2015-10-14 visade svt 1 Uppdrag granskning där psykiatrin i Malmö granskades och framför allt koncentreras programmet kring ett självmord hos en ung manlig patient.
Självmordet är naturligtvis ytterst tragiskt. Det blir inte mindre tragiskt när Uppdrag granskning beskriver att det funnits nio självmord i anslutning till psykiatrisk vård i Malmö förra året och sex självmord i år. Jag kan inte finna ord för att på något sätt beskriva eller lindra den tragik som ett självmord innebär.
Det uppdrag granskning gör är att ta denna tragik och göra bra TV av den. Man utgår från det enskilda fallet, hittar svårbegripliga passager i journalen och intervjuar personer som med efterklokhet kan beskriva vad som borde ha utförts för att förhindra tragiken.
En relativt stor del av programmet ägnas åt tidsrymden vid tillsyn. Vi får veta att tillsyn av patienter var femte minut hade kunnat förhindra hjärnskador i det enskilda fallet. Men man glömmer hur det hade påverkat alla andra patienter på alla andra avdelningar – att väckas var femte minut för att en personal ska kontrollera hur läget är kanske inte är de bästa förutsättningarna för sömn.
Chefsläkaren, Gunnar Moustgaard, intervjuas och försöker balansera orden för att inte peka ut någon, men ändå antyda att någon nog har brustit i rutiner.
Professor Runesson och Dr Pendse intervjuas och menar, i all efterklokhet, att självmordsrisken var uppenbar
IVO intervjuas och menar att de inspekterar malmöpsykiatrin för fullt.
Men felet är att IVO och övriga utgår från att fler rutiner, mer övervakning, mer bedömningar är det som räddar liv. Men det är inte sant. Det finns ingenting som tyder på att dessa åtgärder skulle ha suicidminskande effekt. IVO har gjort nio inspektioner och detta har inte givit effekt. Region Skåne har gjort en gigantisk utbildningssatsning och författat nya rutiner, också utan effekt.
Att utgå från det enskilda fallet ger aldrig några svar på vad som skulle kunna förhindra framtida självmord. Uppdrag granskning är ursäktade för deras uppgift är inte att hitta svaren. Men chefsläkaren och IVO utgår också bara från enskilda fall och de borde veta bättre. Fallbeskrivningar är uselt vetenskapligt underlag.
Alla intervjuade biter sig fast vid myten om att det går att förutsäga vilken individ som kommer att ta sitt liv och de vrider argumenten och formuleringarna för att undvika att uttala en allt mer självklar sanning: Det går inte att förutse vilken individ som kommer att ta sitt liv. Det är omöjligt. Vi bör inte bygga suicidprevention på en omöjlig uppgift.
Och medan psykiatripersonal får fler och fler utbildningar och mer och mer rutiner för att utföra en uppgift som bevisligen är omöjlig, så blir det allt mindre tid till medmänsklighet och omtanke på avdelningen. Och det kanske är medmänsklighet och omtanke som hade räddat liv egentligen.
Om det finns en ökning av antalet självmord i Malmö senaste 1,5 åren så beror det med all sannolikhet på slumpen, och antalen kommer då snart att sjunka oavsett vilka insatser man gör.
Även denna vecka, 2015-10-05, blev det lite uppmärksamhet i SMP, denna gång gällde det en nystartad studie:
Texten lyder som följer:
Minskade självskador ska studeras
Antalet tvångsvårdade självskadande patienter är idag noll inom vuxenpsykiatrin i Kronoberg. En så stor framgång att det nu blir föremål för en vetenskaplig studie.
Växjö – Vi måste helt enkelt titta på vad det är i vår vårdfilosofi som verkligen fungerar, säger överläkare Anders Albinsson som börjat behandla även bipolära patienter utifrån samma metoder.
Det var han tillsammans med överläkare Janos Groza som 2008 bestämde sig för att vända på behandlingen, istället för långa och många inläggningar, ofta som tvångsvård och med medicinering bestämde de sig för att fokusera på det friska hos patienterna.
