. Tanken med sjukvård borde vara att behandla sjukdom (och skador, handikapp och beteendestörningar…). Men allt fler angränsande uppgifter läggs på sjukvården. Förebyggande sjukvård, behandling av riskfaktorer, friskvård, symtomlindring, rekreation, förenkla livet, självförverkligande…

Vi läkare har erhållit en dyr utbildning om hur man tar hand om olika sjukdomstillstånd, men vi lär oss knappast någonting om ovanstående. Vi lär oss framför allt att behandla sjukdom.

Ibland hänvisar debattörer till den Hippokratiska eden och uppmaningen att: ”Ibland bota, ofta lindra, alltid trösta, aldrig skada”, men jag hittar inte dessa rader i eden. Jag ser ingenting om lindring? Hur många Hippokratiska eder finns det? Läser jag fel ed?

Min poäng är när läkemedelsindustrin tillverkar allt fler substanser som underlättar livet och minskar behovet av egen ansträngning, dvs ”lindra”. Inte sällan används substanser som är oroväckande lika missbrukspreparat. Beslutet att dessa preparat är receptbelagda är politiskt, men ansvaret att skriva (eller avstå att skriva) ligger hos läkaren. Att avstå recept till patienten medför ett obehagligt missnöje från patient och närstående. Att skriva recept medför risker för patienten, men de riskerna ligger ofta längre in i framtiden, och det är sällan konsekvenserna drabbar den första förskrivande läkaren.

Viktreduktion har länge varit en vinstdrivande insats. Från fettsugning, till magsäckoperationer till olika läkemedel. Senast ut är kassakon Ozempic. Läkaren försvarar receptförskrivningen med de medicinska riskerna vid övervikt. Men det kanske inte är vikten som är det farliga utan livsstilen som lett fram dit.

Opioidkrisen i USA är ett tragiskt exempel på skenande läkemedelsförskrivning. Opiater är en fantastisk smärtlindring. Tyvärr finns det inget objektivt sätt att mäta smärta. Vi får antingen lita på patienten eller misstro den. Svårigheten uppstår när vi har ett beroendeframkallande preparat där patienten har ett självupplevt behov.

Transideologin handlar mer om verklighetsflykt än symtomlindring. Istället för bot erbjuder vården en fantasi, till högt pris. Läkare ställer tveksamma diagnoser och behandlar med olika insatser med oöverskådliga konsekvenser.

Neuropsykiatrin har samma problem som övriga. Alla människor har neuropsykiatriska symtom. Alla har en funktionsnedsättning. Isoleringstendenser och koncentrationbrist ökar när vi är stressade. Istället för att normalisera det normala så väljer vården att ställa livslånga diagnoser och skriva recept på amfetaminliknande preparat.

Likt romarna som höll befolkningen nöjd och lugn med bröd, så använder vi idag sjukvård och läkemedel i samma syfte. De romerska kejsarna var rädda för uppror.  Dagens politiker är rädda om sina röster.

Vid ovanstående diagnoser finns det alltid patienter med stora svårigheter där diagnos och behandling är relevant. Problemet är massdiagnostiken och massförskrivningarna.

Jag tror att läkarkåren behöver vässa sin integritet och hålla sig till det vi utbildades för: Behandla sjukdom

Det pågår en psykiatrivecka i Kronoberg nu. Massor av föreläsningar,  för både personal och allmänhet.

Stort evenemang.

Själv jobbar jag så jag har missat att delta.

https://www.regionkronoberg.se/halsa-vard-tandvard/psykiatriveckan/

För 30 år sedan var kontinuitet ett slagord som vården skulle sträva efter. Som alla slagord så överanvändes det och blev omodernt. Tyvärr, för det är en framgångsfaktor för fungerande vård.

Vårdpolitik idag har alldeles för stor tilltro till datorjournal, riktlinjer, rutiner, vårdprogram och en fåfäng förhoppning att AI ska lösa problem. Det finns också en idé att alla med en viss titel kan ersättas av någon annan med samma titel. En erfaren personal kan ersättas med en nyutbildad, en fastanställd kan ersättas med en hyrpersonal. Kontinuiteten värderas inte högt i vårdpolitiken.

Var har vi nytta av kontinuitet?

Trygghet: En stor fördel med kontinuitet är att patienten känner den personal som den kommer att träffa. Om patienten behöver slutenvård ofta är det också tryggt att se kända ansikten på avdelningen.

Röd tråd i behandlingen: Majoriteten av patienter inom psykiatrin har ingen tydlig diagnos, utan en unik blandning av symtom, beteenden, livshändelser och svårigheter. Den som träffar många olika behandlare kan få vitt skilda diagnoser och insatser. Inte sällan ska pågående insatser brytas utan utvärdering och nya insatser påbörjas. Vad problemen handlade om från början hamnar i skymundan i strävan efter att erbjuda något nytt och oprövat.

