Tallahassee – Zombieland
Inte helt lätt att översätta:
” dags att skaffa testiklar eller hålla tyst” ?
eller:
”Dags att bestämma sig om man ska fatta mod och agera eller hålla sig ur vägen och låta de modiga agera”?
Man inser sina begränsade möjligheter att uttala sig då man hamnar i fokus för massmedia. Journalister har som arbetsuppgift att berätta en historia, baserat på verkliga händelser, och få betalt för detta. Deras arbete går inte ut på att beskriva omvärlden på ett objektivt och pedagogiskt sätt.
I februari i år hamnade enhet 24 i fokus i radioprogrammet Radar – SR Kronoberg. Det gällde bland annat ett självmord som inträffat på avdelningen. Som expert tillfrågades en ledande person från SHEDO.
SHEDO (Self Harm and Eating Disorder Organisation) är en patientförening för patienter (och andra) med problem inom självdestruktivitet eller ätstörning. Jag har haft stor respekt för föreningen som jag har upplevt haft ett seriöst upplägg, och i grunden samma tankar som jag kring självskadeproblematik. Den person som intervjuades i Radar hade jag träffat ett par månader tidigare, förklarat enhetens tanksätt och (vad jag trodde) rett ut missuppfattningar.
Jag blev mycket besviken då jag hörde intervjun och den galla som spyddes över enheten. Jag försökte uppmärksamma lokala media på de felaktigheter som hade framkommit, men det fanns inget direkt intresse. En upprörande historia säljer, ett tråkigt tillrättaläggande vill ingen egentligen höra på.
Jag valde att skicka följande mail till ”experten” från SHEDO, för att åtminstone bemöta hennes påståenden. Det är inte bara en demokratisk rättighet att påpeka felaktigheter, det är en demokratisk skyldighet.
”Till NN
Angående intervju i SR Kronoberg, Radar 130212 kl. 15:00
Jag har lyssnat igenom denna intervju och vill kommentera ett antal uttalanden som du gör där:
”Personalen var inte engagerad”
Hela enhet 24 hade en mycket engagerad personal. Den stämning som genomsyrade arbetet var: ”vi skall göra mer än vad vårt uppdrag kräver för att vi ska lyckas”. Det var personal som snabbt kunde täcka för varandra för att någon skulle kunna lämna avdelningen för att göra hembesök till någon som mådde dåligt. Det var personal som kunde jobba över, eller hoppa över raster för att det just då behövdes akuta insatser.
”de hade hamnat där av andra orsaker än att de ville jobba med just självskadebeteende”
Under första året fanns det flera i personalen som inte sökt sig dit frivilligt utan placerats där. Efter 1,5 år bestod hela personalstyrkan av personer som hade sökt sig till avdelningen för att de ville arbeta med patientgruppen. Det är tyvärr inte möjligt att anställa 40 personer, med kort varsel, med hög kompetens inom ett område där inte ens socialstyrelsen vet vad som är rätt och fel.
”Personalen var dels rädd för patienterna…”
Varför hittar du på det här? Det var ingen som var rädd för patienterna. Vi var ofta oroade för patienterna och vad de kunde göra med sig själva, men vi var inte rädda för dem.
”Det blev en sådan stämning att det blev personalen mot patienterna”
På denna typ av avdelningen finns det alltid en risk att det uppstår situationer där det blir just personal mot patienter. Enhet 24 jobbade på ett sådant sätt att denna risk minimerades och vid de få tillfällen det ändå inträffade visste vi hur vi skulle bryta detta destruktiva mönster.
”Patienterna erbjöds inte direkt någon behandling för sitt självskadebeteende”
Alla patienter erbjöds behandling mot självskadebeteende. Alla erbjöds också fri inläggning då de önskade. Vi var dock försiktiga med läkemedelsbehandling och långa inläggningstider, som inte brukar medföra förbättring hos patienten.
