Fribiljetten 24

Nu publicerar jag min bok, Fribiljetten, på de här sidorna. Den portioneras ut i lagom tuggvänliga delar 5-10 sidor åt gången. Boken är köpbar i sin helhet via följande länkar: Vulkan, Bokus, Ad Libris. Det är medicinska memoarer som handlar om mig, och om ett vårdfilosofiskt resonemang som ledde fram till det som idag kallas för Självvald inläggning eller Brukarstyrd inläggning. Håll till godo:

MIN KARRIÄR

Läkarlinjen

Fram till ungefär 25 års ålder så hade jag inga större ambitioner med mitt liv. Jag arbetade på olika ströjobb och arbetade länge som vårdbiträde på Gärdets sjukhem i Stockholm. Min plan för livet var att fortsätta tjäna pengar och ge mig ut på olika resor i världen.

Mina betyg från naturvetenskaplig linje vad var mediokra. Jag var godkänd i alla ämnen och hade medelbetyg men det var inget ämne som stack ut. Jag hade visserligen högsta betyg i religion men det kan ha varit ett betyg som jag fick för att min lärare kände min far. Med mina betyg så fanns det ingen större utsikt att jag skulle kunna söka till någon avancerad utbildning.

Men när jag var i 25 årsåldern blev jag medveten om en ny möjlighet: Högskoleprovet. Jag gick och skrev högskoleprovet ett par gånger med goda resultat. Det tredje gången så fick jag ett resultat som plötsligt öppnade alla dörrar till alla utbildningar. Plötsligt hade jag möjligheten att komma in på universitet och läsa någonting där min instabila livsföring och ekonomi kunde bli något mer stabila. Jag valde mellan ingenjör, jurist, ekonom; men eftersom jag var vårdbiträde och hade lätt för att prata med mina patienter så tänkte jag att läkaryrket kanske skulle vara det minst ansträngande – och det här med onödig ansträngning har aldrig varit min grej.

Första gången jag sökte till läkare så hamnade jag på 964:e reservplats för att komma in. Det skulle bara krävas att 964 andra sökande tackade nej för att jag skulle klara det, men så blev det inte. Istället fick jag skriva om provet och med ett lyckosamt resultat så tog jag omedelbart en plats på läkarutbildningen.

Tidigare i skolan hade jag aldrig studerat. Det berodde framför allt på att jag var lat och inte tyckte det var särskilt kul att studera. Men det berodde också på att jag alltid har ansett det som fusk att studera inför ett prov. Mitt resonemang har varit att: om jag pluggar inför ett prov så är det ju inte svårt att klara provet, och alltså måste det vara fusk att plugga inför provet. Med denna inställning började jag läkarlinjen och insåg efter en termin att jag inte skulle klara läkarlinjen utan att fuska.

Första terminen av läkarlinjen tog jag bara 10 % av de poäng som jag behövde för att klara linjen. En kamrat skämtade med mig och sa att –”i denna takt tar dig 55 år att bli färdig läkare”.

Under den så kallade prekliniska delen av utbildningen, den delen som läkaren spenderar på universitetet, så lärde jag mig sakta men säkert att jag var tvungen att öppna böckerna och läsa inför proven. För mig var detta visserligen fusk och jag kan inte komma ifrån tanken att jag har fuskat mig igenom läkarlinjen.

Jag tror inte att jag klarade en enda tentamen i första försöket under de första åren på linjen. Jag skrev minst en omtenta inom samtliga områden. Jag var också tvungen att ta ett par uppehåll under studierna för att jag låg för långt efter. Jag teamade upp med en medstudent under den perioden. Vi träffades på omtentor och det var där vi lärde känna varandra. Vi hade ungefär samma ambitionsnivå när det gäller studier. Han formulerade mycket väl vår gemensamma inställning. ”Om du får mer än en poäng över godkänt-gränsen så har du studerat för mycket”.

Efter två år av omtentor och fortfarande en massiv tentamen som låg bakom mig så var jag egentligen beredd att ge upp studierna. Uppenbarligen var inte universitetslivet något för mig. I samma veva fick jag barn. Jag var i trettioårsåldern när jag fick min första son. Helt plötsligt förändrades mitt tankesätt. Det fungerade inte längre att leka bort livet och vara oansvarig. Det fanns en annan person som var beroende av att jag hade ett stabilt liv. Under den kommande sommaren läste jag i fatt det jag behövde läsa ifatt och tog de tentamina jag behövde. Under den fortsatta läkarlinjen missade jag inga ytterligare tentor.

Det kommer ofta patienter till mig idag som har oerhörda svårigheter att klara sina studier. De har läst på, och tänker att deras koncentrationssvårigheter beror på ADHD och de önskar något läkemedel som kan höja deras koncentration för att de ska kunna fortsätta studera. Deras historia påminner väldigt mycket om mig själv och hur jag var i den åldern. Jag vet inte vad som är mest effektivt för att ta sig samman och studera, att skaffa barn, eller äta centralstimulantia?