Uppföljning: Det är ofta bortglömt att läkaryrket innebär ett kontinuerligt lärande. Vi blir aldrig fullärda. Kurser och utbildningar ger ganska lite, men uppföljning av den behandling som jag själv har satt in ger väldigt mycket. Har man haft förmånen att följa patienter under decennier så har man haft chansen att lära sig mycket.

Informationsbärande: All information finns inte i journalen, och även om den finns där kan det vara mycket tidskrävande att leta fram det som är relevant. Att få återberätta sin livshistoria gång på gång vid vart vårdbesök är ansträngande och slitsamt. Den fasta kontakten kan historien och tiden kan ägnas åt planeringen framåt.

Finns det risker med kontinuitet?

Bekvämlighet: Det är inte ovanligt att psykiatrisk personal bygger upp en patientstock som de sedan följer, tätt och noga. Det rör sig mest om en stödjande kontakt utan direkt mål för träffarna. Läkare kan ha samma arbetssätt och träffar patienterna med hög frekvens, byter piller, sjukskriver och bistår med remisser efter önskemål.

Patienten är ofta nöjd med dessa kontakter som blir trygga inslag i vardagen. Problemet är oftast att det skapas en VIP-vård för den patient som har täta kontakter och en kö för de patienter som inte får tid i de fulla tidböckerna.

Avsaknad av ifrågasättande: Med hög kontinuitet och utan mål med behandlingen (förutom att patienten ska vara nöjd och ”må bättre”) blir det ingen behandling. Patienten stampar på samma plats år efter år. Behandlingen leder inte till autonomi, utan till ett beroende av vård.

Så hur ska psykiatrin tänka för att uppfylla sitt uppdrag att ge god och jämlik vård, med kontinuitet, men utan att skapa köer?

Som jag ser det bör kontinuitet eftersträvas i alla lägen.  Fasta vårdkontakter till alla patienter. För att undvika de negativa effekterna av kontinuitet så bör målen vara tydliga och avstämning ske årligen. Vi försöker i Kronoberg att ha patientgenomgångar där läkaren och fasta vårdkontakten går igenom patienterna och undersöker om vården är på rätt väg, om vi behöver förändra något, eller om vården bör avslutas.

Gör vi rätt saker så räcker vi till för vårt uppdrag.

Trodde nästan att det var jag som skrivit denna text i SvD. Men det var det inte.  Det var Peder Björling. Och det är klokt!

Vi säger ”Skaffa ett liv” för sällan https://www.svd.se/a/KM6akX/psykiater-peder-bjorling-vi-sager-skaffa-ett-liv-for-sallan

Det handlar om hur viktigt det är att ha ett liv utanför psykiatrin och utanför sin sjuklighet. Vänner, familj, hobby, en sysselsättning, fysisk hälsa, kanske en parrelation..

…och att psykiatrin inte kommer att kunna ordna detta. Kanske hjälpa från sidlinjen, men inte fixa det.

Ett stort problem med modern sjukvård generellt, och psykiatri i synnerhet, är medarbetarnas oro för att göra fel. En idé har slagit rot att patientsäkerhet handlar om att hitta fel och utreda dessa, peka ut någon syndabock, och på något magiskt sätt ökar patientsäkerheten.

Det ökar inte patientsäkerheten men det medför en rädsla för att göra fel som sätter en mental spärr hos medarbetaren att ta tag i utmanande arbetsuppgifter. Istället för att någon gör jobbet med entusiasm så undviker alla att göra jobbet för att inte bli den som gör fel. Vi diskuterar i oändlighet vem som är bäst lämpad istället för att börja jobba.

Vi förstärker känslan av hur komplicerat och svårt psykiatri är genom att skriva långa, invecklade vårdprogram och riktlinjer, som vi fyller med vackra ord (med många bokstäver), där vi beskriver hur oerhört komplex varje diagnos är och hur mycket erfarenhet som krävs. Vi begär oavbrutet att personal med högre titlar ska utföra arbetet eftersom en fin titel förmodligen ger bättre vård.

Så låt mig kontra med min erfarenhet. Psykiatri är i grunden busenkelt. Ska man lära sig några vackra ord, som faktiskt leder till bättre vård, så rekommenderar jag:

Autonomi, mål med vården, egenansvar, kontinuitet, etik, professionalitet, medmänsklighet

Och för att ta några exempel på hur enkelt mitt arbete är:

Bipolär sjukdom sjukdom är jättelätt. Beskriver patienten perioder av uppvarvning utan orsak, följda av nedstämdhet utan orsak så kan man misstänka en bipolär diagnos. Det finns ingen utredning som kommer närmare sanningen. Om det är mycket besvärande för patienten kan man behandla med stämningsstabiliserande läkemedel och om patienten får ett bättre fungerande så var det väl en bipolär sjukdom.