– Det blev som en ond cirkel, patienterna skadade sig själva för att uttrycka att de mådde dåligt och de fick hela tiden prata om självskada och självmord.
Ett 40-tal personer med svårare självskadebeteende fick nu istället ”frikort” till en kortare inläggning på 2-3 dagar, de kunde alltså själva bestämma om de skulle läggas in. Behandling och medicinering fortsatte, men de hade nu ett eget ansvar.
– I början kändes det också oerhört farligt, tre gånger i veckan hörde akuten av sig när någon av våra patienter hade försökt ta livet av sig. 150 självmordsförsök om året fick jag lyssna till, då var jag orolig men efter två år utan något fullbordat och när det sedan vände så kände vi en stor glädje.
Det är Anders Albinssons kollegor Jóhann Hauksson och Almira Begagic som kommer att gå igenom alla patienternas journaler för att följa deras utveckling.
Ryktet om resultaten i Växjö börjar sprida sig men med en vetenskaplig studie kan man nå ut och förändra vården i Sverige och världen.
– Det är därför det är så viktigt att vi kan sätta siffror på vårt arbete, säger Jóhann Hauksson.
Även tvångsåtgärder som bältesläggningar har nästan helt försvunnit för självskadepatienterna inom vuxenpsykiatrin. Samtidigt har åklagare startat en förundersökning riktad ledningen för rättspsykiatriska regionkliniken efter att man tvångsgipsat en självskadande patient. Dit har landsting från södra Sverige skickat sina svåraste patienter
– Det är speciellt att vi i samma region med bara 500 meter emellan varandra har jobbat i de två absoluta ytterkanterna av hur man ser på problematiken.
Regionklinken har följt vad majoriteten i vården hela tiden tyckt varit rätt. Lås in patienterna, skydda dem och låt dem inte skada sig. Det vi gjorde var egentligen tvärtom. Låt patienterna få en chans på utsidan men ge också en möjlighet att komma tillbaka in i vården vid behov, säger Anders Albinsson.
SBU-rapporten om suicidriskbedömningar uppmärksammades i lokalpressen i förra veckan 2015-09-28.
Texten lyder som följer:
Metoder för att bedöma självmord underkänns
Skattningsdokument för att bedöma risk för självmord är inte tillförlitliga. Ändå används de inom sjukvården.
Överläkare Anders Albinsson, inom vuxenpsykiatrin i Region Kronoberg, tycker de ska tas bort.
VÄXJÖ. Inom sjukvården används olika typer av skattningsinstrumentför att bedöma risken för självmord. Syftet är att identifiera vilka patienter som löper störst risk. Forskare har därför konstruerat olika typer av skattningsinstrument som kan användas bland ungdomar och vuxna. Modellerna är ofta uppbyggda kring frågeformulär kring psykisk ohälsa och skattningsskalor.
Statens beredning förmedicinsk utvärdering (SBU) har nu gått igenom det vetenskapliga stödet för dessa instrument.
SBU:s slutsats är entydig. Instrumenten prickar sällan rätt och de är inte tillförlitliga. 16 olika instrument har granskats och ingen fr godkänt. De har begränsad nytta i den kliniska vardagen. Pedagogiskt kan de ändå ha ett värde och en påminnelse för vårdpersonal när de ska ställa frågortill patienten om suicid. Men sammantaget krävs mer forskning å området framhåller SBU.
– I hela min karriär har jag tyckt att dessa instrument inte ska användas, säger överläkare Anders Albinsson, som inte är förvånad över resultatet av SBU:s genomgång.
Han har följt forskningen i många år och varit väldigt kritisk till användningen av skattningsinstrument för att bedöma självmord.
– Av någon outgrundlig anledning vill ändå kontrollmyndigheterna att vi ska använda dessa.
Vid vuxenpsykiatrin i Växjö har de haft suicidprevetionsprogram.