”Man hade andra metoder som man arbetade efter men som dock inte verkade fungera för patienterna eftersom många fortsatte vara sjuka och ännu sjukare…”
Förutom erbjuden behandling fanns många nya idéer som visade sig vara mycket effektiva. Snabba hembesök till den som mådde dåligt, telefonstöd dygnet runt, fri inläggning för den som ville ha hjälp (men begränsning av den inneliggande tiden), försiktighet med läkemedel och framför allt beroendeframkallande sådana, vårdplaner och handlingsplaner till alla patienter, nära samarbete med kommuner och vårdgrannar…
”en stor hög av dem blev skickade till rättspsyk // för att avd. 24 inte kunde ta hand om dem”
Hur man definierar en stor hög vet jag inte. Enhet 24 remitterade två patienter till regionpsykiatrin under vår verksamma tid (2008-09-01 till 2012-09-26). Dessa remitterades inte p.g.a. självskadebeteende utan för risk att tredje man skulle komma till skada. D.v.s. om de inte hade remitterats på LPT så var risken stor att de skulle dömas för brott och vårdas under LRV.
Ingen av de remitterade patienterna blev dock bättre av de regionpsykiatriska insatserna utan båda återvände till avdelning 24 som kunde hjälpa patienterna ut i samhället igen.
”Patientsäkerheten var väldigt låg på den här avdelningen” (24:an)
Patientsäkerheten var i själva verket hög. Trots att enhet 24 arbetade med de patienter som socialstyrelsen har noterat har högst suicidrisk, så inträffade inte fler självmord på enhet 24 än på övriga vuxenpsykiatrin. Antalet självmord på enhet 24, under fyra år var ungefär hälften av vad som kunde förväntas enligt socialstyrelsens siffror. Med kunskap om detta borde man dra slutsatsen att patientsäkerheten var särdeles hög.
Angående det sista suicid som skedde på avd. 24: ”Patienten hade varit väldigt tydlig med sina intentioner // personalen tolkade det som ett hot”
Jag kan inte uttala mig om omständigheterna i det enskilda fallet, men din korta beskrivning är helt fel. Detta var inte alls vad som hände utan något du själv hittat på.
”Det var ganska klokt att lägga ner den avdelningen just för att när någonting fungerar så dåligt…”
Enhet 24 lades inte ner för att den fungerade dåligt. 2012-02-08 utreddes möjligheterna till sammanslagning av enhet 24 och allmänpsykiatriska enheten i Växjö. I utredningen står att läsa ” Som grund för denna förändring ligger klinikens utvecklingsplan med strävan mot öppnare vårdformer, minskat behov av slutenvård och ökad samverkan med kommunen och andra samarbetspartners. Vårdenhet 24 har uppdraget att ge vård och behandling till patienter med självskadande beteende och ätstörningar. Med mycket målinriktade insatser i öppen vård, har behovet av vårdplatser med tiden minskat avsevärt.” Beslutet att lägga ner enhet 24 byggde alltså på att vården hade varit så framgångsrik att enhetens slutenvårdsdel inte längre behövdes.
Angående enhet 24: ”Det var verkligen inte en fungerande enhet”
Enhet 24 var den enda enhet inom allmänpsykiatri i Sverige, för självdestruktiva patienter, som fungerat. Andra försök som gjorts har misslyckats, tvingats lägga ner eller inte kunnat få läkare att stanna kvar. Enhet 24 hade inte en avgränsad grupp att arbeta med utan arbetade med ALLA patienter med självdestruktivitet i landstinget Kronoberg. Innan enhet 24 påbörjade sitt arbete vårdades fler än fem unga patienter med självdestruktivitet på tvångsvård, inom den slutna psykiatriska vården i Kronoberg. Idag vårdas ingen sådan patient med sluten psykiatrisk tvångsvård. Den sjukhusvårdade självdestruktiviteten har sjunkit dramatiskt i Kronoberg tack vare enhet 24. ALLA svårt självdestruktiva patienter i Kronoberg är idag väl uppknutna med kommunal hjälp, psykiatrisk kontakt och handlingsplaner vid kriser, tack vare enhet 24. Den personal som tidigare arbetade med gruppen inom den slutna vården fortsätter med samma goda arbete i nya lokaler men mer styrda mot öppenvård.
