Fribiljetten 56
Nu publicerar jag min bok, Fribiljetten, på de här sidorna. Den portioneras ut i lagom tuggvänliga delar 5-10 sidor åt gången. Boken är köpbar i sin helhet via följande länkar: Vulkan, Bokus, Ad Libris. Det är medicinska memoarer som handlar om mig, och om ett vårdfilosofiskt resonemang som ledde fram till det som idag kallas för Självvald inläggning eller Brukarstyrd inläggning. Håll till godo:

Den ansvarsbefriande kommunikationen
Det finns ett antal meningar som återkommer gång på gång och som med hög sannolikhet kan diagnostisera en personlighetsstörning.
Nu gäller det att läsa meningarna rätt. Det är helt vanliga meningar som vi alla kan slänga ur oss vid något tillfälle. Det är däremot anmärkningsvärt när en person använder samma typ av kommunikation som en huvudsaklig strategi. Det är också helt inadekvat när denna typ av kommunikation sker regelmässigt i samtal med vårdpersonal.
Kommunikationen handlar om att lägga över ansvaret på den vi pratar med eller åtminstone undvika att ta på oss ansvaret själva.
Och vi själva vet med oss om att vi ofta använder denna typ av kommunikation i privatlivet och mot våra närstående så bör vi sluta med det.
- Jag ska anmäla dig
- Det var ditt fel
- Jag vet inte
- Ingen bryr sig om vad jag tycker
- Passa dig
- Det ska väl du veta du som är läkare
- Du är den enda som förstår mig
- Jag har bara berättat en liten del av min historia…
- Jag är så dum, och ful och misslyckad
- Du är inte bara duktig, du är ju snygg också
- Jag vill inte leva längre
- Jag får ingen hjälp av psykiatrin
- Jag har mäktiga vänner
- Du har skrivit fel i min journal
- Är det bara för att jag är — *valfri minoritetsgrupp?
- Det var inte mitt fel
- Måste man skada sig själv för att få hjälp?
- Min — * valfri närstående — tyckte jag skulle säga det här
- Jag kräver — *valfri insats
- Jag kan inte hjälpa det, det är min diagnos
Det finns annan typ av kommunikation som också går in under den ansvarsbefriande kommunikationen. Att ljuga är vanligtvis ansvarsbefriande. Att inte säga någonting, så kallad ”silent treatment”, är ett utmärkt sätt att ansvarsbefria sig själv.
Att antyda nedstämdhet och risk för det egna livet är utmärkt kommunikation för att få andra att reagera och agera. ”Jag har mörka tankar”, ”jag har sparat läkemedel hemma”, ”jag vet inte om jag lever till dess”. Och på den direkta frågan om läkaren behöver oroa sig för patienten blir svaret oftast: ”jag vet inte hur jag reagerar när impulserna kommer över mig”. Inga tydliga budskap – bara antydningar som gör åhöraren orolig.
I en parrelation kan återkommande uttalanden om som: ”Varför påminde du mig inte?” eller det kraftfulla: ”Du älskar mig inte längre”, vara effektiva sätt att lägga över skuld och initiativ på den andre. Vi behöver inte kalla det för psykisk misshandel (jag tycker det uttrycket ska sparas tills det finns hot om våld i relationen) men all form av återkommande kritiska utsagor mot partnern är ansvarsbefriande kommunikation.
Kommunikation via ombud är också ett tydligt tecken på personlighetsstörning. Det rör patienter som har förmågan att tala själva men som skickar budskapen via närstående eller vårdpersonal. När patienten är inom slutenvården ringer någon närstående upp med jämna mellanrum och framför patientens önskemål eller missnöje. Det kan också vara en tidigare behandlare som kontaktar avdelningen för att förklara vad patienten behöver.
Låt mig lägga in en brasklapp i detta. Att använda ovanstående meningar som kommunikationsstrategi är personlighetsstört, men meningarna kan också användas för att svara upp mot den person som beter sig personlighetsstört.
Om jag upplever att någon använder dessa meningar eller strategier så måste jag börja med att gå till mig själv och fråga: är det egentligen jag som beter mig stört som gör att personen kommunicerar så här?
När dessa meningar ofta används i en parrelation så vet vi, med hög sannolikhet, att minst en av personerna är personlighetsstörd. Kanske båda – men minst en.