– Vi har pratat om att de kan användas, men att det inte är något krav.
Nu efter SBU:s granskning står det än mer klart. Metoderna håller inte vetenskapligt.
-Runt om i vården har man rekommenderat att använda dessa skalor. Man vill ju så gärna göra något åt självmordsproblematiken. Men jag tycker inte de ska användas framöver.
Om det verkligen blir så att sjukvården och psykiatrin avstår från att använda dessa skattningsskalor återstår att se.
– Vi får se vad vården väljer. Vetenskap eller vidskepelse, säger Anders Albinsson
SBU – Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, har i uppdrag att utvärdera metoder och insatser som används i hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Utifrån aktuell och välgjord forskning ska man ta reda på vilken effekt olika metoder har, om det finns några risker med dem, och om de ger mest nytta för pengarna.
SBU får inte betalt för att ha en åsikt, eller driva en fråga. SBU får betalt för att kontrollera fakta. Det är förmodligen därför de vanligen gör ett bra arbete.
SBU har tittat närmare på Screeninginstrument för att göra suicidriskbedömningar:
Instrument för bedömning av suicidrisk
Dessa screeninginstrument kom för några år sedan. I USA gav FDA då i uppdrag, till en arbetsgrupp vid Columbia University, att ta ett totalgrepp om suicidriskbedömning. Det utmynnade i att, vid varje återbesök i kliniska prövningar ska man göra en suicidriskbedömning. Kelly Posner ledde arbetet och det resulterade i ett screeninginstrument som hon ”säljer”. Inte vetenskapligt beprövat, men vinstdrivande.
Det screeninginstrumenten gör är att de samlar statistiska riskfaktorer för självmord på ett lättöverskådligt sätt. Suicidriskbedömningen består nämligen av två delar:
1. Statistiska riskfaktorer – som framför allt utgår från statistik gällande självmord i befolkningen.
2. Klinisk bedömning – som baseras på läkarens magkänsla utifrån vad patienten säger och hur denne uttrycker sig
Det SBU nu har gjort är att konstatera att screeninginstrumenten inte fungerar, vilket med stor sannolikhet innebär att de statistiska riskfaktorerna vi har idag inte kan användas som underlag vid en bedömning. Kvar att förlita oss på har vi läkarens magkänsla (som, i det här sammanhanget, är ungefär lika träffsäker som Tarot-kort och astrologi…).
Kommer detta att innebära att psykiatrin, och då framför allt kontrollmyndigheterna och den vetenskapliga expertisen, kommer att ändra arbetssätt och sluta använda screeninginstrument som saknar vetenskap?
Jag tror inte det. I valet mellan vetenskap och vidskepelse har man hittills valt vidskepelse. Jag tror att man biter sig fast vid det ett tag till.
Vuxenpsykiatrin i Kronoberg hade, till för tre år sedan, en rutin att använda dessa screeninginstrument vid akuta bedömningar. I det senaste suicidpreventionsprogrammet från oktober 2012 togs den rutinen bort (tack vare en påläst läkare som skrev programmet).
En intressant studie från veckans Läkartidning har tittat närmare på kontrollmyndigheternas Lex Maria-utredningar.
Studien koncentrerar sig enbart på anmälningar från en anestesiklinik och resultatet är anmärkningsvärt, om än inte förvånande för den som arbetar inom vården. Kontrollmyndigheterna gör knappt några egna bedömningar i enskilda fall, kontrollmyndighetens personal är rekryterad vårdpersonal utan särskild kompetens för den arbetsuppgift de ska utföra, det finns inget arbetssätt där kontrollmyndigheten kan hitta systemfel och eventuella åtgärder följs inte upp huruvida patientsäkerheten blev bättre.
Författaren till studien, Jonas Wrigstad, använder termer som ”märkligt” och ”gåtfullt” och menar att ”man kan ifrågasätta om sättet som man arbetar på i dag gör att patientsäkerhetsarbetet blir bättre”. Detta är forskartermer som används för att understryka en sund ödmjukhet inför eventuella studiefel. Det medelsvensson hade uttryckt är att (om studieresultaten stämmer) kontrollmyndighetens utförande av Lex Maria-ärenden är ”obegripligt”, ”meningslöst” och ”patientfarligt”.