I din intervju, N, väljer du att utmåla enhet 24 som något negativt. Hälften av dina svar är helt påhittade av dig själv. Den andra hälften av dina svar var sådant vi diskuterade då vi möttes 2012-12-06 i Lund, och då jag gav dig samma faktauppgifter som ovan. Där väljer du medvetet att ljuga i intervjun.
Jag förstår inte dina motiv. Du skall representera en patientgrupp och när denna grupp för en gångs skull får en välfungerande behandling så är du enbart kritisk, utan att ens ha ett underlag.
Anders Albinsson, överläkare inom vuxenpsykiatrin i Växjö, Tidigare medicinskt ledningsansvarig på enhet 24, 2008-09-01 till 2012-09-26″
Ibland hittar man de som tänker som man själv och som formulerar det bättre:
Leadership at the Point of the Bayonet
1. Strive to be a leader of character, competence, and courage.
2. Lead from the front. Say, “Follow me!” and then lead the way.
3. Stay in top physical shape–physical stamina is the root of mental toughness.
4. Develop your team. If you know your people, are fair in setting realistic goals and expectations, and lead by example, you will develop teamwork.
5. Delegate responsibility to your subordinates and let them do their job. You can’t do a good job if you don’t have a chance to use your imagination and creativity.
6. Anticipate problems and prepare to overcome obstacles. Don’t wait until you get to the top of the ridge and then make up your mind.
7. Remain humble. Don’t worry about who receives the credit. Never let power or authority go to your head.
8. Take a moment of self-reflection. Look at yourself in the mirror every night and ask yourself if you did your best.
9. True satisfaction comes from getting the job done. They key to a successful leader is to earn respect–not because of rank or position, but because you are a leader of character.
10. Hang Tough!–Never, ever, give up.
Major Richard “Dick” Winters – 101 Airborn
Jag har tidigare påtalat att suicidfrekvensen i Sverige sjönk fram till början av 2000-talet, därefter ligger det stilla. Under 2000-talet har vi de lägsta suicid-talen i Sverige på över trettio år, så det är inga katastrofsiffror, även om ett självmord är ett för mycket. Låt oss ta en titt på hur siffrorna ser ut:
I februari 2006 kom det krav från socialstyrelsen att alla självmord skall anmälas enligt Lex Maria, d.v.s. Socialstyrelsen har möjlighet att utreda ALLA självmord som sker i anslutning till vårdkontakt och således en unik möjlighet att hitta samband och få till en minskning av suicidtalen. Det är alltså intressant att titta på siffror före och efter 2006 eftersom händelseanalyserna har socialstyresens kvalitetsstämpel efter 2006.
Antal självmord 2001-2005: 7299
Antal självmord 2006-2010: 7345
Antalet självmord i Sverige är alltså något fler efter 2006, än det var tidigare. Skillnaderna är små och går egentligen inte att dra några större slutsatser från.
För att få en rättvis jämförelse brukar man dock räkna antalet självmord per 100.000 invånare.
Antalet självmord per 100.000 invånare 2001-2005: 19,58
Antalet självmord per 100.000 invånare 2006-2010: 19,14
Suicidfrekvensen är alltså något lägre efter 2006 än den var tidigare. Skillnaderna är små och går egentligen inte att dra några större slutsatser från.
HUR KAN DET VARA SÅ ATT SUICIDTALEN STIGER NÄR SUICIDFREKVENSEN SJUNKER?
Detta beror på att befolkningsmängden i landet ökar. Befolkningen ökar när antalet födda i landet + antalet inflyttade till landet är högre än antalet döda + antalet som flyttar från landet. Folkmängden i Sverige ökar framför allt på grund av invandring. I grova drag kan man säga att ca 1.000.000 människor har flyttat till Sverige senaste tioårsperioden, medan hälften så många, ca 500.000 människor har flyttat från Sverige.
VILKA FLYTTAR TILL SVERIGE?
