Hoppa till innehåll

Fribiljetten 55

november 19, 2026

Nu publicerar jag min bok, Fribiljetten, på de här sidorna. Den portioneras ut i lagom tuggvänliga delar 5-10 sidor åt gången. Boken är köpbar i sin helhet via följande länkar: Vulkan, Bokus, Ad Libris. Det är medicinska memoarer som handlar om mig, och om ett vårdfilosofiskt resonemang som ledde fram till det som idag kallas för Självvald inläggning eller Brukarstyrd inläggning. Håll till godo:

Moderna destruktiva strategier

Offerrollen är ett vanligt beteende för att hålla sig kvar i en ansvarsbefriad livssituation. Det finns naturligtvis människor som råkar mycket illa ut och mår dåligt med förändrade beteenden och nedsatt autonomi. Vi bör ha all sympati med dessa människor och de behöver initialt ofta stöd från närstående och kanske från samhället. Att fastna i, eller utnyttja sin offersituation riskerar att utmynna i ett personlighetsstört beteende. Vården bör på alla sätt hjälpa patienten att lämna sin offerroll. Det är det som är vårdens uppdrag – inte att långsiktigt ägna sig åt ett destruktivt omhändertagande.

Kränkthet är ett annat, modernt, beteende för att placera sig i en ansvarsbefriad situation. Lättkränkthet har, inom psykiatrin, länge ansetts vara ett drag av personlighetsstörning innan det i en massmedial värld närmast blev en dygd. Kränkthet är en undergrupp till offerroll, och det finns naturligtvis äkta kränkningar, liksom det finns offer. Att ha som genomgripande strategi i livet att bli kränkt, är ett tecken på personlighetsstörning.

Vi är mitt inne i den neuropsykiatriska diagnosvågen då psykiatriska patienters låga funktion ska förklaras med neuropsykiatri. En del av detta är bra. De neuropsykiatriska kriterierna är i stort sett de samma som personlighetens temperament. Det innebär dock att den person som har en neuropsykiatrisk diagnos, och som regelmässigt skyller egna misslyckanden på sin diagnos eller omvärlden, bör istället ha en personlighetsstörningsdiagnos (det är inte jag som tycker det – det är diagnosmanualerna).

När jag skyller på läraren för att jag misslyckas på prov, när jag skyller på något min partner har sagt för länge sedan och som fortfarande gör mig ledsen, när jag skyller på min ADHD för att jag dricker alkohol, när jag skyller på polisen för att de är bryska när jag gör våldsamt motstånd, när jag skyller på min bipolaritet för att jag är otrogen, när jag skyller på chefen för att mitt arbete är oengagerande, när jag skyller min egen brist på framgång på dolda strukturer i samhället, när jag skyller på att socialtjänsten är snåla för att jag inte får de pengar jag vill ha… Då bör jag istället fundera om jag själv har gjort mitt bästa. Och om jag har som en genomgående strategi i livet att alltid skylla på omständigheterna eller omgivningen – då uppfyller jag troligen kriterierna för personlighetsstörning.

Jag menar att jag med detta resonemang kan påvisa att kardinalsymtomet vid personlighetsstörning är ett genomgående mönster av överläggande av ansvar. Någon påläst diagnostiker kanske menar att det går att uppfylla kriterierna för dessa störningar utan de kriterier som är ansvarsöverläggande. Det är visserligen sant i teorin, men i verkligheten söker inte de vård som inte använder ansvarsöverläggande.

Kommentera

Lämna ett svar