Läkartidningen – Forskare: ”Gåtfullt att Lex maria-utredningar inte följs upp bättre”
Studien är utförd på anmälningar från en anestesiklinik, där vetenskapen bakom vad som är ”rätt” och ”fel” behandling är förhållandevis väldokumenterad. I många fall går det att förstå händelseförloppet, hitta eventuella luckor i patientsäkerheten, föreslå åtgärder för att förhindra framtida patientskador och följa upp åtgärderna – om man skulle utföra patientsäkerhetsarbetet korrekt.
När det gäller psykiatri, där det ju framför allt är suicid som Lex Maria-anmäls, så finns det ingen vetenskap som säger vad som är ”rätt” och ”fel” insatser för att förhindra självmord. Redan från början saknas alltså förutsättningar för att göra funktionella händelseanalyser. När kontrollmyndigheterna dessutom inte har någon strategi för att hitta samband och systemfel så blir aldrig det suicidpreventiva arbetet verksamt.
För några år sedan menade socialstyrelsen att ”granskningar gör vården säkrare”. Wrigstads studie är ett kraftigt argument mot att så är fallet.
Det är både märkligt och gåtfullt
Smålandsposten (SMP) rapporterar under gårdagen att Region Kronoberg har röstat igenom förslaget att bygga en ny byggnad för psykiatrin, och att denna ska ligga på sigfridsområdet och inte trängas ihop med centrallasarettet (CLV). Beslutet var långt ifrån enigt.
SMP koncentrerar sig på prisdiskussionen.
När förslaget att bygga en ny psykiatribyggnad vid CLV dök upp för några år sedan gjordes en första grovkalkyl över kostnaden. De dåvarande styret menade att det visserligen skulle bli dyrare att bygga vid CLV men att man ändå valde denna satsning.
Nu finns ritningarna klara och en mer exakt summa kan beräknas vad den verkliga kostnaden blir. Det visar sig att den nya beräkningen, att bygga nytt på sigfridsområdet, är 30% dyrare än grovkalkylen för tre år sedan. Det kanske inte var en så stor överraskning egentligen.
De initiala reaktionerna på kliniken var lite blandade men kan sammanfattas i kategorierna:
1. Framtidsoptimism
2. ”Jag tror det när jag ser det”, och
3. ”Jag går i pension innan det är klart”
Bygget ska stå klart årsskiftet 2018/19
Ett vanligt förstahandspreparat vid depressions och ångesttillstånd är det antidepressiva läkemedlet Citalopram.
Citalopram är ett effektivt läkemedel med god effekt vid depressionstillstånd. Det har få biverkningar. Lättare illamående och viss muntorrhet kan finnas de första veckorna men brukar försvinna senare i behandlingen. Den initiala ångest som vissa patienter kan uppleva när de påbörjar behandling med antidepressiva brukar vara mildare med Citalopram.
Det mest negativa med behandlingen är att Citalopram kan ha en negativ effekt på sexualitet med bristande lust och nedsatt förmåga till sexuella aktiviteter. Detta brukar inte vara betydelsefullt i början av behandlingen då depressionen i sig har en lustminskande effekt. När Citalopram har botat depressionen kan det dock bli ett problem om sexlusten inte återvänder.
En ny studie har undersökt Citaloprams effekt på moraliska beslut:
Dagens medicin om Citalopramstudien
Dagens medicin gör ett bra referat och länkar föredömligt till studien. Studien är också en väl utförd RCT-studie, där det konstateras att friska försökspersoner är mindre benägna att betala några pence för att en annan människa ska slippa få (ofarliga men obehagliga) elstötar, om de har tagit en Citalopramtablett.