Det är naturligtvis en blandning men en stor grupp under perioden 2001-2010 kommer från Iran och Irak, nämligen 180.000 människor. Iran och Irak är länder med låg suicidfrekvens, ungefär hälften av den svenska.
VAD KAN VI DRA FÖR SLUTSATSER AV DESSA FAKTA?
Jo, huvudorsaken till att suicidfrekvensen tycks peka mot en försiktig minskning beror enbart på invandring från länder med låg suicidfrekvens. Det finns alltså ingen egentlig minskning av suicidfrekvensen i Sverige, de senaste fem åren.
Socialstyrelsens intervention är alltså ett misslyckande!
(I dessa tider av främlingsfientlighet kanske jag bör förtydliga att detta inte är något argument mot invandring. Det är enbart en förklaring till varför siffror ser ut som de gör i suicidstatistiken)
För många år sedan, då jag var ny ST-läkare inom psykiatrin, skedde ett självmord som berörde mig illa. Jag hade aldrig träffat patienten och vet fortfarande varken namn eller kön.
Det jag vet var att patienten hade remitterats från annan enhet till en ny terapeut. Den nya terapeuten var en erfaren medarbetare som hade jobbat med patienter i psykoterapi i 10-20 år. Terapeuten hade aldrig, under sin karriär, varit med om att någon patient i terapi hade tagit sitt liv.
Efter att ha träffat den nya patienten ett par gånger, så upplevde terapeuten att patienten inte mådde väl och tog upp fallet med ansvarig läkare. Det fanns naturligtvis ett alternativ att skicka patienten till akutmottagningen, men varken terapeuten eller läkaren bedömde att läget var så allvarligt. Man enades om att patienten skulle få träffa läkaren på första, bästa tid, några dagar senare.
Patienten kom aldrig till läkaren. Patienten tog sitt liv.
Det var naturligtvis en tragisk händelse, och följdes av en händelseanalys, där det skulle utredas var vården hade brustit.
Under en händelseanalys, efter ett självmord, får de inblandade komma in med en skriftlig redogörelse för hur de uppfattade situationen och om det finns omständigheter som inte står att läsa i journalen. Terapeuten var utbildad i tron att det går att förhindra självmord med psykoterapeutiska insatser och rannsakade sig själv. Fylld av en känsla av att vara ansvarig för självmordet spekulerade terapeuten, i sin redogörelse, om att den borde ha varit ännu tydligare mot läkaren angående hur dåligt patienten mådde och att det då hade gått att ordna en ännu snabbare tid till läkaren.
De som utförde händelseanalysen, och senare även socialstyrelsen, köpte hela resonemanget. Det behövdes ingen analys av händelseförloppet. En medarbetare, med dåligt samvete, hade klivit fram och tagit på sig hela skulden och händelseanalysen konstaterade att terapeuten borde ha varit tydligare med hur dåligt patienten mådde för att få en snabbare tid till läkaren. Underförstått menade man att terapeuten hade gjort fel och det hade orsakat patientens död. Ingen konstaterade att terapeuten hade jobbat på samma sätt under 10-20 år och att inga andra patienter hade tagit sitt liv.
Terapeuten sa upp sig från sin tjänst strax efter. Jag vet inte var den befinner sig idag.
Det utförs inga händelseanalyser om varför terapeuter säger upp sig. I detta fallet behövdes det inte heller.
Conan Barbaren – The Tower of the Elephant
Mitt mantra. Men det är nästan ännu kraftigare i översättning:
”Det finns alltid ett sätt, om man bara vill och vågar.”
Titeln Chefsläkare används på den läkare inom en klinik/enhet som har mest ansvar för patientsäkerhet. Bland annat har chefsläkaren en del kontakter med socialstyrelsen för att utföra händelseanalyser då något gått fel i vården.
För en längre tid sedan fick jag följande mail av den lokale chefsläkaren:
”Hej Anders
Vi har fått tillbaka Synergi ärende X—X med krav på vite om vi inte svarar ”rätt”.
Jag har försökt förstå vad Socialstyrelsen vill och om du går in och läser ser du att det i stort bara handlar om medicins bedömning och dokumentation.