Alkoholberoende är ännu enklare. Om mätvärden visar att patienten dricker för mycket (ffa PEth) så har patienten problem med alkohol. Alkohol och droger är alltid patientens huvudproblem, dels för att det skapar egna problem, dels för att det tar bort effekten av alla andra behandlingar. Patienten behöver sluta dricka alkohol och inget är mer effektivt än Antabus.

ADHD är lika enkelt som bipolär sjukdom. Beskriver patienten nedsatt koncentrationsförmåga och låg impulskontroll genom hela livet samtidigt som den inte kan upprätthålla ett arbete så rör det sig troligen om en ADHD. Ingen utredning kommer närmare sanningen. Patienten behöver hjälp med strukturhöjande insatser och kanske centralstimulantia. Om insatser får patienten att fungera så var det väl en ADHD-diagnos – annars inte.

Ätstörningar är enkelt. Har patienten en farligt låg vikt, äter onormalt eller kompenserar efter måltid så är det en ätstörning. Patienten behöver normalisera sitt ätande och undvika att kompensera.

Suicidproblematiken är i grunden inte heller särskilt svår. Den kan psykiatrin nämligen inte göra något år. Det finns, enligt medicinsk vetenskap, ingen möjlighet att förutspå vem som kommer att ta sitt liv och det finns ingen psykiatrisk insats som minskar risken för självmord (förutom möjligtvis de insatser som ska ges oavsett om det finns en suicidproblematik eller inte).

De stora väl avgränsade psykiatriska sjukdomarna är inte så svåra heller. Kan man sin ICD 10 (eller möjligtvis sin DSM 5), så ställer man enkelt de psykiatriska diagnoserna.

Det är verkligen inget svårt arbete. Jag undrar ibland varför jag får betalt över huvud taget.

Det som är svårt med psykiatri är att acceptera att människor ibland mår fruktansvärt dåligt och att vården inte har lösningen på alla problem. Det kan vara svårt att acceptera att patienter ibland väljer en livsstil som man som läkare kan se är skadlig för dem. Det kan vara svårt med pedagogiken att förklara att patienten behöver göra ansträngande förändringar för att få ett bättre liv. Det är svårt att navigera med alla myndigheter som kräver olika former av papper och intyg. Det är svårt att hantera en kontrollmyndighet (IVO) som inte har en aning om vad psykiatri är. Det kan vara svårt att navigera i halvfärdiga datalösningar. Det kan också vara svårt att själv inte hamna i förtvivlan, frustration eller cynism när man brottas med sina egna känslor för hur lite man faktiskt kan och kan hjälpa till med.

Svårigheterna med psykiatri har inte med det egentliga arbetet att göra utan med faktorer som ligger vid sidan om arbetet.

Ingen vinner på oroliga medarbetare! Framför allt inte patienterna

Jag har tidigare skrivit om hur transideologin manipulerar politiker, massmedia, allmänheten och läkarkåren. För att ge ideologin ett rättfärdigande har det spridits ett rykte att vård av transsexuella har en livräddande effekt genom att det påtagligt minskar antalet självmord i gruppen. Det har aldrig funnits någon studie eller ens någon iakttagelse som stöder detta rykte. Det är enbart manipulation eller, för att vara tydlig: en lögn.

Denna lögn har dock bidragit till att blockera sund kritik av transideologin och de kliniker som ägnar sig åt denna vård har fått diktera villkoren för sin verksamhet. Det har tagit tio-tjugo år av detta oetiska experiment innan de tunga motbevisen börjar publiceras.

Senast ut är Professor Louis Appleby, University of Manchester, Department of Health and Social Care adviser on suicide prevention, som gör en utvärdering om hur självmorden i gruppen har förändrats efter att Tavistockkliniken i Storbritannien tvingats stänga, och hormontillgången för unga kraftigt begränsats:

https://www.gov.uk/government/publications/review-of-suicides-and-gender-dysphoria-at-the-tavistock-and-portman-nhs-foundation-trust/review-of-suicides-and-gender-dysphoria-at-the-tavistock-and-portman-nhs-foundation-trust-independent-report?s=09

Kortfattat konstaterar han att det går inte att se någon ökning av antalet självmord i gruppen, när unga inte längre får hormonblockerande läkemedel.

Vi närmar oss förhoppningsvis slutet på detta kvacksalveri