Studien är intressant då den faktiskt påvisar en tydlig effekt av läkemedlet, men är slutsatsen korrekt? Blir vi mindre moraliska,sympatiska och medmänskliga av att äta Citalopram?
Nej, och som studien också påtalar så rör det sig om friska individer som deltar, och det är ju inte dessa som ska äta Citalopram egentligen. Vi vet inte vilken effekt läkemedlet skulle ha på deprimerade eller ångestpatienter i ett likadant studieupplägg.
När det gäller ångest och depressionssjukdomarna skulle man kunna beskriva ett perspektiv att dessa förstärker och förvrider människans moral. Sjukdomarna får patienten att bli överdrivet skuldtyngd, samvetstyngd och självförsakande. Ett läkemedel mot depression bör alltså ha effekten att patienten blir mindre samvetstyngd och självförsakande som en del i boten av sjukdomen. En minskad skuldbörda hos den deprimerade är inte en signal på att moralen blir förstörd, utan istället ett tecken på att moralen får hjälp att återställas till något som är sunt för både individen och omgivningen. (Nu anser inte vi inom sjukvården att god eller dålig moral är symtom. Jag använder termen ”moral” här för att diskutera resultatet av studien)
I mina ögon så visar studien snarast att Citalopram gör det vi förväntar oss av den, nämligen botar en plågsam sjukdom.
Däremot är studien kanske ytterligare ett argument med att vara noggrann i diagnostiken och inte förskriva läkemedel slentrianmässigt till all form av dåligt mående. Och en särskild försiktighet bör iakttas att förskriva antidepressiva till den antisociale patienten där moralen redan är nedsatt.
En kort notis i Läkartidningen handlar om en tillfällig distriktsläkare som skrivit ut det smärtlindrande preparatet Tramadol (ett beroendeframkallande opiatläkemedel) till en patient. I patientens journal har det noterats att han har haft problem med missbruk och tidigare nekats liknande läkemedel. Efter ett flertal veckor tar patienten en överdos och avlider.
Notisen är kortfattad och lämnar mycket över till läsarens fantasi. Rubriksättningen är dock dramatisk – ”Läkaren kan förlora sin legitimation!”
Kollegor kommenterar klokt och problematiserar händelsen ur olika perspektiv, och det finns ett flertal perspektiv att problematisera kring:
- Det var knappast de utskrivna läkemedlen som patienten tog en överdos på. Två recept till en grav missbrukare räcker inte i flera veckor. Bör detta vara fog för att förlora legitimationen?
- Ska den person som någon gång livet använt beroendeframkallande substanser för evigt vara utestängd från smärtlindrande behandling?
- Läkaren hade kanske inte tillräckligt noga läst patientens journal. Det finns på flera nivåer, inom vården, en tanke att vårdpersonal inte får läsa på i journaler utifall patienten skulle utebli från besöket. (Då får vårdpersonalen nämligen ta del av uppgifter om en patient där vårdpersonalen inte har behandlingsuppdrag, vilket är ett sekretessbrott.)
- Läkaren var en tillfällig läkare (hyrläkare) som hade mindre möjlighet att lära känna lokala rutiner och lokala patienter.
- Patienten hade naturligtvis själv kunnat förklara för läkaren att den hade beroendeproblem och att preparat, doser och receptstorlek borde anpassas därefter. Man är inte automatiskt ansvarsbefriad för att man har ett substansmissbruk.
- Det skrivs ut för mycket beroendeframkallande läkemedel och finns för dålig kontroll på dessa förskrivna läkemedel.
Från mitt perspektiv är det mest oroande den lamslående effekten på läkarkollektivet med dessa rubriker – sanna eller inte. Det finns nämligen en en oro, med viss verklighetsbakgrund, att det inte går att göra rätt som läkare. I exemplet ovan så gör läkaren fel när han eller hon skriver ut läkemedel till patienten. Det hade också varit fel att inte göra det. Oavsett vad läkaren gör blir det fel, med anmälningar och utredningar som efterspel.