Ditt ursprungliga svar till dom är relativt kortfattat.”
Mailet kan vara skrivet i all hast och det kanske inte är menat ordagrant men, det illustrerar den mentalitet som socialstyrelsen utstrålar i sitt maktutövande.
Erkänn att ni har gjort fel så slipper ni straff! Är vi inte nöjda med de svar vi får så får ni böter!
Sedan sammanställer socialstyrelsen sina rapporter och meddelar hur många ”fel” som begås på klinikerna runt om i landet.
Vetenskapligt enligt gammal, välbeprövad DDR-modell
”Patineten i fokus” var ett slagord som var populärt inom vården i Kronoberg under tiden 2008-2012. Jag tror att meningen med slagordet är att patienterna är viktigare än organisationen, och i den betydelsen är det ett viktigt och meningsfullt slagord. För de som träffar patienter dagligen är det dock ett rätt meningslöst slagord för alla agerar redan som att patienten är i fokus. Det finns en självklarhet att den patient man har framför sig är högst prioriterad just då.
Ingenting är dock så självklart att man inte kan problematisera kring det och jag tror det är nödvändigt att vrida och omtolka slagordet för att det inte skall bli en dålig ursäkt till att inte vilja förändra sitt arbete.
1. TIDSPERSPEKTIVET: När patienten är i fokus, här och nu, är det lätt att glömma bort att patienten (förhoppningsvis) har en massa år kvar att leva. När man har en förtvivlad och förkrossad patient framför sig är det mänskligt att vilja göra någonting, vad som helst, för att lindra plågan för patienten. Det finns en uppsjö av akuta åtgärder som tar bort lite av den stress och ångest som patienten upplever och om patienten är i fokus så är det väl det man bör göra. Ett ångestlindrande läkemedel, en ny terapeut som kanske är bättre än den gamla, en sjukskrivning eller varför inte en inläggning på en vårdavdelning för att lindra patientens plågor. Problemet är att nästan alla åtgärder har effekter för framtiden och dessa effekter är oftare mer negativa än positiva (framför allt vid behandling av emotionell instabilitet). Det ångestlindrande läkemedlet är beroendeframkallande och tar bort en del av patientens drivkraft att förändra sitt liv. En ny terapeut innebär att terapin måste börja om från början, En sjukskrivning eller vård på avdelning tar bort patientens normala rutiner och normala umgänge och även patientens ansvarskänsla. Den akuta åtgärden kanske blir en åtgärd som fortsätter livet ut, och som kanske inte ens hade behövts om man hade väntat några timmar.
2. NÄRSTÅENDE OCH MEDPATIENTER: På en psykiatrisk vårdavdelning pratar patienter med varandra på ett helt annat sätt än patienter på en somatisk avdelning. Man jämför sina behandlingar, stöttar varandra, och ibland triggar varandra till dumheter. Det jag upplevde första året på avdelning 24 var att det som sas inne på patientsamtalet sällan stannade där. En medpatient kunde kommentera beslut och behandlingar som rörde andra patienter. Jag kunde få råd eller krav på behandlingar eller åtgärder som medpatienterna borde ha eller inte (-”Varför får Lisa den här behandlingen som du inte vill ge till mig?”, -”Du får absolut inte skriva ut Stina för hon är farlig för sig själv!”).
En annan grupp medborgare som berörs av det som händer i patientsamtalet är närstående. Ett inte helt ovanligt beslut inom vården är att fortsätta en behandling, inte för att patienten behöver den, utan för att stilla anhörigas oro. Detta måste man naturligtvis överväga väl, då det finns både vinster och risker med sådana beslut.
Samtidigt som man beslutar om åtgärder med patienten i fokus så måste man alltså ha patientens kontaktnät i åtanke, för dessa kommer att påverkas av hur behandlingen förlöper.
