Fribiljetten 23

Nu publicerar jag min bok, Fribiljetten, på de här sidorna. Den portioneras ut i lagom tuggvänliga delar 5-10 sidor åt gången. Boken är köpbar i sin helhet via följande länkar: Vulkan, Bokus, Ad Libris. Det är medicinska memoarer som handlar om mig, och om ett vårdfilosofiskt resonemang som ledde fram till det som idag kallas för Självvald inläggning eller Brukarstyrd inläggning. Håll till godo:

RELIGION

En av mina handledare inom psykiatrin, i Stockholm, under läkarutbildningen, var djupt troende. Han var djupt troende på psykoanalysens teorier. Han trodde inte på någon annan religion. Han hade gjort iakttagelsen att många av hans patienter tidigare hade varit religiösa och vänt sig till kyrkan, men därefter kommit till psykiatrin för hjälp. Han hade dragit slutsatsen att det var kyrkan och religionen som genererat det själsliga lidandet som patienten upplevde.

Jag ser det inte som omöjligt att det finns ett samband mellan tidigare kyrkobesökare och patienter inom psykiatrin. Jag tror inte det är lika självklart att det finns ett orsakssamband, det vill säga att religionen har orsakat det psykiska lidandet. Min gissning är att människor som söker svar på livets lidande har i först vänt sig till religionen och när de inte hittar svaren där så vänder de sig till psykiatrin, och om de inte hittar svaren där kan de återvända till religionen eller annan förklaringsmodell.

Jag är själv uppväxt i en kristen familj. I slutet av tonåren valde jag att bli agnostiker. Jag upplevde att det inte gick att tro på en gud om jag inte kunde bevisa att det fanns en gud. På samma sätt upplevde jag att jag inte kunde bli ateist om jag inte kunde bevisa att det inte fanns en gud. För den renläriga vetenskapsmannen hade jag svårt att se någon annan trosuppfattning, än agnosticismen.

Det finns många ateister som menar att det är den enda trosuppfattning vi kan ha om vi ska följa vetenskapen, men de har då redan gjort ett grundantagande att ateismen är korrekt.

Ett problem för religionen är förmodligen ordet ”tro” som ofta sätts som motsats till att ”veta”. Men religiös tro handlar inte om att tro i motsatsen till att veta. Rimligare ord att använda är ”tilltro” eller ”att förlita sig på”. Religiösa människor ”tror” inte att det finns en gud utan ”förlitar sig på” att det finns en gud, på samma sätt som vi alla förlitar oss på att det finns en tyngdkraft.

Som praktiserande psykiatriker vill jag vara ytterst försiktig att blanda religiös tro och den vetenskapliga specialiteten psykiatri. Även om människor med psykiskt lidande kan söka sig till både religion och till psykiatri så bör vi inte förväxla funktionen av de två.

Religionen har ett par stora fördelar jämfört med psykiatrin. Religionen kan framföra en förklaringsmodell som den absoluta sanningen. Religionen behöver inte bevisa att förklaringsmodellen är korrekt. Det gäller bara att förlita sig på att den är korrekt. Religionen har också förmågan att ge människor ett sammanhang där identiteten inte bygger på patologi. Religionen kan dämpa mänskligt lidande, inte minst genom förmågan att ge hopp om ett liv efter detta, livsregler att hålla sig till, och en möjlighet att erhålla förlåtelse för misstag som begåtts.

För den som har ett lidande på grund av existentiella svårigheter där frågor om skuld och skam, livets mening, universums oändlighet och vad som händer efter döden, får inga användbara svar inom psykiatrin. Psykiatrin bollar tillbaka denna typ av frågor och uppmanar patienten att själv hitta sin egen väg.

Psykiatrins förklaringsmodeller till varför människor fungerar som de gör vilar på en mycket svag vetenskaplig grund, och som specialitet byter vi ut förklaringsmodeller ungefär vart tjugonde år. Vi bör därför vara ytterst försiktiga när vi uttalar oss.

Min fars demens

Under 2013 gick min far in i en allt djupare demens. Han flyttade till ett demensboende för att vårdas där de sista åren. Under sitt insjuknande var han fullt medveten om vad som höll på att hända. Som präst hade han besökt många äldreboenden och visste vad demenssjukdomen gjorde med de gamla.

In i det sista var han djupt troende. Han var övertygad om Jesus återkomst innan han själv skulle vara borta. Och om inte Jesus skulle hinna tillbaka så han övertygad om en rättvis bedömning i livet efter detta.

Men finns det ett liv efter detta? Från ett vetenskapligt perspektiv kan vi svara klart och tydligt: ”det vet vi inte för det kan vi inte bevisa”.

Men om frågeställningen har perspektivet: ”hur ska jag kunna möta sjukdom och död med en viss förtröstan?” då kanske svaret blir ett annat.