Läkarens viktigaste uppgift är att fatta vårdrelaterade beslut. Vilken prioritering gäller? Vilken diagnos är den rätta? Vilken behandling är mest lämpad? Vilken uppföljning behöver göras? Dessa beslut är lätta då det bara finns en tydlig diagnos, patienten har goda kognitiva förmågor och bra följsamhet till behandlingen samt att det finns tillräckliga resurser. Tämligen ofta är detta inte fallet.
Om läkaren inte vågar fatta beslut (t.ex. av rädsla för att förlora legitimationen) leder detta till remisser till kollegor och onödiga utredningar som inte leder någon vart, eller att läkare undviker att befatta sig med patienter med svårare problematik. Detta är en stor och onödig kostnad för vården, och det leder till sämre vård.
I utredningar kritiserar vi ofta det sista fattade beslutet där resultatet inte blev bra. Vi kritiserar sällan eller aldrig tidigare obeslutsamhet, trots att det ofta är där det grundläggande felet ligger.
Detta är inget lätt problem att komma åt men bättre kontinuitet i läkarbemanningen, sundare utredningar vid uppkomna fel och bättre professionellt självförtroende i läkarkåren är enkla lösningar som leder till bättre vård.
2015-08-17 rapporteras det om ett knivdåd i Norrköping där gärningsmannen tidigare haft kontakt med psykiatrin och missbruksvården. Någon tid innan dådet ska han ha uttalat att han önskade rättspsykiatrisk vård och att han ”måste göra mig själv eller någon annan illa” för att få den vården han önskade.
2015-08-20 rapporteras det nationellt från en rättegång i hovrätten. En man, som dömts för att ha mördat sin fru och dotter i Dalby, har överklagat till hovrätten då han önskar rättspsykiatrisk vård eftersom han hade ”tvångstankar” som fick honom att begå brottet. Man får förmoda att det även var dessa tvångstankar som fick honom att försöka förmå hustrun att ta en rejäl livförsäkring innan dådet.
I Sverige har vi ett av-individualiserat tänkande. Vi menar att det sällan är den enskilde individen som är orsak till ett skeende. Matchhjälten hänvisar oftast till laginsatsen vid en segerintervju, brottslingen skyller gärna på uppväxten, skolan eller någon annan yttre faktor, då den döms.
I Sverige har vi också en föreställning att kriminalitet och sjukdom är närliggande fenomen. Det är stört att vara våldsam och det är sjukt att begå våldsbrott. Om det är sjukdom, så är det inte individens ansvar. Det är sjukvårdens, eller socialtjänstens, eller skolans ansvar att det sker våldsbrott.
När det gäller ansvar är en grundläggande regel för ansvarstagande följande:
– Den människa som uttalar ”om inte jag får det jag önskar, så kanske jag gör något hemskt” förstår konsekvenser och kan ta ansvar.
I verkligheten samverkar många faktorer och de som är inblandade sitter aldrig med all information, vilket gör att det finns undantag från regeln. För att förbättra omhändertagandet av den psykiskt sjuke eller missbrukande individen skulle det förmodligen vara positivt om dessa insatser var mer lättillgängliga och om de olika samhällsaktörerna (psykiatri, socialtjänst…) hade ett smidigare samarbete. Detta skulle i bästa fall också minska risken för våldsamheter, både mot den egna personen och mot andra.
Men hur ska samhället göra hjälpinsatserna mer lättillgängliga och samordnade?
Ett stort problem, kanske det största problemet, är just det malplacerade ansvaret.
Stora och brutala våldsdåd utlöser inte sällan en mediestorm där någon myndighet ska pekas ut som ansvarig. Detta leder till att berörda myndigheter så snabbt som möjligt försöker bolla ansvaret till någon annan verksamhet. Hos den verksamhet som förlorar bollandet får en pudlande verksamhetschef gå ut och upprepa mantrat att: verksamheten ska ”arbeta med sin värdegrund, utreda händelsen och se över sina rutiner”. Inom verksamheten skrivs ogenomtänkta nya rutiner för att blidka kontrollmyndigheter och någon enskild medarbetare pekas ut som ansvarig (sällan rakt ut, men mellan raderna).