3. VÄNTELISTAN: Med patienten i fokus, här och nu, ägnar man sin tid åt den patient man har framför sig. Det innebär samtidigt att man inte ägnar sin tid åt den patient som står på väntelista för att få träffa en behandlare. Hur kan jag vara säker på att den patient jag har framför mig är den som bäst behöver hjälpen? Hur kan jag veta att de patienter som är på avdelningen är de som har mest nytta av att vara på avdelningen? Det här kan man aldrig veta men man bör emellanåt stanna upp och fundera, ”gör jag så mycket nytta med detta samtal att min tid används på ett meningsfullt sätt”?
Att ha patienten i fokus, här och nu, behöver inte alltid vara varken bra eller rätt. En erfaren läkare måste vara medveten om alla ovanstående dimensioner för att bedriva den bästa vården.
Bsrney Stinson – How I met your mother
Dags för facit:
Det handlar mindre om vilken metod, vilka läkemedel eller vilken terapiform vi använder. det handlar om vårdfilosofi: hur vi ser på patienten och dess identitet, ansvarsfrågan, vårdens uppdrag och vad som är möjligt att göra.
TYDLIGGÖR ANSVARSFRÅGAN
Frågan om ansvar är mer filosofisk än psykiatrisk. Det finns tillfällen i livet och omständigheter som gör att människor fattar mindre välgenomtänkta beslut. Man kan således föra ett resonemang att vissa människor i vissa situationer inte bör kunna hållas ansvariga då de inte var ”vid sina sinnens fulla bruk”.
Det finns en risk med ett sådant resonemang. Den människa som betraktas som oförmögen att ta ansvar tar ofta på sig rollen av en person som inte kan ta ansvar. Samma sak gäller motsatsen. Den människa som anförtros med ansvar, växer med uppgiften.
En människa kan endast i undantagsfall sägas ha ansvar för sitt eget mående. Psykiatriskt eller psykiskt illabefinnande kan drabba vem som helst, när som helst.
Utgångspunkten för all vård är dock att en patient alltid har ansvar för sina handlingar och ansvar för sin egen behandling. Att skada sig, svälta sig, ta droger, framkalla kräkningar eller inte följa sin behandling är ett aktivt val en människa gör, och något denne aktivt kan välja att låta bli.
SLUTA MED SUICIDRISKBEDÖMNINGAR
Suicidalitet är ingen behandlingsbar psykiatrisk sjukdom! Att det skulle vara möjligt att förutspå vilken individ som kommer att ta sitt liv är bara en myt! För gruppen självdestruktiva patienter leder suicidriskbedömningarna bara till åtgärder som vi vet är farliga för patienten, inneliggande vård, hospitalisering, förstärkt självdestruktivt beteende, tvångsvård, övervakning, tung medicinering o.s.v.
Vi vet att det inte fungerar. Sluta med det!
VAR MEDVETEN OM RISKERNA MED PSYKIATRISK BEHANDLING
Psykiatrisk vård är skadlig. All sjukvård är skadlig! Det finns bara ett tillfälle när sjukvård kan vara bra för en individ – det är när individen är sjuk!
Psykiatriker och behandlare (och framförallt massmedia och samhället i stort) är påtagligt omedvetna om riskerna med psykiatrisk behandling. Jag talar inte om risken att ta sitt liv, för det styr inte vården över. Jag talar om risken att bli fast i en sjukroll, att få en identitet av att vara hjälplös och farlig för sig själv, att bli hospitaliserad och att tro att sjukvården alltid kan ge hjälp mot allt ont i livet.
Dessa risker är små när patienten har en behandlingsbar sjukdom. Då överväger oftast fördelarna med sjukvård nackdelarna. När patienten får sjukvård p.g.a. ett beteende så överväger ofta riskerna.
För att minska riskerna med psykiatrisk vård för självdestruktiva patienter ser jag tre viktiga delar:
1. Tidigt ställd korrekt diagnos
2. Begränsade psykiatriska insatser vad gäller medicinering, samtalsterapier och inneliggande vård, om ingen behandlingsbar diagnos föreligger
3. Utvärdering av insatserna så patienten inte försämras av den psykiatriska vården (och om patienten försämras så ändras eller avbryts vården)
SLUTA ÖVERVAKA SJÄLVDESTRUKTIVA PATIENTER
En patient som ber om stöd och hjälp för att den just då är inne i en kris skall givetvis erbjudas detta.
