Fribiljetten 29
Nu publicerar jag min bok, Fribiljetten, på de här sidorna. Den portioneras ut i lagom tuggvänliga delar 5-10 sidor åt gången. Boken är köpbar i sin helhet via följande länkar: Vulkan, Bokus, Ad Libris. Det är medicinska memoarer som handlar om mig, och om ett vårdfilosofiskt resonemang som ledde fram till det som idag kallas för Självvald inläggning eller Brukarstyrd inläggning. Håll till godo:
Läkarchef
Jag fick förmodligen jobb på psykiatrin för att läkarbristen var så stor. Jag är osäker på om jag hade blivit anställd i konkurrens med de högbegåvade och välartade unga kollegorna som söker arbete idag. Men bristen på kollegor ledde också till ett annat märkligt karriärsteg. Jag blev chef för läkargruppen i mitten av min utbildning. Jag kan inte tänka mig att klinikchefen hade någon högre förhoppning om att jag var rätt person för arbetet. Jag tror snarast det var att han hade ingen annan kandidat för jobbet. Mitt under utbildningen blev jag således chef för de specialister som hade i uppgift att handleda mig i min väg till specialist.
Läkare inom psykiatrin brukar vara en ganska speciell grupp människor har jag förstått. Ofta väldigt godhjärtade människor som vill väl och som kan vara beredda att arbeta hårt och som ställer upp för sina patienter i hög utsträckning. De är också drivna att själva få lära sig så mycket som möjligt för att bli bättre i sin profession.
Samtidigt är min erfarenhet att psykiatriker är känslomänniskor i högre utsträckning än andra kollegor. På läkarmötena gick diskussionerna höga. Ibland urartade det till gräl. Ibland föddes det konflikter och prat bakom ryggen som kunde dra ner stämningen på kliniken. Innan jag blev chef så hade ledningen kallat in konsulter till läkargruppen för att dessa skulle få gruppen att samarbeta bättre. Konsulterna lyckades faktiskt få läkargruppen att enas i en fråga. Alla kollegor tyckte att konsulterna var fullständigt meningslösa.
Det som enade läkargruppen var när det kom angrepp utifrån. Om landstingsledningen hade någon förändring de ville pressa på psykiatrin eller om massmedia skrev något ofördelaktigt eller om någon annan yrkeskår inom psykiatrin framförde kritik. I dessa fall var läkarkåren oftast mycket eniga.
Under min tid som läkarchef så kom det ett första påbud att jourschemat var tvunget att skrivas om. Läkarna gick jour på ett sätt som inte stämde överens med EU:s tankar om arbetstider. Läkarna gick ofta jour 48 timmar i rad på helgerna. Detta betydde inte att vi var vakna 48 timmar utan vi hade oftast möjlighet att sova både lördagsnatten och söndagsnatten. Ingen av läkarna var intresserad av att ändra detta för det skulle innebära att fler helger blev förstörda.
Jag lyckades göra ett jourschema som skulle passa i EU-reglerna alldeles utmärkt. Det visade sig att det var ett jättebra sätt att ena läkargruppen – mot EU-reglerna. Det blev ingen förändring av jourschemat medan jag var läkarchef.
Jag var ingen bra chef, men det händer något märkligt med oss när vi plötsligt får ansvar. Vi försöker leva upp till förväntningarna. Jag ville att det skulle gå bra för kliniken. Om det saknades jourer så tog jag på mig dem, om AT-läkarna behövde handledning så handledde jag. Jag delegerade inget arbete – jag gjorde det själv. Det är en dålig strategi för en chef och ett bra recept för att bli utbränd.
Min handledare när jag var ST-läkare och jag drog inte jämnt. Min handledare hade vid denna tidpunkt åsikten att specialistläkaren hade en särställning. Utbildningsläkare behövde ”ledas vid handen” och var inte mogna för eget ansvar. På samma sätt var patienter inte mogna för eget ansvar. Detta gick tvärtemot mina egna idéer om människors förmåga att ta ansvar och behovet att jobba mot ökad autonomi både vad gällde utbildningsläkare och patienter. Vi diskuterade detta under handledningstillfällen och var inte överens.
Frågan ställdes naturligtvis på sin spets när jag samma dag hade ett handledarsamtal med överläkaren där jag fick kritik för min attityd att människor kan ta ansvar för sina egna handlingar även om de är patienter eller utbildningsläkare. Senare samma dag hade vi ett medarbetarsamtal då jag som chef skulle tala om för min handledare det hur jag upplevde hennes arbete på kliniken. Vi enades om att jag skulle byta handledare.