Detta förhållningssätt har lett till att en del enskilda medarbetare undviker arbetsuppgifter som kan leda till att bli utpekad. I sin tur leder det till att tillgängligheten minskar, det viktiga samarbetet mellan samhällsaktörerna försvåras och de människor som bäst behöver samhällets hjälp försummas.
Massmedia och kontrollmyndigheter bör syna sin egen roll i denna utveckling.
Filmen After Earth utspelar sig långt in i framtiden då mänskligheten sedan länge övergivit planeten jorden. Det stora hotet mot mänskligheten, i filmen, är en typ av varelser kallade Ursor (en Ursa, flera Ursor). Ursorna är blodtörstiga bestar som hotar att utrota mänskligheten.
Ursorna är blinda och kan inte se människorna, men de har ett luktsinne som reagerar på doftpartiklar som människor utsöndrar när de är rädda. Ju räddare människa, desto längre avstånd kan Ursorna känna doften. Mänskligheten försvar blir en ny grupp krigare som tränas i att inte känna rädsla. När krigaren inte är rädd, utsöndrar den inga doftpartiklar och kan således smyga sig på ursorna och oskadliggöra dem.
After Earth är en actionfilm och kan ses enbart för storslagna scener och dramatiska jakter. Handlingen i filmen utspelas då den krigare som bäst utvecklat förmågan att inte känna rädsla, Cypher Raige (spelad av Will Smith) blir strandsatt på en planet tillsammans med sin tonårige son Khitai (spelad av Jaden Smith), som ännu inte utvecklat denna förmåga. Fadern – , som på grund av sin oräddhet, är mest lämpad att utföra farliga uppdrag är kroppsligt skadad och kan inte röra sig. Sonen, som är mer räddhågsen, får göra jobbet istället. En av konflikterna i filmen är således konflikten mellan förlamande rädsla och kontrollerad rädsla.
Hur gör då framtidens krigare för att bemästra sin rädsla?
Jo, de iakttar sin omgivning, här och nu, utan att värdera.
”Fear is not real. The only place that fear can exist is in our thoughts of the future. It is a product of our imagination, causing us to fear things that do not at present and may not ever exist. That is near insanity.
Do not misunderstand me, danger is very real, but fear is a choice.”
Cypher Raige – After Earth
Nu menar jag att rädsla i sig faktiskt har ett överlevnadsvärde för människor (åtminstone i en värld utan Ursor). Utan social ångest skulle vi bete oss väldigt knepigt mot varandra, utan prestationsångest skulle vi aldrig göra våra skoluppgifter, utan rädsla för konsekvenser skulle vi vara betydligt mer kriminella, utan oro för sjukdom skulle vi inte söka vård när vi behöver och utan rädsla skulle det vara ointressant att titta på en spännande film.
Däremot har rädsla och ångest, när känslorna blir för starka, en effekt som gör att vi slåss, flyr eller blir förlamade av skräck. Inget av det är vanligen relevant i ett modernt samhälle.
En behandling mot denna ångest och rädsla är Mindfulness (Medveten närvaro) som, inte olikt meditation, går ut på att iaktta sin omgivning, här och nu, utan att värdera. En del patienter har svårt att ta till sig mindfulness då övningarna kan upplevas något flummiga och den positiva effekten inte är omedelbar. Den som tar till sig behandlingen har dock ett kraftfullt verktyg för att hantera sin egen ångest.
Jag kan alltså konstatera att vi, med vuxenpsykiatrins mindfulnessgrupper, är väl rustade inför framtidens Ursor.
Ökade anslag till psykiatrin idag handlar inte enbart om god psykiatrisk vård utan kanske om mänsklighetens överlevnad om tusen år. Åtminstone om Ursorna kommer.
dralbinsson 