En patient som inte önskar hjälpen skall inte övervakas. Det som händer när man övervakar en patient utan behandlingsbar sjukdom är att det uppstår en obalans i förhållandet mellan vårdpersonal och patienter. Personalen slutar vara vårdare och blir fångvaktare. Patienterna får en identitet av hjälplöshet och ansvarslöshet samt börjar betrakta vårdarna som sina fiender. Detta ökar bara självdestruktiviteten.
HÅLL VÅRDEN FRIVILLIG
Undvik till varje pris tvångsvård. All tvångsvård av självdestruktiva patienter innebär så stora risker för negativa konsekvenser att det inte är värt det.
VÅRDPLANER ISTÄLLET FÖR AKUTA BEDÖMNINGR
Självdestruktiva patienter krisar ofta och på olika tider på dygnet. Det finns inte alltid möjlighet att få kontakt med sin behandlare utan psykakuten blir den tillfälliga lösningen. Olika läkare där kommer att göra olika bedömningar och helt olika behandlingar, trots att patienten vanligen söker med liknande besvärsbild. De akuta bedömningarna blir bara förvirrande för patienten och från patientens perspektiv blir det snarast den psykiatriska vården om är emotionellt instabil.
ANVÄND FRIBILJETT (GREEN CARD)
En fungerande typ av vårdplan som löser vårdens omhändertagande vid akuta kriser är följande:
”Om patienten söker nykter och oskadad (senaste 24 timmarna) skall denne inläggas på förutbestämd vårdavdelning. Vårdtiden är 3 nätter. Patienten bestämmer själv sin tillsynsgrad under vårdtiden. Inga förändringar av läkemedel eller terapier skall ske under inneliggande vård utan vårdtiden ses enbart som ett stöd under en kris.
Självdestruktivitet på avdelningen eller annat vårdstörande beteende innebär omedelbar utskrivning.”
Denna rättighet att lägga in sig på vårdavdelning ger patienten ett fullgott alternativ till självdestruktivitet och det tar bort riskerna med olika bedömningar från olika läkare (patienten gör sin egen riskbedömning och bedömmer själv sitt vårdbehov. Vårdplanen bestäms naturligtvis på förhand av patientens ansvarige läkare och patienten i samråd.
Detta innebär också att en patient, med ovanstående vårdplan, som söker psykiatrisk vård drogpåverkad eller med nya självskador INTE läggs in på avdelning, oavsett hur nervös bedömmande läkare blir. För att vårdplanen skall bli tydlig måste den följas, både när det är lätt och när det är svårt.
PLANERAD INNELIGGANDE VÅRD
Om inneliggande vård skall övervägas så gör man på förhand en överenskommelse med patienten om målet med vården och behandlingstidens längd. Det är även klokt att tydliggöra vad som kan få vården att upphöra i förtid (t.ex. vårdstörande beteende, självdestruktivitet på avdelningen o.s.v.) Vid inneliggande vård av självdestruktiva patienter så håller man annars denna överenskommelse, oavsett vad som händer. Beläggningen på avdelningen skall inte styra vårdtidens längd. Förändrad sjukdomsbild eller uppfattad suicidalitet skall inte heller styra.
TILLÅTANDE ATMOSFÄR ISTÄLLET FÖR AVVIKELSER
Dagligen begås åtskilliga fel inom den psykiatriska vården. Detta rör sig allt som oftast om kommunikationsfel. En, på ytan, obetydlig fel betoning eller olyckligt ordval i ett samtal kan resultera i ett missförstånd. Detta kan ske mellan behandlare och patient, i överrapporteringen inom vården eller i kontakten med vårdgrannar och andra myndigheter. Den information som prioriteras kanske inte var den som, med facit i hand, borde ha prioriterats. I patientkontakten kan även korrekt given information missuppfattas, kanske beroende på kognitiva svårigheter hos patienten (eller behandlaren).
En annan typ av fel har sitt ursprung i tillfälligt suboptimal vårdmiljö/arbetsmiljö (semestertid, sjukskrivningar, tillfälliga överbeläggningar…).
Dessa typer av fel inom vården går inte att bygga bort med rutiner, PM, regler och avvikelserapportering. Dessa åtgärder har istället en motsatt effekt, där det skapas en rigid struktur och en oro för att bryta mot någon okänd regel, samtidigt som onödig tid läggs på pappersarbete.
Det noteras ofta, vid behandling av svårt funktionsnedsatta patienter, att det inte var någon behandlingsmetod som fick patienten att påbörja utvecklingen mot bättre funktion utan en enskild behandlares engagemang och personliga egenskaper. Vi lockar inte fram dessa egenskaper med PM och rutiner, de har motsatt effekt. Medlet, för att få engagerade medarbetare, skall vara att upprätthålla en tillåtande atmosfär istället för en fel-letar-kultur.
Istället för att undvika ”fel” skall målet vara att fylla på med så mycket ”rätt” att säkerheten i vården ökar. Denna inställning skapar en tillåtande atmosfär som leder till ökad kreativitet, flexibilitet och ansvarstagande hos personalen. Denna förbättrade arbetsmiljö leder till förbättrad vårdmiljö med ökat förtroende, bättre kommunikation, större ansvartagande och förhöjd funktionsnivå hos patienten.
De PM, rutiner och regler som tillskapas skall vara intuitiva, lätta att hitta och inte strida mot andra rutiner (eller mot verkligheten)
De avvikelser som skrivs bör i första hand rikta sig mot systemfel
FÖRSÖK INTE ”BOTA” BETEENDET
Jag upprepar: se inte självskadebeteende som en sjukdom, se det som ett beteende. Ha utgångspunkten att det inte finns någon insats som sjukvården kan göra för att ”bota” beteendet utan patientens medverkan. (i verkligheten så finns det ett fåtal tillstånd av självdestruktivitet som faktiskt upphör med läkemedel)
SAMARBETA MED KOMMUNER OCH VÅRDGRANNAR
Självdestruktiva patienter påverkar ofta många instanser i samhället och behöver också hjälp från flera instanser. Svårt destruktiv patienter kommer inte att klara sina svårigheter med enbart psykiatrisk vård. Det krävs ofta samarbete med kommun, skola, arbetsförmedling, försäkringskassa o.s.v. En av de viktigaste insatserna psykiatrin kan göra för gruppen självdestruktiva patienter är just att förmedla kontakter (och senare även stödja dessa kontakter) med de instanser i samhället som patienten faktiskt har nytta av.
SAMVERKA MED ANHÖRIGA
Psykiatrisk problematik är ofta mycket oroande för anhöriga. Oron stiger av att inte veta hur behandlingen går till och vilka tankar som ligger bakom en viss behandlingsstrategi.
Oron i sig kan också vara en pådrivande faktor som gör att problematiken förvärras. Den som känner oro tar ofta på sig ett ansvar för patienten, som inte är möjligt att ta, och som också tar ifrån patienten det ansvar den så väl behöver ta själv.
Oron kan också leda till konflikter och misstro mellan anhöriga och vården, vilket inte heller är till gagn för patienten.
I mesta möjliga mån bör anhöriga inbjudas att ta del av vården eller åtminstone information därom. Detta kan ske via deltagande i vårdplaneringar, nätverksmöte, läkarsamtal eller besök på avdelning.
Patientens inställning till att den anhöriga deltar måste naturligtvis respekteras.
TYDLIGGÖR VÅRDENS UPPDRAG OCH BEGRÄNSNINGAR
Var ärlig mot patient och anhöriga redan från start. Det är sällan vården utför mirakel och vi gör det inte på rutin. Det mesta av den psykiatriska vården utgörs av hårt arbete från både patienter, anhöriga och vårdpersonal. Var ärlig med, men överdriv inte, de risker som finns med farligt beteende och tydliggör vikten av att detta upphör för framgångsrik vård.
Så minskar vi det självdestruktiva beteendet!
